Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
Hunden övar backa i vardagsrummet
”Ett steg bakåt kan också vara något att bli glad över.”
Jag står på mattan och ser på dig. Du har godis i fickan och det brukar betyda att vi ska hitta på något tillsammans. Först sätter jag mig. Det var tydligen inte det du tänkte i dag, för du visar lugnt att jag kan resa mig igen. Jag kommer upp på tassarna och väntar. Du ler och har fortfarande gott om utrymme framför mig. Jag ser mig omkring efter något som kan hjälpa oss vidare. Mattan ligger kvar. Fåtöljen står där den brukar. Det verkar vara jag som behöver komma på nästa sak.
Du vill att jag ska lära mig att ta ett litet steg bakåt. Jag vet förstås inte det ännu. Därför försöker jag med sådant som har fungerat förut. Jag tittar på din hand, flyttar lite på huvudet och råkar nästan sätta mig igen. Du blir kvar där du står och låter mig tänka. Det tycker jag om. När jag är osäker på vad vi håller på med behöver jag få undersöka saken utan att samtidigt försöka förstå varför du plötsligt rör dig mycket närmare.
Så flyttar jag ena tassen en liten bit bakåt när jag ändrar ställning. Du ger genast det där korta, välbekanta beskedet som betyder att något blev rätt, och sedan kommer godiset. Jag tar emot det och tittar upp. Där hände något som du tyckte om. Jag står fortfarande framför dig, men vi har visst fått tag i en början. Du låter mig komma fram en bit innan vi provar igen. Jag behöver inte bli stående och fundera över om belöningen gällde att hålla hela kroppen alldeles stilla.
Nästa gång lyfter jag en framtass åt dig. Du har brukat uppskatta den saken. Nu låter du handen vila och väntar tills tassen är nere igen. Du ser vänlig ut, men jag börjar ana att det finns fler sorters övningar än de vi redan kan. Det är faktiskt lite orättvist att du vet vad vi letar efter innan vi börjar. Jag får pussla med det som händer mellan din blick, mina rörelser och godiset i fickan. Då hjälper det om du är snabb att tala om när jag hittar en liten bit.
Mattan är tillräckligt stor för att jag ska kunna flytta fötterna utan att hamna på det hala golvet. Bakom mig finns fri plats. Du har lagt undan bollen som annars brukar ligga i vägen. Det märkte jag först mest för att jag gärna ville ha den. Nu kan jag ta mitt lilla steg och ha tassarna kvar på ett stadigt underlag. Jag behöver inte börja med att reda ut något som rullar undan eller glider när jag försöker. Vi har redan tillräckligt mycket att fundera på, du och jag.
Jag flyttar mig bakåt igen och du berättar genast att det blev rätt. Den här gången ser jag hur du nästan blir lite för glad. Handen är på väg upp som om du hade tänkt fråga efter något mer, men du hejdar dig och ger mig godiset där jag står. Bra. Jag höll precis på att förstå den här delen. Om du hade fortsatt med tre nya önskningar innan jag hunnit tugga färdigt hade jag nog behövt börja om med hela utredningen.
Du brukar kunna gå åt flera håll utan att behöva tänka särskilt mycket på det. Du kliver bakåt när du öppnar en dörr och åt sidan när något ligger i vägen. När vi tränar ser en rörelse däremot plötsligt annorlunda ut. Då ska jag försöka upptäcka att just den går att göra när du ber mig. Jag kan ha rört mig så många gånger förr och ändå behöva tid att förstå övningen. Det är en skillnad som är lätt att missa från din sida av godisfickan.
Vi tar en liten paus. Du lägger bort godiset en stund och jag går fram till min leksak. Jag bär den ett varv genom rummet innan jag kommer tillbaka. Du behöver inte passa på att lägga in fler övningar bara för att jag råkar stå nära. Vi kan ha det trevligt ändå. Jag står med leksaken i munnen medan du stryker mig på sidan, och sedan lägger jag den vid mattkanten. Nu är jag nyfiken på vad vi gjorde förut och ser upp på dig igen.
Vi provar en kort stund till. Den lilla rörelsen bakåt kommer lättare den här gången. Du belönar den och låter det räcka där. Jag får gå med dig till köket och ser hur du lägger undan träningssakerna. Det finns fortfarande godis kvar, så jag undersöker fickan med blicken en extra gång. Men du verkar nöjd med det vi hann. Jag kan tycka om den känslan även om jag gärna hade tagit emot en bit till. Vi slutade medan jag fortfarande ville vara med.
Du kanske har sett en hund som kan gå flera steg bakåt och göra det som om hela kroppen följde ett färdigt litet spår. Jag kan inte det än. I dag upptäckte vi en tass, en rörelse och ett sätt för dig att säga att just där hände något bra. Det var ganska mycket att få ordning på under vår korta stund på mattan. Jag hoppas att du kommer ihåg det nästa gång du ser någon som har hunnit längre. Jag vill gärna lära mig mer med dig. Börja där jag förstår, så har vi någonstans att fortsätta tillsammans.
-
Hunden dricker ur reseskålen i skuggan
”Du kom ihåg min skål. Jag behövde inte be om den.”
Du tar fram den hopvikta skålen ur väskan och jag stannar mitt i min undersökning av gräset. Det där ljudet känner jag igen. Flaskan har också följt med, och snart hörs vattnet slå mot botten. Du ställer skålen stadigt på marken under träden. Jag går fram och dricker. Du håller kopplet så att jag kan stå bekvämt och väntar tills jag själv lyfter huvudet. Då får dina skor några droppar. Jag hade gärna sett till att vattnet stannade i skålen, men vissa delar av serveringen ligger tydligen utanför min kontroll.
Vi gick hemifrån tidigt i dag. Det var fortfarande lugnt i hallen när du plockade ihop våra saker. Jag stod nära väskan och tittade, mest för att jag gärna ville komma i väg. Först lade du ner skålen, sedan flaskan. Du skruvade åt korken en extra gång och torkade av lite vatten från utsidan. Jag tyckte att det tog onödigt lång tid då. Nu har jag hunnit ändra mig. Det var faktiskt bra att just de där två sakerna fick följa med ut genom dörren.
Du har valt stigen där träden ger skugga. Här är lätt att stanna utan att någon behöver kliva över mig. Vi går en lugn, kort runda innan dagen blir varmare. Jag har hunnit nosa där en annan hund passerat och stå en stund vid ett hål i marken. Du tyckte att jag såg väldigt angelägen ut vid det hålet. Det gjorde jag också, tills en helt annan doft dök upp några steg bort och krävde mitt omedelbara deltagande. Det är tur att du inte försöker föra protokoll över alla mina planer.
Här under träden har vi gott om plats. Du flyttar väskan så att jag kan komma runt skålen från den sida jag vill. Sedan sätter du dig på bänken en bit ifrån. Kopplet hänger löst mellan oss. Jag kan dricka, lyfta huvudet och se mig omkring utan att du redan är på väg åt nästa håll. Det är skönt att få göra färdigt en sådan sak. Ibland behöver jag bara en liten stund då ingen står med kroppen vänd bort och väntar på att jag ska skynda mig.
En människa kommer gående med en annan hund längre bort. Jag tittar upp när jag hör dem. Du tar lugnt in lite av kopplet så att vi stannar på vår sida av stigen och låter dem passera med utrymme. Sedan får jag vända tillbaka till skålen. Du gör ingen stor sak av att jag tappade koncentrationen på vattnet. Jag hade bara två saker att hålla reda på samtidigt. Det händer dig också. Du kan hälla upp kaffe och sedan glömma koppen för att någon ringer. Jag har sett det arbetet på nära håll från köksgolvet.
När jag har druckit färdigt ställer du inte genast undan skålen. Jag nosar i kanten av gräset och kommer tillbaka för en liten stund till vid vattnet. Du dricker ur din egen flaska. Det ser nästan ut som om du också hade nytta av pausen. Dina axlar har sjunkit och du sitter med båda fötterna på marken i stället för att balansera på ena som när du försökte få ordning på väskremmen. Jag lägger mig bredvid bänken. Här finns ingenting just nu som jag behöver hinna före.
Det är mycket jag inte kan ta med själv. Jag kan hämta en leksak ur korgen när jag vill leka, men vattenflaskan i den stängda väskan är din avdelning. Du behöver komma ihåg den redan hemma, när jag mest går runt och försöker förstå vilken dörr vi snart ska gå genom. Därför tycker jag om att känna igen dina små förberedelser. Skålen kommer med. Du ser efter att det finns vatten. När vi sedan stannar kan jag få det jag behöver utan att vår promenad först måste bli besvärlig.
Du har en karta i telefonen och kan se hur stigarna fortsätter. Jag vet att det finns fler dofter där borta, bortom nästa krök. Ändå väljer du vägen hem när vi har plockat ihop. Vi får undersöka den andra delen en svalare gång. Jag följer med dig på den skuggiga sidan och stannar för att nosa på en rot. Du låter mig hålla på en stund. En kortare promenad kan rymma ganska mycket för den som ägnar sig åt sådant som finns alldeles nära marken.
På vägen genom hallen ser jag hur du ställer väskan vid dörren och tar ur skålen för att göra den ren. Jag går till mitt vanliga vatten hemma och sedan vidare till min plats på det svala golvet. Jag hör dig röra dig i köket. Snart öppnas ett skåp och stängs igen. Du kommer förbi, ser att jag ligger bra och går vidare utan att vilja sätta i gång något mer. Jag lägger nosen längs ena framtassen. Promenaden är färdig och resten av förmiddagen behöver få vara stillsam en stund.
Nästa gång du börjar ordna i väskan kommer jag säkert att stå där igen och undra varför vi inte redan är utanför dörren. Jag kan vara påfallande glömsk när det gäller hur viktigt ditt packande är. Men jag hoppas att du fortsätter med det. Det finns en fin sorts omtanke i att du förbereder något för mig innan jag ens har kommit på att jag behöver det. Den syns inte på håll och brukar inte få särskilt mycket beröm. För mig märks den tydligt när en skål med friskt vatten ställs ner i skuggan, och du ger oss tid att stanna där.
-
Hunden på mattan vid pianot
”Du får spela om. Jag lyssnar här.”
Du drar fram pallen och sätter dig vid pianot. Jag kommer efter, fast jag redan vet att det inte finns något att hämta där under. Ingen boll har rullat in sedan sist. Jag lägger mig på mattan en bit från dina fötter, där jag kan sträcka ut benen utan att vara i vägen. Du slår an några toner. Jag lyfter huvudet, ser på dig och lägger ner det igen. Nu börjar vår stund. Du spelar. Jag håller reda på att vi är här.
Den första melodin känner jag igen. Inte så att jag skulle kunna hjälpa dig när du kommer av dig, men jag vet hur det brukar låta innan du stannar. Där någonstans blir det tyst. Du tittar ner på händerna och provar några toner till. Sedan börjar du om från en plats längre bak. Jag spetsar ett öra. Nu är vi där igen. Det verkar vara ett litet stycke musik som du ännu inte har bestämt hur du vill ta dig igenom.
I början satte du dig gärna en kort stund och reste dig så fort det gick fel. Pallen skrapade mot golvet och jag kom upp på tassarna för att se vart vi skulle. Ibland blev det ingenstans. Du gick bara och satte dig i stolen på andra sidan rummet. Jag följde med dit också. Jag tyckte att det var lite märkligt att du lämnade något du nyss hade velat göra, när det fortfarande fanns gott om tid innan kvällspromenaden. Men jag har förstått att människor ibland blir arga på sig själva utan att någon annan har hunnit lägga sig i.
Nu sitter du kvar. Du flyttar ett finger och provar igen. Jag känner igen din lilla suck, men den får sällskap av några nya toner. Det händer något medan du letar. Du lyssnar på det som kom ur pianot, tittar efter och försöker en gång till. Jag behöver inte veta vilken ton som saknades för att märka att du har blivit mer upptagen av musiken än av att resa dig och gå därifrån. Min svans ligger stilla på mattan. Den behövs inte till just det här arbetet.
Jag har också saker som inte sitter på första försöket. Ibland går jag åt ett annat håll än du tänkte när vi tränar. Då brukar det hjälpa om du visar lite tydligare nästa gång. Jag blir inte klokare av att du står långt bort och ser besviken ut. Här vid pianot är det du som försöker förstå vad handen ska göra. Jag hoppas att du får ha samma tålamod med den som jag gärna vill att du har med mig. Den verkar åtminstone göra sitt bästa för att hitta rätt bland alla tangenterna.
Genom fönstret hörs någon som går förbi ute på gården. Jag ser upp och följer ljudet en stund. Du slutar spela medan jag lyssnar. När stegen försvinner tittar jag tillbaka på dig. Du sänker händerna mot tangenterna igen och fortsätter i samma stilla takt. Jag kan somna här utan att först behöva hålla reda på när något plötsligt ska bli högljutt. Om jag vill gå finns dörren öppen bakom mig. Just nu tycker jag om platsen jag har valt.
En sida i nothäftet viker sig framåt. Du försöker hålla den på plats med ena handen och spela med den andra. Det går sådär. Jag följer det hela med öppna ögon, för nu verkar det som om papperet vill vara med och bestämma. Till slut tar du en klämma ur lådan. Sidan sitter kvar. Du skrattar lite åt alltihop och stryker mig över sidan när du böjer dig ner för att hämta något som föll på golvet. Jag viftar på svansen. En ganska bra paus, om någon frågar mig.
Det finns ingen publik i rummet. Ingen som väntar på att du ska bli färdig eller jämför dig med någon som kan mer. Ändå ser jag hur du ibland drar ihop axlarna efter en ton som du inte ville spela. När du märker det släpper du ner händerna i knät en stund. Jag rullar över på andra sidan och låter ryggen vila mot mattan. Här har vi visst båda saker att lägga lite mer bekvämt innan vi fortsätter.
Så kommer melodin längre än den gjorde nyss. Du tar dig förbi stället där du alltid har stannat. Dina händer fortsätter och jag lyfter huvudet när du börjar skratta mitt i musiken. Där blev du glad. Jag reser mig och kommer närmare, för det där skrattet brukar vara trevligt att dela. Du låter mig stå bredvid ditt knä och lägger handen mot min bringa. Jag vet inte vad som blev rätt. Jag vet bara att något lossnade för dig, och att du ville ha mig nära när det gjorde det.
Sedan spelar du fel igen. Du skrattar den här gången också och provar om den lilla biten. Jag går tillbaka till mattan. Det känns som om kvällen har fått lite mer plats nu. Du behöver inte hinna bli någon annan innan du får tycka om det du håller på med. Jag kan ligga här med ena baktassen utsträckt och ett öra vänt mot dig. Du kan sitta där med nothäftet på glänt och leta efter fortsättningen.
När du till slut fäller ner händerna och säger att vi ska gå ut har jag hunnit slumra en stund. Jag sträcker på mig ordentligt innan jag följer med till hallen. Du är på gott humör. Musiken blev inte färdig i kväll heller, men pallen står kvar och häftet har sin klämma. Vi kan komma tillbaka. Jag har ingen brådska att få höra ett helt stycke utan avbrott. Jag tycker om att vara med medan du lär dig det.
-
Hund och människa på varsin sida av björken
”Björken flyttade sig inte. Vi fick tänka om.”
Jag går till vänster om björken. Du går till höger. Det är inget särskilt märkvärdigt med det förrän vi båda tänker fortsätta. Då visar det sig att vi har fått med oss stammen mellan våra planer. Jag stannar och ser upp på dig. Du stannar och ser ner på kopplet. Björken står kvar på exakt samma plats som innan vi kom, vilket i stunden känns som ett ganska litet bidrag till lösningen.
Jag hade något att undersöka på min sida. Du hade blicken längre fram på stigen. Ingen av oss var på väg åt ett konstigt håll från sitt eget utgångsläge. Det var bara när vägarna skulle följas åt som det blev svårt. Jag tar ett steg åt sidan för att se om det hjälper. Kopplet rör sig mot barken och jag stannar igen. Du ser min rörelse och går genast tillbaka en bit så att det finns utrymme. Det var skönt. Jag hade inte tänkt använda hela kroppen till att dra en björk genom skogen.
Du böjer dig lite framåt och börjar visa med handen. Jag tycker om handen och går närmare den. Tyvärr kommer jag närmare från fel sida av stammen. Du skrattar till och hejdar rörelsen innan det hunnit bli ett varv till. Jag blir stående med nosen mot barken. Här doftar intressant också. Om du behöver tänka en stund kan jag mycket väl ägna mig åt den saken under tiden. Vi verkar ändå ha enats om att promenaden gör en liten paus här.
Sedan kommer du tillbaka runt björken åt samma håll som du nyss gick. Jag följer dina steg med blicken. Nu är vi på samma sida igen och kopplet hänger fritt. Du sträcker ut handen åt den öppna stigen och jag går med dig. Det gick ju. Jag vet inte varför vi behövde inleda med så många rörelser åt olika håll när du kunde komma tillbaka hit. Men jag är glad att du upptäckte det innan vi fick anledning att bli osams med ett träd.
Du behövde inte lossa kopplet från selen för att komma tillbaka. Jag kunde stå kvar på min sida och se när du kom runt stammen, utan att först behöva gå någon annanstans. Det var bra, för alldeles nyss gick en doft vidare in mellan träden. Jag hade nog kommit på ett eget litet ärende om du hade velat lämna mig sysslolös där en stund.
Några steg längre fram stannar du och ser på mig. Du har fortfarande det där lilla skrattet kvar i ansiktet. Jag går fram, nosar vid knät och slår svansen mot ditt ben. Vi blev färdiga med trasslet utan att någon av oss behövde vara särskilt stilig. Det tycker jag om. Jag kan fortsätta vara nyfiken på det som finns längs stigen, i stället för att gå och undra när min nästa lilla sväng ska bli något du blir irriterad över.
Det är mycket som ska få plats mellan din hand och min sele. Jag går gärna nära ibland, men nosen vill också följa kanten där dofterna är starkast. Du behöver se framåt så att vi hittar en väg genom allt. Vi håller inte reda på samma saker hela tiden. Det märks särskilt vid en stam som ingen av oss tänkte stanna vid. Då är det bra om du kan se att jag har hamnat någonstans, innan du bestämmer dig för att jag borde förstå hur jag ska komma därifrån.
Vi kommer till nästa björk en bit bort. Den här gången ser du vart jag är på väg och följer med på samma sida. Jag får nosa vid roten. Du står nära utan att behöva nå runt stammen med armen. När jag lyfter huvudet finns den öppna vägen framför oss båda. Det blev betydligt mindre arbete med just den här björken. Jag känner ingen skyldighet att göra samma upptäckt en gång till bara för att de två träden liknar varandra.
Längre fram behöver vi däremot gå förbi en gren som ligger över en del av stigen. Du visar den fria sidan innan vi kommer fram. Jag går dit och kan fortsätta undersöka marken när vi passerat. Det är trevligt när du hjälper mig med vägen medan det fortfarande finns flera lätta steg att välja mellan. Då behöver jag inte stanna med hela kroppen för att tala om att något har blivit svårt. Jag märker bara att vi hittar fram tillsammans.
På tillbakavägen får jag syn på platsen där vi stod med varsin del av kopplet runt stammen. Jag går dit igen, mest för att jag aldrig blev färdig med doften på min sida. Du kommer med. Där står vi nu, två betydligt mer samlade promenadkamrater vid samma träd. Jag nosar en stund och tittar sedan upp. Du ser ner på mig som om du också minns. Det är skönt när vi kan återvända till en plats där något blev tokigt utan att behöva börja om med själva tokigheten.
När vi går vidare har du slutat hålla armen beredd framför dig. Jag går med lite mer utrymme i stegen. Det kommer säkert att finnas fler saker i vägen för oss någon annan dag. En stol, ett bordsben eller ett hörn där jag råkar välja annorlunda än du. Jag hoppas att vi kan behålla något av ditt skratt till dess. Ibland behöver du visa vart jag ska. Ibland kan du komma tillbaka ett steg och möta mig där jag faktiskt står. Björken lär vi knappast få att hjälpa till, hur tydligt någon av oss än pekar.
-
Hunden och kryckorna i hallen
”Jag känner igen dig, fast stegen låter annorlunda.”
Först hör jag dörren. Sedan hör jag något som inte brukar följa med dina skor. Två hårda ljud mot golvet, en paus och så dina steg, långsammare än jag väntat mig. Jag går ut i hallen med svansen i full gång. Där står du med en krycka på varje sida och försöker få plats med allt genom öppningen. Jag har just bestämt mig för en ordentlig hälsning när den andra personen vid dörren visar mig en bit åt sidan.
Jag blir kvar på mattan och tittar. Du säger mitt namn med samma röst som innan du gick. Det gör mig glad, men benen verkar ha fått en ny ordning som jag inte riktigt hinner följa. Jag vill komma nära. Samtidigt rör sig de långa sakerna på ett sätt som jag behöver se färdigt. Du stannar tills jag står stilla och sedan går ni vidare in i rummet. Jag följer efter på lite avstånd, med huvudet vänt mot ljuden från golvet.
När du har satt dig i fåtöljen blir det lättare. Kryckorna ställs undan så att de står stadigt och inte ligger över min väg. Dina händer kommer ner från handtagen och hittar tillbaka till platser jag känner igen. Jag får gå fram från sidan och nosa på tröjärmen. Där är du ju. Jag lutar mig försiktigt mot ditt knä och du stryker mig över bröstet. Det är skönt att få hälsa där vi båda har hunnit komma i ordning, i stället för mitt i dörren där allt behövde flytta sig samtidigt.
Du luktar fortfarande av det som finns utanför, så jag blir kvar en stund och undersöker. Den andra personen ställer vatten i min skål och flyttar väskan från hallen. Jag ser efter vad som händer och kommer sedan tillbaka till din hand. Jag hade många förslag på vad vi kunde göra när du kom hem. Nu verkar det trevligaste vara att du faktiskt sitter stilla. Det brukar krävas betydligt mer arbete från min sida för att ordna en så lång stund med dig på samma plats.
Efter en stund behöver du resa dig. Jag står genast upp, för det är ju så vi brukar börja. Men nu behöver dina fötter mer plats än jag hade tänkt mig. Du säger mitt namn och visar mig åt mattans andra kant. Jag följer handen. Därifrån kan jag se när du får tag i kryckorna utan att någon behöver trampa runt mig. Det tar längre tid än vanligt. Jag tycker om att du visar vart jag ska medan jag fortfarande kan hjälpa till genom att bara flytta på mig.
Vi tar oss genom rummet med olika sorters steg. Du räknar säkert ut var varje krycka ska stå. Jag försöker hålla reda på var jag själv kan gå utan att hamna framför nästa rörelse. Den andra personen går bredvid en stund och ser till att vägen är fri. Jag får följa med bakom, och när du stannar kan jag också stanna. Det är en ovanlig liten färd för oss att göra mellan fåtöljen och köket. Jag hade aldrig tidigare lagt märke till hur många saker som kunde finnas längs den vägen.
Sedan är det dags för min promenad. Det är den andra personen som tar kopplet. Jag går fram till kroken, blir ivrig och ser sedan efter dig. Du sitter kvar. Jag kommer tillbaka ett par steg som om du kanske missat att vi är på väg. Du kliar mig kort och låter mig sedan gå till dörren igen. Jag får komma ut och göra det jag behöver, även om vår vanliga lilla samling i hallen ser annorlunda ut. Det är bra att någon har tänkt på den delen också.
Ute är det juni och häcken har hunnit bli mycket mer intressant än den såg ut genom rutan. Jag nosar mig fram längs kanten och stannar vid mina vanliga ställen. Min promenadkamrat väntar tills jag är färdig. Jag behöver inte gå fort bara för att det blev en annan hand runt kopplet. När vi vänder hem känner jag igen fönstret och får lite mer bråttom. Du finns där inne, och jag har ännu inte kontrollerat om du tänkt fortsätta sitta så länge att jag kan lägga mig intill.
Det har du. Jag går fram och får nosa på handen innan jag lägger mig på mattan nära fåtöljen. Jag väljer platsen vid sidan, där du har visat att jag inte är i vägen när du behöver upp. Du ser vart jag hamnar och ler. Efter en stund låter du ena handen vila över min rygg. Jag somnar nästan, vaknar när du flyttar armen och upptäcker att jag inte behöver resa mig. Du skulle bara nå koppen. Allt som rör sig i rummet har inte blivit ett nytt uppdrag att följa med på.
Framåt kvällen gör du ett försök att kasta min mjuka leksak från stolen. Den kommer ungefär lika långt som din ena fot. Jag går dit och tar den med all den högtidlighet ett sådant kast förtjänar. Du börjar skratta. Där känner jag igen dig ännu tydligare. Jag bär leksaken tillbaka och stannar med den mellan tassarna i stället för att trycka den mot benet. Du får gärna vara med i leken på det sätt som fungerar just nu. Jag har ändå alltid tyckt att den bästa delen är när du ser att jag kommer tillbaka.
När det blir stilla igen lägger jag mig nära, men lämnar platsen framför dina fötter fri. Kryckorna står där du kan nå dem och jag kan se när du behöver dem. Dina steg låter annorlunda i dag. Vi har fått vänta lite mer och tänka efter på vägar som vi annars bara går. Men handen på min sida är din, rösten är din och du skrattade åt min leksak alldeles nyss. Jag kan lära mig den nya takten med dig. Vi behöver inte göra allt precis som förut för att fortfarande känna igen varandra.
-
Kopplad hund ser hästar på avstånd
”Vi kan se på varandra utan att behöva gå närmare.”
Jag stannar så hastigt att du hinner ta ett steg till innan du märker det. Där borta finns något med fyra ben, men resten stämmer inte riktigt med de hundar vi brukar möta. Benen är långa. Halsen fortsätter uppåt på ett mycket bestämt sätt. Och när huvudet lyfts från gräset verkar det finnas ännu mer av hela djuret än jag först hade sett. Du stannar bredvid mig och följer min blick. Sedan säger du lugnt att där går hästarna.
Jag har redan börjat samla in min egen beskrivning. Vinden kommer från hagen och bär med sig en lukt som jag gärna vill få bättre ordning på. Jag lyfter nosen, tar ett steg åt sidan och ser efter om den blir tydligare därifrån. Hästen böjer ner huvudet igen. Den verkar ha mycket att göra med gräset. Jag är imponerad av hur länge någon kan undersöka samma sak utan att flytta tassarna, fast jag inser att de där fötterna antagligen behöver ett annat namn.
Du leder mig en bit bort från kanten på vägen. Vi är utanför hagen och det finns gott om mark mellan oss, staketet och hästarna längre in. Där kan jag stå bredvid ditt ben utan att försöka göra allt samtidigt. Jag kan titta, lukta och höra din röst. Du släpper inte fram mig mot staketet bara för att jag blivit nyfiken. Jag känner vägen du visar med dina steg och följer med till platsen där vi kan se utan att stå alldeles intill.
En andra häst kommer fram bakom den första. Jag hade inte räknat med att det kunde finnas fler delar av den här upptäckten. Den rör svansen och går några steg genom gräset. Då kommer ett litet ljud ur mig. Jag vet inte om du skulle kalla det en fråga, men jag behövde uppenbarligen säga något om rörelsen. Du gör ingen stor sak av ljudet. Du vänder kroppen åt sidan och vi går lite längre bort. Jag följer med, fortfarande upptagen av det som händer där inne.
På den nya platsen kan jag sänka huvudet en stund. Det finns en tuva vid diket som också behöver undersökas. Jag märker hur skönt det är att kunna göra det utan att genast behöva lyfta blicken igen. Hästarna syns fortfarande, men de fyller inte hela mig längre. Jag kan nosa på marken och sedan välja att se upp. Du står kvar på vår sida och väntar. Kopplet håller oss tillsammans utan att vara det enda som får mig att stanna där jag är.
Du känner nog igen sådant här bättre än jag. Du kan säga vad djuren heter och se var vägen fortsätter. Jag måste börja med det som faktiskt når mig: lukten, rörelserna och hur mycket plats de tar när jag tittar. Det hjälper att du inte kräver en färdig uppfattning av mig genast. Jag kan vara nyfiken och lite överväldigad på samma promenad. Vi behöver inte ordna ett möte för att jag ska få vara med om något nytt.
En av hästarna lyfter huvudet och ser åt vårt håll. Jag blir stilla. Det är något särskilt med att upptäcka att den jag har tittat så noga på också kan titta tillbaka. Du säger mitt namn mjukt och jag vrider ena örat mot dig. Där finns du fortfarande. Jag behöver inte avgöra hela situationen själv. Efter en liten stund vänder hästen bort huvudet och fortsätter med gräset. Jag andas ut och nosar på kanten igen, som om även jag hade kommit på något annat att göra.
Vi fortsätter längs vägen utan att gå in genom någon grind. Hästarna blir mindre bakom oss. Jag vänder mig om ett par gånger och du anpassar stegen så att jag hinner titta utan att snubbla efter dig. Sedan kommer vi till en bit med träd mellan oss och hagen. Där hittar jag spår efter något mycket mindre. Nosen hamnar nära marken och kroppen får en annan sorts brådska. Du skrattar lite åt hur fort en stor upptäckt kan få sällskap av en alldeles liten lukt.
På hemvägen ser vi hagen igen från andra hållet. Du väljer att gå på den sida av vägen där vi har mer utrymme. Jag känner igen lukten innan jag ser huvudena i gräset. Det gör fortfarande intryck på mig, men jag behöver inte stanna lika tvärt nu. Vi går några steg, tittar en stund och fortsätter sedan. Du håller mig nära och visar med hela kroppen vilken väg vi ska ta. Jag följer gärna när jag slipper gissa om du tänker gå mot djuren eller förbi dem.
Det finns något skönt i att vi får lämna dem där. Jag behöver inte komma fram och få en främmande nos alldeles intill min för att promenaden ska räknas som lyckad. Jag har sett hur de rör sig, känt en ny lukt och upptäckt att vi kan gå vidare tillsammans. Hästarna får ha sitt gräs. Jag får ha min sida av vägen, med allt som ligger där och väntar på en hundnos. Det verkar finnas sysselsättning åt oss allihop utan att någon behöver kliva in i den andres stund.
Hemma går jag till vattnet medan du hänger upp kopplet. Sedan lägger jag mig på mattan och hör dig röra dig genom köket. Dina steg är väldigt välbekanta efter de långa ben vi såg där ute. Du kommer förbi och stryker mig över sidan. Jag blundar en liten stund men lyfter huvudet när du går mot hallen igen. Om vi tar samma väg en annan dag följer jag gärna med. Nu vet jag lite mer om vad som kan finnas på andra sidan gräset, och jag tycker om att du gav oss plats att upptäcka det utan att skynda närmare.
-
Hundens nosdutt mot handen
”Du blev glad för en nosdutt. Det tänker jag prova igen.”
Handen är tom. Jag har undersökt den ordentligt och tycker att den saken är avgjord. Ändå håller du kvar den framför mig, öppen och alldeles stilla. Du har satt dig på mattan med de små bitarna i den andra handen. Jag tittar dit. Du tittar på mig. Vi verkar vara på väg att göra något tillsammans, men jag är ännu inte säker på vilken av dina händer som bäst kan förklara vad det är.
Jag kommer närmare för att nosa en gång till. Då nuddar nosen din handflata. Du säger genast det där korta glada ordet och ger mig en bit från andra handen. Jag tuggar och ser upp. Det var ett överraskande litet arbete för en så vänlig reaktion. Jag hade hunnit fundera på om du ville att jag skulle sitta, lägga mig eller kanske visa tassen. Nu verkar det som att jag redan hade gjort det viktiga innan jag ens hade kommit fram till ett förslag.
Du tar undan handen och visar den sedan igen. Den kommer tillbaka på ungefär samma plats, nära min nos och utan att röra sig mot ansiktet. Jag går fram. Dutt. Där kom det glada ordet igen, följt av något gott. Nu börjar jag få en uppfattning om vad du har blivit så intresserad av. Det är själva mötet mellan nosen och handen som du väntar på. Resten av mig får bara följa med och hålla balansen medan vi ordnar det.
Nästa gång blir jag ivrig och nosar också på fingrarna. Du väntar lugnt. Jag undersöker handflatan, hittar mitten och känner den lilla beröringen igen. Då händer det som jag har börjat känna igen. Du behöver inte prata länge medan jag arbetar. Det är lättare när det glada kommer precis där jag gör något, medan jag fortfarande vet vilken rörelse jag nyss hade i kroppen. Jag kan ta med mig den till nästa försök utan att börja gissa mellan allt annat jag kan.
Efter några gånger råkar du hålla handen högre. Jag lyfter huvudet, sträcker på halsen och börjar flytta vikten mot bakbenen. Du ser det innan det blir något hopp. Handen kommer ner igen och jag kan stå kvar med tassarna på mattan. Det känns bättre. Jag hade gärna kommit åt den där uppe också, men nu kan vi fortsätta med det vi nyss höll på med. Du skrattar åt din egen hand och låter den hitta tillbaka till en höjd som passar oss båda.
Sedan flyttar du handen en liten bit åt sidan. Jag ser förflyttningen och går efter med nosen. Resten av kroppen hamnar också lite annorlunda. Du har fått mig att byta plats utan att lägga en hand över ryggen eller dra mig i halsbandet. Jag märker mest att jag kan nå samma trevliga sak från ett annat håll. Du ser så nöjd ut att jag vrider huvudet för att kontrollera om det finns något mer jag missat. Nej, tydligen var även den här lilla rörelsen värd att bli glad åt.
Vi slutar efter en kort stund. Jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med innehållet i godishanden, men du lägger undan bitarna och reser dig långsamt. Jag följer inte efter din hand genom hela rummet. Den har fått annat att göra nu. Jag går till vattnet och kommer sedan tillbaka till mattan där du satt. Där nosar jag en gång till, mest för att arbetet med händerna inte har berättat riktigt allt om vad som kan ha hamnat på golvet under tiden.
En annan dag provar vi igen. Jag känner igen den öppna handen och går fram innan du hunnit börja förklara. Du sätter ett litet ord till den rörelse vi redan har fått ordning på. Jag lyssnar, nuddar och ser upp när du svarar. Det är trevligt att komma tillbaka till en uppgift som har en bekant början. Jag behöver inte bli överraskad av vad du plötsligt vill med min kropp. Jag kan göra något själv och märka att du har förstått mitt svar.
Så småningom visar du handen när vi ska flytta oss lite i hallen. En väska står där du behöver gå. Jag går fram med nosen och hamnar bredvid dig i stället för mitt framför dörren. Du får plats att öppna och jag får veta vart jag ska. Det blir mindre trassel än när du böjer dig över mig och försöker flytta både hund, väska och dina egna ben samtidigt. Vi har hittat en liten rörelse som båda kan vara med i utan att någon behöver skynda.
Ute i trädgården är handen samma hand, men där finns mycket mer som vill bli undersökt. Jag hör en fågel i häcken och vrider huvudet. Du blir inte stående med handen framför mig och upprepar dig tills vi båda tröttnat. Du tar en paus. När jag kommer tillbaka håller du den nära och gör det lätt igen. Jag nuddar, du blir glad och sedan får jag fortsätta nosa. Det blev lättare när vi gjorde uppgiften enkel igen, här ute där så mycket annat lockade.
När vi går in står du och ser på handflatan en stund. Jag vet inte om du hade föreställt dig att något så litet kunde användas på så många platser. Jag har mest lagt märke till att den har blivit rolig att söka upp när du visar den. Du kan be mig om en rörelse, och jag kan svara med nosen. Det är ett ganska bra samtal för två som annars ägnar mycket tid åt att försöka förstå varandras fötter, händer och långa meningar. Jag kommer gärna fram nästa gång också. Du såg så glad ut när jag träffade rätt.
-
Hunden på veterinärens golvvåg
”Fyra tassar. Jag behöver få dit dem i min egen takt.”
Du vet visst vad den där platta saken är till för. Du pekar mot den och ser ut som om vi snart ska vara färdiga. Jag står kvar vid din sko. Här inne luktar det hundar som inte syns, något skarpt från golvet och en människa som kom fram genom dörren bakom disken. Det finns anledning att titta sig omkring innan man ställer hela kroppen på nästa förslag. Jag börjar med nosen. Den har trots allt följt med mig till nya platser förut.
Vi har inte kommit för något långt besök i dag. Du har pratat med människan bakom disken och fått visa mig runt när det är lugnt. Jag förstår inte överenskommelsen, men jag märker att ingen skyndar fram till mig med händerna. Jag kan undersöka kanten på en stol och sedan gå tillbaka till dig. Dörren mot gatan syns från vår plats. Det är skönt att veta var vi kom in, även när vi inte är på väg ut riktigt än.
Vågen ligger lågt, med en mörk matta ovanpå. Den är tillräckligt stor för mig, säger du. Det är möjligt. Den är också något annat än golvet, och från min höjd tycker jag att den skillnaden förtjänar lite uppmärksamhet. Jag nosar längs kanten. Du låter kopplet hänga så att jag kan dra tillbaka huvudet när en dörr öppnas längre bort. Sedan blir det stilla igen. Jag hör din sko flytta sig, men du kommer inte efter för att få mig närmare.
Du lägger en liten bit av något jag tycker om på golvet intill. Jag får äta i dag, det hade ni redan ordnat innan vi kom. Jag tar biten och nosar sedan på platsen där den låg, ifall någon missat att nämna resten. Du ler. En bit till hamnar närmare den mörka mattan. Jag går dit för att undersöka, fortfarande med tassarna på det vanliga golvet. Det behöver tydligen inte bli allt på samma gång. Den upptäckten gör mig mer nyfiken på vad du tänkt hitta på härnäst.
Första framtassen kommer upp utan att jag riktigt planerat det. Jag känner underlaget och stannar. Du är genast glad, men inte så hastigt att jag behöver hoppa till av din glädje. Jag kan stå kvar och känna efter. Sedan flyttar jag ner tassen igen. Du ser mig göra det och väntar. Jag hade nog behövt gå av för att förstå att jag kunde. Nu vet jag att den där lilla kanten går åt båda håll och att vi fortfarande är överens om att jag får undersöka den.
Människan bakom disken fortsätter med sitt. Ingen står böjd rakt över mig och väntar på sista tassen. Jag går en liten bit bort, nosar vid ditt byxben och kommer sedan tillbaka till kanten. Den andra framtassen får följa med upp den här gången. Nu står jag med framtassarna på vågen och baktassarna på golvet. Du säger något vänligt och ger mig en bit från handen. Jag tuggar färdigt innan jag flyttar mig igen. Det finns ingen anledning att blanda ihop ett gott tugg med ett svårt beslut om bakbenen.
Jag vet att du gärna vill hjälpa när jag stannar. Ibland kommer händerna så fort att jag inte hunnit tala om vad jag tänker göra själv. Här låter du dem vara kvar nära din egen kropp. Jag kan ta ett steg framåt utan att samtidigt försöka komma undan ett lyft. Bakfötterna hamnar till sist på mattan. Du ser nöjd ut, och jag tittar upp för att se om jag har förstått resten. Där finns din hand igen. Jag tycker allt bättre om den här delen av besöket.
Det är när jag flyttar huvudet mot fickan som du börjar skratta. Siffran där borta verkar behöva något som jag ännu inte har erbjudit: att jag står stilla en liten stund. Du ger mig tid att tugga och håller sedan handen så att jag slipper sträcka mig långt. Jag kan stå med alla fyra tassarna på samma plats. Det händer inte mycket mer än så. Ändå låter ni båda så nöjda när den lilla stunden räcker att jag nästan börjar vifta bort hela resultatet med svansen.
Sedan får jag gå av. Jag kliver ner och nosar på golvet. Du stoppar undan något i fickan och säger att vi är färdiga för den här gången. Jag ser tillbaka på vågen. Den har inte förändrats särskilt mycket sedan vi kom, men jag har hunnit gå både upp och ner utan att någon drog eller lyfte upp mig. Jag vet hur mattan känns nu. Det är en ganska stor skillnad för något som såg så litet ut när du först pekade på det.
Ute blir luften större igen. Det luktar juni från en rabatt vid parkeringen och jag stannar där medan du ordnar med jackfickan. Du låter mig nosa färdigt innan vi går vidare. Jag har fått göra något nytt och sedan kommit tillbaka till sådant jag känner igen: ditt ben i närheten, en bit mark att undersöka och kopplet som följer med utan brådska. Du säger att det gick fint. Jag går gärna med dig en liten stund till innan vi åker hem.
Hemma ställer jag mig på mattan i hallen medan du lossar selen. Alla fyra tassarna står där utan att någon behöver fundera på saken. Du kliar mig över bröstet och jag lutar mig närmare. Jag tycker om att vi kan göra något tillsammans även på en plats där jag inte genast vet hur allting fungerar. Nästa gång kanske jag fortfarande vill nosa på kanten först. Du får gärna vara glad åt att jag kommer ihåg den. Låt mig bara hinna sätta ner tassarna innan du tänker att vi redan är färdiga.
-
Hunden och dammsugaren
”Jag kan flytta på mig. Tala bara om vart.”
Du drar fram den ur skåpet och jag lyfter huvudet från mattan. Först säger du att här var det visst dags igen. Sedan tittar du på mig, som om jag kunde lämna en förklaring till allt det som ligger på golvet. Jag har legat här en bra stund utan att samla ihop någonting särskilt. Det måste jag få säga. Om det råkar finnas lite av mig kvar där jag har vilat är det väl ett ganska tydligt tecken på att jag varit hemma.
Du ställer dammsugaren i hallen och börjar dra ut sladden. Jag känner igen ordningen. Snart kommer ljudet, sedan rör sig det långa röret över mattan och till sist behöver jag flytta mig. Jag reser mig redan nu. Det är lättare att välja en annan plats innan allt har börjat brumma. Jag går till dörröppningen och stannar där. Därifrån ser jag både dig och vägen in till rummet där min bädd ligger. Det verkar vara en rimlig plats för den som blivit tillfälligt av med sin matta.
Men du behöver igenom med maskinen. Jag ser det först när hjulen kommer närmare. Då tar jag ett steg åt sidan samtidigt som du gör samma sak. Vi hamnar framför varandra igen. Du suckar, sedan ser du ner och börjar skratta lite. Jag viftar försiktigt med svansen. Det var skönt att det blev den rösten. Jag försöker faktiskt hjälpa till, även om jag uppenbarligen har valt den enda plats i hela huset som du tänker använda just nu.
Den här gången stannar du innan du sätter igång. Du flyttar bädden en liten bit inne i det andra rummet och visar mig vägen dit. Jag följer med, nosar i kanten och går ett varv innan jag lägger mig. Här kan jag se dig genom öppningen utan att behöva stå i den. När du går tillbaka ligger jag kvar med huvudet högt. Jag vet åtminstone var jag får plats nu. Du har inte bara sagt att jag ska bort. Du har gjort det lättare att förstå vart jag kan gå.
Ljudet börjar. Öronen vrider sig genast åt hallen. Jag ser slangen röra sig och följer den med blicken tills du försvinner in i vardagsrummet. Bädden ligger stilla under bröstet. Du kommer tillbaka i dörröppningen när du vänder och upptäcker att jag tittar. Då säger du mitt namn med din vanliga röst. Jag rör lite på svansen men ligger kvar. Du verkar nöjd med det svaret. Det är skönt när jag kan svara utan att behöva gå fram till något jag hellre betraktar härifrån.
Sedan kommer du till hörnet där min leksak ligger. Du stänger av och tar upp den. Jag reser huvudet högre. Det är den mjuka med ena örat borta, och du har faktiskt hållit den i precis rätt höjd för att jag ska märka saken. Du kommer in och lägger den bredvid bädden. Jag tar den försiktigt och vänder den mellan tassarna. Nu har jag fått med mig mer av mitt rum hit, fast du fortfarande håller på med golvet där ute.
När ljudet börjar igen blir jag liggande med leksaken nära nosen. Jag behöver inte ha bestämt mig för att tycka om dammsugaren för att kunna ha det ganska bra på min plats. Jag kan lyssna en stund, följa dina ben när du passerar och sedan undersöka sömmen vid leksakens andra öra. Det finns fler saker i rummet än ljudet. Någonstans utanför fönstret hörs en fågel när du stänger av nästa gång. Jag vrider huvudet dit. Det har hunnit bli en helt vanlig juniförmiddag också, mitt i allt ditt arbete.
Du öppnar fönstret en liten bit och luften rör sig genom rummen. Jag känner något från gräset där ute och lägger hakan på kanten av bädden. Du får fortsätta en stund till. Jag har inte räknat hur många gånger du dragit röret över mattan, men jag hoppas att den visar tillräcklig tacksamhet efteråt. Du har trots allt ägnat den mer uppmärksamhet än den brukar få. Själv tycker jag att den var fullt möjlig att ligga på redan innan vi började.
Till slut blir det tyst på ett annat sätt. Du drar ur sladden, rullar in den och ställer undan röret. Jag väntar tills hjulen har slutat röra sig innan jag går fram. Maskinen luktar varmt och dammigt. Du låter den stå stilla medan jag nosar på ena sidan, sedan bär du in den i skåpet. Jag behöver inte hälsa mer än så. Jag är mest intresserad av att se vad som hänt med platsen där jag låg när hela företaget började.
Mattan luktar annorlunda. Jag går över den långsamt, nosar vid kanten och hittar leksakens gamla plats. Du har flyttat tillbaka stolen, och i hörnet ligger inte längre den lilla smula som jag hade tänkt undersöka senare. Det är en förlust jag får försöka leva med. Du kommer in med min bädd och sätter den där den brukar stå. Jag följer med och rättar till tyget en aning. Allt behöver tydligen inte ordnas av samma person för att ett rum ska bli färdigt.
När du sätter dig med koppen lägger jag mig på mattan igen. Du ser på mig och säger att nu blir det väl snart likadant. Jag sträcker ut frambenen och låter hela sidan sjunka ner. Det känns bra här. Golvet är rent, leksaken finns nära och jag har fått hitta tillbaka utan att bli bortkörd från varje plats jag försökte välja. Du lutar dig ner och kliar mig på bröstet. Om du tänker börja om en annan dag kan vi gärna behålla den delen av ordningen: visa mig var jag får vara, så kan du ta hand om mattan under tiden.
-
Liten hund på vardagsrumsgolvet
Jag är liten. Min vilja finns ändå.
Jag stod på vardagsrumsgolvet när handen kom ner. Först trodde jag att vi skulle hälsa, så jag gick ett litet steg närmare. Sedan böjde du dig mer och jag flyttade mig åt sidan. Du stannade. Det var jag glad för. Jag hade inte hunnit förstå om jag skulle bli klappad, flyttad eller få följa med någonstans där tassarna inte kunde nå marken.
Du satte dig ner i stället. Härifrån kunde jag se ansiktet och händerna utan att behöva böja huvudet långt bakåt. Jag kom fram och nosade vid ditt knä. Du lät mig göra det innan du strök över sidan på mig. Vi fick börja med något som jag kunde välja att delta i, och jag behövde inte hålla reda på ett par händer som följde efter när jag försökte få lite avstånd.
Det är lätt att flytta på mig. Jag vet det, för ibland försvinner golvet under tassarna innan jag hunnit ta det sista steget jag tänkt mig. Människor kan få mig med sig utan att först behöva övertyga alla mina ben. Men det betyder inte att jag har slutat vilja något bara för att jag inte väger särskilt mycket. Jag har fortfarande en plats jag står på och något som jag håller på att upptäcka där.
Jag kan tycka om att vara nära dig. När du sitter stilla kommer jag gärna fram och ställer mig intill. Ibland vill jag bli klappad en bra stund. Ibland vill jag nosa på handen och sedan gå vidare. Det är olika sorters närhet, och jag uppskattar när du ser skillnaden. En kort hälsning behöver inte alltid bli början på att du tar upp mig och bestämmer hur länge jag ska vara kvar.
Den här gången hade du tänkt hjälpa mig med något vi behövde öva på. Du visade händerna lugnt och lät dem först vila nära kroppen på mig. Jag stod kvar och fick något gott ur fickan. Sedan släppte du och väntade. Det blev ett litet försök som gick att förstå, utan att jag måste vara högt uppe innan jag fick veta hur resten kändes.
Vi hade tid att stanna där. Du behövde inte göra övningen längre bara för att jag hade klarat den första delen. Jag gick ett litet varv och kom tillbaka av mig själv. Du såg på mig, lät mig stå nära och började sedan försiktigt igen. Det var lättare att känna efter när inget kom hastigt bakifrån och jag fortfarande hade alla fyra tassarna på mattan.
När du senare lyfte mig hade kroppen stöd både framtill och under bakdelen. Jag behövde inte hänga och försöka få ordning på benen i luften. Du höll mig nära och satte sedan ner mig lugnt igen. Jag fick känna golvet under tassarna innan händerna lämnade mig. Det var en kort stund, men jag hann märka vad som hände från början till slut.
Jag gick inte undan när du satt kvar efteråt. Jag nosade på fingrarna och stannade vid ditt knä. Du lät oss vara färdiga där. Det tyckte jag om. Jag hade fått prova något utan att behöva fortsätta tills jag blev osäker, och vi kunde fortfarande vara nära varandra när själva övningen hade tagit slut. Dina händer hade inte blivit något jag måste hålla mig undan från för säkerhets skull.
Senare kom någon på besök. Jag gick med dig till hallen och såg skorna komma in över tröskeln. Den nya handen började genast röra sig ner mot mig, men du hjälpte oss att få lite lugnare början. Personen satte sig en bit ifrån och lät mig undersöka i min egen takt. Jag kunde gå fram när jag var redo och lämna platsen igen när jag nosat färdigt.
Ingen behövde lyfta mig för att få ett trevligt möte. Jag kunde stå på golvet och vara nära ändå. Personen lät handen vila vid sidan och jag kom tillbaka efter en liten stund. Då blev det en klapp som jag gärna stannade för. Det var fint att min första omväg inte blev tagen som ett nej till allt, utan som att jag behövde få veta lite mer innan jag kom nära.
På promenaden gick jag själv så länge vägen fungerade för oss. Du lät mig undersöka samma sorts kanter som större hundar brukar få nosa på. Min nos befinner sig nära mycket av det som händer där nere, och det finns gott om sådant som tar tid att reda ut. Jag vill inte lämna varje intressant fläck i luften bara för att du enkelt skulle kunna bära mig vidare.
Vid en trång passage hjälpte du oss däremot förbi. Du hade sett vad som kom emot oss och ordnade plats utan att vänta tills det blev rörigt. Jag fick följa med nära dig, med kroppen stadigt stödd, och kom sedan ner på marken där vi kunde fortsätta. Det fanns tillfällen när du behövde ta ansvar för hur vi kom fram. Jag uppskattade att hjälpen inte gjorde resten av promenaden till något jag bara fick betrakta från din famn.
När vi kom hem gick jag fram till min bädd. Du böjde dig inte för att ordna om min sista bit av vägen. Jag kunde själv ta mig dit, vända mig och lägga huvudet där jag ville ha det. Efter en stund kom du förbi och stannade när jag lyfte blicken. Handen kom ner långsamt. Jag reste mig och gick fram för att möta den.
Där fick du svaret den här gången. Jag ville gärna stå nära och bli kliad en stund, med tassarna kvar på golvet. Du lät mig göra det. Sedan gick jag tillbaka till bädden och lade mig igen. Det var inget stort avstånd mellan oss, bara några steg som jag hade fått ta själv. För en liten hund kan även de stegen vara värda att få behålla.