En brunvit spaniel vilar i en soffa med kuddar och filt, med en julstjärna och snö utanför fönstret.
Citat och kloka ord

Hunden som tog din plats i soffan

Du reste dig. Jag såg en möjlighet.

Du har suttit i soffan länge när du plötsligt reser dig. Jag följer dig med blicken till dörren och hör sedan skåpluckan i köket. Då kliver jag upp. Dynan där du satt har en grop som passar mig förvånansvärt bra. Jag trampar ett halvt varv och sjunker ner med nosen mot armstödet. Du hade kunnat ta vilken annan plats som helst i rummet. Det är ganska lätt att förstå varför du valde just den här.

Jag hör att du kommer tillbaka innan du syns i dörren. Stegen stannar. Sedan säger du mitt namn på det där sättet som låter både förvånat och glatt. Jag öppnar ena ögat. Du står med en kopp i handen och tittar på mig. Jag ser att du fortfarande har gott om plats bredvid, men det verkar ändå vara något med just den här dynan som intresserar dig. Vi har tydligen ganska lika smak när det gäller soffor.

Du ställer ner koppen och sätter dig i andra änden. Jag lyfter huvudet för att följa dig och blir liggande med örat lite vikt mot tyget. När du slår dig till rätta når jag inte ditt knä. Det hade jag inte räknat med. Du var ju här alldeles nyss, och nu har jag fått den varma gropen men hamnat längre ifrån handen som hörde till den. Jag sträcker ut halsen och tittar åt ditt håll.

Du ser mig och ler. Sedan lägger du handen mellan oss på dynan. Jag reser mig, går fram och nosar på fingrarna. Du har varit i köket; det finns en del att undersöka. När jag är färdig lägger du handen mot min kind. Jag står kvar och lutar huvudet lite tyngre mot den. Platsen jag just lämnade finns bakom mig, men nu känns det inte lika bråttom att lägga beslag på den igen.

Du drar upp benen en bit och ordnar med filten. Jag väntar tills den har slutat röra sig innan jag lägger mig intill. Den här dynan är också mjuk. Jag får vrida mig ett extra varv för att hitta rätt, och du håller undan handen medan jag trampar färdigt. Sedan lägger jag hakan mot ditt ben. Nu kan jag känna när du rör dig utan att behöva lyfta huvudet och kontrollera vart du tänker ta vägen.

Vi blir liggande så en stund. Du dricker ur koppen, jag följer en bil som passerar utanför med öronen. Då och då rör sig dina fingrar över min panna. När de stannar lyfter jag nosen en aning. Du märker det och fortsätter ett tag till. Jag behöver knappt göra något för att nå fram. Det är en ganska stor fördel med den här platsen som jag missade när jag först hoppade upp.

Sedan måste du resa dig igen. Jag lyfter huvudet och ser hur du tar med dig koppen. Två gropar finns kvar i soffan nu. Jag undersöker den närmaste men lägger mig sedan i hörnet där vi nyss låg tillsammans. Där luktar filten lite mer av oss båda. När stegen hörs från köket står jag inte beredd att ta över något den här gången. Jag ligger kvar och följer dig med ögonen.

Du kommer tillbaka och stannar till vid soffan. Sedan sätter du dig nära, med handen där jag kan nå den. Jag flyttar hakan och låter den vila mot dig igen. Du får gärna tycka att du har löst frågan om vem som sitter var. Själv är jag mest nöjd med att du äntligen har slutat gå ut i köket. Det är betydligt lättare att dela en soffa när båda finns i den.