-
Hunden med den lagade tygkaninen
Du ser en trasig kanin. Jag ser den jag har burit genom hela huset.
Ena örat hänger i din hand och resten av kaninen ligger på köksbordet. Jag står nedanför med nosen högt. Den brukar inte vara där uppe. Den brukar vara där jag lämnade den, eller där du hittade den när du skulle sätta dig. Nu har du tagit fram en liten låda och dragit fram stolen. Jag följer varje rörelse. Om du hade tänkt äta något är det ett ganska märkligt tillbehör.
Kaninen har varit med när jag hämtat dig vid dörren. Jag har burit den fram och tillbaka medan du ställt undan skorna, ibland så ivrigt att jag behövt lägga ner den för att få bättre grepp. Du har fått den mot knät när du böjt dig ner. Det är inte alltid jag velat lämna ifrån mig den. Ibland har jag bara behövt ha något i munnen medan hela kroppen varit upptagen av att du kommit hem.
En gång låg den under soffan tills du lade dig på golvet och sträckte in armen. Jag stod alldeles intill och försökte hjälpa till med nosen. När den till sist kom fram var jag så snabb att du började skratta med kinden fortfarande mot mattan. Sedan gick jag några steg bort och lade mig med den mellan framtassarna. Du fick resa dig själv. Jag hade redan fullt upp med att kontrollera att allt var kvar.
Det finns andra leksaker i korgen. En boll som studsar högre och något runt som piper när du trycker på det. Jag kan gärna leka med dem också. Ändå går jag ofta och hämtar just den här. Tyget känns bekant mot munnen, och jag vet hur jag ska vända huvudet för att få tag om mitten. Du kan lägga den långt ner bland de andra sakerna. Jag brukar få fram den ändå.
Nu sitter du vid bordet med kaninen i knät en stund. Dina händer arbetar och jag kan inte riktigt se vad som händer där uppe. Jag flyttar mig till andra sidan stolen. Du låter mig nosa kort innan du lyfter undan den igen. Jag suckar och lägger mig på köksgolvet, tillräckligt nära för att kunna resa mig fort. Det är möjligt att ditt arbete går lättare utan min nos mitt i allt. Jag håller ändå uppsikt.
När du reser dig är örat på plats igen. Du lägger undan den lilla lådan, känner igenom kaninen med händerna och räcker den sedan mot mig. Jag tar den genast men blir stående. Något känns annorlunda vid örat. Jag nosar, byter grepp och bär den ett varv runt stolen. Du väntar med handen på ryggstödet. Kaninen följer med precis som den brukar. Jag går fram och trycker den mot ditt ben.
Du böjer dig ner och låter mig stå nära. Jag viftar med svansen och håller kvar mitt grepp. Nu är vi färdiga med det där uppe på bordet. Jag går mot vardagsrummet men stannar i dörröppningen för att se om du följer efter. Du gör det, och jag tar några snabba steg till korgen innan jag vänder tillbaka. Den lagade kaninen behöver tydligen genast visas upp från flera håll.
Senare ligger jag på mattan med hakan intill den. Du går förbi och stannar med foten precis bredvid örat, men den här gången kliver du över. Jag lyfter huvudet och ser efter dig. Kaninen luktar fortfarande som något jag känner igen, fast du har ordnat till den. Jag drar den lite närmare med nosen och lägger mig igen. När du kommer hem nästa gång vill jag kunna hitta den fort. Det är mycket som ska bäras fram till dörren när någon är efterlängtad.
-
Hunden utanför fotbollsplanen
Alla bollar som rullar är tydligen inte mina. Det här kräver en del eftertanke.
Bollen far över gräset och jag stannar mitt i steget. På andra sidan staketet springer människor efter den med en beslutsamhet som jag förstår mycket väl. Den rullar, någon hinner fram och plötsligt är den på väg åt ett nytt håll. Jag sträcker halsen och följer varje rörelse. Det verkar vara ett mycket bra ställe att hjälpa till på. Du har visst en annan uppfattning om min medverkan.
Vi står kvar utanför fotbollsplanen med kopplet mellan oss. Jag flyttar vikten framåt när bollen kommer närmare staketet, men du går med mig en bit bort där det finns mer plats. Först tittar jag tillbaka över axeln. Sedan får jag syn på handen du håller nära mig. Där finns något jag känner igen, och jag kommer intill ditt ben en kort stund innan jag tittar på spelet igen.
Du försöker inte få mig att låtsas att bollen har slutat finnas. Jag får se efter, höra ropen och märka att de andra fortsätter springa utan att vi gör det. När jag vänder mig mot dig är du redo att möta mig. Det blir lättare att hitta tillbaka till din hand när du inte väntar tills jag har hunnit bli helt upptagen av allt som händer på andra sidan nätet.
Efter en stund plockar du fram min egen boll ur fickan. Den ser mindre märkvärdig ut än den som så många människor jagar, men den luktar rätt. Jag tar den i munnen och ställer mig nära. Nu har jag något att hålla reda på här hos oss också. Du låter mig bära den medan vi går vidare, bort från staketet och ut på vägen längs gräskanten.
Bollen inne på planen kommer fortfarande farande ibland. Jag hör en spark och ser upp. Min egen ligger kvar i munnen medan jag följer rörelsen en liten stund. Sedan vänder jag tillbaka till vägen där vi går. Du säger något vänligt och vi fortsätter tillsammans. Det är ganska mycket att hinna förstå i en sådan passage: något kan vara oerhört intressant utan att det betyder att jag ska springa rakt fram till det.
Vi stannar på en lugnare plats en bit därifrån. Du ber om bollen, får den och rullar den kort över marken mot mig. Jag tar den direkt och kommer tillbaka för att försöka få igång nästa omgång. Nu passar rörelsen mellan oss. Jag behöver inte stå utanför ett staket och försöka gissa när jag äntligen ska få vara med. Här är det faktiskt min tur att följa det som rullar.
Du leker med mig en stund innan vi går vidare. När jag bär bollen efteråt känns den mer intressant än när den först kom ur fickan. Den har hunnit bli något vi har gjort tillsammans. Jag stannar för att nosa vid en tuva och lägger ner den, men hämtar den genast igen. Du väntar tills jag fått ordning på greppet. Det verkar vara klokt att hålla reda på den här när det finns så många andra bollar i världen.
När planen försvinner bakom oss hör jag fortfarande några av ropen. Jag vänder öronen dit men fortsätter vid din sida. Det blev ingen insats från mig i deras spel i dag. Ändå fick jag använda lusten att följa en boll, bära hem min egen och vara med dig i leken. Nästa gång vi passerar kommer jag nog att titta igen. Du får gärna komma ihåg fickan då. Jag misstänker att vi kan ha nytta av innehållet även den gången.
-
Hunden hittar människan bakom björken
Du gömde dig bakom trädet. Jag hade redan börjat följa efter med nosen.
Dina skor syns fortfarande på andra sidan björken. Resten av dig verkar ha försvunnit, åtminstone om jag låter bli att titta för noga. Vi är ute i den inhägnade trädgården och du har just sagt ordet som brukar betyda att jag får leta. Jag står vid gräskanten med nosen vänd åt ditt håll. Du har gjort ett ganska dåligt arbete med att försvinna, men jag tänker ändå ta uppgiften på allvar.
Först går jag till platsen där du nyss stod. Där stannar jag och nosar ordentligt innan jag fortsätter. Du är mycket tyst nu. Det är nästan det märkligaste med hela leken, eftersom du annars ofta har något att säga när vi gör saker tillsammans. Jag går runt en liten buske och får syn på ena skon igen. Sedan kommer jag närmare med huvudet lågt, tills du till sist är precis framför min nos.
Där var du. Du böjer dig ner och hälsar som om du också tycker att det var ett lyckat återseende. Jag trycker mig nära och får båda dina händer kring bröstet en kort stund. Sedan kommer leksaken fram från bakom ryggen. Den delen hade jag inte sett. Jag tar den och viftar så ivrigt att kroppen följer med åt båda håll. Det var väl värt att leta ordentligt, också när jag anade hur det skulle sluta.
Vi går tillbaka tillsammans innan du gör ett nytt försök. Någon stannar hos mig medan du flyttar dig en liten bit bort. Jag följer dina steg tills du kommer bakom trädet och blir stilla. Nu känner jag igen ordningen. När jag får börja vill jag gärna komma iväg direkt, men en lukt vid marken får mig att stanna. Jag undersöker den, lyfter nosen och söker sedan vidare åt ditt håll.
Du ropar inte fram mig så fort jag tar en liten omväg. Jag får hinna märka att du finns nära på ett annat sätt än genom att hela tiden ha ögonen på dig. När jag rundar stammen står du där med ansiktet vänt mot mig. Jag känner hur kroppen blir ivrig redan innan jag når handen. Det är något särskilt med att få upptäcka dig och sedan få visa att jag har gjort det.
Den här gången stannar vi nära björken efter leken. Du sitter i gräset och jag står intill med leksaken. Jag har lite jord på nosen och du borstar bort ett löv från knät. Det verkar inte behövas något större gömställe eller en längre väg för att du ska tycka att vi har haft roligt. Jag kan bära runt min leksak en stund medan du fortfarande sitter där jag hittade dig.
När du reser dig följer jag efter. Du går mot huset och jag springer ett par steg åt sidan för att undersöka busken igen. Sedan kommer jag tillbaka och lägger leksaken framför din fot. Du tar upp den och vi gör en kort lek till, alldeles öppet den här gången. Jag tycker om att det roliga fortsätter hos dig även efter att själva letandet är färdigt och ingen längre försöker vara osynlig.
Björken står kvar när vi går in. Från dörren ser jag den vita stammen och platsen där dina skor stack fram. Nästa gång du smyger åt det hållet kommer jag nog att bli uppmärksam redan innan du hunnit gömma dig. Du får gärna försöka ändå. Jag vill fortfarande få gå den lilla vägen fram, hitta dig och komma så nära att din hand kan möta nosen. Det är den delen av leken jag helst vill göra om.
-
Hunden i den grunda blå plaskpoolen
Du ställde fram en liten pool. Jag tänkte att vi kunde stanna ute en stund till.
Det står något blått mitt på gräset. Jag går ett varv runt det innan jag tittar på dig. Du verkar mycket nöjd med att ha burit fram en sak som ännu inte luktar särskilt intressant. Jag sätter nosen mot kanten och hör hur det knackar till. Sedan går jag runt till andra sidan för att kontrollera om innehållet möjligen ser annorlunda ut därifrån. Det gör det inte.
När du häller i lite vatten ändrar jag uppfattning. Nu rör det sig något över den blå bottnen och ljudet gör mig nyfiken. Jag sträcker fram nosen, drar tillbaka den och försöker från ett annat håll. Du ställer undan kannan och sätter dig bredvid på gräset. Jag kan gå fram utan att också behöva hålla reda på en vattenstråle som kommer från ovan. Den stilla ytan är fullt tillräcklig att börja med.
Först blir det en tass i vattnet. Jag lyfter den igen och ser efter vad som hände på bottnen. Sedan kliver jag över den låga kanten och blir stående med alla fyra tassarna i poolen. Vattnet når bara en bit upp på benen. Du säger något glatt och jag tittar mot dig. Då skvalpar det till bakom mig när jag vänder kroppen. Jag måste genast se efter det också.
Du lägger min boll i vattnet och rullar den försiktigt mot mig. Jag försöker ta den, men nosen skjuter iväg den innan munnen hinner med. Bollen flyter till andra sidan och jag följer efter med korta, ivriga steg. Det blir plask runt benen och du börjar skratta. Nu förstår jag bättre varför du bar fram den blå saken. Den innehåller tydligen en boll som är ovanligt besvärlig att få ordning på.
Till sist får jag ett grepp och kliver ut med den i munnen. Jag går raka vägen till dig och ställer mig nära. Det verkar vara viktigt att visa att jag faktiskt lyckades. Du hinner se bollen ordentligt innan jag skakar mig. Sedan blir det tyst en kort stund medan du tittar ner på din ärm. Jag viftar på svansen. Vi har visst båda fått vara med i vattenleken nu.
Efter några små försök lägger du bollen i gräset i stället. Jag tar den och går till skuggan vid stolen. Där står min vattenskål och jag släpper leksaken för att dricka. Du kommer efter utan att försöka få mig tillbaka till poolen genast. Jag har haft roligt, men det går bra att låta det roliga ligga kvar en stund också. Bollen stannar där jag har lagt den och du sätter dig nära.
Från min plats kan jag se den blå kanten ute på gräset. Det rör sig fortfarande lite i vattnet efter oss. Jag går fram en gång till, nosar vid kanten och väljer sedan att komma tillbaka med bollen. Den här gången lägger jag den vid din fot. Nu vill jag hellre ha några vanliga kast längs marken. Du verkar förstå skillnaden och flyttar handen mot gräset i stället för mot poolen.
När du senare häller ur vattnet står jag bredvid och tittar. Den blå saken blir vanlig igen, nästan lika tom och tyst som när du bar fram den. Men när du lyfter den för att ställa undan följer jag med ett par steg. Jag har ändrat mig om hur intressant den är. Nästa gång den kommer fram tänker jag nog se efter direkt, särskilt om du också har tagit med bollen och satt dig där jag kan komma nära.
-
Hunden vid en tom plastkruka på altanen
Du ställde fram en tom kruka. Jag såg något vi kunde undersöka tillsammans.
Det börjar med att du bär ut en säck och ställer den intill bordet. Sedan kommer små krukor, handskar och en kanna som du helst verkar vilja hålla för dig själv. Jag följer efter ut på altanen. När du har tagit fram så många saker måste det rimligen finnas något för mig att göra också. Jag sätter mig nära och väntar på att du ska komma på vad det är.
Du böjer dig över en planta och arbetar med båda händerna. Jag får en snabb klapp innan du fortsätter. Det var trevligt, men ganska kort. Min nos hittar en tom plastkruka som du har lagt vid din fot. Den luktar jord och något som nyss har varit där. Jag petar försiktigt på kanten. Krukan rör sig, stannar och ser plötsligt mycket mer intressant ut än när den bara låg still.
Ett litet nospet till och den rullar bort från skon. Jag följer efter med huvudet lågt. Du tittar upp när plasten skrapar mot brädorna och jag vänder mig genast mot dig. Där var du ju. Öronen kommer fram och svansen gör ett försök att förklara att vi visst har hittat en aktivitet. Jag vet inte varför du först ser på krukan och sedan på mig med den där munnen som försöker hålla sig allvarlig.
Jag hinner sätta en tass intill den innan du kommer närmare. Du skjuter inte undan mig med foten och börjar inte jaga mig över altanen. I stället tar du fram min leksak från stolen och håller den lågt. Den känner jag. Nu lämnar jag krukan och kommer fram så nära att nosen nästan hamnar i din hand. Du lägger undan plasten medan jag får något annat att bära.
Vi leker en liten stund på den fria delen av altanen. Du rör leksaken längs marken och jag följer med, stannar och tar om när du släpper efter. Det blir inga långa rusningar. Bara du och jag som är upptagna med samma sak, medan säcken står kvar vid bordet och väntar. Jag tycker om när dina händer hittar något att göra som också jag förstår hur jag kan vara med i.
När du återvänder till plantorna lägger du min filt en bit från arbetsplatsen. Jag går dit med leksaken och sjunker ner på ena sidan. Härifrån kan jag se dig utan att varje gång behöva resa mig och kontrollera vad du har i händerna. Du flyttar de tomma krukorna till en låda uppe på bordet. Det verkar ganska onödigt att gömma så roliga saker, men jag har i alla fall fått behålla mitt eget fynd.
Du arbetar en stund medan jag ligger kvar. Ibland möts våra blickar och då säger du något till mig. Jag behöver inte förstå allt för att höra att det finns en plats för mig i pratet. När jag reser mig för att sträcka på benen får jag följa med till vattenskålen. Sedan visar du mig tillbaka till filten. Jag får vara nära utan att stå mitt bland det du behöver hålla reda på.
Till sist ställer du ifrån dig handskarna och sätter dig på stolen. Jag kommer direkt, fortfarande med leksaken i munnen. Nu är händerna lediga på riktigt. Du skrattar när jag försöker lägga den i knät men tappar den på din sko i stället. Jag plockar upp den och försöker igen. Den här gången ser du noga vad jag gör och tar emot den innan den hinner ramla.
Plantorna står kvar på bordet när vi går in. Det blev visst ganska mycket gjort, fast du behövde släppa arbetet en stund för min skull. Jag bär leksaken över tröskeln och lägger mig där jag ser dig hänga upp jackan. Nästa gång den stora säcken kommer fram tänker jag följa med igen. Du får gärna ordna med dina krukor. Jag vill mest veta var i alltihop det finns lite tid för oss.
-
Hunden med boll och koppel på stigen
Jag tappade bollen. Du stannade för min skull.
Bollen har legat bra i munnen hela vägen hit. Jag har burit den förbi grinden, stannat för att nosa och plockat upp den igen utan problem. Men när jag öppnar munnen vid kanten av stigen rullar den åt fel håll. Först försöker jag hinna med nosen. Sedan står jag stilla och ser den lägga sig i vattnet, precis där den lilla bäcken svänger runt en sten.
Jag tittar på dig och sedan på bollen. Det här var inte vad jag hade tänkt göra med den. Jag tar ett steg närmare, men kopplet håller oss kvar på stigen. Du stannar också. En stund händer ingenting mer än att vattnet rör sig och jag flyttar huvudet för att kunna se den runda kanten bakom stenen. Jag vill helst ha den i munnen igen omedelbart.
Du kommer fram bredvid mig och ser efter. Bollen ligger i en grund kant nära land, men från min plats går den ändå inte att nå. Jag nosar i luften, trampar och tittar upp igen. Det är lite märkligt att kunna veta så noga var något finns och ändå behöva stå kvar. Jag brukar inte uppskatta den sortens avstånd när det gäller saker jag nyss hade med mig.
Du har gott om plats att stå stadigt på stigen. Med en lång nedfallen kvist försöker du föra bollen närmare kanten utan att gå ner i vattnet. Jag följer varje rörelse. När den glider åt fel håll kommer ett litet ljud ur mig som jag inte riktigt hade planerat. Du pratar lugnt och fortsätter försiktigt. Jag tycker att kvisten kunde arbeta betydligt fortare, men jag står kvar bredvid ditt ben.
Till sist kommer den fram till kanten. Du lägger undan kvisten, tar upp bollen och håller den en liten stund medan vattnet droppar av. Jag har redan satt mig utan att någon bett mig om det. Nu är jag beredd på nästan vad som helst som kan påskynda överlämningen. När handen sänks tar jag försiktigt emot det jag var helt säker på att jag just hade förlorat.
Den luktar annorlunda nu. Bäckvatten och jord har följt med, och det finns ett litet grässtrå som jag får reda ut innan greppet blir bra. Men den är fortfarande min vanliga boll. Jag trycker den mot ditt ben och står nära en stund. Du stryker mig över bröstet med den torra handen. Det blir visst ingen brådska vidare förrän jag själv har hunnit få ordning på allting igen.
Det hade varit lätt för dig att börja gå. Du har ju många saker hemma som ser ganska likadana ut, och det här är bara en av dem. För mig var det den jag hade valt att bära just i dag. Den följde med när vi gick ut och skulle följa med när vi kom hem. Jag märkte att du tog dig tid med något som var viktigt för mig, även om du inte behövde bollen själv.
Längre fram på stigen vill jag nosa ordentligt vid en rot. Jag stannar med bollen kvar i munnen och försöker få ihop båda sakerna samtidigt. Det blir inte särskilt praktiskt. Du ser på mig och skrattar lite, men väntar tills jag har hittat ett sätt att undersöka roten utan att släppa det jag bär. Jag har fått ganska mycket att tänka på kring var man lägger ifrån sig sina saker.
När vi kommer hem bär jag bollen ända in till mattan. Där lägger jag den och dricker vatten, men vänder mig om ett par gånger för att se att den ligger kvar. Du torkar dina skor i hallen. Det var en liten stund vid bäcken för dig, kanske bara ett avbrott i promenaden. För mig blev det stunden då jag stod och ville ha hjälp, och du stannade tillräckligt länge för att förstå med vad.