En vinterklädd person har handen på en långhårig grå, svart och vit hund som lyfter nosen med slutna ögon i en snöig park.
Citat och kloka ord

Man ska inte klappa hunden mothårs.

Jag kommer fram till din stol och ställer mig med sidan mot ditt knä. Du lägger handen på mig medan du fortsätter prata. Först står jag gärna kvar. Sedan rör sig fingrarna uppåt längs sidan, pälsen följer med och jag vrider huvudet lite. Du hinner en gång till innan jag flyttar mig ett halvt steg. Jag är fortfarande nära dig. Jag vill bara att handen ska hitta ett annat sätt.

Du ser ner och låter den stanna. Det tycker jag om, den där lilla pausen när du lägger märke till att något förändrades. Du hade tänkt vara vänlig och jag hade kommit för att få vara hos dig. Vi kan vilja samma sak och ändå behöva känna oss fram till hur den ska bli. Det som känns mjukt i din hand behöver också få kännas skönt på min kropp.

Jag kan inte hjälpa dig genom att säga precis vilka fingrar som hamnade fel. I stället flyttar jag vikten, vrider mig och visar den sida jag gärna vill ha nära. Om du fortsätter på samma sätt blir det svårt att stå kvar och tycka om stunden så mycket som jag ville. När du stannar får jag tid att visa lite tydligare. Det är en lättnad att kunna bli förstådd utan att behöva gå min väg.

Du behöver inte bli försiktig med mig på det där stela sättet som gör att handen nästan inte vågar röra sig alls. Jag vill fortfarande ha dig nära. Nu provar du en lugnare rörelse längs pälsen och låter handen vila innan du fortsätter. Jag står kvar och lägger lite mer av min tyngd mot ditt ben. Där får du ett svar från mig. Vi har hittat något som båda gärna stannar i.

Det betyder mycket att din vänlighet kan ändra form när du märker hur jag har det. Du behöver inte ha känt till allt om mig innan vi började. Jag vill gärna få lära känna din hand medan du lär känna min kropp. Då kan också en liten miss bli en del av vår närhet. Du såg att jag flyttade mig, ändrade rörelsen och lät mig komma till rätta. Jag fick fortsätta vara med och påverka det som hände med mig.

Efter en stund blir jag så nöjd med min placering att jag tar ett litet steg till. Det blev möjligen lite väl mycket hund framför stolen. Du får dra in knäna för att kunna sitta kvar ordentligt. Jag tittar upp på dig som om lösningen vore ganska självklar. Du kan ju flytta dig en aning, du också. Vi ordnar till oss under ett litet skratt och din hand hittar tillbaka till min sida.

Du börjar prata igen och jag står kvar en stund. Nu märker jag att du gör en paus när jag vrider på mig. Ibland söker jag upp handen på nytt, ibland får den vila i ditt knä. Det behöver inte betyda så mycket mer än hur jag vill ha det just då. Jag tycker om att vi kan ändra oss mitt i en vänlig stund och ändå ha kvar värmen mellan oss.

När jag till sist går bort till mattan ser jag tillbaka på dig. Du sitter kvar med samma lugna ansikte och samma vänliga röst. Jag har fått lämna en stund som var skön att vara i, och jag kommer gärna tillbaka. Nästa gång jag ställer mig vid ditt knä har jag något gott att känna igen. Du är fortfarande du. Och din hand har lärt känna mig lite bättre.