-
Hundens glada hälsning i hallen
Du sa att du bara varit borta en stund. Jag hade sparat en hel hälsning åt dig.
Jag hör något utanför och lyfter huvudet. Först ligger jag kvar för att lyssna efter fortsättningen. Det rör sig nära dörren, sedan blir det tyst och sedan kommer det där lilla ljudet som brukar betyda att någon gör något med låset. Nu står jag upp. Jag går ut i hallen och väntar en bit från dörren så att du får plats att öppna. När den börjar röra sig ser jag skorna först och resten av dig en stund senare. Där är du ju.
Du säger mitt namn innan du hunnit komma in ordentligt. Jag viftar och flyttar mig lite åt sidan så att du får kliva över tröskeln utan att behöva gå genom mig. Sedan kommer jag nära. Nosen får mycket att göra vid handen som nyss hållit i det som ska in. Du har lukt med dig från annat än våra rum. Jag undersöker ärmen och ser upp mot ansiktet. Du ser glad ut redan innan du ställt ifrån dig det du bär, så den delen av hälsningen har tydligen kommit fram.
Jag hör dig säga något om att det inte var så länge sedan. Det kan mycket väl vara sant på det sätt du räknar. Jag har legat på min plats, flyttat mig en gång och lyssnat efter sådant som hörts i huset. Nu står du här och jag vill gärna vara nära en stund. Jag ser inte riktigt vad den korta tiden skulle ha med storleken på hälsningen att göra. Du hade väl också kunnat bli glad för något fast du inte hade behövt vänta särskilt länge på det.
Du behöver få av dig skorna först. Jag står kvar intill medan du ställer undan dem och tar ett litet steg tillbaka när knäet kommer nära. Sedan kan vi mötas utan att någon riskerar att tappa balansen. Du böjer dig lite och låter handen komma ner till min höjd. Jag sträcker fram huvudet och får den där stunden vid kinden som jag gärna stannar i. Det verkar inte behövas någon present i påsen för att det här ska vara en bra hemkomst. Du har redan kommit med båda händerna och ansiktet jag väntade på.
När du reser dig följer jag med in i nästa rum. Jag går nästan bredvid ditt knä och ser efter vad du tänker göra av allt du tagit med. Du ställer ner det på en plats där jag kan nosa på utsidan innan du flyttar det vidare. Sedan kommer handen ner igen. Du har inte glömt mig bara för att du börjat ordna med annat. Jag tycker att det är trevligt att få upptäcka det flera gånger under de första minuterna, även när jag egentligen redan borde ha förstått det.
Jag går och hämtar min leksak. Den har legat på samma ställe hela tiden och är fortfarande lätt att hitta. När jag kommer tillbaka håller du på med något som kräver båda händerna. Jag ställer mig där du kan se mig och väntar med den i munnen. Du tittar upp, ler och säger något om vad jag hittat. Sedan blir du färdig med ditt och sätter dig på huk. Jag går närmare och räcker fram det jag bär. Nu har jag också haft med mig något till den här hälsningen.
Vi leker inte särskilt länge. Det behöver vi inte. Det räcker att du får tag i ena delen och är med en liten stund innan jag får bära den vidare igen. Jag tar ett varv runt dig och kommer tillbaka. Du stryker handen över sidan när jag passerar och jag stannar till, fortfarande med leksaken kvar. Det finns flera sätt att hälsa färdigt på. Ibland går det lite fort och ibland hittar jag någon ny liten sak att visa innan jag kan lägga ner huvudet och tycka att vi fått ordning på att du är hemma.
Du går tillbaka till hallen och jag följer efter. Det var visst något mer som skulle hängas upp. Jag står vid öppningen medan du ordnar det och vänder mig sedan när du börjar komma åt mitt håll. Nu vet jag att vi ska in igen, så jag går före en liten bit. Du ser road ut över att jag tittar bakåt för att kontrollera att du följer med. Det är en vana som är lätt att ha kvar när någon alldeles nyss har kommit tillbaka genom en dörr.
När du sätter dig väljer jag en plats nära. Jag lägger ner leksaken och nosar mot din hand en gång till innan jag ordnar tassarna under mig. Du behöver inte hålla på med mig hela tiden nu. Jag kan höra hur du rör dig, känna var du är och lyfta huvudet när något blir intressant. Det är en annan sorts närhet än den vi hade mitt i hallen. Där behövde vi komma fram till varandra. Här har vi redan gjort det och kan få vara lite mer stilla en stund.
Du ser ner på mig efter ett tag och säger något mjukt. Jag viftar där jag ligger. Huvudet får stanna på plats, men jag vill ändå visa att jag hörde. Du låter handen komma nära och jag sträcker nosen mot den utan att resa mig. Sedan fortsätter vi med vårt. Du gör det du tänkte göra när du kom hem, och jag blir kvar med leksaken inom räckhåll. Den ligger faktiskt ganska bra där även när ingen håller i den andra änden.
Nästa gång du säger att du bara varit borta en stund kanske jag står i hallen med en lika stor hälsning ändå. Vi får se hur det blir när jag hör skorna på andra sidan. Jag kan inte lova att börja mäta glädjen efter den tid du tycker har gått. Men jag kan flytta mig så att du får komma in, vänta medan du ställer ner det du bär och sedan komma nära när handen blir ledig. Resten brukar vi få ordning på tillsammans, någonstans mellan dörren och platsen där du till slut sätter dig.
-
När misstanken om en smugglad hund behöver fångas upp
En hund kan redan ha hunnit få en sovplats, ett namn och människor som tycker om den när frågorna om dess väg till Sverige dyker upp. Då är hunden långt mer än ett ärende om handlingar och gränspassager. Den är också den individ som får bära följderna av människors beslut. Den 28 september ställer sig Svenska Kennelklubben bakom förslaget att veterinärer och djursjukskötare ska bli skyldiga att anmäla misstänkt illegal införsel av sällskapsdjur. Det finns goda skäl att läsa både förslaget och invändningarna ordentligt.
Det handlar om departementspromemorian Åtgärder mot illegal införsel av sällskapsdjur. Den är ett utredningsförslag som är ute på remiss, inte en ny anmälningsplikt som redan gäller. Utredningen föreslår att den nya lagen ska börja gälla den 1 januari 2028. Det datumet är alltså också föreslaget. Att en organisation välkomnar innehållet innebär inte att regeringen och riksdagen därmed har fattat det slutliga beslutet.
Misstanke är början på en kontroll
Enligt förslaget ska veterinärer, djursjukskötare och vissa andra legitimerade yrkesutövare inom djurens hälso- och sjukvård anmäla när de har anledning att anta att ett djur har förts in i strid med djurhälsoreglerna. Tröskeln ska vara låg. Den som anmäler ska inte behöva göra en egen utredning först. Anmälan föreslås gå till Jordbruksverket, som sedan skyndsamt ska underrätta Tullverket. Det är myndigheterna som får gå vidare med uppgifterna.
Det behöver skiljas från de anmälningsskyldigheter som redan finns vid exempelvis misstänkt smittsam djursjukdom eller brister i djurskyddet. Den föreslagna skyldigheten tar sikte på själva misstanken om en införsel som strider mot reglerna. Hunden behöver alltså inte först ha konstaterats sjuk. Samtidigt är en sådan anmälan en uppgift som ska bedömas vidare, inte ett färdigt avgörande om vem som har begått ett brott. Den skillnaden behöver vara begriplig också för människan som står på kliniken med hundens koppel i handen.
Kontrollen måste kunna hundar
SKK stöder anmälningsplikten men säger inte ja till hela paketet. I remissvaret invänder organisationen mot att Tullverket föreslås ta över Jordbruksverkets roll som kontrollmyndighet vid gränsen. SKK vill att beslut om djur fattas med rätt djurkompetens och betonar särskilt oåterkalleliga beslut, som avlivning. Organisationen vill också att kontrollerna framför allt ska göras vid gränsen. Det är en konkret invändning mot hur arbetet ska organiseras, inte ett motstånd mot att stoppa smugglingen.
Jag tycker att den frågan förtjänar lika mycket uppmärksamhet som själva anmälningsplikten. Fler möjligheter att upptäcka fel behöver följas av förmåga att hantera det man upptäcker. Annars riskerar debatten att stanna vid vem som ska skicka ett meddelande. För hunden blir det avgörande vad som händer därefter: vem som gör bedömningen, vilken kunskap som används och hur väl besluten går att förstå. Myndigheternas ansvar blir inte mindre för att någon annan har börjat med att bryta mot reglerna.
SKK efterlyser även att djurens lidande ska få betydelse när ett brott bedöms som grovt. Det är en viktig påminnelse om vad skyddet ytterst gäller. En svår transport är inte bara en väg mellan två länder. Det kan vara en del av hundens liv som människor har gjort farlig. Jag vill se ett arbete där den erfarenheten väger tungt, där misstankar tas om hand och där hunden fortsätter att räknas som en individ även när ärendet har fått ett diarienummer.
-
Hunden på den smala skogsstigen
Du höll undan grenen åt mig. Jag väntade på dig på andra sidan.
Stigen blir smalare efter svängen. Du går framför mig en stund så att vi inte behöver försöka få plats bredvid varandra mellan buskarna. Jag följer nära utan att trampa på dina hälar och stannar när du stannar. Framför dina ben hänger en gren ut över vägen. Du flyttar den åt sidan med ena handen och ser dig om. Där finns en öppning som inte fanns nyss. Jag går igenom och fortsätter några steg innan jag vänder huvudet för att se hur det går för dig.
Du behöver flytta fötterna lite annorlunda för att komma förbi. Jag står kvar och väntar medan du släpper grenen bakom dig. Sedan är vi på samma sida igen. Du ser ner på mig och jag ser upp innan vi fortsätter. Det var ingen stor sak vi gjorde. Du hade en hand som kunde hålla undan och jag hade tassar som fick plats genom öppningen. Men jag tyckte om att du såg efter innan du började gå vidare. Jag behövde inte försöka hinna igenom på egen hand medan du redan var på väg någon annanstans.
Det finns mycket att följa här inne. Marken luktar annorlunda än den gör längs gångvägen där vi började. Jag stannar vid ett mjukt ställe intill stigen och låter nosen komma nära. Du blir stående med ena foten framför den andra tills du märker att jag tänker undersöka en stund. Då vänder du dig lite mot mig och väntar. Jag följer doften en kort bit längs kanten innan jag kommer tillbaka. Vi håller oss nära stigen och fortsätter åt det håll där det finns plats att gå.
Vid nästa rot väljer du att sätta foten på andra sidan i stället för rakt över. Jag tittar ner och gör min egen lilla sväng. Vi behöver inte komma förbi på exakt samma sätt för att hamna på samma plats efteråt. Det är ganska praktiskt. Dina ben är längre än mina och ibland tar du ett steg där jag behöver flera. Jag går nära nog att märka när du saktar ner men får ändå plats att hitta ett ställe där tassarna känns stadiga mot marken.
Du har inte tagit med någon leksak i handen som jag ska hålla reda på. Det gör inget. Det finns redan tillräckligt att göra med att följa vägen och undersöka kanten när vi stannar. Ibland tittar jag upp för att se hur långt du hunnit. Du har inte kommit särskilt långt. Jag kommer fram till din sida, nosar mot handen och går sedan en bit framför. Du låter mig göra det så länge det finns utrymme. Vid nästa smala del hittar vi tillbaka till att gå efter varandra igen.
Längre in hörs något som får oss båda att stanna. Jag vrider huvudet och lyssnar. Du står stilla tills jag tittar på dig, och sedan väntar vi lite till. Det kommer inget närmare. Jag nosar mot marken igen och du börjar röra dig försiktigt framåt. Vi behöver tydligen inte ta reda på allt som hörs mellan träden. Det räcker att vi vet åt vilket håll vi själva är på väg. Jag följer med och märker att du ser bakåt en extra gång innan stigen svänger.
När det blir bredare går jag upp bredvid dig. Du sänker handen och låter den stanna nära mitt huvud några steg. Jag nosar kort mot fingrarna utan att vi behöver avbryta hela promenaden. Sedan lämnar jag dem för ett ställe som luktar intressant vid kanten. Du skrattar lite när du får stå stilla igen. Jag förstår att vi inte hunnit långt sedan förra gången, men här ligger nästa sak. Det vore svårt för mig att veta om den var värd att stanna för utan att först ha stannat.
Du ser dig omkring medan jag undersöker färdigt. Det går att göra olika saker även när vi står på samma ställe. Jag har nosen nära mossan och du lyfter ansiktet mot träden. När jag kommer tillbaka finns handen där igen. Jag vet inte vad du fick syn på, men du verkar inte ha haft särskilt tråkigt under tiden. Vi börjar gå och den här gången är det du som stannar först, för att titta på något mellan grenarna. Jag står kvar hos dig tills vi kan fortsätta båda två.
På vägen tillbaka känner jag igen svängarna. Jag tittar mot sidan där jag nyss hittade något och går sedan vidare utan att behöva undersöka lika länge. Du hinner öppna lite mer av vägen åt oss där en tunn kvist kommit tillbaka över stigen. Jag går förbi och väntar igen. Det verkar bli enklare när vi inte försöker få den andre att röra sig precis samtidigt hela tiden. Du får komma undan kvisten först. Sedan kan vi gå där det finns mer plats mellan träden.
När vi kommer ut på den bredare gångvägen hörs andra människor en bit bort. Jag stannar nära dig medan du ser efter hur vi ska fortsätta. Här kan vi gå sida vid sida igen, men jag håller mig kvar vid ditt ben en stund innan nosen får annat att göra. Du stryker mig lätt över sidan. Jag känner igen rörelsen från många promenader, fast just den här stigen var något vi behövde ta oss igenom lite försiktigare än den vanliga vägen mellan husen.
Jag vet inte om du tänker på grenen när vi går hemåt. Jag kommer nog mest ihåg handen som höll undan och att du fanns kvar när jag tittade tillbaka. Vi behövde hjälpa varandra på ganska olika sätt. Du gjorde en öppning där det var trångt. Jag stod stilla tills du hunnit igenom själv. Sedan fick vi fortsätta med allt det andra som fanns att upptäcka längs vägen. Det är en bra sak med att gå tillsammans med någon som ser efter var den andre faktiskt har sina fötter.
-
Silas och Sverige tog dubbla VM-guld
Silas var nio år när han och Solveig Nyvold blev världsmästare i Rallylydnad i danska Aarhus. De tog också guld med det svenska laget. I sin presentation inför mästerskapet beskriver Solveig glädjen i att resa med sin bästa vän, möta andra ekipage och arbeta med sportens svåra banor. Det ger medaljbeskedet en särskild värme. Här finns ett ekipage som redan har delat flera internationella tävlingsår och som nu får stå överst på ännu en prispall.
VM avgjordes den 20 september och Svenska Kennelklubben rapporterade de dubbla svenska gulden den 22 september. Silas, som heter Doubleuse Marlon Brandon i resultatlistan, slutade på 290,75 poäng tillsammans med Solveig. Tvåa blev Inita Kligina från Lettland med 289,50 och trea Trine Sartou Rasmussen från Danmark med 288,75. Marginalen till silver var alltså 1,25 poäng. Det säger något om hur nära varandra toppekipagen låg när hela mästerskapet skulle räknas samman.
Fyra poäng till tvåan
I lagtävlingen vann Sverige på 575 poäng före Tjeckien på 571 och Finland på 564,5. Arrangörens protokoll visar två banresultat för varje ekipage. Solveig och Silas fick 98,5 respektive 99,5, sammanlagt 198. Lisa Grönstedt Vilhelmsson och Sky nådde 191, och Lisa med Eldflammans Triton fick 186. De tre summorna ger tillsammans de 575 poäng som står som Sveriges lagresultat. Där blir det tydligt hur ett lagguld byggs av flera prestationer, även när en individuell vinnare får mycket av uppmärksamheten.
Övriga svenska lagekipage var Kickan Nikolic med Troll, Red Royalty’s Magiska Million, och Monica Svensson med Ruinjo’s Bizz. Alma Ohlin med Lucky och Erica Rosendahl med Mhin fanns med som reserver. Maria Larsson var lagledare och Louise Moberg Örn assisterande lagledare. Lisa och Triton tog dessutom en individuell femteplats. Att hålla isär lagresultatet och den individuella sluttabellen gör det lättare att se båda framgångarna utan att förenkla bort resten av truppen.
Olika erfarenheter i samma lag
Bakom namnen finns olika vägar till samma mästerskap. Solveig berättar att hon och Silas började tävla internationellt 2023. Året därpå blev det individuellt VM-brons och nordiskt guld. Lisa och Triton vann VM 2024. För Troll var detta däremot det allra första mästerskapet. Han hade hunnit fylla två år efter landslagsuttagningen. Den blandningen gör laget intressant: erfarenhet från tidigare medaljer finns sida vid sida med ett ungt ekipage som möter mästerskapsmiljön för första gången.
Jag tycker om att deltagarnas egna presentationer också handlar om det de vill uppleva tillsammans med hunden. Kickan lyfter precisionen och samarbetet, men också att hundens personlighet och entusiasm ska få synas. Det är en tanke värd att bära med sig hem till klubbträningen. Ett prydligt utfört moment kan vara roligt att se, men glädjen blir större när man också ser hunden som gör det. Föraren behöver kunna vara noggrann utan att hunden försvinner bakom ambitionen att få allt rätt.
Ett VM-guld förändrar inte att arbetet utförs av en människa och en hund som behöver förstå varandra. Där finns något som känns nära även för den som aldrig tänker tävla internationellt. Man kan glädjas åt den egna hundens framsteg utan att jämföra varje träningspass med världseliten. Den här gången får vi också glädjas åt ett svenskt lagguld och åt Solveig och hennes nioårige Silas, vars gemensamma tävlingshistoria fick ytterligare ett mycket fint kapitel i Aarhus.
-
Den vuxna hunden möter valpen
Du såg hur liten valpen var. Jag såg hur mycket plats den kunde ta.
Den lilla hunden står först nära sin människa. Jag ser den en bit bort och håller mig nära dig medan de nya ljuden kommer in i rummet. Det är inte särskilt mycket kropp på den, men huvudet rör sig åt alla håll. En sko behöver undersökas. Sedan golvet. Sedan samma sko en gång till, som om den hunnit förändras medan nosen var någon annanstans. Jag står kvar och tittar. Det finns gott om tid att ta reda på vem som kommit när vi inte behöver göra allting på samma gång.
Vi har en grind mellan oss till att börja med. Jag går fram och nosar på avstånd medan du finns nära. Valpen kommer närmare och stannar med framtassarna lite åt olika håll. Den ser nästan lika förvånad ut över mig som över skon, men jag känner igen den där blicken. Det är mycket att undersöka när man ännu inte hunnit se så mycket. Jag nosar en kort stund och går sedan tillbaka till dig. Du följer mig med handen en bit över sidan utan att försöka skicka fram mig igen.
Valpen blir kvar på andra sidan. Jag kan se den röra sig medan jag står hos dig. Den hittar en kant på mattan och behöver tydligen ägna den några ögonblick. Sedan hörs något från köket och hela huvudet vänder sig dit. Jag lyfter bara örat. Det är ett ljud jag hört många gånger förut, och jag behöver inte resa mig för att se vad som görs varje gång. Den lilla står däremot alldeles stilla och ser ut att vänta på att hela rummet ska förklara sig.
Efter en stund går vi ut tillsammans med människorna nära oss. Det finns mer plats där, och vi kan röra oss åt samma håll utan att stå och titta rakt på varandra hela tiden. Valpen tar några steg, stannar och undersöker något som jag redan gått förbi. Jag får vänta en bit bort. Du ser på mig och jag ser tillbaka. Där har vi tydligen något gemensamt, du och jag, att vi får stå stilla medan någon annan hittar något väldigt viktigt alldeles intill vägen.
När den lilla kommer närmare nosar vi en kort stund. Sedan går jag undan för att lukta på annat. Valpen vill gärna följa, men den egna människan håller sig nära och låter avståndet finnas kvar. Det är skönt. Jag behöver inte fortsätta hälsa bara för att jag började. Jag tar en liten sväng åt ditt håll och får stå där en stund medan den nya nosen får annat att göra. Du verkar förstå att det också är en del av att vi varit ute tillsammans.
Jag var säkert ganska liten en gång, även om det är svårt att tänka på när jag ser mig bredvid den här. Det finns så mycket fart i något som har så korta ben. Ett löv rör sig och hela valpen vill åt det hållet. En hand kommer ner och då behöver den undersökas också. Jag ser efter och känner ibland hur kroppen vill följa med i en rörelse. Vi får en kort stund av lek där det finns plats, sedan stannar människorna nära och vi får gå åt varsitt håll igen.
Det var roligt en stund. Det betyder inte att jag tänker fortsätta tills den lilla fått slut på alla sina idéer. När jag går till dig låter du mig stanna där. Handen kommer ner och du ser efter hur jag har det medan valpen får uppmärksamhet från sin människa. Jag tycker om att du kommer ihåg mig också. Det är lätt att titta länge på det nya när det vacklar lite, viftar stort och ser ut att upptäcka en helt ny del av världen för varje gång det flyttar en tass.
När vi kommer in igen får vi varsin plats. Jag lägger mig där jag känner igen doften och ser valpen på andra sidan grinden. Den har inte riktigt kommit på att den också kan lägga ner huvudet. Först står den, sedan sätter den sig och sedan behöver den resa sig igen för att se vad någon gör med en jacka. Jag ligger kvar. Det är trevligt att ibland vara den i rummet som redan vet att en jacka kan hänga alldeles stilla utan att man behöver bevaka den.
Till slut blir det tystare där borta. Den lilla kroppen har hittat en plats och benen ligger inte längre lika redo att följa efter allt som rör sig. Du sätter dig hos mig en stund. Jag får din hand vid kinden och vänder huvudet så att du kommer åt där jag vill. Du pratar lågt och ser bort mot valpen innan du tittar tillbaka. Jag behöver inte resa mig för att visa att jag fortfarande tycker om ditt sällskap. Du verkar ha förstått att min plats är ganska bra just nu.
Jag tycker att det gick rätt fint att träffa någon som ännu har så mycket kvar att lära känna. Jag fick titta, nosa, gå undan och komma tillbaka när jag ville. Vi behövde inte bli färdiga med varandra under samma stund. Valpen fick vara liten och nyfiken utan att jag måste följa varje steg. Jag fick vara den jag redan är, med mina egna platser och min ganska bestämda uppfattning om när det räcker att ligga ner och hålla lite lagom koll på rummet.
När besöket är över undersöker jag spåren som finns kvar. Jag nosar vid grinden, mattkanten och stället där den lilla låg till slut. Sedan kommer jag tillbaka till dig och ställer mig nära ena benet. Du ser ner och låter handen stanna en stund. Det finns fortfarande plats för mig här, precis som före besöket. Den lilla tog mycket uppmärksamhet medan den var här, men du lät mig slippa göra mig större för att synas. Det tyckte jag var väldigt trevligt av dig.
-
Hunden i den nykrattade lövhögen
Du samlade löven på ett ställe. Det gjorde det mycket lättare för mig att hitta dem.
Jag kommer ut när du redan har börjat. Du står med båda händerna om något långt och drar det över gräset. Det låter torrt och prassligt, och framför fötterna flyttar sig sådant som nyss låg utspritt över marken. Jag stannar en bit bort för att titta. Du fortsätter åt samma håll några gånger och får med dig fler löv för varje drag. Sedan blir du stående och ser ner på det du gjort. Jag går närmare för att få reda på vad vi har samlat ihop.
Det luktar gräs under och löv ovanpå. Jag sticker fram nosen vid kanten och får ett av de översta bladen att flytta sig. Då prasslar det igen, fast du står stilla. Det var intressant. Jag tar ett steg till, och nu flyttar sig hela kanten framför tassen. Du säger något till mig och jag tittar upp med nosen fortfarande nära högen. Jag vet inte om du menar att jag ska se efter hur fint det blivit eller om det finns en annan del av arbetet jag ännu inte förstått.
Du backar undan med det långa redskapet så att jag får mer plats. Jag tar den platsen. Först går jag tvärs över den låga högen, sedan vänder jag tillbaka. Det låter under varje tass, och några löv följer med benen en liten bit innan de ramlar ner igen. Du ser på mig utan att börja röra dig framåt. Jag stannar mitt i allt och tittar upp. Där står du med ansiktet lite snett, som om du försöker bestämma vilket slags ljud du ska göra åt den här saken.
Det blir ett skratt. Jag känner igen det direkt och tar en liten sväng runt dig innan jag kommer tillbaka till löven. Nu är de betydligt mindre samlade än när jag först fick syn på dem. Det gör dem inte mindre intressanta från min höjd. Det finns en kant som ligger kvar, ett blad som fastnat nära min tass och en hel del som hamnat på nytt gräs. Jag undersöker det sista stället extra noga. Du ställer undan redskapet en stund och kommer fram med tomma händer.
Jag står kvar när du plockar bort ett löv som fastnat mot pälsen. Sedan tittar jag på fingrarna för att se var det tog vägen. Du släpper ner det på marken och jag följer efter med blicken. Det ligger alldeles stilla nu. Märkligt att det kan vara så mycket mer att göra med samma sak bara för att den låg tillsammans med många andra nyss. Du stryker mig över sidan och går sedan tillbaka till det du höll på med innan jag kom ut.
Jag följer en bit men stannar när du börjar röra på redskapet igen. Där behöver jag inte stå precis framför. Du arbetar längre bort och jag får nosa vid kanten av det som blev kvar. Det finns gott om plats för oss båda på gräset, även om vi inte använder den på samma sätt. Du verkar gärna vilja ha mer grönt synligt mellan fötterna. Jag tycker att det prassliga har en del fördelar. Framför allt är det lätt att märka att något händer även när man inte springer särskilt fort.
Efter en stund kommer du tillbaka med en ny liten samling. Du lägger den nära den första och stannar sedan. Jag ser från dig till marken. Det kan mycket väl vara en fortsättning på det vi gjorde nyss, men jag väntar ett ögonblick för att se hur du tänkt dig. Du kliver undan och böjer dig lite mot mig med handen låg. Då går jag fram. Den här gången hamnar löven mer åt ena sidan när jag passerar, och du får ett blad på skon utan att själv ha behövt gå igenom högen.
Det verkar roa dig igen. Du sitter på huk nu och låter mig komma nära innan du reser dig. Jag känner lukten av händerna som varit nere vid marken och undersöker ena knät också. Du hade kunnat se ganska upptagen ut hela den här stunden. Det gör du ofta när du försöker flytta något från ett ställe till ett annat och gärna vill bli färdig. Nu stannar du en stund mitt i det. Jag passar på att stå tätt intill medan det finns en hand ledig.
Sedan fortsätter du, och jag hittar annat att göra en bit bort. Vid buskarna finns spår av någon som rört sig där tidigare. Jag nosar längs marken medan ljudet av ditt arbete kommer och går bakom mig. Ibland tittar jag tillbaka för att se hur långt du hunnit. Du har fått ihop det mesta igen. Jag går inte raka vägen dit den här gången. Det finns en annan plats på gräset där jag kan lägga mig och fortfarande se vad du gör med allt det vi just gått igenom.
Du får ordning på löven till slut. Det tar nog lite längre tid än du tänkte när du gick ut, men du ser inte ut som om den extra stunden har gjort dig särskilt illa. När du går förbi stannar du och låter handen komma ner till mig. Jag vänder upp huvudet och får en stund vid kinden innan du fortsätter. Nu är det mindre som prasslar mellan oss. Jag ligger kvar och följer dig med ögonen tills du ställer undan det sista och börjar gå mot dörren.
Jag reser mig för att följa med. På vägen ligger ett enda löv kvar som vänder sig lite i vinden. Jag stannar, ser på det och går sedan vidare till dig. Vi kan lämna just det där till en annan gång. Jag tror inte att vi fick exakt samma sak gjord där ute, men vi hade i alla fall en stund tillsammans som du skrattade åt flera gånger. Om du vill ordna en sådan plats åt mig igen vet du hur man börjar. Du verkar vara väldigt bra på att få ihop sådant som prasslar.
-
Phoenix fick ett program som passade honom – och EM-guld
Ett trick kan vara imponerande och ändå vara fel val för den egna hunden. Det är en av de finaste tankarna i Felicia Uhres berättelse efter EM i freestyle i Karlskrona. Hon och Phoenix tog individuellt guld och var också med om Sveriges lagguld. När Hundsport intervjuar henne efteråt beskriver hon hur programmet byggs kring det som passar just Phoenix. Medaljerna är stora nyheter. Sättet hon talar om sin hund gör att det finns mer att stanna vid än placeringen.
Mästerskapet arrangerades i Brinova Arena den 10–13 september. Hundsports intervju är daterad den 15 september och Svenska Kennelklubbens nyhet kom dagen därpå. De svenska gulden togs i freestyle. I den andra grenen, heelwork to music, vann Danmark både individuellt och i lag. Det är värt att hålla isär grenarna, eftersom de ställer olika krav på programmen även om båda förenar hundens arbete, förarens rörelser och musiken.
Frihet med tydliga gränser
I freestyle finns stort utrymme för varierade rörelser och arbete på avstånd. Heelwork to music bygger i större utsträckning på bestämda positioner nära föraren. I de internationella regler som arrangören hänvisar till ska minst 75 procent av ett freestyleprogram bestå av freestylerörelser. För heelwork to music är förhållandet omvänt. Friheten i freestyle innebär alltså inte att vad som helst är likvärdigt eller att hundens hälsa får riskeras för en effektfull rörelse.
Samarbete och välbefinnande är ett eget bedömningsområde i samma regler. Där ingår att programmet ska framhäva hundens egenskaper och förmågor samt ta hänsyn till hälsa och säkerhet. Det ger en viktig bakgrund till Felicias val. Ett program behöver inte bli bättre för att man lägger till ett svårt trick som föraren tycker om. Rörelsen ska också fungera för hunden och passa in i det ekipaget faktiskt kan göra tillsammans.
Phoenix behöver få vara Phoenix
Phoenix är en border collie på snart fyra år. Felicia beskriver hans starka fokus men också hur hans intensiva blick, det som kallas eye i vallhundssammanhang, kan göra vissa detaljtrick svåra. Hon använder därför mycket arbete på avstånd när hon sätter samman programmet. Hon berättar också om ett rörelsemönster som syntes hos flera andra ekipage under EM, men som hon valde bort eftersom det inte passade Phoenix. Ett populärt trick fick helt enkelt stanna utanför deras program.
Musiken väljer Felicia först. Därefter provar hon rörelser och kombinationer som fungerar för hunden. Programmet till The other side av Ruelle började de tävla med i april, och det utvecklas vidare när Phoenix lär sig mer. Det ger en bild av ett arbete som får förändras över tid. Ett färdigt tävlingsprogram behöver inte betyda att föraren slutar lyssna eller att varje ny idé måste genomföras bara för att den såg fantastisk ut hos någon annan.
Jag tycker att just det valet är lätt att känna igen även långt från en mästerskapsarena. Man ser ett ekipage lyckas och blir sugen på att prova samma sak. Inspirationen kan vara härlig. Men den egna hunden behöver få sätta villkoren för vad man tar med sig hem. Att avstå från en rörelse kan vara ett omsorgsfullt och kunnigt beslut. Hunden behöver inte bevisa sitt värde genom att passa i någon annans program.
Det svenska EM-resultatet är värt att fira, både Felicias och Phoenix individuella guld och lagets gemensamma framgång. Samtidigt hoppas jag att den del av berättelsen som handlar om anpassning får följa med ut till träningsplanerna. Det finns mycket glädje i att hitta ett sätt att arbeta där hundens styrkor får synas. I Karlskrona räckte det hela vägen till guld. För andra ekipage kan samma omsorg få betydelse i ett alldeles vanligt träningspass.
-
Hunden söker efter bollen inomhus
Du visste var bollen låg. Jag fick ändå hitta den själv.
Du visar mig bollen innan du går in i det andra rummet. Jag ser den i handen och följer den med blicken tills dörrkarmen kommer emellan. Sedan hör jag dina steg där inne. Det skrapar lite, blir tyst och skrapar igen. Jag står kvar där vi stannade och väntar på att du ska komma tillbaka. När du visar dig är handen tom. Du ser ganska nöjd ut med den saken. Jag ser mest fram emot att få veta vart du gjort av det som nyss låg där.
Du låter mig gå in. Först går jag direkt till stället där du brukar lägga leksakerna. Det hade varit praktiskt om den funnits där. Jag nosar nära kanten och tittar sedan upp. Du står i dörröppningen och väntar. Inget i handen den här gången heller. Jag går vidare mot stolen, undersöker benet och tar sedan vägen tillbaka över mattan. Här har du varit. Det märks när jag kommer ner med nosen, men det betyder tydligen inte att bollen ligger på det första stället jag undersöker.
Du flyttar dig lite så att jag får mer plats. Jag går förbi dig och tittar på den tomma handen en gång till innan jag fortsätter in i rummet. Det hade förstås varit lätt om du bara tog fram bollen nu. Samtidigt finns det något här som jag ännu inte fått ordning på, och jag vill gärna undersöka det. Jag följer kanten av mattan och stannar nära en filt som ligger bredvid stolen. Där får nosen mer att göra. Jag kommer tillbaka till samma hörn fast jag nyss varit där.
Du säger ingenting. Det är ganska ovant när du annars har ord för det mesta vi gör tillsammans. Nu hör jag mest dina kläder när du flyttar vikten från den ena foten till den andra. Jag tittar upp snabbt och går sedan tillbaka till filten. Den ligger lös vid kanten, och när jag nosar nära viket ser jag något som inte är tyg. Där är den. Jag kommer åt bollen med munnen utan att behöva dra sönder eller slita undan något, och vänder mig mot dig med den i ett ganska bestämt grepp.
Nu kommer rösten tillbaka. Du ser glad ut redan innan jag hunnit fram, och jag tar de sista stegen lite fortare. Du låter mig behålla det jag hittat när du böjer dig ner. Handen rör sig över sidan i stället för att genast försöka få loss bollen ur munnen. Jag står kvar och tittar på dig. Det är trevligt att få visa vad man har hittat en stund, särskilt när det var du som bestämde att det skulle försvinna bland sakerna i det andra rummet.
Efter ett tag lämnar jag över och vi går ut tillsammans. Du håller bollen synlig när vi stannar igen, så jag vet vad vi har för oss. Sedan går du tillbaka in. Jag lyssnar efter stegen och försöker avgöra var du stannar den här gången. Det är inte lika lätt som jag hade tänkt. Du rör dig åt flera håll innan du kommer tillbaka, och ansiktet avslöjar visst inte särskilt mycket. Det hade varit lättare om du bara pekat, men då skulle jag nog få mindre kvar att göra när jag kom in.
Den här gången går jag först till filten. Där hittade jag ju det vi letade efter nyss. Men nu är den tom. Jag undersöker samma veck en gång till för att vara säker och fortsätter sedan längs golvet. Du ser på utan att börja röra runt bland sakerna åt mig. Jag får lämna stället där det blev rätt förra gången och leta efter något nytt. Det tar en stund innan jag slutar förvänta mig att hela rummet ska ha samma svar som det hade när vi var här sist.
Vid en annan stol stannar jag. Bollen ligger på golvet bakom ett av benen, men jag kommer från fel håll för att få tag i den direkt. Jag går runt. Där blev det enklare. Du har hunnit se vad jag håller på med men står ändå kvar där du var. Jag tar upp bollen och bär fram den till dig. Nu behöver jag inte visa hörnet eller stolen. Det syns på det jag har i munnen att jag hittat det vi kom in för, och jag tycker att du kan få uppskatta det ordentligt innan vi börjar med något annat.
Det gör du också. Vi leker en stund nära mattan och sedan får jag bära bollen till min plats. Du sätter dig på en stol utan att genast resa dig igen med ännu en idé. Jag lägger ner den mellan tassarna och håller huvudet ovanför en stund. Det finns något skönt i att få bli färdig när man just gjort något som tog lite av ens uppmärksamhet. Jag behöver inte springa fler varv för att du ska se nöjd ut. Du stannar där och ser efter medan jag ordnar mig.
Jag är glad att du lät mig göra det långsamt nog för att hinna förstå var jag skulle undersöka mer. Du hade kunnat räcka fram svaret när jag tittade på dig, och jag hade säkert tagit emot bollen då med. Men nu finns det två ställen i rummet där jag själv kom på hur jag skulle få tag i den. Det känns annorlunda att bära tillbaka den efter det. Jag hade något att visa dig som du inte precis lagt i min mun.
När du senare går förbi tittar jag upp och håller kvar ena tassen nära bollen. Du går bara vidare. Den får ligga där. Jag lägger ner huvudet bredvid och låter ögonen falla igen en stund. Vi kan säkert hitta på något mer med den en annan dag. Just nu har vi fått ordning på att du kan veta något utan att behöva visa mig det genast. Jag fick leta, prova en annan väg och komma fram med det jag hittat. Du väntade tills jag kom fram och visade dig bollen.
-
Hunden möter en besökare i hallen
Du öppnade dörren. Jag behövde inte hinna fram först för att få vara med.
Jag hör stegen innan du reser dig. Huvudet kommer upp och jag vänder mig mot hallen, där ljudet blir tydligare när någon stannar utanför. Sedan ringer det. Nu är jag på benen och du kommer efter från det andra rummet. Jag tittar på dörren, på dig och tillbaka igen. Det finns en människa på andra sidan som ännu inte är här inne, och jag har ganska många saker jag skulle vilja få reda på om den saken.
Du stannar hos mig en liten stund innan du går fram. Det gör att jag också hinner stanna. Handen kommer ner nära nosen och du visar min matta en bit bort. Jag följer med dit. Därifrån ser jag fortfarande dörren och dina ben, så jag behöver inte fundera på om något håller på att hända utan att jag får vara med. Du väntar tills jag står kvar innan du går tillbaka. Jag ser efter vad handen gör när du tar i handtaget.
Dörren öppnas och en röst kommer in. Jag känner inte igen skorna som står på tröskeln. Det är mycket att titta på när någon börjar kliva ur dem och samtidigt pratar med dig. En väska hamnar på golvet. En jacka lämnar kroppen och hänger plötsligt mycket närmare min höjd än ansiktet som hör till den. Jag sträcker halsen lite för att få bättre koll, men står kvar. Du har fortfarande vänt dig så att jag kan se dig.
Besökaren ser mig och säger något med en gladare röst. Jag viftar till och tar ett steg åt det hållet. Sedan stannar hon för att ordna med väskan, och jag tittar på dig igen. Du kommer fram till mig innan jag behöver bestämma vad vi ska göra av alltihop. En hand lägger sig lätt vid min sida och du pratar en stund med människan i hallen. Jag får stå här med dig nära medan de främmande sakerna hittar sina platser på krokar och golv.
När det blivit lite mer ordning flyttar du dig åt sidan. Jag får gå fram. Först undersöker jag luften nära byxbenet och sedan den sko som inte längre sitter på foten. Den har varit på andra ställen än våra skor. Det finns mycket där som inte följer med in i orden ni säger till varandra. Besökaren står stilla och låter mig lukta utan att genast böja sig över mig. Jag kan gå närmare med nosen och backa lite igen när jag vill se ansiktet bättre.
Sedan tittar jag upp. Hon har en hand nära benet och låter den vara där medan jag undersöker den. Det luktar människa och något annat som jag inte behöver bestämma mig för direkt. Du står en bit bort och ser på. Jag har inte glömt dig. Efter en stund går jag över och nosar mot din hand också, mest för att vi fortfarande hör ihop även när det kommer någon ny genom dörren. Du stryker mig över sidan innan ni börjar gå mot nästa rum.
Jag följer med. Det är lättare att gå nu när vi inte behöver trängas i hallen. Väskan får stanna där den står, och jag behöver inte fortsätta kontrollera om den tänker röra på sig. Besökaren sätter sig medan du går en kort bit bort för att hämta något. Jag stannar i rummet med henne och ser efter var benen hamnar. De står stilla en stund. Jag går fram, får några lugna fingrar vid kinden och flyttar mig sedan tillbaka så att jag kan se var du är.
Du kommer in igen och sätter dig också. Nu börjar den där delen av ett besök när människorna verkar ha mycket att säga till varandra. Jag tittar från den ena till den andra medan rösterna tar plats i rummet. Ibland låter ni glada, ibland blir ni tysta för att lyssna. Ingen av er flyttar sig mot dörren. Jag lägger mig en bit från era fötter och behåller huvudet uppe. Det går att få reda på en hel del genom att bara ligga här och se vem som gör vad.
Efter en stund glömmer jag nästan bort de främmande skorna i hallen. Jag har annat att hålla reda på, som din hand när den hänger ner mot golvet och den lilla förflyttningen av en fot när någon sätter sig bekvämare. När besökaren skrattar lyfter jag örat och tittar upp. Hon ser tillbaka och säger något till mig. Jag viftar där jag ligger. Det verkar också gå att hälsa på det sättet, utan att jag behöver resa mig och börja om med hela mottagandet igen.
Jag tycker om att vara där ni är. Det betyder inte att jag behöver ha en hand på huvudet hela tiden eller undersöka varje sak som kommit in. När jag fått se vad som händer kan jag välja en plats där det är lätt att stanna kvar. Du går förbi mig en gång under samtalet och väntar tills jag flyttat tassen som hamnat i vägen. Sedan fortsätter du. Det är ganska skönt att få tillhöra rummet även när jag inte gör något som alla behöver titta på.
När besökaren till slut reser sig är jag vaken direkt. Vi går ut i hallen igen och jag ser efter medan allting hamnar på människan en gång till. Skorna, jackan och väskan försvinner tillsammans genom dörren. Jag står nära dig när den stängs och nosar en sista gång mot luften som finns kvar. Sedan går vi tillbaka in. Min matta ligger kvar där du visade den när det ringde. Jag går förbi utan att behöva stanna nu. Jag fick hälsa, undersöka och vara med. Allt det hann vi, fast jag inte stod först vid dörren när den öppnades.
-
Framtidens hundar börjar med dagens avelsval
Det är lätt att fastna för en enda hund. Den som är trevlig att leva med, rör sig fint eller lyckas på tävlingsplanen kan väcka tanken att just den borde få lämna mycket efter sig. Men avel handlar också om hundarna runt omkring och om generationer som ännu inte finns. Den 8 september bjuder Dalarnas Kennelklubb in till en föreläsning om populationsgenetik med Irene Berglund. Bakom det långa ordet finns frågor som berör både den som planerar en kull och den som längtar efter sin nästa familjehund.
Föreläsningen hålls den 18 oktober på Fornby folkhögskola i Borlänge, klockan 14–17 inklusive fikapaus. Det går också att delta digitalt. Anmälan ska göras senast den 11 oktober. Berglund är husdjursagronom och har under drygt tjugo år föreläst för hundklubbar. Programmet börjar med genetisk variation och fortsätter med vad som kan hända när variationen blir för liten. Uppfödare, hanhundsägare och valpköpare får alla en plats i samtalet om hundarnas framtid.
Fler hundar är inte hela svaret
Med en population menas här en grupp hundar, till exempel hundarna inom en ras. Genetisk variation innebär att individerna har olika varianter av gener. Det är alltså inte samma sak som att det finns många registrerade hundar eller många olika pälsfärger att välja mellan. För att förstå avelsarbetet behöver man också fråga vilka hundar som faktiskt blir föräldrar och hur nära släkt de är. En lång rad valpar efter ett fåtal individer ger en annan framtida avelsbas än en jämnare användning av fler hundar.
Svenska Kennelklubben lyfter därför fram risken med att överanvända enstaka avelsdjur. När samma hund blir förälder till många kullar kan dess anlag få stor spridning, också sådana som man inte känner till vid parningen. Att fler olika hundar används kan bidra till att bevara variation. Det betyder inte att varje hund ska gå i avel. Hälsa, mentalitet och funktion behöver fortfarande bedömas. Det handlar om att göra genomtänkta val för helheten, snarare än att låta en populär individ bli svaret på alltför många avelsfrågor.
Omtanke om en hund och om nästa
För mig finns en viktig skillnad mellan att älska sin hund och att besluta att den ska få valpar. Hunden förlorar inget av sitt värde i familjen om den aldrig blir förälder. Den kan vara lika efterlängtad på promenaden och lika välkommen bredvid soffan. Ett avelsbeslut behöver däremot tåla fler frågor än hur mycket vi tycker om individen. Vad vet vi om släktingarna? Vad vill vi bevara eller förbättra? Vad kan bli svårt om samma nära släktskap återkommer i många kombinationer?
Även valpköparen kan ha nytta av att förstå orden i ett sådant samtal. Det blir lättare att be uppfödaren förklara sina val om inavelsgrad, genetisk variation och gentester inte känns som ett främmande språk. Ett testresultat eller en procentsiffra behöver få sitt sammanhang. Jag vill kunna fråga vad uppgiften säger, vilka begränsningar den har och hur den vägs samman med annat som är känt om hundarna. Ett begripligt resonemang ger bättre grund för ett beslut än en rad imponerande fackord.
Klubbens inbjudan öppnar för just den sortens frågor. Det är värdefullt att undervisningen också riktar sig till människor som inte själva föder upp hundar. Framtidens hundvälfärd berör fler än dem som fyller i en parningsplan. Den berör också människan som en dag ska ta hem valpen och hoppas på många friska, trygga år tillsammans. Att försöka förstå hur dagens avelsval påverkar nästa generation är ett sätt att ta den förhoppningen på allvar.