Hunden i täcke möter snögubben
Du såg en snögubbe. Jag såg någon som stod där han inte stod i går.
Vi har gått den här vägen många gånger. Jag brukar gå förbi häcken och sedan svänga av mot den låga busken där det alltid finns något att undersöka. I dag stannar jag innan vi kommer så långt. Mitt på gräsmattan står någon med armarna rakt ut. Huvudet är runt, ansiktet mörkt och någonting sticker fram där nosen borde vara. Jag har inte sett honom här förut. Du fortsätter ett steg innan du märker att jag inte följer med.
Jag står med tassarna stilla och blicken kvar på gräsmattan. Du vänder dig om och tittar åt samma håll. Sedan kommer det ett litet skratt. Jag flyttar mig inte när du säger att det bara är en snögubbe. Det kanske är ett bra namn på honom, men jag vet fortfarande inte varför han står där. Jag hör din röst och ser hans armar. Båda sakerna finns framför mig samtidigt.
Du slutar skratta och går tillbaka ett par steg. Då får jag mer utrymme mellan mig och gräsmattan. Jag vänder huvudet mot dig, nosar på handsken och tar ett steg åt sidan. Du följer med. Vi står en stund vid häcken, och kopplet hänger mjukare mellan oss. Du försöker inte få mig hela vägen fram. Jag kan se ansiktet därifrån också. Det har inte rört sig, men jag vill gärna fortsätta titta innan jag bestämmer något.
På andra sidan vägen går en människa med en påse. Jag följer stegen med blicken och nosar sedan ner i snön. Det finns spår här som jag inte hann märka först. När jag lyfter huvudet igen står figuren kvar, precis likadant. Jag går några steg längs häcken. Därifrån ser jag att ena armen är en gren. Den känner jag åtminstone igen. Jag har burit sådana själv, fast aldrig med ett helt ansikte framför mig.
Du hukar dig en bit ifrån och drar handsken över marken. Jag kommer för att se vad du gör. När jag nosar på handen känner jag doften av något välbekant, och jag blir kvar vid dig en stund. Sedan vänder jag mig mot gräsmattan igen. Jag tar två steg fram och ett åt sidan. Du låter mig välja avståndet. När jag stannar väntar du, med handen kvar nära ditt knä.
Det blir ingen hälsning på nära håll den här gången. Vi går förbi i en båge, och jag tittar tillbaka flera gånger. Du saktar in när jag stannar. Först när häcken ligger mellan oss och gräsmattan får jag fart mot busken som jag tänkte undersöka från början. Där finns fortfarande mycket att göra. Du står kvar medan jag nosar och sparkar lite snö över ena tassen när du byter fot.
På hemvägen ser jag honom från andra hållet. Nu vet jag var han finns. Jag stannar till, men hinner också se fågeln som landar i häcken. Den rör sig betydligt mer. Du tar samma väg runt gräsmattan som förut, och jag går bredvid med huvudet vänt åt sidan. Jag vill se när vi passerar. Du behöver inte visa mig hur nära vi skulle kunna komma i dag. Vi kommer ju förbi här igen.
Vid dörren skakar jag av mig innan du hinner böja dig ner. Snö hamnar på dina byxor och du skrattar till. Nu viftar jag på svansen och trycker mig fram till handen. Det här skrattet känner jag igen. När du öppnar går jag in och väntar på att du ska komma efter. Där ute får grenen fortsätta stå rakt ut. Jag har mycket lättare att komma nära dig när du lyssnar på mina stopp också.