Citat och kloka ord

Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.

  • Citat och kloka ord

    Precis där, bakom örat

    Du hittade rätt bakom örat. Jag hade inga planer på att gå någonstans.

    Du hade satt dig i trädgårdsstolen med en bok i knät. Jag låg en bit bort och följde ett prassel under häcken, men när du flyttade stolen till skuggan reste jag mig. Där brukade finnas gott om plats vid dina fötter. Jag gick fram, nosade vid ditt knä och ställde mig så att sidan hamnade nära din hand.

    Först märkte du mig bara med fingertopparna. De gled en gång över pälsen medan du läste vidare. Jag stod kvar. Sedan såg du ner och lade undan bokmärket du höll i. Handen kom upp bakom örat och började klia försiktigt. Jag lutade huvudet åt sidan. Där, ja. Du hade hittat något som var betydligt mer intressant än det som nyss prasslat under häcken.

    Du log när jag lutade mig lite till. Jag fick flytta ena framtassen för att stå stadigt och ställde den alldeles intill din sko. Din hand följde med när jag ändrade läge. Det var skönt att få stå nära utan att behöva räta upp huvudet och ordna till mig. Jag lät ögonen bli smala och stod där med nosen lite på sned. Du verkade tycka att jag såg rolig ut. Jag hade det utmärkt.

    Efter en stund slutade du och lät handen vila på armstödet. Jag tittade upp. Boken hade visst återfått en del av ditt intresse. Jag stod kvar några ögonblick innan jag förde nosen under dina fingrar. Du såg på mig och höll handen stilla, så att jag själv kunde komma närmare. Jag tryckte kinden mot den. Då fortsatte du en liten stund till.

    Det finns dagar när jag går förbi samma stol utan att stanna. Jag kan vara upptagen med gräset, en leksak eller något jag hört från andra sidan staketet. Då får din hand ligga kvar där den ligger. I dag hade jag sökt upp den själv. Du såg skillnaden och lät mig stanna vid ditt knä. Jag tycker om att få komma med något så litet och ändå bli upptäckt.

    Du bytte till den andra handen när boken började glida i knät. Det krävde en mindre omflyttning från min sida. Jag gick runt din fot, stannade vid det andra knäet och lutade huvudet åt rätt håll igen. Du började skratta och fick lägga boken på bordet. Jag stod tålmodigt medan du ordnade med dina saker. Vi hade ju fått till det så bra. Det vore synd om lite papper skulle komma i vägen just då.

    När du återvände med handen började du på skuldran. Jag stod kvar en stund och njöt av det också. Sedan vred jag huvudet så att platsen bakom örat hamnade närmare dina fingrar. Du följde den lilla rörelsen. Jag behövde inte ta i för att visa vad jag tyckte om. Du lade märke till mig medan vi höll på, och jag kunde fortsätta stå där med kroppen mjuk mot ditt ben.

    Till slut backade jag undan och skakade på huvudet. Örat lade sig lite annorlunda efteråt och du strök bort en hårtuss från ditt knä. Jag nosade mot boken på bordet, vände mig om och lade mig i gräset bredvid stolen. Du sträckte inte efter mig. Handen fick vila medan jag sträckte ut benen. Det fanns en sval fläck där gräset ännu inte hade blivit trampat platt, och jag lade kinden mot den.

    Du tog upp boken igen. Jag kunde höra när du vände blad, men jag behövde inte följa varje rörelse längre. När du flyttade foten kom den nära min framtass och jag lät den ligga kvar. Vi hade fortfarande gott om plats i skuggan. Du läste, jag vilade och ibland möttes våra blickar när du såg ner. Då rörde jag lite på svansen. Handen kunde få vara ledig en stund nu.

  • Citat och kloka ord

    Vi satt kvar i hallen

    Du satte dig utan att ta av jackan. Jag stannade hos dig.

    Jag hade redan hämtat leksaken när du öppnade dörren. Den mjuka, ganska tillplattade som jag gärna bär fram när du kommer hem. Jag gick ett litet varv framför dina fötter och väntade på rösten som brukar komma innan du ens hunnit stänga. Den här gången lade du bara väskan på golvet. Sedan satte du dig intill väggen, fortfarande med jackan och skorna på.

    Jag stannade med leksaken i munnen. Du var hemma, men hälsningen hade kommit av sig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det jag bar på. Jag gick närmare och höll upp nosen mot din hand. Du lade den mot min kind en kort stund. Sedan sjönk den ner i knät igen. Leksaken fick hamna bredvid din sko.

    Du böjde huvudet och torkade kinden med jackärmen. Jag hörde hur du drog efter andan. Jag hade inte varit med där du varit och kunde inte följa det som hade hänt innan dörren öppnades. Här fanns din hand, din röst som knappt hördes och din kropp som hade blivit så stilla. Jag stod kvar och såg på dig medan du strök bort något från ansiktet igen.

    När du lyfte handen nästa gång gick jag det sista steget fram. Du lät fingrarna vila vid mitt öra och jag lutade kinden mot dem. Det var en rörelse vi kände igen båda två. Jag behövde inte komma med leksaken för att få göra den. Din tumme rörde sig långsamt genom pälsen. Sedan lade du handen på ditt eget ben, och jag lade mig ner intill dig.

    Jag brukar tycka om när det börjar hända saker efter att du kommit hem. Skorna som ställs undan, vatten som rinner i köket, något du berättar medan jag följer efter. I dag satt vi kvar där allt det brukar börja. Först lyfte jag huvudet varje gång du rörde dig, beredd att resa mig. Efter en stund lät jag det vila mot framtassarna. Jag ville fortfarande följa med dig. Vi hade bara inte gått någonstans ännu.

    Du sade mitt namn så tyst att jag tittade upp ordentligt för att möta dig. Jag kom inte på någon liten lek att svara med då. Jag flyttade mig närmare, lade sidan mot ditt ben och stannade. Du drog inte undan benet. Din hand hittade min skuldra och blev kvar där. Jag kände igen hur det var att vila hos dig, fast mycket annat i stunden kändes ovant.

    Efter ett tag reste jag mig för att dricka. Du lät handen glida av mig och satt kvar medan jag gick ut i köket. Jag drack långsamt, nosade vid dörröppningen och vände tillbaka till hallen. Det fanns plats vid ditt ben igen. När jag lade mig där såg du ner på mig. Du strök mig över sidan en gång och drog sedan ner dragkedjan en liten bit så att jackan inte satt åt vid halsen.

    Leksaken låg fortfarande vid din sko. Du tog upp den, vände den i handen och lade den nära min nos. Jag luktade på den men lät den ligga. Den hade varit mitt stora ärende när dörren öppnades. Nu låg jag bra där jag var. Du släppte leksaken och lät handen vila på golvet mellan oss. Jag sträckte fram nosen tills den nuddade dina fingrar.

    Till slut tog du av dig jackan och lade den över väskan. Du satt kvar på samma plats och jag kunde höra dina andetag nära mig. Någon gång strök du med handen över ansiktet igen. Jag lyfte huvudet, såg på dig och lade ner det när din hand kom tillbaka. Skorna stod fortfarande på dina fötter och leksaken låg mellan oss. När du rörde vid mitt öra lutade jag mig mot dig en gång till.

  • Citat och kloka ord

    Den andra tassen

    Jag gav dig den andra tassen. Du tog emot den lika vänligt.

    Du höll fram handen och väntade. Jag visste att det fanns något roligt att göra med den, för du hade satt dig på golvet och vänt dig mot mig. Jag kom fram, satte mig en liten bit snett och lade upp en tass. Den hamnade fint i din hand. Ändå såg du lite förvånad ut.

    Du tittade på tassen och sedan på mig. Jag tittade tillbaka. Här satt vi med ett fullt användbart resultat mellan oss, tyckte jag. Du hade en hand, jag hade en tass och de hade hittat varandra utan större bekymmer. Du skrattade till, sade något vänligt och lät mig sätta ner den igen. Jag var genast beredd att göra om det.

    Nästa gång flyttade du handen lite åt sidan. Jag lutade mig efter och lyfte samma tass som nyss. Den hade ju fungerat alldeles utmärkt. Du tog emot den den här gången också. Sedan lät du din hand vila i knät en stund. Jag passade på att nosa på ärmen. Det kunde finnas fler ledtrådar där, även om jag inte hittade några som hade med tassar att göra.

    Utanför det öppna fönstret hördes någon flytta en stol på balkongen bredvid. Jag vände öronen åt det hållet. Du väntade tills jag såg på dig igen. Ingen hand följde efter mitt huvud och ingen försökte fånga min tass medan jag var upptagen med ljudet. När det blev stilla kunde jag återvända till det vi höll på med.

    Du hade ändrat hur du satt. Nu fanns handen närmare min andra framtass. Jag behövde bara flytta vikten lite för att nå fram. Tassen lyfte och landade i din hand. Ditt ansikte blev ljust och du sade det där korta ordet som brukar betyda att du tyckte om det jag gjorde. Jag fick en liten belöning och stod sedan kvar med blicken på dig.

    Det var skönt att du lät mig försöka igen. Jag hade kommit fram till dig med det jag kunde, och när du tog emot tassen ville jag gärna stanna kvar. Din röst var lika vänlig även när du såg förvånad ut. Jag kunde sätta ner tassen och prova på nytt utan att bli osäker på om du fortfarande ville ha mig nära. När du flyttade handen blev det lättare att svara. Glädjen i att få vara med hade funnits där hela tiden.

    Du tog en kort paus. Jag gick fram till vattenskålen och drack. När jag kom tillbaka hade du lagt händerna i knät och jag satte mig framför dig igen. Du log innan du höll fram handen. Nu provade jag den andra tassen direkt. Du hann knappt bli färdig med ditt ord. Jag såg hur du fick hålla tillbaka skrattet medan du tog emot den.

    Den här gången satt du kvar på samma sätt. Vi gjorde om den lilla leken ett par gånger, och jag kom gärna fram varje gång. Sedan kliade jag mig hastigt vid halsbandet och gick bort till mattans kant. Du lät händerna sjunka ner. När jag lade mig på sidan kom ingen ny fråga efter mig. Jag fick sträcka ut benen och titta på dig därifrån.

    Du stannade också på golvet. Efter en stund gled din fot nära min tass, och jag lade den över din strumpa. Du tittade ner och log. Nu hade du inte bett om någonting alls. Jag flyttade inte undan den, och du satt kvar medan jag lade huvudet på mattan. Vilken tass det var verkade inte längre behöva redas ut. Den låg bra där den låg.

  • En liten strävhårig hund nosar vid en sko som en sittande person håller vid en gräsbevuxen vägkant.
    Citat och kloka ord

    Du stannade för att tömma skon. Jag väntade med dig, som du brukar vänta med mig.

    Du stannade för att tömma skon. Jag väntade med dig, som du brukar vänta med mig.

    Vi hade gått en bra bit när du började sätta ner den ena foten lite försiktigare. Först märkte jag mest att dina steg inte längre kom lika jämnt bakom mig. Jag var på väg fram till gräset vid staketet och hade något att undersöka där. När kopplet inte följde med vände jag mig om. Du stod på ett ben och höll i din sko.

    Det var ett ovanligt ställe att klä av sig på. Vi var ju fortfarande ute, mitt på den lilla grusvägen, och skorna brukade få följa med hela vägen hem. Jag tog några steg tillbaka. Du satte ner foten igen, skrattade lite och såg dig omkring efter något att sitta på. Jag följde med när du gick bort till den låga bänken under trädet.

    Här var det skugga. Du satte dig och lät kopplet vila löst i handen medan du drog av dig skon. Jag stod bredvid ditt knä och tittade noga. Ur skon föll en liten sten. Du skakade den en gång till, förde handen längs insidan och höll sedan upp stenen mellan fingrarna. Du sade något till mig med samma röst som när vi har löst ett litet bekymmer hemma.

    Jag nosade mot din hand. Stenen var inte stor, och jag hade gått förbi många som såg likadana ut. Ändå hade just den fått dig att stanna. Du lade den på marken och drog i strumpan vid hälen. Sedan satt du en stund med skon i knät. Jag hade redan vänt mig mot gräset igen, men när du inte reste dig stannade jag kvar.

    Det är ofta jag som hittar skäl att hejda promenaden. En fläck på en stolpe kan behöva undersökas från båda hållen. Någon kan ha gått genom öppningen i häcken sedan sist. Ibland går jag vidare och vänder tillbaka för att nosa en gång till. Du brukar låta din hand följa med utan att dra mig därifrån. Jag hinner bli färdig innan vi fortsätter tillsammans.

    Nu satt du här med din sko. Jag visste inte hur länge det skulle ta, men det fanns plats bredvid bänken och luften var behaglig under grenarna. Jag nosade en liten bit längs marken inom kopplets räckvidd och kom tillbaka. När jag lade mig ner tittade du på mig och log. Din fria hand vilade mot mitt bröst en stund. Sedan fortsatte du att ordna med strumpan.

    Du provade skon igen, tryckte ner hälen och satte båda fötterna på marken. Jag lyfte huvudet. Det hade kunnat vara dags att gå nu, men du blev sittande. Du tog fram vattnet och min skål ur väskan. Jag reste mig och drack medan du höll undan kopplet. Efteråt fick skålen stå kvar en stund. Jag brukar vilja återvända till den innan den packas ner.

    Du lutade dig tillbaka på bänken. Jag stod nära ditt ben och såg en person passera längre bort på vägen. Vi behövde inte följa efter. Din hand låg stilla, och jag kunde vända mig bort när personen hade gått förbi. Sedan nosade jag på samma lilla sten som du hade lagt ned. På marken gjorde den tydligen ingen större skillnad. Där kunde den få stanna.

    När du till slut reste dig gjorde jag det också. Du tog några vanliga steg framför bänken och såg nöjd ut. Vi gick tillbaka till grusvägen. Jag var fortfarande nyfiken på staketet och det som fanns i gräset där, så jag styrde åt det hållet igen. Du följde med och stannade när jag sänkte nosen. Vi hade inte blivit färdiga med den delen av promenaden ännu.

    Den här gången fick jag undersöka hela fläcken. Du stod bredvid med båda skorna på och lät blicken vandra längs vägen. När jag vände upp huvudet mot dig tog vi nästa steg. Din fot landade jämnt i gruset igen. Jag gick nära en stund innan jag fick syn på något nytt vid vägkanten. Du hade behövt en bänk och en stund med skon. Nu hade vi gott om väg kvar att gå tillsammans.

  • En brunvit hund i sele och koppel tittar upp mot grenverket bredvid en stor trädstam i sommargrönskan.
    Citat och kloka ord

    Hund i koppel tittar upp i trädet

    ”Den försvann bland grenarna. Jag var inte färdig med att titta.”

    Där! På stammen. Nej, nu är den redan högre upp. Jag lyfter huvudet och följer den lilla rörelsen tills svansen försvinner bakom en gren. Sedan står jag helt stilla med blicken riktad mot samma plats. Du stannar bredvid mig. Du säger att det var en ekorre. Jag hade också hunnit förstå att vi upptäckte något mycket intressant. Du låter däremot som om saken redan är ganska ordentligt utredd.

    Vi var på väg längs grusgången under träden när den rörde sig. För en stund sedan hade jag nosen i kanten och ganska lugna steg. Nu har jag plötsligt fått ett annat ärende. Du ser vart jag tittar och hjälper oss att stanna på lite avstånd från stammen. Kopplet hålls lugnt. Jag hinner se efter utan att vi behöver kasta oss framåt. Det händer en hel del i min kropp bara av att upptäcka något som kan försvinna så fort.

    Jag väntar på att ekorren ska visa sig igen. Det borde väl vara en rimlig fortsättning, tycker jag. Den kom fram nyss. Den skulle kunna göra det en gång till. Du tittar upp bland löven tillsammans med mig och verkar också leta en stund. Det uppskattar jag. Nu är det åtminstone någon mer som försöker hålla reda på den där grenen. Jag känner att vi tar den här saken på större allvar när du också sträcker lite på halsen.

    Löven rör sig, men den lilla kroppen syns inte. Jag flyttar blicken från en gren till en annan. Du står kvar nära utan att göra kopplet kortare bara för att jag tittar. Samtidigt håller du oss på vår plats vid gången. Vi behöver inte gå ända fram till stammen för att se efter. Jag kan märka att du låter mig vara nyfiken och ändå hjälper till med var vi ska stanna. Det är lättare att hålla ihop mina egna funderingar när du gör din del av den saken lugnt.

    Till slut vill du att vi ska fortsätta. Du vänder dig lite åt sidan och erbjuder mig en enkel väg med dig bort från trädet. Jag står kvar ett ögonblick till. Det är svårt att lämna något som ännu inte verkar färdigt. Du ger mig tid att se efter en sista gång och hjälper mig sedan mot gräskanten en bit längre bort. Där blir det lättare att sänka nosen igen. Jag kan få hålla på med något som faktiskt finns nära, i stället för att försöka ordna vad som händer högt över oss.

    Det tar några steg innan jag slutar titta bakåt. Du märker det och går i en takt som jag kan följa utan att du behöver påminna mig hela tiden. Jag har en del av uppmärksamheten kvar bland grenarna. Kanske har ekorren kommit fram precis när vi gick därifrån. Kanske sitter den fortfarande alldeles stilla. Jag kommer förmodligen inte att få veta vilket. Det är svårt att nöja sig med att något bara försvann när jag hade så mycket kvar att undersöka.

    Längre fram hittar jag ett nedfallet löv vid gången och nosar en stund där det ligger. Det är en betydligt långsammare undersökning. Du står bredvid och låter mig bli färdig. Nu börjar jag höra mer av det som finns omkring oss igen. Någon går längre bort och det knastrar under dina skor när du flyttar foten. Trädet vi stannade vid finns bakom oss, men det upptar inte längre hela promenaden. Här finns visst fler saker som kan vara värda att titta närmare på.

    Sedan stannar du själv. Det är något litet i grönskan som du vill se ordentligt, och du böjer dig fram utan att lämna gången. Jag ser upp på dig och väntar. Nu har vi alltså bytt arbetsuppgifter. Jag vet inte riktigt vad som är så märkvärdigt på just den här platsen, men du verkar vilja ha en stund till. Det kan jag ordna. Det är ganska trevligt att få samma tålamod tillbaka när det nyss var min blick som hade fastnat i något som du hade kunnat gå förbi.

    På hemvägen tar vi en annan del av gången. Jag behöver inte gå tillbaka för att kontrollera samma stam en gång till. Du visar den öppna vägen och jag följer med. Vi passerar fler träd utan att något särskilt händer i dem. Jag nosar vid en rot, kommer fram till din hand och fortsätter bredvid dig en bit. Du ser ner på mig med ett litet leende. Jag går nära din sida igen efter allt mitt spanande upp bland grenarna.

    Det fina var att du lät mig ha mitt intresse utan att hela stunden behövde bli besvärlig mellan oss. Du stannade, tittade och hjälpte mig vidare när det var dags. Du behövde inte få mig att sluta tycka att ekorren var spännande för att vi skulle kunna fortsätta hem tillsammans. Jag kan bära med mig lite nyfikenhet utan att den måste få bestämma vart våra fötter och tassar ska ta vägen resten av kvällen.

    Nästa gång något prasslar på samma sätt kommer jag säkert att se upp igen. Jag kan inte lova att jag genast minns hur lätt den där svansen försvann bland löven. Men jag hoppas att du kommer ihåg hur vi stod bredvid varandra och letade med blicken en stund. Det var trevligt att få dela upptäckten med dig, också när vi till slut lämnade den olöst. Ekorren fick fortsätta med sitt. Vi hade fortfarande en promenad att göra tillsammans.

  • Två vuxna går på en grusgång med en svartvit hund. Den ena håller hundens lösa koppel och sommargrönska omger gången.
    Citat och kloka ord

    En kopplad hund och två människor

    ”Ni ville gå i olika takt. Jag ville gå med er båda.”

    Vi hinner inte långt innan ni är på väg på varsin liten promenad. Du som håller kopplet stannar för att knyta skon. Den andra människan fortsätter ett par steg till och börjar sedan prata om något längre fram. Jag tittar från den ena till den andra. Vi gick ju ut genom samma dörr för en liten stund sedan. Jag tyckte att det var ett ganska tydligt förslag om vad vi skulle göra tillsammans, men redan här vid första grusgången verkar vi behöva reda ut några detaljer.

    Du knyter färdigt och reser dig. Jag står kvar nära din sko medan den andra personen upptäcker att resten av sällskapet saknas. Då kommer det ett skratt och några steg tillbaka åt vårt håll. Bra. Nu är vi samlade igen. Jag viftar på svansen och följer med när ni börjar gå. Det är en trevlig sommarkväll under träden. Det finns gott om dofter vid kanten, så jag hoppas att vi kan behålla den här lite lugnare farten en stund.

    Den ena av er tar långa steg och verkar tycka om när det rör sig ordentligt framåt. Den andra stannar gärna för att se närmare på något som växer vid gången. Jag har en egen sak att undersöka på precis samma plats, men betydligt närmare marken. Där blir vi alltså två som vill stanna. Du som höll på att gå vidare ser dig om och väntar in oss. Det är möjligt att du hade kommit längre om du gått ensam. Jag är ändå glad att du följde med just oss i kväll.

    Jag kan bli ganska upptagen av att se var ni befinner er. När någon går framför tittar jag dit. När någon dröjer kvar vänder jag huvudet bakåt. Du märker hur jag börjar hålla reda på båda håll samtidigt och stannar lugnt med mig. Kopplet får vara mjukt. Du försöker inte få mig att fortsätta genom att dra mig bort från den jag tittar efter. Den andra människan kommer närmare, och plötsligt finns det mycket mindre för mig att ordna med mellan alla era ben.

    Ni börjar gå bredvid varandra en bit där gången är tillräckligt bred. Nu kan jag nosa vid kanten och ändå se er båda när jag tittar upp. Jag tycker om att höra rösterna nära varandra. De behöver inte säga något särskilt till mig hela tiden. Jag kan ägna mig åt mitt och ändå märka att vi rör oss åt samma håll. Det är en ganska skön skillnad mot att hela tiden försöka avgöra om någon av oss håller på att bli kvar någonstans bakom nästa krök.

    Så händer det som nästan alltid händer när människor börjar berätta något riktigt intressant. Du stannar mitt i meningen. Jag tar ett steg till innan jag upptäcker det, och den andra personen hinner nästan gå om oss innan berättelsen drar in även den människan i stillaståendet. Nu har vi plötsligt ett litet möte på gången. Jag ser upp på er och sätter mig en stund vid kanten, där vi inte är i vägen. Ni är visst båda överens om den här pausen. Då kan jag också passa på att vila tassarna.

    Jag behöver inte förstå vad ni pratar om för att märka hur det låter när ni har roligt. Ett skratt kan få mig att komma närmare och se om det finns något jag också borde upptäcka. Ibland finns där bara era ansikten, och det brukar faktiskt räcka. Du sänker handen och låter mig nosa på fingrarna innan du stryker mig på sidan. Sedan får jag vända mig tillbaka mot gräskanten. Jag kan vara med utan att hela tiden stå mitt emellan er och undra vad jag missar.

    När någon annan kommer längs gången flyttar vi oss lugnt så att det finns plats att passera. Ni samlar er nära varandra och jag går med vid din sida. Det är skönt när ni hjälper mig med det som behöver ordnas innan vi möts. Jag har redan ganska många intryck att hålla reda på. När vi har gått förbi fortsätter ni i samma takt en stund. Jag behöver inte först leta efter den ena av er medan den andra försöker få mig att gå åt ett nytt håll.

    Vi får en stund då en av er faktiskt går i väg till papperskorgen med en påse. Jag tittar efter och får stå kvar med dig som håller kopplet. Du vet vart den andra personen ska, men det gör inte jag lika säkert. Därför är det fint att du väntar med mig i stället för att samtidigt vilja fortsätta åt motsatt håll. Snart kommer stegen tillbaka. Jag hälsar med svansen och följer sedan gärna med er båda igen. Det blev en liten sak som gick att förstå hela vägen.

    På hemvägen har ni hittat en fart som fungerar för oss. Det blir fortfarande pauser och någon tar ibland ett steg längre än den andra. Jag behöver inte att ni går alldeles lika. Jag tycker bara om när ni märker var vi andra befinner oss. Då kan jag släppa en del av mitt eget spanande och undersöka det som finns längs vägen. Det är ju ganska mycket av poängen med att ha fått följa med ut med nosen den här fina kvällen.

    När vi närmar oss dörren går jag bredvid dig med den andra människan strax intill. Jag har hunnit nosa, stanna, lyssna och hälsa på er flera gånger under en enda promenad. Ni kanske tycker att vi gick långsammare än ni först hade tänkt. Jag tycker att vi kom fram rätt bra till slut. Det hjälpte när ni började se efter hur det gick för hela sällskapet. Jag har bara fyra tassar att gå med och en nos som gärna vill göra annat också. Det är trevligt när ni kan hjälpa till med resten av planeringen.

  • En brun hund har huvudet nära en sittande persons ben och en hand vilar på hunden. Regn och en blixt syns genom fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden söker stöd inomhus när det åskar

    ”Du satt kvar. Sedan såg du att jag behövde mer hjälp.”

    Det första mullret får mig att resa mig från filten. Jag står stilla och lyssnar innan jag går bort till dig. Du ser upp från det du håller på med och lägger handen nära min sida. Ute har ljuset förändrats och regnet börjar slå mot rutan. Jag hör nästa ljud tydligare. Nu vill jag inte tillbaka till platsen där jag låg nyss. Du märker det och följer med när jag söker mig längre in i rummet, bort från fönstret.

    Du stänger fönstret och drar för gardinen. Vi får en lugnare plats här inne, även om ljuden fortfarande når fram. Jag går ett varv runt din stol och stannar tätt intill benet. Du sänker handen utan att ta tag i mig. När jag lutar mig mot den stryker du långsamt över sidan. Jag ville ha den kontakten. Det känns skönt att jag kan söka mig till dig och få ett svar, också när jag har svårt att bli stilla.

    Jag vet inte hur långt bort det som låter befinner sig. För mig kommer ljudet genom hela rummet. Ibland tittar jag åt ett annat håll än du. Det hjälper inte att peka ut fönstret när jag försöker förstå vad som händer, och du låter bli. I stället gör du plats nära väggen där min filt redan ligger. Jag kan gå dit om jag vill. Du stänger inte in mig på platsen eller drar fram mig när jag ställer mig bakom stolen en stund.

    Du erbjuder en liten bit av något jag brukar uppskatta. Jag nosar på handen och vänder sedan bort huvudet när det mullrar igen. Du lägger undan biten utan att tjata. I kväll är det svårt att ägna sig åt sådant som annars kan göra mig glad. Jag går tillbaka till ditt ben. Du försöker inte få mig att visa hur duktig jag kan vara medan jag lyssnar efter nästa ljud. Det är tillräckligt mycket som pågår redan, även om vi båda befinner oss i ett rum där ingenting ser särskilt märkvärdigt ut.

    Det kommer en stund då regnet hörs mer än åskan. Jag lägger bröstet mot golvet och håller huvudet uppe. Du sitter nära och gör långsamma, vanliga rörelser när du ställer ifrån dig glaset och ordnar med filten vid din stol. Jag kan se att du är kvar. Samtidigt rycker jag till vid nästa muller och kommer upp igen. Din närhet betyder något för mig, men jag är fortfarande rädd. Det behöver få synas utan att någon av oss låtsas att jag har blivit färdig med den känslan.

    Jag tror att det kan vara svårt från din sida också. Du vill hjälpa och har redan gjort plats, stängt ute en del av ljudet och stannat nära. Ändå ser du att jag fortsätter gå omkring. Det är då jag behöver att du blir nyfiken på vad mer som kan hjälpa oss. Om det händer gång på gång, eller om oron blir stark, vill jag att du tar kontakt med veterinär. Vi behöver få hjälp att förstå vad som pågår och hur nästa tillfälle kan bli lättare att ta sig igenom.

    Du kan berätta om sådant du faktiskt ser. Hur jag rör mig, om jag skakar, hur jag reagerar när ljudet kommer och hur länge det tar innan jag verkar komma till ro igen. Om något är nytt eller om jag också har svårt med andra saker behöver det få komma med. Jag kan inte själv beskriva min kropp för den som ska hjälpa. Du kan vara uppmärksam på den utan att redan ha bestämt varför den reagerar som den gör. Veterinären får bedöma min hälsa och vilken fortsatt hjälp som passar.

    När det blir tystare ute vill jag fortfarande vara nära en stund. Du reser dig försiktigt och jag följer efter till dörröppningen innan vi går tillbaka till filten. Det tar lite tid. Du använder inte den första stilla minuten till att pröva hur jag reagerar om du sätter på fler åskljud. Jag behöver få återhämta mig här, där det börjar bli lugnare. Det som eventuellt ska tränas får planeras för en annan stund och på en nivå där jag kan känna mig trygg.

    Andra hundar kan ligga kvar och sova medan samma oväder går förbi. Det säger inte särskilt mycket om hur jag har det. Du behöver se den hund som står framför dig, också om du har haft en annan hund tidigare som knappt lyfte huvudet när det mullrade. Jag önskar att du kunde spara jämförelserna till sådant vi faktiskt tycker är roligt. Det finns gott om märkliga sovställningar och olika sätt att bära en leksak att fundera över. Min rädsla behöver få bli tagen på allvar för sin egen skull.

    Så småningom lägger jag huvudet på filten. Jag lyfter det fortfarande ibland, men kroppen har börjat stanna kvar på samma plats. Du låter mig vila. Vi behöver inte göra något särskilt av att jag äntligen ligger ner. Du har redan sett hur kvällen blev och kan ta med dig den kunskapen när du söker råd. Det är skönt att hjälpen kan fortsätta också när ovädret har dragit vidare och det inte längre hörs för någon som går förbi vårt fönster.

    Jag vill gärna ha dig nära nästa gång också. Din röst, dina lugna rörelser och platsen där jag får välja var jag ska vara är viktiga delar av det vi har tillsammans. Men du behöver inte bära hela ansvaret för att lösa min rädsla ensam på vardagsrumsgolvet. Att be om mer hjälp kan vara ännu ett sätt att finnas där för mig. Du såg att jag behövde något mer än att vänta ut just den här kvällen. Jag hoppas att vi får fortsätta leta efter det tillsammans, medan det fortfarande är lugnt omkring oss.

  • En svartvit hund ligger på gräset med en blå dragleksak framför tassarna, bredvid en vuxen som har handen vid godisväskan.
    Citat och kloka ord

    Hunden väljer belöning på gräsplanen

    ”Jag såg den blå dragleksaken. Du tittade på godispåsen.”

    Du tar fram en godisbit och jag kommer fram för att undersöka den. Den luktar gott. Jag tar emot den, tuggar färdigt och vänder genast blicken mot väskan igen. Där ligger något blått med ett handtag som jag känner mycket väl. Du följer min blick och skrattar. Vi har tydligen båda kommit till den inhägnade gräsplanen med förhoppningar om en trevlig stund. Dina låg i godispåsen. Mina sticker upp ur väskans ytterfack och ser mycket angelägna ut att få komma därifrån.

    Det är en sval kväll och gräset är skönt under tassarna. Du har tagit med våra vanliga saker och vi har gott om plats. Först går vi runt lite så att jag får undersöka området. Det finns dofter kvar där någon annan varit tidigare. Jag behöver få reda på sådant innan jag riktigt kan ägna mig åt det du packat. Du följer med en stund och väntar tills jag ser upp. Nu kan vi börja hitta på något tillsammans. Vi har redan fått en ganska bra början genom att komma överens om just den saken.

    Du visar den blå leksaken och jag blir genast mer livlig i stegen. Den har ett mjukt band som är lätt att få tag i. Du håller den lågt, så att jag kan ha tassarna kvar på marken när jag griper. Vi leker en kort stund med lugna rörelser som passar mig. Du behöver inte få mig att flyga genom luften för att det ska bli roligt. Det räcker långt att du finns i andra änden och verkar lika förtjust i det här märkliga blå föremålet som jag är.

    När leken tar paus erbjuder du en godisbit. Jag tar den gärna och låter leksaken komma ner till din sida. Då har vi hittat två saker som kan vara trevliga under samma kväll. Det betyder inte att de alltid gör samma nytta i varje ögonblick. Jag kan uppskatta maten och ändå längta efter att få ta tag i bandet igen när vi gör något där kroppen får vara mer på väg. Jag tycker om att du blir nyfiken på vad jag uppskattar i olika stunder.

    Vi går några steg tillsammans över gräset. Jag följer dig, du berättar att det blev bra och sedan kommer leksaken fram. Där blev det lätt för mig att förstå vad som hörde ihop. Vi hann göra vår lilla sak innan leken började. Du försöker inte visa leksaken framför nosen under varje steg för att hålla mig kvar. Jag får upptäcka att det kan bli något roligt med dig när jag följer med och lyssnar. Det gör mig angelägen om att se vad du tänker hitta på härnäst.

    En annan stund vill du att vi ska stå stilla lite lugnare tillsammans. Då kommer den lilla matbiten när jag har hittat en bekväm plats nära dig. Jag behöver inte genast kasta mig in i en lek för att få veta att något blev rätt. Det är faktiskt skönt. Din hand kan ge mig ett snabbt, vänligt besked med något gott, och sedan kan vi fortsätta där vi stod. Jag har inte samma sorts önskan varje gång vi möts på gräset. Du verkar ha lagt märke till det nu.

    Ibland stannar jag med blicken ute i kanten av planen. Du ser efter vad som fångat mig och låter oss ta en paus. Där finns en doft som jag inte var färdig med. Du följer med dit, och en stund är det just det som gör vår kväll intressant. Jag behöver inte välja en gång för alla mellan att tycka om godis, leksaker och nosande. Det finns plats för flera saker hos samma hund. Ni människor kan också längta efter olika sorters trevligheter utan att någon behöver kalla det besvärligt.

    När vi kommer tillbaka till övningen ser du efter hur jag är med. Jag söker din blick och står kvar nära dig. Du provar något enkelt och ger mig en belöning som jag glatt tar emot. Om jag hade blivit kvar med nosen i gräset hade vi behövt tänka på hur vi skulle göra det lättare. Att hålla fram mer av samma sak är inte alltid hela svaret. I kväll hjälper det att vår uppgift är liten, att vi får pauser och att du faktiskt leker med mig när leksaken kommer fram.

    För det är något särskilt med skillnaden mellan att få en sak och att få göra något med dig. Du kan räcka över bandet och tänka att nu har du belönat färdigt. Men jag står gärna kvar och väntar på att din hand ska hitta den andra änden. När du gör det börjar svansen röra sig på ett helt annat sätt. Vi har kanske samma leksak framför oss, men det är sällskapet i leken jag har saknat. Du upptäcker det och börjar skratta åt min envisa lilla inbjudan.

    Vi slutar innan kvällen har blivit ett långt förhör om vad jag tycker om. Jag får leka en sista kort stund, dricka vatten och följa med till väskan. Du lägger ner den blå leksaken och sparar resten av godiset till en annan gång. Vi har inte behövt göra slut på något för att få en bra stund tillsammans. Jag går bredvid dig mot grinden med lättare steg än när vi kom. Nu känner jag igen lite mer av hur vi kan förstå varandra här ute.

    Jag hoppas att du behåller den nyfikenheten nästa gång du packar. Du får gärna ha idéer om vad som ska bli roligt. Jag vill också få visa vad jag faktiskt uppskattar när vi väl står där. Du behöver inte kunna läsa alla mina tankar i förväg. Ibland räcker det att följa blicken från godispåsen till det blå handtaget i väskan och upptäcka att vi fortfarande har en trevlig sak kvar att göra tillsammans.

  • En ljus hund vilar hakan i en öppen hand på en matta i vardagsrummet.
    Citat och kloka ord

    Vi övar hakstöd på vardagsrumsgolvet

    ”Du lät mig lyfta hakan. Då ville jag lägga den i din hand igen.”

    Du sitter på vardagsrumsgolvet med ena handen öppen framför mig. Jag nosar på den för att ta reda på om där finns något gott. Det gör det inte just nu. Godiset finns i den andra handen, som du håller så att jag kan följa det med blicken. Jag kommer lite närmare och råkar sänka hakan mot din handflata. Du berättar genast att det blev rätt och ger mig en liten bit. Sedan får jag lyfta huvudet och tugga färdigt. Det var en trevlig början på något jag ännu inte riktigt vet vad det ska bli.

    När du visar handen igen går jag fram för att undersöka den en gång till. Den ligger stilla på en höjd där jag kan ha huvudet bekvämt. Jag behöver varken sträcka mig uppåt eller böja nacken långt ner. Min haka får kontakt med handflatan och belöningen kommer. Du har inte slutit fingrarna om nosen. Jag känner handen under mig, men kan flytta huvudet när jag vill. Det gör skillnad för hur jag närmar mig nästa gång du erbjuder samma plats.

    Vi har tränat på att nosa mot en hand förut. Då var det en snabb liten beröring som fick dig att bli glad. Här letar vi efter något annat. Nu är det undersidan av hakan som ska möta din handflata. Jag börjar långsamt upptäcka skillnaden när du belönar just den kontakten. Det är bra att du inte räknar med att jag förstår hela saken bara för att du visar en hand igen. Du kan ha mycket noggranna planer för den som jag inte har fått del av ännu.

    Du har ordnat så att vi båda får plats på mattan. Jag står med tassarna stadigt och du har hittat ett sätt att sitta som gör att armen kan vila bekvämt. Det märks. Handen flyttar sig inte hit och dit medan jag försöker hitta den. Du behöver inte sträcka dig efter mig och jag behöver inte följa efter dig med huvudet. Vi kan ägna oss åt den lilla kontakten mellan haka och hand utan att först behöva lösa en hel flyttning av kroppar över vardagsrumsgolvet.

    I början är stunden mycket kort. Jag hinner lägga ner hakan, få ditt välbekanta besked och ta emot godiset. Sedan släpper du mig vidare. När jag själv söker mig tillbaka provar vi igen. Jag behöver få upptäcka att din hand är en plats som går att komma till och lämna. Den tanken blir mycket lättare att förstå när du faktiskt låter det hända. Jag har hunnit gå ett par steg åt sidan och kan ändå vända tillbaka till samma vänliga erbjudande.

    En stol skrapar någonstans utanför det öppna fönstret. Jag lyfter huvudet för att lyssna. Din hand följer inte efter. Du väntar medan jag försöker avgöra om ljudet behöver mer uppmärksamhet. Det gjorde det tydligen inte, för snart hörs inget särskilt därifrån. När jag ser tillbaka på dig har du fortfarande samma lugna ansikte. Vi kan börja med en lätt liten stund igen. Jag behöver inte först hitta ett sätt att bli fri från något som fortsatte när jag slutade vara med.

    Du vill kanske kunna hjälpa mig att vara stilla en stund när du behöver titta närmare på något. Jag kan förstå att det finns sådana tillfällen. Men just nu övar vi hemma, och handen behöver få bli välbekant för sig. Du passar inte genast på med flera nya saker bara för att jag råkar stå stilla. Det uppskattar jag. Vi har hittat något som jag vill prova igen, och det får vara värt en hel del även innan det går att använda till allt du tänkt dig.

    Efter några korta försök får vi paus. Du lägger händerna i knät och jag går till min filt. Jag dricker lite vatten på vägen och kommer sedan tillbaka med betydligt mindre brådska i stegen. Du behöver inte locka mig kvar med godis när jag har fått annat att tänka på. Vi kan vara i samma rum ändå. Det är skönt att din hand kan vara en vanlig hand också, en som ligger i knät eller stryker mig vänligt på sidan när jag vill komma nära.

    En annan dag kanske jag lägger hakan där lite längre. Vi behöver inte bestämma redan nu hur länge det ska bli. Du kan lägga märke till den lilla stunden jag klarar bekvämt och fortsätta därifrån. Om något blir svårt vill jag att du ser det medan det fortfarande är lätt att ta paus. Jag kan behöva hjälp att förstå en övning, men också tid att känna efter var jag vill ha din hand. De sakerna går att lyssna efter under samma korta träningsstund.

    Det fina med den här platsen är att du finns så nära utan att jag har blivit fast. Jag kan känna värmen från handflatan och se ditt ansikte ovanför den. När jag lyfter huvudet tar du emot det beskedet. När jag kommer tillbaka har du inte blivit otålig på mig under tiden. Jag börjar känna igen hur det går till mellan oss. Det gör mig nyfiken på att försöka mer, och kanske är just den nyfikenheten något av det viktigaste vi får med oss från mattan i dag.

    Till slut plockar du undan godiset och sträcker på benen. Jag står kvar en liten stund och ser på din tomma hand. Sedan följer jag med när du går genom rummet. Vi hann inte med något som skulle se särskilt storslaget ut på bild. En haka låg i en handflata några korta stunder. Jag lyfte huvudet flera gånger och kom tillbaka. Men du lät mig vara med i det som hände, också när jag behövde avbryta. Det är en bra sak att få lära känna hos en människa man lever nära.

  • En brun hund i sele och koppel står vid tassavtryck i den fuktiga sanden nära små vågor.
    Citat och kloka ord

    Hund i koppel vid tasspår i sanden

    ”Vågen tog mitt tassavtryck. Vi hade ändå varit där tillsammans.”

    Jag lyfter tassen och upptäcker att den har lämnat något kvar. Där jag nyss stod finns en liten fördjupning i den fuktiga sanden. Jag nosar på den. Du stannar bredvid mig och tittar också ner. Sedan tar jag ett steg till och gör ett nytt märke. Det verkar nästan misstänkt enkelt. Du sätter din fot intill mina spår och visar hur den också har lämnat ett avtryck. Ditt är betydligt större. Jag tycker att mina har fått till formen bättre, men låter dig behålla din glädje över det du åstadkommit.

    Vi har gått ner till stranden medan det fortfarande är svalt. Du har valt en plats där jag får följa med, och jag går i koppel bredvid dig. På den torra delen sjunker tassarna ner mer. Närmare vattnet är sanden fastare och mina spår syns tydligt. Jag provar några steg mellan de två ytorna medan du följer med. Det är mycket som händer alldeles under mig. Nosen vill också vara med och undersöka, så det går ganska långsamt framåt för den del av sällskapet som går upprätt.

    Du sätter dig på huk en bit från vattnet och ser tillbaka längs stranden. Där finns våra spår. Dina går ganska rakt. Mina gör små svängar, stannar upp och vänder tillbaka mot en plats som tydligen behövde undersökas en gång till. Jag minns den platsen nu när jag ser den. Där fanns en liten grop och något som doftade intressant i kanten. Du behövde inte göra samma undersökning för att komma vidare. Det syns rätt bra i sanden att vi har varit ute på lite olika ärenden under samma promenad.

    Jag går fram till dig och ställer mig med framtassarna bredvid ditt knä. Du stryker mig över bröstet och skrattar när jag försöker se vad du har i handen. Telefonen. Jag blir genast lite mindre intresserad. Du verkar däremot ha hittat något mycket fint på marken som behöver bli en bild. Jag följer din blick till våra avtryck och ställer mig lite närmare. Då hamnar ena tassen mitt i det som du hade tänkt fotografera. Det var olyckligt. Jag hade just blivit erbjuden en ganska trevlig plats här bredvid dig.

    Du flyttar telefonen, jag flyttar huvudet. Du försöker hitta en annan vinkel, jag undrar om vi ska fortsätta gå. Så småningom skrattar du till och sänker handen. Vi har hållit på en stund med att försöka fånga något som jag tydligen gör omöjligt genom att fortfarande finnas i närheten. Du stoppar undan telefonen och kliar mig varsamt på bröstet igen. Det beslutet tycker jag om. Nu går det lättare att begripa varför vi båda sitter här och ser ganska nöjda ut över lite sand.

    En liten våg rullar längre upp än den förra. Vattnet når de spår som ligger närmast kanten och när det drar sig tillbaka ser sanden annorlunda ut. Ett av mina avtryck har blivit otydligt. Du tittar på platsen där det nyss var. Jag tittar också, fast mest på det lilla skum som försvinner med vattnet. Sedan kommer nästa våg och förändrar marken igen. Jag tar ett steg åt ditt håll och gör ännu ett tassavtryck. Om det var just ett sådant du saknade kan jag tydligen hjälpa till.

    Du blir sittande en stund. Jag lutar mig lätt mot ditt ben och ser ut över vattnet. Det är skönt när du inte genast behöver göra något av det som händer. Vi kan titta på samma plats utan att bevara den precis som den såg ut för en minut sedan. Det blir nya små mönster i sanden. Jag hör vattnet röra sig och någon som går en bit bort. Du håller ordning på kopplet så att jag har min plats nära dig. Här kan vi vara en stund innan vi går vidare.

    När du reser dig får jag sand på din sko genom att sätta ner en tass lite för nära. Du borstar bort det och ser på mig som om vi hade kunnat räkna ut den saken redan när vi gick hemifrån. Jag skakar på mig. Nu hamnar det lite på andra sidan också. Du skrattar och gör plats så att jag kan stå färdigt. Det är möjligt att du kommer att hitta små minnen av den här promenaden på hallgolvet senare. Jag ska försöka hjälpa dig att hålla reda på var de kommer ifrån genom att följa med in.

    Vi går tillbaka en liten bit från vattenkanten. Jag behöver inte leta upp exakt samma dofter igen. Något längre upp får fånga nosens intresse och du stannar en stund när jag undersöker det. Bakom oss ligger spåren kvar på vissa ställen. På andra har vattnet redan gjort marken slät. Du ser dig om en sista gång innan vi lämnar stranden. Jag väntar bredvid din sko och tittar upp när du vänder dig mot mig. Nu är vi färdiga här för den här gången.

    Jag vet inte om du fick någon bild som du kommer att spara. Du kanske visar den lilla rad av tassar som hann bli kvar i telefonen. Du kanske bara minns hur jag satte foten mitt i alltihop och sedan gjorde ett nytt avtryck när det första försvann. För mig var det en bra morgon. Jag fick undersöka sanden, stå nära dig och följa med hem när vi var klara. Vågen fick platsen där jag hade stått. Jag fick en stund med dig som inte behövde bli perfekt för att vara värd att ha varit med om.