-
Hunden väntar i bilburen
Du packar väskan. Jag har redan packat mig själv.
Jag är redan inne i buren när du kommer med väskan. Bilen står parkerad i skuggan med bakluckan öppen, och du stannar precis intill mig. Här inne ligger min filt med den välbekanta kanten mot nosen. Jag sätter mig långt fram och följer dina händer. Du verkar fortfarande ha mycket kvar att ordna. Själv tycker jag att den viktigaste delen av packningen redan är på plats.
Först kommer skålen. Sedan flaskan, påsen och leksaken som jag genast sträcker halsen efter. Du lägger den utom räckhåll och tittar på mig. Jag sitter ju faktiskt här och hjälper till genom att hålla reda på allt. När du flyttar en rem lyfter jag ena tassen, som om det skulle få resten att bli färdigt lite snabbare. Det har inte fungerat hittills, men försöket kostar mig väldigt lite.
Du säger några vänliga ord medan du gör plats för väskan. Jag känner igen tonfallet från andra gånger vi har åkt iväg tillsammans. Det finns mycket att tycka om i den början: lukten av filten, ditt ansikte nära öppningen och ljudet när du ställer skålen där den inte ska skramla. Jag vet ännu inte var vi kommer att stanna. Men jag har förstått att den här gången ska jag följa med dig.
Det finns andra morgnar då du tar en väska och går utan mig. Då står jag vid dörren och ser efter, innan jag återvänder till min plats. Här blir ordningen en annan. Du har hämtat mitt koppel, låtit mig följa med ut och visat mig var jag ska vara. Jag behöver inte försöka ta reda på min del av planerna genom att gå i vägen för dina skor. Min plats är redan medräknad.
Någon går förbi en bit från bilen. Jag tittar dit och flyttar kroppen framåt, men du står kvar och möter mig med handen nära öppningen. Jag vänder nosen mot dig i stället. Du låter mig hitta tillbaka till filten innan du fortsätter med packningen. Det blir lättare att vänta när jag vet vad jag väntar på och när du finns så nära att jag kan söka din blick.
Till sist verkar du vara nöjd med väskan. Du ser in till mig, ordnar kanten på filten och stänger burdörren ordentligt. Jag vrider mig runt och lägger mig med huvudet vänt framåt. Sedan stängs bakluckan och strax hör jag dig komma till din plats. Jag lyssnar efter de välbekanta ljuden och följer din röst. Nu är vi båda inne och resan kan börja.
När bilen stannar efter färden hör jag röster som jag inte känner igen. Jag reser mig när du öppnar bakluckan, men du gör i ordning kopplet innan burdörren öppnas. Först får jag stå kvar och nosa ut genom öppningen. Det luktar skog och främmande mark. Du väntar på min uppmärksamhet och hjälper mig sedan lugnt ut. Tassarna hittar underlaget och hela kroppen vill undersöka vad vi har kommit till.
Vi går bort från bilen tillsammans. Du har väskan över axeln och jag stannar vid den första grästuvan. Nu får den ta sin tid. Det som såg ut som en massa långsam packning där hemma har blivit en ny plats där du och jag kan vara en stund. Jag tittar upp när du flyttar väskan till andra sidan. Leksaken är fortfarande med, ser jag. Du har faktiskt gjort ett ganska bra arbete med resten av packningen också.
-
Hunden på en filt på tågets golv
Jag visste inte vart vi skulle. Jag visste vem jag åkte med.
Golvet börjar röra sig medan jag fortfarande undersöker platsen vid dina fötter. Jag lyfter huvudet fort och ställer benen lite bredare. Utanför fönstret glider det vi nyss gick förbi åt sidan. Här inne luktar det människor, väskor och ett golv jag aldrig tidigare har stått på. Du sitter kvar med handen nära mitt bröst och låter mig hitta balansen innan du gör något mer.
Vi har satt oss på en plats där hundar får följa med. Min filt ligger nedanför sätet, och du har flyttat väskan så att jag kan komma åt den ordentligt. Jag går fram, nosar och vänder mig ett halvt varv. Sedan står jag kvar igen. Det hörs ett nytt ljud från dörren längre bort, och jag behöver titta efter vad som händer där innan jag bestämmer mig för att lägga mig.
Du försöker inte få ner mig på golvet med handen. Du väntar medan jag undersöker utrymmet och visar sedan var filten ligger. Jag sänker huvudet, böjer frambenen och lägger mig med bakdelen lite snett. Härifrån ser jag dina skor och benen på den som sitter mittemot. Det är många ljud kvar, men jag behöver inte stå mitt i dem hela tiden för att kunna höra vad som pågår.
En väska dras förbi och jag lyfter hakan. Personen stannar till, ser på mig och går sedan vidare utan att komma närmare. Du håller kopplet så att det finns kvar plats för den som passerar och för mig där jag ligger. Jag tycker om när ingen plötsligt böjer sig ner i mitt ansikte. Det räcker bra att lära känna den här resan innan jag också ska lära känna alla som råkar åka med.
Ibland stannar tåget. Då blir ljuden annorlunda och jag tror först att vi ska resa oss. Jag tittar på dig, men du sitter kvar och stryker mig kort över sidan. Så jag lägger ner huvudet igen. Det tar några sådana stunder innan jag slutar förbereda hela kroppen på att gå varje gång rörelsen upphör. Dina händer verkar veta något om ordningen som jag ännu inte har hunnit få reda på.
Det hjälper att min plats får vara kvar. Jag kan flytta mig en bit, dricka när du erbjuder vatten och återvända till samma filt. Du märker när jag tittar upp och när jag behöver lite mer avstånd till väskan som ställs ner i gången. Allt behöver inte bli en stor sak för att du ska se det. Jag känner igen ditt sätt att vara nära, även när resten av rummet fortsätter låta som något helt nytt.
Efter en stund kommer sömnen lite försiktigt. Jag blundar men öppnar ögonen när du flyttar foten. Skon står fortfarande där jag lämnade den med blicken, och jag låter huvudet bli tungt igen. Tåget kan fortsätta åt sitt håll medan jag får vila under ditt säte. Jag vet inte vad som väntar när dörren öppnas nästa gång, men just nu har jag tillräckligt mycket som jag känner igen här nere.
Sedan ändras dina rörelser. Du samlar ihop något, tar på dig jackan och lyfter väskan på ett annat sätt. Nu är jag genast vaken. Jag reser mig medan du ordnar kopplet och väntar nära benet tills det är vår tur att gå. När vi kliver av följer nya lukter med luften. Jag vill undersöka allihop, men först behöver vi komma åt sidan och stå stilla en liten stund tillsammans.
Du vecklar ihop filten och stoppar ner den. Där finns nu lite av tåget också, blandat med allt det välbekanta som följde med hemifrån. Jag nosar på din hand innan vi börjar gå. Resan innehöll ljud jag inte begrep och flera stopp som inte var våra. Men du gjorde plats för mig genom alltsammans. När dina skor tar de första stegen längs den nya vägen följer jag med, ganska utvilad och mycket redo för att få nosa på något som står still.
-
Hunden och resväskan
Jag såg väskan i hallen. Sedan väntade jag på att få veta var jag hörde hemma.
Resväskan står öppen på sovrumsgolvet när jag kommer in. Du går mellan garderoben och sängen med kläder över armen. Jag stannar i dörren och tittar. Den väskan har jag sett förut. Ibland har du dragit den genom hallen och stängt dörren efter dig. Då har någon annan kommit till mig med kopplet. Nu vet jag bara att dragkedjan ligger öppen och att du inte verkar ha gått färdigt mellan rummen.
Jag lägger mig där jag kan se både väskan och dörren. Varje gång du passerar lyfter jag huvudet. Du kliver runt mig med en tröja i handen och säger att jag är i vägen. Jag flyttar framtassarna men blir kvar. Det är här allting händer. Om jag går till min bädd kommer jag inte att se när väskan stängs. Jag vill gärna vara vaken när du bestämmer dig för vad som ska följa med.
Du hittar något längst in i garderoben och blir stående med det. Jag hinner resa mig innan du märker det. När du vänder dig är jag alldeles bakom. Du stannar, lägger ner saken på sängen och sträcker fram handen. Jag går in under den och står nära ditt ben. Du fortsätter stryka mig en stund utan att flytta på dig. Sedan sätter du dig på golvet, och då behöver jag inte längre följa efter för att vara nära.
Jag nosar längs väskans kant. Där finns lukter som inte hör till sovrummet. Du får ta undan en strumpa när jag vill undersöka den också. Sedan lutar jag mig mot dig medan du viker ihop den. Du pratar, men jag känner mest hur handen stannar vid bröstet och hur du sitter kvar. När du reser dig gör jag detsamma. Jag är fortfarande inte säker på vad väskan betyder den här gången.
I hallen tar du ner min andra filt. Den som har följt med när vi har sovit på ett annat ställe. Jag går fram när du skakar ut den, och du låter mig nosa innan du viker ihop den igen. Sedan kommer skålen och påsen med min mat. Jag följer varje sak när du lägger den bredvid resväskan. Nu finns det något välbekant i allt du håller på med. Min filt ska tydligen inte ligga kvar i skåpet.
När du lägger kopplet ovanpå påsen går jag genast till dörren. Du skrattar och säger att det är en stund kvar. Jag kommer tillbaka och ställer mig bredvid min packning. Du visar mig bädden medan du stänger väskan, men den här gången stannar du först och kliar mig vid örat. Sedan kan jag lägga mig. Jag har sett var mina saker finns. Det är lättare att vila när jag inte behöver leta efter dem bland dina.
Hjulen låter genom hallen när du till sist drar fram väskan. Jag är uppe igen och följer efter, men du lämnar den vid dörren och går tillbaka för att hämta min påse. Jag väntar på hallmattan. Du tar på dig jackan, letar efter nyckeln och får gå tillbaka till sovrummet en gång till. Nu följer jag inte med dit. Kopplet ligger framför mig, och mina saker står kvar alldeles intill din väska.
När du till slut sätter dig för att få på skorna lägger jag hakan på ditt knä. Du får böja dig runt mig för att knyta dem. Sedan kommer handen med kopplet, den som jag har väntat på sedan dörren till garderoben öppnades. Jag står kvar medan du fäster det. Väskan får gärna låta när vi går ut. Du håller i den med ena handen och i mitt koppel med den andra.