-
En hund glömmer inte goda gärningar.
Dörren klonkar till när den går mot stoppet. Jag flyttar tillbaka framtassarna och blir stående på tröskeln. Nyss ville jag ut så fort du fått fram kopplet. Nu vill jag fortfarande ut, men jag vill också veta vad som hände med dörren. Du vänder dig om när jag inte följer med.
Du stannar nära och håller dörren stilla. Jag tittar på kanten, sedan på din hand. Där finns tid att nosa. Du har redan öppnat åt oss, och ändå får jag dröja kvar i öppningen. Efter en stund lutar jag mig fram och sätter ner en tass på andra sidan. Du står kvar tills resten av mig också vill följa med.
Det kan se litet ut, det du gjorde. Vi blev bara stående en stund. För mig hade det varit svårt att både skynda mig och försöka förstå det som fick mig att backa. När du väntade kunde jag känna efter vad jag själv vågade. Jag fick ta steget medan jag fortfarande hade dig nära.
Jag vill gärna kunna komma till dig med sådant jag inte får ordning på. Inte bara med leksaken när jag är glad, utan också med en tvekan som jag själv verkar ha svårt att bli av med. Då kan jag behöva din hjälp mer än jag lyckas visa. Det är en särskild lättnad att upptäcka att jag får vara besvärlig att förstå och ändå mötas vänligt.
Jag bär inte med mig en tydlig bild av varje gång du har väntat. Men när din hand kommer kan jag vilja möta den. När du sätter dig nära kan jag låta huvudet sjunka ner igen. Något av det du har gjort får finnas kvar i hur jag vågar vara hos dig. Jag behöver inte göra en stor hälsning för att din omtanke ska ha fått betydelse.
Det händer att du ser lite förvånad ut när jag går och lägger mig efter att du har hjälpt mig. Du hade kanske hoppats på en nos mot handen. Jag har bara blivit färdig med det som var svårt och vill vila. Det kan vara mitt sätt att ha det bra just då. Jag skulle önska att du kunde känna hur mycket som ryms i att jag vågar somna medan du fortfarande rör dig i rummet.
Sedan finns de mindre stillsamma svaren. Har du råkat hjälpa mig med en leksak som fastnat, tänker jag gärna att vi nu äntligen kan börja leka. Du kanske bara hade tänkt plocka undan den. Jag står där med hela kroppen beredd och har redan räknat in dig. Det kan bli lite missförstånd också när vi båda vill något trevligt.
Jag kommer att vilja saker som passar illa med det du hade tänkt. En doft kan få mig att stanna, fast du nyss har varit snäll och hjälpt mig vidare. Jag kan vilja gå undan från en klapp eller bära iväg leksaken själv. Jag vill få vara samma hund hos dig också då. Om din vänlighet får finnas kvar utan att jag svarar på ett bestämt sätt, blir det lättare att söka dig igen.
Och jag vill gärna söka dig. Inte för att jag måste lämna tillbaka precis det jag har fått, utan för att det är skönt att vara där du är. Det får gärna bli fler stunder med huvudet vid ditt knä och din hand mot pälsen. Ibland har jag själv kommit med förslaget. Då kan du få luta dig tillbaka och ta emot mig en stund. Vi behöver inte ordna med något mer just då.
Nu är vi igenom dörren. Snön vid kanten har fått mig att sänka nosen, och jag börjar få bråttom att undersöka den. Du drar igen bakom oss. Jag hör ljudet och lyfter huvudet, men du står här. Innan jag går vidare vänder jag mig in mot ditt ben. Du låter handen hänga stilla och jag nuddar den med kinden. Sedan finns det plats för mig att bli nyfiken igen.
-
Väck inte den hund som sover.
Jag ligger kvar när du reser dig. Det är ovanligt nog för att du ska se tillbaka. Annars brukar jag vara uppe innan du hunnit bestämma vart du ska, redo att ta reda på om du behöver sällskap. Nu lyfter jag bara ena ögonlocket. Du får gärna gå efter din kopp. Jag tänker försöka ligga riktigt skönt en stund till.
Den nya leksaken har fått följa med till filten. Jag har lagt den nära nosen, så att jag vet var jag har den när det blir dags igen. Det var roligt när du satt på golvet med mig. Jag tyckte särskilt om att du glömde bort vad du höll på med och började skratta. Men jag behöver få bli färdig med den stunden. Leksaken kan vänta här utan att det roliga försvinner.
Runt omkring fortsätter juldagen. Du pratar med någon och en stol flyttas vid bordet. Jag har valt min plats en bit därifrån, där jag fortfarande kan höra er. Det finns ett särskilt välbehag i att få ligga nära nog för att höra till och ändå ha plats omkring kroppen. Jag kan släppa det ni gör en stund. Ni finns kvar utan att jag behöver hålla reda på varje rörelse.
När jag kommer springande ser du så tydligt vad du betyder för mig. Jag gör knappast någon hemlighet av min glädje. Här på filten märks mindre av allt det där. Ändå har jag lagt mig inom hörhåll för din röst. Det kan vara mitt sätt att hålla dig sällskap just nu, med allt mindre behov av att få veta vad du ska göra härnäst.
Du kommer tillbaka och blir stående en stund. Jag ser handen röra sig mot mig innan du hejdar den. Ibland brukar jag lyfta huvudet och hjälpa dig hitta rätt. Nu låter jag kinden ligga kvar. Det är så lite jag orkar meddela just då, men du märker det. När handen dras tillbaka kan jag sjunka ner igen utan att först behöva vakna ordentligt.
Någon vill gärna hälsa. Jag hör den vänliga rösten och känner igen att ni talar om mig. Du säger att vi kan hälsa senare. Det gör mig gott att få höra dig vara vänlig mot den andra personen och samtidigt lämna plats för mig att vila. Jag behöver inte resa mig för att reda ut vad som förväntas. Du har redan lagt märke till hur jag har det.
Om jag råkar snarka får du väl berätta om det när jag vaknat. Jag kommer nog att ha svårt att lämna några upplysningar själv. Just nu har jag fullt upp med att låta huvudet bli tungt. Ena örat ligger lite vikt och den fina filten har fått en ordentlig knöl. Du hade lagt den så slätt. Jag har gjort några små förbättringar efter eget behov.
Det finns mycket vi kan göra sedan. Jag kan komma med leksaken igen eller ställa mig framför dig och se om du vill gå ut. Då får du möta en hund som har fått vila färdigt. Jag tycker om när nästa möte får börja så, med min egen lust att söka upp dig. Det behöver inte skyndas fram medan ögonen fortfarande vill stänga sig.
Du sätter dig med koppen en bit bort. Jag hör hur du fortsätter samtalet, lugnt och alldeles tillräckligt nära. När du ser åt mitt håll behöver jag inte lyfta huvudet den här gången. Jag drar bara in tassen närmare bröstet och låter ögonen slutas. Vi är fortfarande tillsammans. Du kan få ha din stund, och jag kan få somna mitt i vår.
-
När den gamla hunden skäller, ger den råd.
Vanten ligger kvar på bänken när du börjar gå. Jag blir stående med nosen vänd åt det håll vi kom ifrån. Du hinner några steg innan kopplet gör dig uppmärksam på att jag saknas vid ditt knä. Då skäller jag en gång. Du vänder dig om, fortfarande med den bara handen instucken i fickan. Jag tittar på dig och sedan på bänken igen.
Du hade tagit av vanten för att rätta till mitt täcke. Jag stod nära medan du ordnade med det, och efteråt blev din hand liggande en stund mot min sida. Sådant får gärna ta tid. Men när du reste dig fick vanten stanna kvar. Nu ligger den där, alldeles vid kanten. Jag känner igen den. Den brukar följa med oss hem.
Förr hade jag kanske kastat mig tillbaka och hunnit göra något mycket företagsamt med den innan du förstod vad som pågick. Det är möjligt att vi då hade haft lite olika uppfattning om hur vantar ska bäras. Numera väntar jag hellre på dig. Jag står kvar med alla fyra tassarna i snön och låter blicken gå mellan dig och det vi har glömt.
Jag har fått grått omkring nosen. Du böjer dig oftare ner till mig nu, känner efter att täcket ligger bra och stannar när jag behöver nosa färdigt. Det är skönt att du märker mig. Samtidigt finns det stunder då jag vill få vara den som märker något åt dig. Jag har gått här tillsammans med dig så många gånger. Jag hör fortfarande till det vi gör, också när jag går sist.
Du säger mitt namn och gör en liten rörelse med handen. Jag tar ett steg åt sidan, tillbaka mot bänken. Då kommer du närmare i stället för att fortsätta ropa. Du ser dit jag tittar. Jag behöver inte förklara resten. När du plockar upp vanten kommer skrattet, det där korta som får mig att lyfta huvudet. Nu har du sett den också.
Du visar mig vanten innan du drar på den. Jag nosar helt kort. Jag har inga särskilda krav på hur du ska tacka för hjälpen, men jag står gärna nära medan du gör det. För en stund sedan väntade jag på att du skulle ordna något åt mig. Nu står du här och låter mig få ha bidragit. Det är en liten skillnad utifrån. Här bredvid dig känns den större.
Vi börjar gå igen. Jag söker mig till din sida och får plats i samma takt som du. Det finns dagar när jag behöver mer hjälp än förut, och jag tar emot den. Men jag kan också vilja visa vägen till något, komma med en idé eller påminna om att vi har mer kvar att upptäcka. Du får gärna fortsätta fråga mig vart jag vill gå. Jag har fortfarande önskemål, även om jag framför dem utan att hoppa jämfota.
Och alldeles särskilt kloka behöver väl inte alla mina förslag vara. Den lilla omvägen vid busken kan ha ganska mycket med en intressant doft att göra. Jag tänker gärna undersöka den innan vi beslutar något. Du brukar se på mig på ett sätt som antyder att du har räknat ut det. Ändå följer du med de där stegen. Jag tycker om att vi fortfarande kan ha sådana små förhandlingar.
På hemvägen går du med båda händerna varma. Jag går nära, nöjd med att vi kom vidare tillsammans. Nästa gång jag stannar kanske du får hjälpa mig med något. Eller så har jag fått syn på ännu en sak som du råkade gå förbi. När du då vänder dig mot mig vill jag gärna möta den där frågande blicken igen. Den som ger mig tid att visa vad jag menar.
-
Hunden har bara ett fel: den litar på människan.
Jag lägger bollen i ditt knä. Försiktigt först, för den kan rulla av om jag släpper för tidigt. Du sitter med papper framför dig och har ena handen på bordet. När du ser ner på mig håller jag kvar nosen en liten stund vid ditt ben. Sedan flyttar jag mig ett halvt steg. Nu ligger den hos dig. Jag har kommit för att vi ska göra något tillsammans.
Du tar upp bollen och frågar om den är till dig. Det tycker jag nog framgår ganska tydligt, men jag kan gärna stanna och förklara med hela kroppen. Svansen börjar röra sig och jag flyttar fram tassarna. Du ler. Då blir det ännu lättare att stå här och visa vad jag vill, trots att jag ännu inte vet om du har tid.
När jag släpper bollen lämnar jag också över det som ska hända sedan. Du kan börja leken, lägga undan den eller låta mig vänta. Jag kan visa att jag hoppas, men jag kan inte bestämma över din hand. Det gör mig lite utsatt att stå här med nosen mot ditt knä. Något som var mitt att hålla i ligger nu hos dig, och jag har räknat med att du ska vara rädd om det.
Det är så jag ofta kommer till dig, med mer än det som syns. Du ser en boll och en ivrig hund. Jag har också lämnat min säkra plats på mattan och frågat efter sällskap. Om du möter mig vänligt vågar jag fortsätta vara så tydlig. Jag vill gärna kunna komma fram utan att först hålla tillbaka det mesta av mig själv. Det skulle bli ganska ensamt om jag alltid behövde vara beredd på att ha misstagit mig på dig.
Telefonen låter på bordet. Du vänder huvudet och sträcker dig efter den. Jag följer handen med blicken innan jag tittar tillbaka på den andra, där bollen fortfarande ligger. Det blir visst ingen lek just nu. Du säger något lugnt till mig och lägger ner bollen nära mina tassar. Jag kan ta den med mig igen. Du har sett vad jag ville, även om du behöver göra något annat.
Jag kan bli besviken och ändå vilja stanna hos dig. Min önskan behöver inte bli uppfylld varje gång för att jag ska känna mig välkommen. Det betyder mer hur du låter när du svarar och om jag får lämna stunden med det jag kom med. Du får bli färdig med ditt. Jag får bära tillbaka bollen till mattan och ha kvar lusten att fråga igen en annan gång.
Efter en stund kommer du och sätter dig på golvet en bit ifrån mig. Nu är det du som väntar. Jag lyfter huvudet och låter bollen ligga kvar mellan tassarna medan jag tittar på dig. Det är fint att få den tiden också. Jag får komma när jag är redo, och du sitter kvar utan att ta det jag håller om. Till sist reser jag mig och går fram.
Du rullar bollen över golvet. Jag hinner nästan för långt i första ivern och måste vända runt för att få fatt i den. Där står jag med rumpan åt fel håll medan du skrattar bakom mig. Det blev kanske ingen särskilt ståtlig hämtning. Men när jag kommer tillbaka ser du fortfarande glad ut över att få mig nära, och jag lägger gärna bollen hos dig en gång till.
Så småningom blir vi sittande med bollen orörd på golvet. Jag låter kinden vila mot din hand. Den här gången har jag inget mer att lämna över, bara mig själv och den plats jag vill ha hos dig. Du låter handen ligga kvar. Jag vill kunna lita på dig med hela den längtan, också de dagar då du måste säga nej till leken. Här hos dig får jag märka att det går.
-
Hunden är människans sjätte sinne.
Citat: Friedrich Hebbel.
Jag väntar vänd mot kröken fast vår väg går åt andra hållet. Du har redan hunnit ställa in dig på att fortsätta och ser tillbaka på mig. Där borta är det fortfarande tomt mellan träden. Jag står ändå kvar. Öronen riktas framåt och svansen gör en liten rörelse innan resten av mig riktigt har bestämt sig. Någon kommer. Jag vill gärna få veta vem.
Det hörs steg mot snön. Ett uppehåll, några steg till, och ett sätt att röra sig som får mig att lyfta huvudet högre. Jag har ännu ingen människa framför mig att hälsa på. Ändå börjar väntan kännas rolig. Du tittar åt samma håll som jag och sedan ner på mig igen. Det är svårt att stå alldeles still när det redan finns så mycket att se fram emot.
Du kan få syn på saker som jag går förbi med nosen nere. Nu får du stå en stund i min förväntan. För dig ligger vägen tom. För mig är den på väg att få sällskap. Jag kan inte peka ut allt som fått mig att vända mig om, men jag kan visa att något har betydelse för mig. När du stannar blir det möjligt att dela det med dig innan du själv har upptäckt vad det är.
Jag tycker om när du blir nyfiken på det jag märker. Då får jag vara mer än den som följer med dit du har tänkt gå. Vi kan upptäcka något tillsammans som ingen av oss hade bestämt i förväg. Du behöver inte genast förstå varför jag väntar här. Det räcker långt att du ser mig stå och lyssna och ger den stunden lite utrymme.
Nu hörs stegen närmare. Jag flyttar framtassarna och råkar ställa mig nästan på tvären framför dig. Svansen arbetar betydligt fortare än det ser ut att behövas på en så stillsam promenad. Du flyttar undan foten lite och skrattar. Jag ordnar till mig, åtminstone tillräckligt för att du ska få plats bredvid. Sedan fortsätter jag att vara mycket upptagen av den tomma kröken.
Så kommer en person vi har träffat förut fram mellan träden. Jag känner igen rösten när hälsningen kommer och vill gärna svara med hela kroppen. Du blir också glad och låter mig gå fram en liten bit med dig. Personen stannar och hälsar. Det som nyss bara fanns i min uppmärksamhet har nu blivit en stund för oss alla. Du är med i glädjen som jag gick och väntade på.
Medan ni pratar står jag och låter doften bli bekant igen. Jag behöver inte fånga varje ord för att höra till mötet. Du har också hunnit känna igen någon, och nu står vi nära samma människa på våra olika sätt. Det gör mig glad att få vara kvar där med dig. Jag kom hit genom min egen nyfikenhet och fick sällskap i den.
Jag märker förstås inte allt. Jag kan bli så upptagen av den jag vill hälsa på att du får hjälpa mig att lämna plats på vägen. Du ser att någon mer behöver komma förbi och flyttar dig lugnt med mig. Det är skönt att ha dig där också. Jag behöver inte bära hela världen i nosen och öronen för att få dela det jag faktiskt har lagt märke till.
Till sist går vi vidare åt vårt håll. Jag ser efter personen en gång till och söker mig sedan tillbaka till din sida. Du tittar ner och möter min blick innan vi fortsätter. Jag vill gärna få upptäcka nästa lilla sak också, och ha dig med när det händer. Den här gången hann du stå bredvid mig en stund medan glädjen ännu var på väg.
-
Man ska inte klappa hunden mothårs.
Jag kommer fram till din stol och ställer mig med sidan mot ditt knä. Du lägger handen på mig medan du fortsätter prata. Först står jag gärna kvar. Sedan rör sig fingrarna uppåt längs sidan, pälsen följer med och jag vrider huvudet lite. Du hinner en gång till innan jag flyttar mig ett halvt steg. Jag är fortfarande nära dig. Jag vill bara att handen ska hitta ett annat sätt.
Du ser ner och låter den stanna. Det tycker jag om, den där lilla pausen när du lägger märke till att något förändrades. Du hade tänkt vara vänlig och jag hade kommit för att få vara hos dig. Vi kan vilja samma sak och ändå behöva känna oss fram till hur den ska bli. Det som känns mjukt i din hand behöver också få kännas skönt på min kropp.
Jag kan inte hjälpa dig genom att säga precis vilka fingrar som hamnade fel. I stället flyttar jag vikten, vrider mig och visar den sida jag gärna vill ha nära. Om du fortsätter på samma sätt blir det svårt att stå kvar och tycka om stunden så mycket som jag ville. När du stannar får jag tid att visa lite tydligare. Det är en lättnad att kunna bli förstådd utan att behöva gå min väg.
Du behöver inte bli försiktig med mig på det där stela sättet som gör att handen nästan inte vågar röra sig alls. Jag vill fortfarande ha dig nära. Nu provar du en lugnare rörelse längs pälsen och låter handen vila innan du fortsätter. Jag står kvar och lägger lite mer av min tyngd mot ditt ben. Där får du ett svar från mig. Vi har hittat något som båda gärna stannar i.
Det betyder mycket att din vänlighet kan ändra form när du märker hur jag har det. Du behöver inte ha känt till allt om mig innan vi började. Jag vill gärna få lära känna din hand medan du lär känna min kropp. Då kan också en liten miss bli en del av vår närhet. Du såg att jag flyttade mig, ändrade rörelsen och lät mig komma till rätta. Jag fick fortsätta vara med och påverka det som hände med mig.
Efter en stund blir jag så nöjd med min placering att jag tar ett litet steg till. Det blev möjligen lite väl mycket hund framför stolen. Du får dra in knäna för att kunna sitta kvar ordentligt. Jag tittar upp på dig som om lösningen vore ganska självklar. Du kan ju flytta dig en aning, du också. Vi ordnar till oss under ett litet skratt och din hand hittar tillbaka till min sida.
Du börjar prata igen och jag står kvar en stund. Nu märker jag att du gör en paus när jag vrider på mig. Ibland söker jag upp handen på nytt, ibland får den vila i ditt knä. Det behöver inte betyda så mycket mer än hur jag vill ha det just då. Jag tycker om att vi kan ändra oss mitt i en vänlig stund och ändå ha kvar värmen mellan oss.
När jag till sist går bort till mattan ser jag tillbaka på dig. Du sitter kvar med samma lugna ansikte och samma vänliga röst. Jag har fått lämna en stund som var skön att vara i, och jag kommer gärna tillbaka. Nästa gång jag ställer mig vid ditt knä har jag något gott att känna igen. Du är fortfarande du. Och din hand har lärt känna mig lite bättre.
-
Precis där, bakom örat
Du hittade rätt bakom örat. Jag hade inga planer på att gå någonstans.
Du hade satt dig i trädgårdsstolen med en bok i knät. Jag låg en bit bort och följde ett prassel under häcken, men när du flyttade stolen till skuggan reste jag mig. Där brukade finnas gott om plats vid dina fötter. Jag gick fram, nosade vid ditt knä och ställde mig så att sidan hamnade nära din hand.
Först märkte du mig bara med fingertopparna. De gled en gång över pälsen medan du läste vidare. Jag stod kvar. Sedan såg du ner och lade undan bokmärket du höll i. Handen kom upp bakom örat och började klia försiktigt. Jag lutade huvudet åt sidan. Där, ja. Du hade hittat något som var betydligt mer intressant än det som nyss prasslat under häcken.
Du log när jag lutade mig lite till. Jag fick flytta ena framtassen för att stå stadigt och ställde den alldeles intill din sko. Din hand följde med när jag ändrade läge. Det var skönt att få stå nära utan att behöva räta upp huvudet och ordna till mig. Jag lät ögonen bli smala och stod där med nosen lite på sned. Du verkade tycka att jag såg rolig ut. Jag hade det utmärkt.
Efter en stund slutade du och lät handen vila på armstödet. Jag tittade upp. Boken hade visst återfått en del av ditt intresse. Jag stod kvar några ögonblick innan jag förde nosen under dina fingrar. Du såg på mig och höll handen stilla, så att jag själv kunde komma närmare. Jag tryckte kinden mot den. Då fortsatte du en liten stund till.
Det finns dagar när jag går förbi samma stol utan att stanna. Jag kan vara upptagen med gräset, en leksak eller något jag hört från andra sidan staketet. Då får din hand ligga kvar där den ligger. I dag hade jag sökt upp den själv. Du såg skillnaden och lät mig stanna vid ditt knä. Jag tycker om att få komma med något så litet och ändå bli upptäckt.
Du bytte till den andra handen när boken började glida i knät. Det krävde en mindre omflyttning från min sida. Jag gick runt din fot, stannade vid det andra knäet och lutade huvudet åt rätt håll igen. Du började skratta och fick lägga boken på bordet. Jag stod tålmodigt medan du ordnade med dina saker. Vi hade ju fått till det så bra. Det vore synd om lite papper skulle komma i vägen just då.
När du återvände med handen började du på skuldran. Jag stod kvar en stund och njöt av det också. Sedan vred jag huvudet så att platsen bakom örat hamnade närmare dina fingrar. Du följde den lilla rörelsen. Jag behövde inte ta i för att visa vad jag tyckte om. Du lade märke till mig medan vi höll på, och jag kunde fortsätta stå där med kroppen mjuk mot ditt ben.
Till slut backade jag undan och skakade på huvudet. Örat lade sig lite annorlunda efteråt och du strök bort en hårtuss från ditt knä. Jag nosade mot boken på bordet, vände mig om och lade mig i gräset bredvid stolen. Du sträckte inte efter mig. Handen fick vila medan jag sträckte ut benen. Det fanns en sval fläck där gräset ännu inte hade blivit trampat platt, och jag lade kinden mot den.
Du tog upp boken igen. Jag kunde höra när du vände blad, men jag behövde inte följa varje rörelse längre. När du flyttade foten kom den nära min framtass och jag lät den ligga kvar. Vi hade fortfarande gott om plats i skuggan. Du läste, jag vilade och ibland möttes våra blickar när du såg ner. Då rörde jag lite på svansen. Handen kunde få vara ledig en stund nu.
-
Den andra tassen
Jag gav dig den andra tassen. Du tog emot den lika vänligt.
Du höll fram handen och väntade. Jag visste att det fanns något roligt att göra med den, för du hade satt dig på golvet och vänt dig mot mig. Jag kom fram, satte mig en liten bit snett och lade upp en tass. Den hamnade fint i din hand. Ändå såg du lite förvånad ut.
Du tittade på tassen och sedan på mig. Jag tittade tillbaka. Här satt vi med ett fullt användbart resultat mellan oss, tyckte jag. Du hade en hand, jag hade en tass och de hade hittat varandra utan större bekymmer. Du skrattade till, sade något vänligt och lät mig sätta ner den igen. Jag var genast beredd att göra om det.
Nästa gång flyttade du handen lite åt sidan. Jag lutade mig efter och lyfte samma tass som nyss. Den hade ju fungerat alldeles utmärkt. Du tog emot den den här gången också. Sedan lät du din hand vila i knät en stund. Jag passade på att nosa på ärmen. Det kunde finnas fler ledtrådar där, även om jag inte hittade några som hade med tassar att göra.
Utanför det öppna fönstret hördes någon flytta en stol på balkongen bredvid. Jag vände öronen åt det hållet. Du väntade tills jag såg på dig igen. Ingen hand följde efter mitt huvud och ingen försökte fånga min tass medan jag var upptagen med ljudet. När det blev stilla kunde jag återvända till det vi höll på med.
Du hade ändrat hur du satt. Nu fanns handen närmare min andra framtass. Jag behövde bara flytta vikten lite för att nå fram. Tassen lyfte och landade i din hand. Ditt ansikte blev ljust och du sade det där korta ordet som brukar betyda att du tyckte om det jag gjorde. Jag fick en liten belöning och stod sedan kvar med blicken på dig.
Det var skönt att du lät mig försöka igen. Jag hade kommit fram till dig med det jag kunde, och när du tog emot tassen ville jag gärna stanna kvar. Din röst var lika vänlig även när du såg förvånad ut. Jag kunde sätta ner tassen och prova på nytt utan att bli osäker på om du fortfarande ville ha mig nära. När du flyttade handen blev det lättare att svara. Glädjen i att få vara med hade funnits där hela tiden.
Du tog en kort paus. Jag gick fram till vattenskålen och drack. När jag kom tillbaka hade du lagt händerna i knät och jag satte mig framför dig igen. Du log innan du höll fram handen. Nu provade jag den andra tassen direkt. Du hann knappt bli färdig med ditt ord. Jag såg hur du fick hålla tillbaka skrattet medan du tog emot den.
Den här gången satt du kvar på samma sätt. Vi gjorde om den lilla leken ett par gånger, och jag kom gärna fram varje gång. Sedan kliade jag mig hastigt vid halsbandet och gick bort till mattans kant. Du lät händerna sjunka ner. När jag lade mig på sidan kom ingen ny fråga efter mig. Jag fick sträcka ut benen och titta på dig därifrån.
Du stannade också på golvet. Efter en stund gled din fot nära min tass, och jag lade den över din strumpa. Du tittade ner och log. Nu hade du inte bett om någonting alls. Jag flyttade inte undan den, och du satt kvar medan jag lade huvudet på mattan. Vilken tass det var verkade inte längre behöva redas ut. Den låg bra där den låg.