-
Hunden är människans sjätte sinne.
Citat: Friedrich Hebbel.
Jag väntar vänd mot kröken fast vår väg går åt andra hållet. Du har redan hunnit ställa in dig på att fortsätta och ser tillbaka på mig. Där borta är det fortfarande tomt mellan träden. Jag står ändå kvar. Öronen riktas framåt och svansen gör en liten rörelse innan resten av mig riktigt har bestämt sig. Någon kommer. Jag vill gärna få veta vem.
Det hörs steg mot snön. Ett uppehåll, några steg till, och ett sätt att röra sig som får mig att lyfta huvudet högre. Jag har ännu ingen människa framför mig att hälsa på. Ändå börjar väntan kännas rolig. Du tittar åt samma håll som jag och sedan ner på mig igen. Det är svårt att stå alldeles still när det redan finns så mycket att se fram emot.
Du kan få syn på saker som jag går förbi med nosen nere. Nu får du stå en stund i min förväntan. För dig ligger vägen tom. För mig är den på väg att få sällskap. Jag kan inte peka ut allt som fått mig att vända mig om, men jag kan visa att något har betydelse för mig. När du stannar blir det möjligt att dela det med dig innan du själv har upptäckt vad det är.
Jag tycker om när du blir nyfiken på det jag märker. Då får jag vara mer än den som följer med dit du har tänkt gå. Vi kan upptäcka något tillsammans som ingen av oss hade bestämt i förväg. Du behöver inte genast förstå varför jag väntar här. Det räcker långt att du ser mig stå och lyssna och ger den stunden lite utrymme.
Nu hörs stegen närmare. Jag flyttar framtassarna och råkar ställa mig nästan på tvären framför dig. Svansen arbetar betydligt fortare än det ser ut att behövas på en så stillsam promenad. Du flyttar undan foten lite och skrattar. Jag ordnar till mig, åtminstone tillräckligt för att du ska få plats bredvid. Sedan fortsätter jag att vara mycket upptagen av den tomma kröken.
Så kommer en person vi har träffat förut fram mellan träden. Jag känner igen rösten när hälsningen kommer och vill gärna svara med hela kroppen. Du blir också glad och låter mig gå fram en liten bit med dig. Personen stannar och hälsar. Det som nyss bara fanns i min uppmärksamhet har nu blivit en stund för oss alla. Du är med i glädjen som jag gick och väntade på.
Medan ni pratar står jag och låter doften bli bekant igen. Jag behöver inte fånga varje ord för att höra till mötet. Du har också hunnit känna igen någon, och nu står vi nära samma människa på våra olika sätt. Det gör mig glad att få vara kvar där med dig. Jag kom hit genom min egen nyfikenhet och fick sällskap i den.
Jag märker förstås inte allt. Jag kan bli så upptagen av den jag vill hälsa på att du får hjälpa mig att lämna plats på vägen. Du ser att någon mer behöver komma förbi och flyttar dig lugnt med mig. Det är skönt att ha dig där också. Jag behöver inte bära hela världen i nosen och öronen för att få dela det jag faktiskt har lagt märke till.
Till sist går vi vidare åt vårt håll. Jag ser efter personen en gång till och söker mig sedan tillbaka till din sida. Du tittar ner och möter min blick innan vi fortsätter. Jag vill gärna få upptäcka nästa lilla sak också, och ha dig med när det händer. Den här gången hann du stå bredvid mig en stund medan glädjen ännu var på väg.
-
Om du vill ha den bästa platsen i huset – flytta undan hunden
Du stannar framför soffan med koppen i handen. Jag ligger på din plats. Det ser jag på hur du tittar på mig och sedan på den tomma delen bredvid. Där finns gott om utrymme, om man har två ben och kan sitta ganska rakt. Jag har fyra ben, men just nu har jag lyckats vika undan allihop. Min nos ligger på ditt hopvikta plagg. Jag tycker att jag har ordnat det väldigt bra.
Du säger mitt namn. Jag öppnar båda ögonen, fast jag nog hörde dig redan i hallen. Det här är en av de små fördelarna med att vara hund: man kan se nyvaken ut medan man överväger ett erbjudande. Du klappar på dynan bredvid dig och väntar. Jag reser mig, sträcker på mig och går dit. Sedan får du äntligen sätta dig. Det tog en liten stund, men jag hoppas att du märkte vilket fint samarbete det blev.
Du drar upp plagget ur soffan och skakar det lätt. Några hår följer med. Jag tittar på dig, och du suckar med ett leende. Om du bara visste hur noga jag valde den där platsen. Jag provade den andra änden först. Där var mjukt, där också, och filten låg kvar. Ändå gick jag över till din sida. Tyget som du hade lämnat gjorde skillnad. Jag kunde sticka in nosen i vecket och känna igen dig, fast du inte var hemma.
När du går finns det saker av dig kvar. Jag vet var du brukar sitta och hur det luktar där du har haft huvudet mot kudden. Sådant kan få mig att stanna en stund på en plats som jag annars hade gått förbi. Du lämnar mer efter dig än du tänker på när du tar nycklarna. Jag kan tycka om det som finns kvar och ändå bli gladast åt ljudet från dörren när du kommer tillbaka.
Du har säkert också haft något nära som tillhört någon du längtat efter. Ett plagg som du inte ville lägga undan riktigt än, kanske. Jag vet inte vad du tänkte då. Jag känner bara hur det är för mig, när nosen hittar något bekant och jag blir kvar med det. Så när du ser mig ligga mitt på din plats får du gärna le åt hur jag har brett ut mig. Det finns också något ömt i att jag valde just där du nyss satt.
Nu sitter du bredvid mig och håller koppen med båda händerna. Jag lägger hakan på dynan, nära ditt lår. Det går alldeles utmärkt att ligga här också. Du är ju här nu. Ibland flyttar du på dig för att jag ska få sträcka ut benen, och ibland behöver jag resa mig så att du får sitta bekvämt. Jag vill gärna ha en skön plats, men jag vill också kunna stanna hos dig när du har hittat din.
Jag märker att du börjar skratta när min ena tass långsamt glider över mot ditt ben. Den hade väl tänkt undersöka om det fanns lite mer utrymme åt det hållet. Du lägger den varsamt tillbaka på dynan och jag låter den ligga där. Vi har våra små förhandlingar. De kan rymma både ett vänligt nej och att vi fortsätter ha det gott tillsammans. Du behöver kunna dricka ditt kaffe utan att balansera på kanten.
Efter en stund ställer du ner koppen och lutar dig tillbaka. Jag hör hur du andas ut. Din hand landar mellan oss och jag flyttar nosen närmare. Soffan är lika mjuk som innan, men nu ligger jag bra på min sida. Du sitter på din. Om någon frågade var den bästa platsen i huset finns skulle jag nog titta på dig först. Sedan skulle jag se efter var jag får plats bredvid.
-
När hunden växer, växer också dess tänder.
Du håller upp mitt gamla valphalsband och skrattar till. Sedan tittar du på mig. Jag står bredvid bordet och undrar vad du hittade där i lådan. Det luktar bekant när du låter mig nosa, men det är länge sedan det där lilla bandet satt om min hals. Du håller det mellan händerna en stund till. Jag hinner gäspa innan du säger att det knappt är klokt hur stor jag har blivit.
Jag har vuxit medan vi har haft annat för oss. Benen har blivit längre, bröstet bredare och nu når nosen upp till kanten där du brukar lägga mina saker. Det är en framgång som du kanske inte uppskattar lika mycket som jag. Du har fått flytta några av dem. Jag står kvar och ser intresserad ut när skåpet öppnas, precis som förut. Skillnaden är att jag numera ser lite mer av det som händer där inne.
Du tar fram vår tygknut. Den är sliten och har en lös tråd som du klipper bort innan du ger mig den. Jag griper tag och du håller i andra änden. När jag drar följer din hand med mycket lättare än den brukade göra. Du slutar dra och jag står kvar med knuten i munnen. En gång behövde jag ta i med hela min lilla kropp för att få tyget att röra sig. Nu följer din arm med i draget innan jag riktigt har märkt hur hårt jag tog i.
Det är mycket att vänja sig vid, att bli större. Du märker det när jag hoppar intill dig av glädje, när leken blir yvig eller när något hamnar lite för nära mina tänder. Jag vaknar inte en morgon och vet hur allting ska gå till bara för att kroppen har blivit större. Jag är med och leker och vill fortsätta. Sedan stannar vi upp, och då märker jag din hand och hur vi står. Jag vill kunna vara ivrig hos dig och ändå få lära mig hur vi gör varandra sällskap utan att det blir för mycket.
Ibland säger du något om den lilla valpen jag var. Rösten blir mjuk och du tittar på det gamla halsbandet igen. Jag tycker om den rösten. Jag hoppas att du också tycker om att se på mig som jag är nu. Det finns mer kraft i min kropp och mer att upptäcka tillsammans med den. Vi kan gå längre än vi gjorde då. Jag orkar följa med på sådant som vi tidigare bara hann börja på innan jag behövde vila.
Ändå finns det saker jag fortfarande är ovan vid. Ett oväntat buller ute kan få mig att stanna, även om jag ser stor ut där jag står. Då är det skönt när du stannar bredvid och låter mig se mig omkring. Du känner igen mig också i den stunden. Jag behöver inte förstå allt fortare bara för att benen hann växa. När vi sedan går vidare är jag lika glad över att få följa med dig som jag var när halsbandet fortfarande passade.
Vi tar tygknuten igen. Nu blir rörelserna mindre. Jag håller fast och känner efter när din hand stannar. Du skrattar åt mitt allvarliga ansikte och jag hinner släppa för att söka din hand med nosen. Jag tycker om att du fortfarande vill leka med mig. Det vore sorgligt om allt roligt tog slut när jag blev starkare. Vi har mer att lära känna hos varandra nu, och vi får göra det medan vi har kvar glädjen också.
Du lägger tillbaka det lilla halsbandet i lådan. Sedan tar du fram det jag använder nu och jag går fram till dig. Du böjer dig inte lika långt som förr. Jag lyfter nosen mot din hand, och du stryker mig över kinden innan vi går. Det får gärna finnas en plats i lådan för den lilla valpen. Här framför dig står jag, större nu, och väntar på ännu en dag tillsammans.
-
Väsby växer under jubileumsåret
Väsby Brukshundklubb firar sjuttio år samtidigt som allt fler söker sig till dess verksamhet. I ett reportage från den 25 maj beskrivs hur medlemsantalet efter pandemin har vuxit från omkring trehundra till närmare sexhundra. Bakom siffran finns hundar och människor som behöver någonstans att börja, fortsätta och ibland prova en helt annan väg än den de först tänkt sig. En större klubb är en nyhet i antal. Dess betydelse visar sig också i vad som får plats på träningsplanen.
Vid medlemskvällen i maj fanns omkring sextio hundar på plats. Under utomhussäsongen ordnade klubben onsdagsaktiviteter där olika hundsporter växlade mellan veckorna. Nose Work, Rallylydnad och hoopers delade utrymme i programmet med lydnad, bruks och agility. Klubben hade omkring femton utbildade instruktörer. Ordföranden Malena Rågfeldt lyfte bredden och välkomnandet av alla raser som tänkbara skäl till att människor sökte sig dit. Det är hennes bedömning av tillströmningen, inte en fastställd förklaring till varje nytt medlemskap.
Ett jubileum kan också handla om den som kommer nu
Historien började med en liten grupp som träffades med sina hundar på 1950-talet. Verksamheten startade 1955 och klubben bildades formellt 1956. Sjuttioårsfirandet under 2025 räknas från starten. Den skillnaden är värd att bevara, så att två årtal inte i onödan blir en motsägelse. Samtidigt handlar ett jubileum om mer än att veta vilket år föreningen fick sitt namn. Det väcker frågan om hur nästa hundmänniska ska kunna känna sig hemma där.
Den som kommer för första gången kan bära på ganska vardagliga funderingar. Var ska vi stå? Är min hund för livlig, för långsam eller för ovan? Får vi vara med även om vi aldrig tänkt tävla? Ett välkomnande behöver kunna besvara sådant i handling. Någon visar vägen, förklarar uppgiften och ger ekipaget tid att hitta sitt sammanhang. För människan kan det vara skillnaden mellan att våga fråga och att gå hem med känslan av att alla andra redan visste.
Även hunden behöver få komma in i miljön på ett sätt som fungerar. Fler deltagare betyder fler rörelser och fler hundar att förhålla sig till. En stor gemenskap behöver därför kunna rymma utrymme mellan ekipagen, väntan vid sidan och olika sätt att delta. Att vara välkommen måste inte innebära att stå tätt eller hälsa på alla. I en hundklubb är det rimligt att gemenskap också kan se ut som att någon hjälper till att ordna lite mer plats.
Bredden ger fler vägar att fortsätta
För den som ännu inte vet vilken aktivitet som passar blir växlingen mellan grenar intressant. Ett sök med nosen, en skyltbana och en uppgift över hinder ställer olika frågor till hund och förare. Att kunna prova ger möjlighet att upptäcka vad båda tycker om att arbeta med. Det behöver inte vara ett val för resten av hundlivet. Intresset kan förändras, och ett ekipage kan vilja fortsätta tillsammans även när dess tidigare aktivitet inte längre är den självklara.
När medlemsantalet växer behöver också arbetet bakom kvällarna få utrymme. Instruktörer, förberedelser och mottagandet av nya deltagare blir viktiga delar av samma verksamhet. Många medlemmar betyder inte automatiskt många människor som redan kan ta ansvar för en aktivitet. Den som får en begriplig liten uppgift och någon att fråga kan däremot få en väg in också i föreningsarbetet. En klubb kan växa i både antal och delaktighet, men det senare behöver tas om hand.
Nyheten från Väsby rymmer därför både en lång historia och ett pågående hundliv. Sjuttio år ger anledning att minnas dem som började. De nya medlemmarna ger anledning att tänka på hur fortsättningen ska kännas. En träningskväll behöver inte sluta med något stort resultat för att ha varit värdefull. Ibland räcker det att hund och människa hittat en uppgift de vill återvända till, och att någon på klubben känner igen dem nästa gång.