• Citat och kloka ord

    Precis där, bakom örat

    Du hittade rätt bakom örat. Jag hade inga planer på att gå någonstans.

    Du hade satt dig i trädgårdsstolen med en bok i knät. Jag låg en bit bort och följde ett prassel under häcken, men när du flyttade stolen till skuggan reste jag mig. Där brukade finnas gott om plats vid dina fötter. Jag gick fram, nosade vid ditt knä och ställde mig så att sidan hamnade nära din hand.

    Först märkte du mig bara med fingertopparna. De gled en gång över pälsen medan du läste vidare. Jag stod kvar. Sedan såg du ner och lade undan bokmärket du höll i. Handen kom upp bakom örat och började klia försiktigt. Jag lutade huvudet åt sidan. Där, ja. Du hade hittat något som var betydligt mer intressant än det som nyss prasslat under häcken.

    Du log när jag lutade mig lite till. Jag fick flytta ena framtassen för att stå stadigt och ställde den alldeles intill din sko. Din hand följde med när jag ändrade läge. Det var skönt att få stå nära utan att behöva räta upp huvudet och ordna till mig. Jag lät ögonen bli smala och stod där med nosen lite på sned. Du verkade tycka att jag såg rolig ut. Jag hade det utmärkt.

    Efter en stund slutade du och lät handen vila på armstödet. Jag tittade upp. Boken hade visst återfått en del av ditt intresse. Jag stod kvar några ögonblick innan jag förde nosen under dina fingrar. Du såg på mig och höll handen stilla, så att jag själv kunde komma närmare. Jag tryckte kinden mot den. Då fortsatte du en liten stund till.

    Det finns dagar när jag går förbi samma stol utan att stanna. Jag kan vara upptagen med gräset, en leksak eller något jag hört från andra sidan staketet. Då får din hand ligga kvar där den ligger. I dag hade jag sökt upp den själv. Du såg skillnaden och lät mig stanna vid ditt knä. Jag tycker om att få komma med något så litet och ändå bli upptäckt.

    Du bytte till den andra handen när boken började glida i knät. Det krävde en mindre omflyttning från min sida. Jag gick runt din fot, stannade vid det andra knäet och lutade huvudet åt rätt håll igen. Du började skratta och fick lägga boken på bordet. Jag stod tålmodigt medan du ordnade med dina saker. Vi hade ju fått till det så bra. Det vore synd om lite papper skulle komma i vägen just då.

    När du återvände med handen började du på skuldran. Jag stod kvar en stund och njöt av det också. Sedan vred jag huvudet så att platsen bakom örat hamnade närmare dina fingrar. Du följde den lilla rörelsen. Jag behövde inte ta i för att visa vad jag tyckte om. Du lade märke till mig medan vi höll på, och jag kunde fortsätta stå där med kroppen mjuk mot ditt ben.

    Till slut backade jag undan och skakade på huvudet. Örat lade sig lite annorlunda efteråt och du strök bort en hårtuss från ditt knä. Jag nosade mot boken på bordet, vände mig om och lade mig i gräset bredvid stolen. Du sträckte inte efter mig. Handen fick vila medan jag sträckte ut benen. Det fanns en sval fläck där gräset ännu inte hade blivit trampat platt, och jag lade kinden mot den.

    Du tog upp boken igen. Jag kunde höra när du vände blad, men jag behövde inte följa varje rörelse längre. När du flyttade foten kom den nära min framtass och jag lät den ligga kvar. Vi hade fortfarande gott om plats i skuggan. Du läste, jag vilade och ibland möttes våra blickar när du såg ner. Då rörde jag lite på svansen. Handen kunde få vara ledig en stund nu.

  • Citat och kloka ord

    Vi satt kvar i hallen

    Du satte dig utan att ta av jackan. Jag stannade hos dig.

    Jag hade redan hämtat leksaken när du öppnade dörren. Den mjuka, ganska tillplattade som jag gärna bär fram när du kommer hem. Jag gick ett litet varv framför dina fötter och väntade på rösten som brukar komma innan du ens hunnit stänga. Den här gången lade du bara väskan på golvet. Sedan satte du dig intill väggen, fortfarande med jackan och skorna på.

    Jag stannade med leksaken i munnen. Du var hemma, men hälsningen hade kommit av sig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det jag bar på. Jag gick närmare och höll upp nosen mot din hand. Du lade den mot min kind en kort stund. Sedan sjönk den ner i knät igen. Leksaken fick hamna bredvid din sko.

    Du böjde huvudet och torkade kinden med jackärmen. Jag hörde hur du drog efter andan. Jag hade inte varit med där du varit och kunde inte följa det som hade hänt innan dörren öppnades. Här fanns din hand, din röst som knappt hördes och din kropp som hade blivit så stilla. Jag stod kvar och såg på dig medan du strök bort något från ansiktet igen.

    När du lyfte handen nästa gång gick jag det sista steget fram. Du lät fingrarna vila vid mitt öra och jag lutade kinden mot dem. Det var en rörelse vi kände igen båda två. Jag behövde inte komma med leksaken för att få göra den. Din tumme rörde sig långsamt genom pälsen. Sedan lade du handen på ditt eget ben, och jag lade mig ner intill dig.

    Jag brukar tycka om när det börjar hända saker efter att du kommit hem. Skorna som ställs undan, vatten som rinner i köket, något du berättar medan jag följer efter. I dag satt vi kvar där allt det brukar börja. Först lyfte jag huvudet varje gång du rörde dig, beredd att resa mig. Efter en stund lät jag det vila mot framtassarna. Jag ville fortfarande följa med dig. Vi hade bara inte gått någonstans ännu.

    Du sade mitt namn så tyst att jag tittade upp ordentligt för att möta dig. Jag kom inte på någon liten lek att svara med då. Jag flyttade mig närmare, lade sidan mot ditt ben och stannade. Du drog inte undan benet. Din hand hittade min skuldra och blev kvar där. Jag kände igen hur det var att vila hos dig, fast mycket annat i stunden kändes ovant.

    Efter ett tag reste jag mig för att dricka. Du lät handen glida av mig och satt kvar medan jag gick ut i köket. Jag drack långsamt, nosade vid dörröppningen och vände tillbaka till hallen. Det fanns plats vid ditt ben igen. När jag lade mig där såg du ner på mig. Du strök mig över sidan en gång och drog sedan ner dragkedjan en liten bit så att jackan inte satt åt vid halsen.

    Leksaken låg fortfarande vid din sko. Du tog upp den, vände den i handen och lade den nära min nos. Jag luktade på den men lät den ligga. Den hade varit mitt stora ärende när dörren öppnades. Nu låg jag bra där jag var. Du släppte leksaken och lät handen vila på golvet mellan oss. Jag sträckte fram nosen tills den nuddade dina fingrar.

    Till slut tog du av dig jackan och lade den över väskan. Du satt kvar på samma plats och jag kunde höra dina andetag nära mig. Någon gång strök du med handen över ansiktet igen. Jag lyfte huvudet, såg på dig och lade ner det när din hand kom tillbaka. Skorna stod fortfarande på dina fötter och leksaken låg mellan oss. När du rörde vid mitt öra lutade jag mig mot dig en gång till.

  • Citat och kloka ord

    Den andra tassen

    Jag gav dig den andra tassen. Du tog emot den lika vänligt.

    Du höll fram handen och väntade. Jag visste att det fanns något roligt att göra med den, för du hade satt dig på golvet och vänt dig mot mig. Jag kom fram, satte mig en liten bit snett och lade upp en tass. Den hamnade fint i din hand. Ändå såg du lite förvånad ut.

    Du tittade på tassen och sedan på mig. Jag tittade tillbaka. Här satt vi med ett fullt användbart resultat mellan oss, tyckte jag. Du hade en hand, jag hade en tass och de hade hittat varandra utan större bekymmer. Du skrattade till, sade något vänligt och lät mig sätta ner den igen. Jag var genast beredd att göra om det.

    Nästa gång flyttade du handen lite åt sidan. Jag lutade mig efter och lyfte samma tass som nyss. Den hade ju fungerat alldeles utmärkt. Du tog emot den den här gången också. Sedan lät du din hand vila i knät en stund. Jag passade på att nosa på ärmen. Det kunde finnas fler ledtrådar där, även om jag inte hittade några som hade med tassar att göra.

    Utanför det öppna fönstret hördes någon flytta en stol på balkongen bredvid. Jag vände öronen åt det hållet. Du väntade tills jag såg på dig igen. Ingen hand följde efter mitt huvud och ingen försökte fånga min tass medan jag var upptagen med ljudet. När det blev stilla kunde jag återvända till det vi höll på med.

    Du hade ändrat hur du satt. Nu fanns handen närmare min andra framtass. Jag behövde bara flytta vikten lite för att nå fram. Tassen lyfte och landade i din hand. Ditt ansikte blev ljust och du sade det där korta ordet som brukar betyda att du tyckte om det jag gjorde. Jag fick en liten belöning och stod sedan kvar med blicken på dig.

    Det var skönt att du lät mig försöka igen. Jag hade kommit fram till dig med det jag kunde, och när du tog emot tassen ville jag gärna stanna kvar. Din röst var lika vänlig även när du såg förvånad ut. Jag kunde sätta ner tassen och prova på nytt utan att bli osäker på om du fortfarande ville ha mig nära. När du flyttade handen blev det lättare att svara. Glädjen i att få vara med hade funnits där hela tiden.

    Du tog en kort paus. Jag gick fram till vattenskålen och drack. När jag kom tillbaka hade du lagt händerna i knät och jag satte mig framför dig igen. Du log innan du höll fram handen. Nu provade jag den andra tassen direkt. Du hann knappt bli färdig med ditt ord. Jag såg hur du fick hålla tillbaka skrattet medan du tog emot den.

    Den här gången satt du kvar på samma sätt. Vi gjorde om den lilla leken ett par gånger, och jag kom gärna fram varje gång. Sedan kliade jag mig hastigt vid halsbandet och gick bort till mattans kant. Du lät händerna sjunka ner. När jag lade mig på sidan kom ingen ny fråga efter mig. Jag fick sträcka ut benen och titta på dig därifrån.

    Du stannade också på golvet. Efter en stund gled din fot nära min tass, och jag lade den över din strumpa. Du tittade ner och log. Nu hade du inte bett om någonting alls. Jag flyttade inte undan den, och du satt kvar medan jag lade huvudet på mattan. Vilken tass det var verkade inte längre behöva redas ut. Den låg bra där den låg.

  • En liten strävhårig hund nosar vid en sko som en sittande person håller vid en gräsbevuxen vägkant.
    Citat och kloka ord

    Du stannade för att tömma skon. Jag väntade med dig, som du brukar vänta med mig.

    Du stannade för att tömma skon. Jag väntade med dig, som du brukar vänta med mig.

    Vi hade gått en bra bit när du började sätta ner den ena foten lite försiktigare. Först märkte jag mest att dina steg inte längre kom lika jämnt bakom mig. Jag var på väg fram till gräset vid staketet och hade något att undersöka där. När kopplet inte följde med vände jag mig om. Du stod på ett ben och höll i din sko.

    Det var ett ovanligt ställe att klä av sig på. Vi var ju fortfarande ute, mitt på den lilla grusvägen, och skorna brukade få följa med hela vägen hem. Jag tog några steg tillbaka. Du satte ner foten igen, skrattade lite och såg dig omkring efter något att sitta på. Jag följde med när du gick bort till den låga bänken under trädet.

    Här var det skugga. Du satte dig och lät kopplet vila löst i handen medan du drog av dig skon. Jag stod bredvid ditt knä och tittade noga. Ur skon föll en liten sten. Du skakade den en gång till, förde handen längs insidan och höll sedan upp stenen mellan fingrarna. Du sade något till mig med samma röst som när vi har löst ett litet bekymmer hemma.

    Jag nosade mot din hand. Stenen var inte stor, och jag hade gått förbi många som såg likadana ut. Ändå hade just den fått dig att stanna. Du lade den på marken och drog i strumpan vid hälen. Sedan satt du en stund med skon i knät. Jag hade redan vänt mig mot gräset igen, men när du inte reste dig stannade jag kvar.

    Det är ofta jag som hittar skäl att hejda promenaden. En fläck på en stolpe kan behöva undersökas från båda hållen. Någon kan ha gått genom öppningen i häcken sedan sist. Ibland går jag vidare och vänder tillbaka för att nosa en gång till. Du brukar låta din hand följa med utan att dra mig därifrån. Jag hinner bli färdig innan vi fortsätter tillsammans.

    Nu satt du här med din sko. Jag visste inte hur länge det skulle ta, men det fanns plats bredvid bänken och luften var behaglig under grenarna. Jag nosade en liten bit längs marken inom kopplets räckvidd och kom tillbaka. När jag lade mig ner tittade du på mig och log. Din fria hand vilade mot mitt bröst en stund. Sedan fortsatte du att ordna med strumpan.

    Du provade skon igen, tryckte ner hälen och satte båda fötterna på marken. Jag lyfte huvudet. Det hade kunnat vara dags att gå nu, men du blev sittande. Du tog fram vattnet och min skål ur väskan. Jag reste mig och drack medan du höll undan kopplet. Efteråt fick skålen stå kvar en stund. Jag brukar vilja återvända till den innan den packas ner.

    Du lutade dig tillbaka på bänken. Jag stod nära ditt ben och såg en person passera längre bort på vägen. Vi behövde inte följa efter. Din hand låg stilla, och jag kunde vända mig bort när personen hade gått förbi. Sedan nosade jag på samma lilla sten som du hade lagt ned. På marken gjorde den tydligen ingen större skillnad. Där kunde den få stanna.

    När du till slut reste dig gjorde jag det också. Du tog några vanliga steg framför bänken och såg nöjd ut. Vi gick tillbaka till grusvägen. Jag var fortfarande nyfiken på staketet och det som fanns i gräset där, så jag styrde åt det hållet igen. Du följde med och stannade när jag sänkte nosen. Vi hade inte blivit färdiga med den delen av promenaden ännu.

    Den här gången fick jag undersöka hela fläcken. Du stod bredvid med båda skorna på och lät blicken vandra längs vägen. När jag vände upp huvudet mot dig tog vi nästa steg. Din fot landade jämnt i gruset igen. Jag gick nära en stund innan jag fick syn på något nytt vid vägkanten. Du hade behövt en bänk och en stund med skon. Nu hade vi gott om väg kvar att gå tillsammans.