-
Väck inte den hund som sover.
Jag ligger kvar när du reser dig. Det är ovanligt nog för att du ska se tillbaka. Annars brukar jag vara uppe innan du hunnit bestämma vart du ska, redo att ta reda på om du behöver sällskap. Nu lyfter jag bara ena ögonlocket. Du får gärna gå efter din kopp. Jag tänker försöka ligga riktigt skönt en stund till.
Den nya leksaken har fått följa med till filten. Jag har lagt den nära nosen, så att jag vet var jag har den när det blir dags igen. Det var roligt när du satt på golvet med mig. Jag tyckte särskilt om att du glömde bort vad du höll på med och började skratta. Men jag behöver få bli färdig med den stunden. Leksaken kan vänta här utan att det roliga försvinner.
Runt omkring fortsätter juldagen. Du pratar med någon och en stol flyttas vid bordet. Jag har valt min plats en bit därifrån, där jag fortfarande kan höra er. Det finns ett särskilt välbehag i att få ligga nära nog för att höra till och ändå ha plats omkring kroppen. Jag kan släppa det ni gör en stund. Ni finns kvar utan att jag behöver hålla reda på varje rörelse.
När jag kommer springande ser du så tydligt vad du betyder för mig. Jag gör knappast någon hemlighet av min glädje. Här på filten märks mindre av allt det där. Ändå har jag lagt mig inom hörhåll för din röst. Det kan vara mitt sätt att hålla dig sällskap just nu, med allt mindre behov av att få veta vad du ska göra härnäst.
Du kommer tillbaka och blir stående en stund. Jag ser handen röra sig mot mig innan du hejdar den. Ibland brukar jag lyfta huvudet och hjälpa dig hitta rätt. Nu låter jag kinden ligga kvar. Det är så lite jag orkar meddela just då, men du märker det. När handen dras tillbaka kan jag sjunka ner igen utan att först behöva vakna ordentligt.
Någon vill gärna hälsa. Jag hör den vänliga rösten och känner igen att ni talar om mig. Du säger att vi kan hälsa senare. Det gör mig gott att få höra dig vara vänlig mot den andra personen och samtidigt lämna plats för mig att vila. Jag behöver inte resa mig för att reda ut vad som förväntas. Du har redan lagt märke till hur jag har det.
Om jag råkar snarka får du väl berätta om det när jag vaknat. Jag kommer nog att ha svårt att lämna några upplysningar själv. Just nu har jag fullt upp med att låta huvudet bli tungt. Ena örat ligger lite vikt och den fina filten har fått en ordentlig knöl. Du hade lagt den så slätt. Jag har gjort några små förbättringar efter eget behov.
Det finns mycket vi kan göra sedan. Jag kan komma med leksaken igen eller ställa mig framför dig och se om du vill gå ut. Då får du möta en hund som har fått vila färdigt. Jag tycker om när nästa möte får börja så, med min egen lust att söka upp dig. Det behöver inte skyndas fram medan ögonen fortfarande vill stänga sig.
Du sätter dig med koppen en bit bort. Jag hör hur du fortsätter samtalet, lugnt och alldeles tillräckligt nära. När du ser åt mitt håll behöver jag inte lyfta huvudet den här gången. Jag drar bara in tassen närmare bröstet och låter ögonen slutas. Vi är fortfarande tillsammans. Du kan få ha din stund, och jag kan få somna mitt i vår.
-
Hunden har bara ett fel: den litar på människan.
Jag lägger bollen i ditt knä. Försiktigt först, för den kan rulla av om jag släpper för tidigt. Du sitter med papper framför dig och har ena handen på bordet. När du ser ner på mig håller jag kvar nosen en liten stund vid ditt ben. Sedan flyttar jag mig ett halvt steg. Nu ligger den hos dig. Jag har kommit för att vi ska göra något tillsammans.
Du tar upp bollen och frågar om den är till dig. Det tycker jag nog framgår ganska tydligt, men jag kan gärna stanna och förklara med hela kroppen. Svansen börjar röra sig och jag flyttar fram tassarna. Du ler. Då blir det ännu lättare att stå här och visa vad jag vill, trots att jag ännu inte vet om du har tid.
När jag släpper bollen lämnar jag också över det som ska hända sedan. Du kan börja leken, lägga undan den eller låta mig vänta. Jag kan visa att jag hoppas, men jag kan inte bestämma över din hand. Det gör mig lite utsatt att stå här med nosen mot ditt knä. Något som var mitt att hålla i ligger nu hos dig, och jag har räknat med att du ska vara rädd om det.
Det är så jag ofta kommer till dig, med mer än det som syns. Du ser en boll och en ivrig hund. Jag har också lämnat min säkra plats på mattan och frågat efter sällskap. Om du möter mig vänligt vågar jag fortsätta vara så tydlig. Jag vill gärna kunna komma fram utan att först hålla tillbaka det mesta av mig själv. Det skulle bli ganska ensamt om jag alltid behövde vara beredd på att ha misstagit mig på dig.
Telefonen låter på bordet. Du vänder huvudet och sträcker dig efter den. Jag följer handen med blicken innan jag tittar tillbaka på den andra, där bollen fortfarande ligger. Det blir visst ingen lek just nu. Du säger något lugnt till mig och lägger ner bollen nära mina tassar. Jag kan ta den med mig igen. Du har sett vad jag ville, även om du behöver göra något annat.
Jag kan bli besviken och ändå vilja stanna hos dig. Min önskan behöver inte bli uppfylld varje gång för att jag ska känna mig välkommen. Det betyder mer hur du låter när du svarar och om jag får lämna stunden med det jag kom med. Du får bli färdig med ditt. Jag får bära tillbaka bollen till mattan och ha kvar lusten att fråga igen en annan gång.
Efter en stund kommer du och sätter dig på golvet en bit ifrån mig. Nu är det du som väntar. Jag lyfter huvudet och låter bollen ligga kvar mellan tassarna medan jag tittar på dig. Det är fint att få den tiden också. Jag får komma när jag är redo, och du sitter kvar utan att ta det jag håller om. Till sist reser jag mig och går fram.
Du rullar bollen över golvet. Jag hinner nästan för långt i första ivern och måste vända runt för att få fatt i den. Där står jag med rumpan åt fel håll medan du skrattar bakom mig. Det blev kanske ingen särskilt ståtlig hämtning. Men när jag kommer tillbaka ser du fortfarande glad ut över att få mig nära, och jag lägger gärna bollen hos dig en gång till.
Så småningom blir vi sittande med bollen orörd på golvet. Jag låter kinden vila mot din hand. Den här gången har jag inget mer att lämna över, bara mig själv och den plats jag vill ha hos dig. Du låter handen ligga kvar. Jag vill kunna lita på dig med hela den längtan, också de dagar då du måste säga nej till leken. Här hos dig får jag märka att det går.
-
Man ska inte klappa hunden mothårs.
Jag kommer fram till din stol och ställer mig med sidan mot ditt knä. Du lägger handen på mig medan du fortsätter prata. Först står jag gärna kvar. Sedan rör sig fingrarna uppåt längs sidan, pälsen följer med och jag vrider huvudet lite. Du hinner en gång till innan jag flyttar mig ett halvt steg. Jag är fortfarande nära dig. Jag vill bara att handen ska hitta ett annat sätt.
Du ser ner och låter den stanna. Det tycker jag om, den där lilla pausen när du lägger märke till att något förändrades. Du hade tänkt vara vänlig och jag hade kommit för att få vara hos dig. Vi kan vilja samma sak och ändå behöva känna oss fram till hur den ska bli. Det som känns mjukt i din hand behöver också få kännas skönt på min kropp.
Jag kan inte hjälpa dig genom att säga precis vilka fingrar som hamnade fel. I stället flyttar jag vikten, vrider mig och visar den sida jag gärna vill ha nära. Om du fortsätter på samma sätt blir det svårt att stå kvar och tycka om stunden så mycket som jag ville. När du stannar får jag tid att visa lite tydligare. Det är en lättnad att kunna bli förstådd utan att behöva gå min väg.
Du behöver inte bli försiktig med mig på det där stela sättet som gör att handen nästan inte vågar röra sig alls. Jag vill fortfarande ha dig nära. Nu provar du en lugnare rörelse längs pälsen och låter handen vila innan du fortsätter. Jag står kvar och lägger lite mer av min tyngd mot ditt ben. Där får du ett svar från mig. Vi har hittat något som båda gärna stannar i.
Det betyder mycket att din vänlighet kan ändra form när du märker hur jag har det. Du behöver inte ha känt till allt om mig innan vi började. Jag vill gärna få lära känna din hand medan du lär känna min kropp. Då kan också en liten miss bli en del av vår närhet. Du såg att jag flyttade mig, ändrade rörelsen och lät mig komma till rätta. Jag fick fortsätta vara med och påverka det som hände med mig.
Efter en stund blir jag så nöjd med min placering att jag tar ett litet steg till. Det blev möjligen lite väl mycket hund framför stolen. Du får dra in knäna för att kunna sitta kvar ordentligt. Jag tittar upp på dig som om lösningen vore ganska självklar. Du kan ju flytta dig en aning, du också. Vi ordnar till oss under ett litet skratt och din hand hittar tillbaka till min sida.
Du börjar prata igen och jag står kvar en stund. Nu märker jag att du gör en paus när jag vrider på mig. Ibland söker jag upp handen på nytt, ibland får den vila i ditt knä. Det behöver inte betyda så mycket mer än hur jag vill ha det just då. Jag tycker om att vi kan ändra oss mitt i en vänlig stund och ändå ha kvar värmen mellan oss.
När jag till sist går bort till mattan ser jag tillbaka på dig. Du sitter kvar med samma lugna ansikte och samma vänliga röst. Jag har fått lämna en stund som var skön att vara i, och jag kommer gärna tillbaka. Nästa gång jag ställer mig vid ditt knä har jag något gott att känna igen. Du är fortfarande du. Och din hand har lärt känna mig lite bättre.
-
Hjärtat har inga fönster.
Du viker ihop ett papper och lägger det under boken på bordet. Jag följde din hand med blicken, men jag hann inte fram för att nosa på det. Nu sitter du kvar. Ute har det blivit mörkt och i fönstret syns en svag bild av dig och lampan. Jag går fram till glaset och tittar ut. Sedan vänder jag tillbaka mot dig. Du brukar säga något när jag kommer, men den här gången dröjer det.
Jag såg dig le när du öppnade dörren för en stund sedan. Jag sprang fram och fick båda dina händer om mina kinder. Det var skönt, och du lät glad när du sa mitt namn. Nu har du blivit tyst. Jag vet inte vad som stod på papperet eller vad du tänker på när du stryker med tummen längs bordskanten. Jag kan ha varit med om din glädje i hallen och ändå inte känna till allt som finns hos dig den här kvällen.
Du ser mig stå vid ditt ben och sträcker fram handen. Jag stoppar nosen i den. Det är ett sådant möte som jag förstår, din hand och min nos, den välbekanta lukten och fingrarna som stannar en liten stund. Jag kan tycka om det utan att veta varför ditt ansikte såg annorlunda ut nyss. Det finns mycket av dig som jag möter varje dag. Det finns också sådant som jag aldrig kommer att kunna nå på samma sätt som jag når din hand.
Ibland berättar du saker för mig medan vi är ensamma. Jag hör hur rösten går upp och ned och känner igen när du talar till mig. Orden räcker längre än jag kan följa. Du kan säga något om förr och sedan skratta till, medan jag ligger kvar och lyssnar. Jag har ingen egen bild av den tiden. Ändå tycker jag om att få vara här medan du minns den. Jag behöver inte ha varit med från början för att vilja ligga nära dig nu.
Du frågar ibland vad jag tänker på också. Då tittar jag upp, och kanske tycker du att mitt ansikte ger ett tydligt svar. Ibland väntar jag faktiskt på att du ska öppna skåpet. Ibland har jag hört något ute som du inte lagt märke till. Och ibland ligger jag bara här med nosen mot tassen. Det är något stilla med att du tittar på mig en stund och sedan låter mig fortsätta. Du kan tycka om mig även de gånger du inte riktigt vet vad jag har för mig.
Nu drar du ut stolen lite och jag lägger mig vid sidan av den. Vi hör samma ljud från rummet och ändå har vi inte samma kväll inuti oss. Jag har mitt, och du har något som fick dig att vika ihop papperet och bli sittande. Jag kan inte leta fram det åt dig med nosen. Men jag kan ligga här utan att du måste lägga undan det för att kunna vara med mig.
När du efter en stund böjer dig ned hittar du ett torrt löv som fastnat i pälsen bakom mitt öra. Du håller upp det framför mig. Där har jag tydligen burit omkring på en del av promenaden utan att veta om det. Du skrattar och jag lyfter huvudet, glad över rösten som jag känner igen. Sedan blir du tyst igen. Skrattet var fint att få höra, även om det inte berättar allt om hur du har det.
Du låter handen vila mot min sida. Jag ligger kvar och känner den medan jag blir sömnig. Papperet får ligga under boken, och du får tänka färdigt på det som upptar dig. Jag kommer kanske aldrig att förstå just den här stunden som du gör. När du rör på handen öppnar jag ändå ögonen och ser upp på dig. Jag är glad att det är du som sitter här.
-
Precis där, bakom örat
Du hittade rätt bakom örat. Jag hade inga planer på att gå någonstans.
Du hade satt dig i trädgårdsstolen med en bok i knät. Jag låg en bit bort och följde ett prassel under häcken, men när du flyttade stolen till skuggan reste jag mig. Där brukade finnas gott om plats vid dina fötter. Jag gick fram, nosade vid ditt knä och ställde mig så att sidan hamnade nära din hand.
Först märkte du mig bara med fingertopparna. De gled en gång över pälsen medan du läste vidare. Jag stod kvar. Sedan såg du ner och lade undan bokmärket du höll i. Handen kom upp bakom örat och började klia försiktigt. Jag lutade huvudet åt sidan. Där, ja. Du hade hittat något som var betydligt mer intressant än det som nyss prasslat under häcken.
Du log när jag lutade mig lite till. Jag fick flytta ena framtassen för att stå stadigt och ställde den alldeles intill din sko. Din hand följde med när jag ändrade läge. Det var skönt att få stå nära utan att behöva räta upp huvudet och ordna till mig. Jag lät ögonen bli smala och stod där med nosen lite på sned. Du verkade tycka att jag såg rolig ut. Jag hade det utmärkt.
Efter en stund slutade du och lät handen vila på armstödet. Jag tittade upp. Boken hade visst återfått en del av ditt intresse. Jag stod kvar några ögonblick innan jag förde nosen under dina fingrar. Du såg på mig och höll handen stilla, så att jag själv kunde komma närmare. Jag tryckte kinden mot den. Då fortsatte du en liten stund till.
Det finns dagar när jag går förbi samma stol utan att stanna. Jag kan vara upptagen med gräset, en leksak eller något jag hört från andra sidan staketet. Då får din hand ligga kvar där den ligger. I dag hade jag sökt upp den själv. Du såg skillnaden och lät mig stanna vid ditt knä. Jag tycker om att få komma med något så litet och ändå bli upptäckt.
Du bytte till den andra handen när boken började glida i knät. Det krävde en mindre omflyttning från min sida. Jag gick runt din fot, stannade vid det andra knäet och lutade huvudet åt rätt håll igen. Du började skratta och fick lägga boken på bordet. Jag stod tålmodigt medan du ordnade med dina saker. Vi hade ju fått till det så bra. Det vore synd om lite papper skulle komma i vägen just då.
När du återvände med handen började du på skuldran. Jag stod kvar en stund och njöt av det också. Sedan vred jag huvudet så att platsen bakom örat hamnade närmare dina fingrar. Du följde den lilla rörelsen. Jag behövde inte ta i för att visa vad jag tyckte om. Du lade märke till mig medan vi höll på, och jag kunde fortsätta stå där med kroppen mjuk mot ditt ben.
Till slut backade jag undan och skakade på huvudet. Örat lade sig lite annorlunda efteråt och du strök bort en hårtuss från ditt knä. Jag nosade mot boken på bordet, vände mig om och lade mig i gräset bredvid stolen. Du sträckte inte efter mig. Handen fick vila medan jag sträckte ut benen. Det fanns en sval fläck där gräset ännu inte hade blivit trampat platt, och jag lade kinden mot den.
Du tog upp boken igen. Jag kunde höra när du vände blad, men jag behövde inte följa varje rörelse längre. När du flyttade foten kom den nära min framtass och jag lät den ligga kvar. Vi hade fortfarande gott om plats i skuggan. Du läste, jag vilade och ibland möttes våra blickar när du såg ner. Då rörde jag lite på svansen. Handen kunde få vara ledig en stund nu.
-
Vi satt kvar i hallen
Du satte dig utan att ta av jackan. Jag stannade hos dig.
Jag hade redan hämtat leksaken när du öppnade dörren. Den mjuka, ganska tillplattade som jag gärna bär fram när du kommer hem. Jag gick ett litet varv framför dina fötter och väntade på rösten som brukar komma innan du ens hunnit stänga. Den här gången lade du bara väskan på golvet. Sedan satte du dig intill väggen, fortfarande med jackan och skorna på.
Jag stannade med leksaken i munnen. Du var hemma, men hälsningen hade kommit av sig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det jag bar på. Jag gick närmare och höll upp nosen mot din hand. Du lade den mot min kind en kort stund. Sedan sjönk den ner i knät igen. Leksaken fick hamna bredvid din sko.
Du böjde huvudet och torkade kinden med jackärmen. Jag hörde hur du drog efter andan. Jag hade inte varit med där du varit och kunde inte följa det som hade hänt innan dörren öppnades. Här fanns din hand, din röst som knappt hördes och din kropp som hade blivit så stilla. Jag stod kvar och såg på dig medan du strök bort något från ansiktet igen.
När du lyfte handen nästa gång gick jag det sista steget fram. Du lät fingrarna vila vid mitt öra och jag lutade kinden mot dem. Det var en rörelse vi kände igen båda två. Jag behövde inte komma med leksaken för att få göra den. Din tumme rörde sig långsamt genom pälsen. Sedan lade du handen på ditt eget ben, och jag lade mig ner intill dig.
Jag brukar tycka om när det börjar hända saker efter att du kommit hem. Skorna som ställs undan, vatten som rinner i köket, något du berättar medan jag följer efter. I dag satt vi kvar där allt det brukar börja. Först lyfte jag huvudet varje gång du rörde dig, beredd att resa mig. Efter en stund lät jag det vila mot framtassarna. Jag ville fortfarande följa med dig. Vi hade bara inte gått någonstans ännu.
Du sade mitt namn så tyst att jag tittade upp ordentligt för att möta dig. Jag kom inte på någon liten lek att svara med då. Jag flyttade mig närmare, lade sidan mot ditt ben och stannade. Du drog inte undan benet. Din hand hittade min skuldra och blev kvar där. Jag kände igen hur det var att vila hos dig, fast mycket annat i stunden kändes ovant.
Efter ett tag reste jag mig för att dricka. Du lät handen glida av mig och satt kvar medan jag gick ut i köket. Jag drack långsamt, nosade vid dörröppningen och vände tillbaka till hallen. Det fanns plats vid ditt ben igen. När jag lade mig där såg du ner på mig. Du strök mig över sidan en gång och drog sedan ner dragkedjan en liten bit så att jackan inte satt åt vid halsen.
Leksaken låg fortfarande vid din sko. Du tog upp den, vände den i handen och lade den nära min nos. Jag luktade på den men lät den ligga. Den hade varit mitt stora ärende när dörren öppnades. Nu låg jag bra där jag var. Du släppte leksaken och lät handen vila på golvet mellan oss. Jag sträckte fram nosen tills den nuddade dina fingrar.
Till slut tog du av dig jackan och lade den över väskan. Du satt kvar på samma plats och jag kunde höra dina andetag nära mig. Någon gång strök du med handen över ansiktet igen. Jag lyfte huvudet, såg på dig och lade ner det när din hand kom tillbaka. Skorna stod fortfarande på dina fötter och leksaken låg mellan oss. När du rörde vid mitt öra lutade jag mig mot dig en gång till.