Hunden vilar på filten i träningshallen
Du höll reda på turordningen. Jag höll reda på din fot.
Vi hade kommit in från kylan och du hade lagt min filt bredvid stolen. Runt omkring fanns röster, hundar och människor som flyttade på sina saker. Jag stod en stund och såg mig om. Det luktade annorlunda än hemma, även om väskan vid dina ben var vår och jag kände igen handen som höll mitt koppel.
Du satte dig ner. Då blev det lättare att förstå var vi skulle vara just nu. Din fot stod nära filtens kant. Jag nosade på den och lade mig sedan med huvudet åt ditt håll. Från den platsen kunde jag titta ut över träningsgolvet och samtidigt känna att jag hade hittat tillbaka till något välbekant.
En hund längre bort fick följa sin människa mellan några koner. Jag följde rörelsen med blicken. Föraren stannade, hunden satte sig och det kom ett glatt beröm. Mina öron reste sig. Sådant kan låta ganska inbjudande även när det riktas till någon annan. Du såg ner på mig och strök lätt över min sida medan jag låg kvar.
Jag hade förstås egna förväntningar med mig. Hemma hade du packat träningsväskan, och jag hade granskat arbetet från nära håll. Det brukar hända roliga saker när just den väskan kommer fram. När vi sedan kom in i hallen ville hela kroppen gärna vara med. Men först hade du tydligen tänkt att vi skulle sitta på den här platsen en stund.
Du lyssnade på personen som visade övningen. Jag lyssnade också, fast på mitt sätt. Skor rörde sig över golvet. Ett koppel hakades loss från en väska. Någon skrattade. En stol skrapade till bakom oss och jag lyfte huvudet. Det fanns betydligt mer att hålla reda på här än när du och jag tränade en liten stund hemma i vardagsrummet.
Din hand kom ner när jag såg på dig. Det var en enkel hälsning mitt i allt annat. Jag behövde inte resa mig för att få vara med i den. Du satt kvar, jag låg kvar och vi hade kontakt ändå. Ibland blev din sko nästan som en liten hållpunkt för blicken. Där fanns den, alldeles intill min filt.
När det blev vår tur hann jag upptäcka det innan du hade rest dig helt. Ditt ben flyttades, handen tog ett nytt grepp om kopplet och kroppen vände sig mot golvet. Jag stod genast upp. Det hade alltså funnits anledning att vänta. Nu fick vi göra något tillsammans, och jag såg nog mycket mer på dina händer än på konerna.
Vi började med några steg bredvid varandra. Du gav mig utrymme att hitta din sida och stannade när vi kommit en liten bit. Jag såg upp. Där kom ditt glada ord, det som jag kände igen hemifrån. Hallen fanns kvar omkring oss, men en stund var det din röst och vår lilla uppgift som tog mest plats.
Sedan blev det rörigare. Du tänkte åt ett håll och jag gick åt ett annat. Vi kom av oss båda två. Jag stannade och tittade på dig medan du tog om början. Nästa försök blev kortare. Det passade oss bättre just då. Vi hittade ett par steg som vi kunde vara nöjda med, och du log innan vi gick tillbaka mot stolen.
Jag var fortfarande ivrig när vi kom fram. Du satte dig, rättade till filten och lät mig titta en stund. Jag stod vid ditt knä innan jag lade mig igen. Det hade hänt mycket på kort tid. Min nos behövde följa den hund som just passerat en bit bort, och mina öron var fortfarande riktade mot rösterna på golvet.
Du verkade också behöva landa. Du drack lite vatten och såg på nästa ekipage. När du sänkte handen mot mig lade jag kinden närmare din fot. Nu kändes den här platsen mer som vår än när vi först kom in. Filten låg likadant och väskan stod kvar. Jag hade redan varit ute på golvet och hittat tillbaka hit en gång.
Det är något särskilt med att få komma tillbaka till en lugn plats när man har försökt. Uppgiften behöver inte följa med ända ner i vilan. Du kan låta händerna bli stilla en stund. Jag kan lägga huvudet ner och släppa blicken från det som händer framför oss. Vi får vara nära även medan någon annan har sin tur.
Efter ett tag blev det ganska mycket ljud på andra sidan hallen. Jag reste huvudet flera gånger och hade svårare att lägga mig till ro. Du märkte det och flyttade stolen lite längre bort. Vi tog med filten och väskan. Där blev det mindre rörelse precis framför oss. Jag lade mig igen och drog snart benen närmare kroppen.
Du fick fortfarande se övningarna från den nya platsen. Jag fick bättre möjlighet att vila mellan dem. Det var skönt att du kunde ändra något när det behövdes. Vi hade inte gjort något fel genom att först välja en annan stol. Vi hade bara upptäckt mer om rummet när vi varit där en stund och kunde göra det bekvämare för oss.
Nästa gång vi gick ut på golvet kändes dina steg tydligare för mig. Du bad om en liten sak och gav mig tid att svara. Vi hann göra den ett par gånger innan vi återvände till filten. Jag kom tillbaka med en glad svans, och när du satte dig sjönk jag ner bredvid din sko utan att först behöva undersöka hela området.
På slutet packade du långsammare än när vi kom. Jag låg kvar medan du samlade ihop våra saker och reste mig när du tog filten. Sedan fick jag jackan på mig igen inför kylan utanför. Vid dörren stannade vi en stund och släppte förbi ett annat ekipage. Du såg på mig och jag såg tillbaka. Vi var på väg hem nu.
Jag vet inte hur många försök du räknade ihop efteråt. Jag minns din röst när vi hittade varandra på golvet, handen som kom ner till filten och foten som stod kvar nära mig. Träningsstunden rymde både sådant vi gjorde och sådant vi fick vila från. När du satte dig hemma lade jag mig bredvid dina fötter igen.