Om du vill ha den bästa platsen i huset – flytta undan hunden
Du stannar framför soffan med koppen i handen. Jag ligger på din plats. Det ser jag på hur du tittar på mig och sedan på den tomma delen bredvid. Där finns gott om utrymme, om man har två ben och kan sitta ganska rakt. Jag har fyra ben, men just nu har jag lyckats vika undan allihop. Min nos ligger på ditt hopvikta plagg. Jag tycker att jag har ordnat det väldigt bra.
Du säger mitt namn. Jag öppnar båda ögonen, fast jag nog hörde dig redan i hallen. Det här är en av de små fördelarna med att vara hund: man kan se nyvaken ut medan man överväger ett erbjudande. Du klappar på dynan bredvid dig och väntar. Jag reser mig, sträcker på mig och går dit. Sedan får du äntligen sätta dig. Det tog en liten stund, men jag hoppas att du märkte vilket fint samarbete det blev.
Du drar upp plagget ur soffan och skakar det lätt. Några hår följer med. Jag tittar på dig, och du suckar med ett leende. Om du bara visste hur noga jag valde den där platsen. Jag provade den andra änden först. Där var mjukt, där också, och filten låg kvar. Ändå gick jag över till din sida. Tyget som du hade lämnat gjorde skillnad. Jag kunde sticka in nosen i vecket och känna igen dig, fast du inte var hemma.
När du går finns det saker av dig kvar. Jag vet var du brukar sitta och hur det luktar där du har haft huvudet mot kudden. Sådant kan få mig att stanna en stund på en plats som jag annars hade gått förbi. Du lämnar mer efter dig än du tänker på när du tar nycklarna. Jag kan tycka om det som finns kvar och ändå bli gladast åt ljudet från dörren när du kommer tillbaka.
Du har säkert också haft något nära som tillhört någon du längtat efter. Ett plagg som du inte ville lägga undan riktigt än, kanske. Jag vet inte vad du tänkte då. Jag känner bara hur det är för mig, när nosen hittar något bekant och jag blir kvar med det. Så när du ser mig ligga mitt på din plats får du gärna le åt hur jag har brett ut mig. Det finns också något ömt i att jag valde just där du nyss satt.
Nu sitter du bredvid mig och håller koppen med båda händerna. Jag lägger hakan på dynan, nära ditt lår. Det går alldeles utmärkt att ligga här också. Du är ju här nu. Ibland flyttar du på dig för att jag ska få sträcka ut benen, och ibland behöver jag resa mig så att du får sitta bekvämt. Jag vill gärna ha en skön plats, men jag vill också kunna stanna hos dig när du har hittat din.
Jag märker att du börjar skratta när min ena tass långsamt glider över mot ditt ben. Den hade väl tänkt undersöka om det fanns lite mer utrymme åt det hållet. Du lägger den varsamt tillbaka på dynan och jag låter den ligga där. Vi har våra små förhandlingar. De kan rymma både ett vänligt nej och att vi fortsätter ha det gott tillsammans. Du behöver kunna dricka ditt kaffe utan att balansera på kanten.
Efter en stund ställer du ner koppen och lutar dig tillbaka. Jag hör hur du andas ut. Din hand landar mellan oss och jag flyttar nosen närmare. Soffan är lika mjuk som innan, men nu ligger jag bra på min sida. Du sitter på din. Om någon frågade var den bästa platsen i huset finns skulle jag nog titta på dig först. Sedan skulle jag se efter var jag får plats bredvid.