En brunvit hund i sele och koppel sitter framför stängda hissdörrar. Genom portens glas syns snö.
Citat och kloka ord

Hunden som väntade på hissen

Jag ville ut. Först skulle visst hela huset åka med.

Du har fått på dig jackan och jag står färdig vid dörren. När du tar kopplet kommer jag så nära att du måste flytta handen lite för att nå fästet. Sedan öppnar du. Jag går ut på avsatsen och vänder mig mot hissen. Där brukar nästa dörr öppnas, och efter den kommer porten. Jag känner redan luften från trapphuset i nosen. Det är nästan som att vara ute, fast vi fortfarande har mycket golv över huvudet.

Du trycker på knappen och ställer dig bredvid mig. Jag tittar mot springan mellan dörrarna. Det hörs någonting där inne, men det kommer inte fram någon öppning. Jag växlar mellan knappen och ditt ansikte. Du har gjort den lilla rörelsen som brukar sätta fart på allt. Varför står vi kvar? Jag tar ett steg närmare dörren och du visar mig tillbaka till platsen vid ditt ben. Där går det också att vänta, om det nu är det vi ska göra.

Hissen stannar längre upp. En röst hörs genom trapphuset och någon skrattar. Jag lyfter huvudet. Nu började visst någon annan med sin promenad före oss. Du lutar dig mot väggen medan jag står och lyssnar. Kopplet hänger mellan handen och min sele. När det till sist hörs en rörelse närmare oss reser du dig från väggen. Då är jag genast beredd igen, med hela kroppen vänd mot dörren.

Men när den öppnas står där redan människor och en stor väska på hjul. Jag vill nosa fram mot öppningen. Du tar ett steg åt sidan med mig så att de kan komma ut. Det rullar förbi mycket nära mina tassar, och jag backar mot ditt ben. Du blir stående. Ingen behöver tränga sig mellan mig och väggen. När väskan har försvunnit kan jag gå fram och undersöka platsen där den stod, men då stängs dörren framför oss igen.

Du tittar på mig, trycker på knappen och skrattar tyst. Jag sätter mig. Det här tar uppenbarligen fler försök än jag hade räknat med. Utanför porten finns min buske kvar någonstans, men här inne får jag bara nya ljud att hålla reda på. Du sträcker ner handen och jag nosar på handsken. Sedan kliar du mig kort vid bröstet. Jag kan sitta nära dig en stund, även om jag fortfarande skulle välja porten om någon frågade.

När hissen kommer nästa gång är det tomt där inne. Du väntar tills dörren är öppen innan vi går in tillsammans. Jag vänder mig om och ser på väggen som nyss var en utgång. Du ställer dig så att jag får plats vid sidan av dina skor. Det rör sig under tassarna och låter från väggarna. Jag står kvar nära dig tills golvet blir stilla igen. När dörren glider undan väntar din hand fortfarande med samma lösa koppel.

I porten kommer en granne emot oss. Du håller upp dörren och går undan med mig medan människan passerar. Jag nosar i luften men behöver inte hälsa. Sedan blir det äntligen vår tur. Kall luft kommer mot nosen, marken känns annorlunda under tassarna och jag kan ta ut stegen. Jag går fram till den första snökanten och blir kvar där. Du stannar också. Nu är det jag som behöver lite tid innan vi fortsätter.

När jag tittar upp står du med händerna kring kopplet och ser ut över gården. Du har ingen knapp att trycka på här. Jag nosar ett varv till längs kanten innan jag vänder mig mot gången. Då följer du med. Vi har väntat på dörrar, väskor och människor hela vägen ner. Det känns bra att du också kan vänta på mig när vi väl har kommit ut.