-
Man ska inte klappa hunden mothårs.
Jag kommer fram till din stol och ställer mig med sidan mot ditt knä. Du lägger handen på mig medan du fortsätter prata. Först står jag gärna kvar. Sedan rör sig fingrarna uppåt längs sidan, pälsen följer med och jag vrider huvudet lite. Du hinner en gång till innan jag flyttar mig ett halvt steg. Jag är fortfarande nära dig. Jag vill bara att handen ska hitta ett annat sätt.
Du ser ner och låter den stanna. Det tycker jag om, den där lilla pausen när du lägger märke till att något förändrades. Du hade tänkt vara vänlig och jag hade kommit för att få vara hos dig. Vi kan vilja samma sak och ändå behöva känna oss fram till hur den ska bli. Det som känns mjukt i din hand behöver också få kännas skönt på min kropp.
Jag kan inte hjälpa dig genom att säga precis vilka fingrar som hamnade fel. I stället flyttar jag vikten, vrider mig och visar den sida jag gärna vill ha nära. Om du fortsätter på samma sätt blir det svårt att stå kvar och tycka om stunden så mycket som jag ville. När du stannar får jag tid att visa lite tydligare. Det är en lättnad att kunna bli förstådd utan att behöva gå min väg.
Du behöver inte bli försiktig med mig på det där stela sättet som gör att handen nästan inte vågar röra sig alls. Jag vill fortfarande ha dig nära. Nu provar du en lugnare rörelse längs pälsen och låter handen vila innan du fortsätter. Jag står kvar och lägger lite mer av min tyngd mot ditt ben. Där får du ett svar från mig. Vi har hittat något som båda gärna stannar i.
Det betyder mycket att din vänlighet kan ändra form när du märker hur jag har det. Du behöver inte ha känt till allt om mig innan vi började. Jag vill gärna få lära känna din hand medan du lär känna min kropp. Då kan också en liten miss bli en del av vår närhet. Du såg att jag flyttade mig, ändrade rörelsen och lät mig komma till rätta. Jag fick fortsätta vara med och påverka det som hände med mig.
Efter en stund blir jag så nöjd med min placering att jag tar ett litet steg till. Det blev möjligen lite väl mycket hund framför stolen. Du får dra in knäna för att kunna sitta kvar ordentligt. Jag tittar upp på dig som om lösningen vore ganska självklar. Du kan ju flytta dig en aning, du också. Vi ordnar till oss under ett litet skratt och din hand hittar tillbaka till min sida.
Du börjar prata igen och jag står kvar en stund. Nu märker jag att du gör en paus när jag vrider på mig. Ibland söker jag upp handen på nytt, ibland får den vila i ditt knä. Det behöver inte betyda så mycket mer än hur jag vill ha det just då. Jag tycker om att vi kan ändra oss mitt i en vänlig stund och ändå ha kvar värmen mellan oss.
När jag till sist går bort till mattan ser jag tillbaka på dig. Du sitter kvar med samma lugna ansikte och samma vänliga röst. Jag har fått lämna en stund som var skön att vara i, och jag kommer gärna tillbaka. Nästa gång jag ställer mig vid ditt knä har jag något gott att känna igen. Du är fortfarande du. Och din hand har lärt känna mig lite bättre.
-
Om du vill ha den bästa platsen i huset – flytta undan hunden
Du stannar framför soffan med koppen i handen. Jag ligger på din plats. Det ser jag på hur du tittar på mig och sedan på den tomma delen bredvid. Där finns gott om utrymme, om man har två ben och kan sitta ganska rakt. Jag har fyra ben, men just nu har jag lyckats vika undan allihop. Min nos ligger på ditt hopvikta plagg. Jag tycker att jag har ordnat det väldigt bra.
Du säger mitt namn. Jag öppnar båda ögonen, fast jag nog hörde dig redan i hallen. Det här är en av de små fördelarna med att vara hund: man kan se nyvaken ut medan man överväger ett erbjudande. Du klappar på dynan bredvid dig och väntar. Jag reser mig, sträcker på mig och går dit. Sedan får du äntligen sätta dig. Det tog en liten stund, men jag hoppas att du märkte vilket fint samarbete det blev.
Du drar upp plagget ur soffan och skakar det lätt. Några hår följer med. Jag tittar på dig, och du suckar med ett leende. Om du bara visste hur noga jag valde den där platsen. Jag provade den andra änden först. Där var mjukt, där också, och filten låg kvar. Ändå gick jag över till din sida. Tyget som du hade lämnat gjorde skillnad. Jag kunde sticka in nosen i vecket och känna igen dig, fast du inte var hemma.
När du går finns det saker av dig kvar. Jag vet var du brukar sitta och hur det luktar där du har haft huvudet mot kudden. Sådant kan få mig att stanna en stund på en plats som jag annars hade gått förbi. Du lämnar mer efter dig än du tänker på när du tar nycklarna. Jag kan tycka om det som finns kvar och ändå bli gladast åt ljudet från dörren när du kommer tillbaka.
Du har säkert också haft något nära som tillhört någon du längtat efter. Ett plagg som du inte ville lägga undan riktigt än, kanske. Jag vet inte vad du tänkte då. Jag känner bara hur det är för mig, när nosen hittar något bekant och jag blir kvar med det. Så när du ser mig ligga mitt på din plats får du gärna le åt hur jag har brett ut mig. Det finns också något ömt i att jag valde just där du nyss satt.
Nu sitter du bredvid mig och håller koppen med båda händerna. Jag lägger hakan på dynan, nära ditt lår. Det går alldeles utmärkt att ligga här också. Du är ju här nu. Ibland flyttar du på dig för att jag ska få sträcka ut benen, och ibland behöver jag resa mig så att du får sitta bekvämt. Jag vill gärna ha en skön plats, men jag vill också kunna stanna hos dig när du har hittat din.
Jag märker att du börjar skratta när min ena tass långsamt glider över mot ditt ben. Den hade väl tänkt undersöka om det fanns lite mer utrymme åt det hållet. Du lägger den varsamt tillbaka på dynan och jag låter den ligga där. Vi har våra små förhandlingar. De kan rymma både ett vänligt nej och att vi fortsätter ha det gott tillsammans. Du behöver kunna dricka ditt kaffe utan att balansera på kanten.
Efter en stund ställer du ner koppen och lutar dig tillbaka. Jag hör hur du andas ut. Din hand landar mellan oss och jag flyttar nosen närmare. Soffan är lika mjuk som innan, men nu ligger jag bra på min sida. Du sitter på din. Om någon frågade var den bästa platsen i huset finns skulle jag nog titta på dig först. Sedan skulle jag se efter var jag får plats bredvid.
-
När hunden växer, växer också dess tänder.
Du håller upp mitt gamla valphalsband och skrattar till. Sedan tittar du på mig. Jag står bredvid bordet och undrar vad du hittade där i lådan. Det luktar bekant när du låter mig nosa, men det är länge sedan det där lilla bandet satt om min hals. Du håller det mellan händerna en stund till. Jag hinner gäspa innan du säger att det knappt är klokt hur stor jag har blivit.
Jag har vuxit medan vi har haft annat för oss. Benen har blivit längre, bröstet bredare och nu når nosen upp till kanten där du brukar lägga mina saker. Det är en framgång som du kanske inte uppskattar lika mycket som jag. Du har fått flytta några av dem. Jag står kvar och ser intresserad ut när skåpet öppnas, precis som förut. Skillnaden är att jag numera ser lite mer av det som händer där inne.
Du tar fram vår tygknut. Den är sliten och har en lös tråd som du klipper bort innan du ger mig den. Jag griper tag och du håller i andra änden. När jag drar följer din hand med mycket lättare än den brukade göra. Du slutar dra och jag står kvar med knuten i munnen. En gång behövde jag ta i med hela min lilla kropp för att få tyget att röra sig. Nu följer din arm med i draget innan jag riktigt har märkt hur hårt jag tog i.
Det är mycket att vänja sig vid, att bli större. Du märker det när jag hoppar intill dig av glädje, när leken blir yvig eller när något hamnar lite för nära mina tänder. Jag vaknar inte en morgon och vet hur allting ska gå till bara för att kroppen har blivit större. Jag är med och leker och vill fortsätta. Sedan stannar vi upp, och då märker jag din hand och hur vi står. Jag vill kunna vara ivrig hos dig och ändå få lära mig hur vi gör varandra sällskap utan att det blir för mycket.
Ibland säger du något om den lilla valpen jag var. Rösten blir mjuk och du tittar på det gamla halsbandet igen. Jag tycker om den rösten. Jag hoppas att du också tycker om att se på mig som jag är nu. Det finns mer kraft i min kropp och mer att upptäcka tillsammans med den. Vi kan gå längre än vi gjorde då. Jag orkar följa med på sådant som vi tidigare bara hann börja på innan jag behövde vila.
Ändå finns det saker jag fortfarande är ovan vid. Ett oväntat buller ute kan få mig att stanna, även om jag ser stor ut där jag står. Då är det skönt när du stannar bredvid och låter mig se mig omkring. Du känner igen mig också i den stunden. Jag behöver inte förstå allt fortare bara för att benen hann växa. När vi sedan går vidare är jag lika glad över att få följa med dig som jag var när halsbandet fortfarande passade.
Vi tar tygknuten igen. Nu blir rörelserna mindre. Jag håller fast och känner efter när din hand stannar. Du skrattar åt mitt allvarliga ansikte och jag hinner släppa för att söka din hand med nosen. Jag tycker om att du fortfarande vill leka med mig. Det vore sorgligt om allt roligt tog slut när jag blev starkare. Vi har mer att lära känna hos varandra nu, och vi får göra det medan vi har kvar glädjen också.
Du lägger tillbaka det lilla halsbandet i lådan. Sedan tar du fram det jag använder nu och jag går fram till dig. Du böjer dig inte lika långt som förr. Jag lyfter nosen mot din hand, och du stryker mig över kinden innan vi går. Det får gärna finnas en plats i lådan för den lilla valpen. Här framför dig står jag, större nu, och väntar på ännu en dag tillsammans.
-
Hjärtat har inga fönster.
Du viker ihop ett papper och lägger det under boken på bordet. Jag följde din hand med blicken, men jag hann inte fram för att nosa på det. Nu sitter du kvar. Ute har det blivit mörkt och i fönstret syns en svag bild av dig och lampan. Jag går fram till glaset och tittar ut. Sedan vänder jag tillbaka mot dig. Du brukar säga något när jag kommer, men den här gången dröjer det.
Jag såg dig le när du öppnade dörren för en stund sedan. Jag sprang fram och fick båda dina händer om mina kinder. Det var skönt, och du lät glad när du sa mitt namn. Nu har du blivit tyst. Jag vet inte vad som stod på papperet eller vad du tänker på när du stryker med tummen längs bordskanten. Jag kan ha varit med om din glädje i hallen och ändå inte känna till allt som finns hos dig den här kvällen.
Du ser mig stå vid ditt ben och sträcker fram handen. Jag stoppar nosen i den. Det är ett sådant möte som jag förstår, din hand och min nos, den välbekanta lukten och fingrarna som stannar en liten stund. Jag kan tycka om det utan att veta varför ditt ansikte såg annorlunda ut nyss. Det finns mycket av dig som jag möter varje dag. Det finns också sådant som jag aldrig kommer att kunna nå på samma sätt som jag når din hand.
Ibland berättar du saker för mig medan vi är ensamma. Jag hör hur rösten går upp och ned och känner igen när du talar till mig. Orden räcker längre än jag kan följa. Du kan säga något om förr och sedan skratta till, medan jag ligger kvar och lyssnar. Jag har ingen egen bild av den tiden. Ändå tycker jag om att få vara här medan du minns den. Jag behöver inte ha varit med från början för att vilja ligga nära dig nu.
Du frågar ibland vad jag tänker på också. Då tittar jag upp, och kanske tycker du att mitt ansikte ger ett tydligt svar. Ibland väntar jag faktiskt på att du ska öppna skåpet. Ibland har jag hört något ute som du inte lagt märke till. Och ibland ligger jag bara här med nosen mot tassen. Det är något stilla med att du tittar på mig en stund och sedan låter mig fortsätta. Du kan tycka om mig även de gånger du inte riktigt vet vad jag har för mig.
Nu drar du ut stolen lite och jag lägger mig vid sidan av den. Vi hör samma ljud från rummet och ändå har vi inte samma kväll inuti oss. Jag har mitt, och du har något som fick dig att vika ihop papperet och bli sittande. Jag kan inte leta fram det åt dig med nosen. Men jag kan ligga här utan att du måste lägga undan det för att kunna vara med mig.
När du efter en stund böjer dig ned hittar du ett torrt löv som fastnat i pälsen bakom mitt öra. Du håller upp det framför mig. Där har jag tydligen burit omkring på en del av promenaden utan att veta om det. Du skrattar och jag lyfter huvudet, glad över rösten som jag känner igen. Sedan blir du tyst igen. Skrattet var fint att få höra, även om det inte berättar allt om hur du har det.
Du låter handen vila mot min sida. Jag ligger kvar och känner den medan jag blir sömnig. Papperet får ligga under boken, och du får tänka färdigt på det som upptar dig. Jag kommer kanske aldrig att förstå just den här stunden som du gör. När du rör på handen öppnar jag ändå ögonen och ser upp på dig. Jag är glad att det är du som sitter här.
-
Preliminär EU-uppgörelse om hundvälfärd
EU:s ministerråd och Europaparlamentet har nått en preliminär överenskommelse om bättre välbefinnande och spårbarhet för hundar och katter. Beskedet kom den 25 november 2025. Det är ett steg vidare i arbetet med gemensamma minimiregler för bland annat uppfödare, försäljningsställen och djurhem. Överenskommelsen behöver fortfarande godkännas formellt av båda institutionerna innan reglerna kan antas och träda i kraft.
Bland punkterna finns krav på vatten, foder, lämplig inhysning och kunskap hos dem som sköter djuren. Hundar över åtta veckor ska enligt uppgörelsen få daglig tillgång till en utomhusyta eller dagliga promenader. Texten behandlar också avel som riskerar att skada djuren och ingrepp som öron- och svanskupering utan medicinska skäl. Länderna ska kunna ha strängare regler än EU:s lägstanivå.
Spårbarheten handlar om att djurets bakgrund ska gå att följa. Mikrochip och registrering i databaser som kan samverka mellan länder är centrala delar. Uppgörelsen omfattar också införsel från länder utanför EU. Syftet är bland annat att motverka olaglig handel. Den innehåller skilda krav för olika situationer; en preliminär överenskommelse är inte ett besked om att alla hundägare har fått nya skyldigheter samma dag.
Det är lätt att fastna vid de stora orden när en sådan nyhet presenteras. Men bakom en punkt om tillräckligt med vatten finns en hund som faktiskt måste kunna dricka. Bakom frågan om utevistelse finns ett djur som behöver få lämna sin inhägnad och uppleva mer av världen. Därför behöver vi fortsätta fråga hur bestämmelserna ska kunna märkas i djurens vardag, när de väl blir verklighet.
Det gör ont att tänka på hundar som föds upp eller hålls under dåliga förhållanden för att handeln ska kunna fortsätta. Samtidigt räcker vår upprördhet inte särskilt långt för den hund som behöver hjälp. Ett fungerande skydd kräver människor som kan se bristerna, dokumentera dem och ingripa med stöd av tydliga regler. Gemensamma krav behöver följas av möjlighet att kontrollera att de efterlevs.
En identifiering kan vara ett viktigt hjälpmedel, men ett chip säger inte på egen hand hur hunden mår. Uppgifter behöver vara riktiga, kunna kontrolleras och följa med när djuret byter händer. Om vi betraktar registreringen som slutet på arbetet riskerar själva omsorgen att hamna i bakgrunden. Djuret behöver både kunna följas i handlingarna och bli sett där det lever.
För den som längtar efter en hund kan det vara svårt att hålla huvudet kallt inför en annons. Man ser ett ansikte och börjar tänka på ett liv tillsammans. Den längtan förtjänar respekt, men den behöver också få sällskap av frågor och tid. Det är rimligt att vilja förstå var hunden kommer ifrån och hur den har haft det. Ingen ska behöva skämmas för att vilja kontrollera uppgifterna före ett beslut.
Nyheten väcker därför hopp, tillsammans med förväntan på det arbete som återstår. En politisk uppgörelse behöver bli begriplig för dem som berörs och användbar för dem som ska göra kontrollerna. Då behöver det också vara tydligt när ett krav börjar gälla och vem som ansvarar för vad. Annars blir det svårt för både hundägare och myndigheter att göra rätt.
Hundarnas välfärd behöver få vara kvar i uppmärksamheten även när förhandlingarna lämnar rubrikerna. För hunden som väntar på rent vatten, en välskött plats eller en stund ute är det den konkreta förbättringen som betyder något. Det är med den förväntan vi tar emot beskedet om den preliminära överenskommelsen.
-
Fem finaler och många hundliv på Gävletravet
En fyra månader gammal valp och en tioårig veteran har hunnit olika långt i livet. Ändå kan båda få sin stund i en finalring samma dag. Gästriklands Kennelklubb publicerar den 23 november resultaten från sin inofficiella utställning på Gävletravet dagen före. Där finns fem Best in show-finaler: två för valpar i olika åldrar, en för juniorer, en för veteraner och en för vuxna. Det är en resultatlista där både början på hundlivet och många gemensamma år får synas.
Utställningen hölls inomhus och var öppen för hundar från fyra månaders ålder. Domarna Sara Nordin och Susanne Segersten dömde samtliga finaler tillsammans. Bland vuxna vann den engelska bulldoggen Kalagera’s Tutta. Tvåa blev gammel dansk hönsehunden Gammeltjäderns Alfred, trea welsh corgi cardiganen Lejonluf’s Super Well Designed och fyra cairnterriern Rasken’s Brita Borg. Olika raser möttes alltså i samma vuxenfinal efter dagens tidigare bedömningar.
Valparnas början och Kottes tio år
Bland valparna på fyra till sex månader vann engelska springer spanieln Westaway All The Best For Barecho. I gruppen sex till nio månader gick förstaplatsen till bearded collien Farmarens Obvious Choice. Juniorfinalen vanns av cavalier king charles spanieln Mixaren’s Önska. Veteransegern gick till bedlingtonterriern Isotop’s Kotte, som hunnit bli tio år. I veterangruppen följde Knattings Charming Julius, Janing’s Happy Feet och Pompeca’s Garnet Grade Quarry.
Jag tycker att veteranfinalen förtjänar uppmärksamhet på egna villkor. Tio år betyder att det redan finns mycket gemensam tid bakom hunden och människan som visar den. Vi vet inte hur deras vardag ser ut genom att läsa en resultatlista, och den behöver vi inte hitta på. Det räcker att låta den äldre hundens deltagande få ett eget värde. När vi talar så mycket om nästa lovande valp är det fint att också stanna vid hundarna som har hunnit bli äldre.
Vad betyder en inofficiell seger?
En Best in show-seger här är en finalvinst på just denna utställning. Inofficiella utställningsresultat stambokförs inte hos Svenska Kennelklubben och används inte som meriter för ett utställningschampionat. På officiella utställningar registreras resultaten, och där finns de certifikat som kan behövas för championat enligt reglerna för respektive ras. Arrangören har större frihet att utforma priserna på en inofficiell utställning. Därför behöver finalnamnen och åldersgrupperna läsas tillsammans med klubbens eget upplägg.
Det är användbar kunskap för den som ser en fin rosett och funderar på att själv prova. En inofficiell utställning kan ge tillfälle att lära känna miljön och öva på att visa sin hund. Men ordet inofficiell säger inget om hur mycket dagen kan betyda för deltagaren. Ett lugnare varv än förra gången eller en stund när man faktiskt förstår vad domaren ber om kan vara värt att ta med sig hem, också när ingen finalplats följer med.
De fem vinnarna på Gävletravet ska få sina gratulationer. Samtidigt hoppas jag att värmen runt en sådan klubbutställning når fler än dem som står främst. Den som är ny behöver kunna fråga, den som är erfaren kan hjälpa till och hunden behöver få ett vänligt bemötande hela vägen. När de yngsta valparna och en tioårig veteran ryms i samma arrangemang finns det goda skäl att göra plats också för människors olika erfarenhet. Där kan en lokal hunddag få betydelse långt efter att resultaten lagts ut.
-
Efter tio år i Leksand får hundutställningen ett nytt hem
Tio somrar på samma plats kan göra en hundutställning till en hållpunkt. För många återkommande evenemang hör själva platsen ihop med förväntan inför nästa gång. Därför fastnar jag för Dalarnas Kennelklubbs besked den 12 november: efter tio år på Siljanvallen i Leksand flyttar utställningen till Nås idrottsplats. Sommaren som beskedet gäller är 2026. Innan dess återstår förberedelserna för att ett nytt område ska fungera för hundarna, utställarna och alla som arbetar där.
Klubben skriver att den har blivit uppsagd från Siljanvallen eftersom en fotbollscup prioriteras samma tid. Enligt styrelsens berättelse har förhandlingar och sökandet efter en ny plats pågått i två år. Det har behövts minst två fotbollsplana ytor för ringarna, utrymme för försäljare och matvagnar, närbelägen parkering och platser för husbilar. Dessutom behöver domare och ringsekreterare kunna bo någorlunda nära. Till slut föll valet på Nås, intill Storängets folkpark och Västerdalälven. Där finns en mindre camping, och möjligheten att utöka antalet platser utreds fortfarande.
Allt det som måste fungera först
Det som berör mig i beskedet är hur mycket arbete som ligger före den dag då hundarna börjar bedömas. Som besökare är det lätt att främst tänka på den egna starten. Man vill hitta parkeringen, komma till rätt ring och hinna förbereda sig. Men någon måste ha tänkt igenom de möjligheterna långt tidigare. Varje sådan praktisk lösning tar tid att undersöka, stämma av och ordna. När marken byts ut behöver många av frågorna ställas på nytt.
Jag tänker särskilt på hur olika deltagarnas förutsättningar kan vara. Någon kommer ensam med en hund, någon har flera att hålla reda på och någon behöver kunna ta sig fram med begränsad ork. Det är inga uppgifter om enskilda besökare i Nås, utan skäl att önska en planering som rymmer fler. Avstånd, tydlig information och möjligheten att ställa en fråga kan få stor betydelse. Det som ser ut som en liten detalj på ett planeringsmöte kan vara det som gör dagen hanterbar för en deltagare.
Hundklubbar behöver också få plats
Jag vill också att hundklubbarnas behov ska synas när man diskuterar lokala anläggningar. Ett arrangemang behöver ytor, tillgång och framförhållning precis som andra föreningars verksamhet. Det går att förstå att en plats kan vara efterfrågad av flera och samtidigt vilja att hundsportens arbete tas på allvar. För mig handlar det om att föreningar ska kunna planera utan att deras ideella tid behandlas som något obegränsat. Två års sökande är en lång tid att bära en olöst fråga.
Nyheten berättar inte hur förhandlingarna har sett ut från den andra partens sida. Därför håller jag fast vid att det är klubbens egen beskrivning vi får läsa. Men den räcker för att göra arbetet synligt. Jag känner respekt för människorna som fortsätter leta efter en lösning när en invand plats försvinner. Glädjen i en hundutställning behöver också deras tålamod med parkeringar, ytor och boenden. Den sortens engagemang får sällan någon egen finalring.
Nås blir nu platsen som Dalarnas Kennelklubb välkomnar till inför nästa sommar. Det finns något hoppfullt i att kunna ge ett konkret besked efter ett långt sökande. För deltagarna innebär det en ny plats att lära känna. För arrangörerna börjar nästa del av arbetet. Jag hoppas att de får goda förutsättningar att göra området till en trivsam mötesplats, där omtanken om hundarna märks både i ringarna och i allt det praktiska runt omkring.
-
Knivstas klubbmästare i bruks och lydnad
Therese Kvarnström fick en framgångsrik dag när Knivsta Brukshundklubb avgjorde klubbmästerskapet i bruks och lydnad den 8 november 2025. Hon vann lydnaden med Blizz och kom tvåa med Ray. I bruks blev det ytterligare en förstaplats, där tillsammans med Ray. Klubbens egen rapport från samma kväll ger oss därför anledning att gratulera till flera fina placeringar med två hundar.
Mia Dunder och Jack blev trea i lydnaden. I bruks redovisas Linda Burström på andra plats med både Bella och Lennox. Det är alltså två andraplatser i den resultatlistan. Rapporten anger inga poäng, och vi återger placeringarna som klubben har publicerat dem. Marita dömde lydnaden och Heidi bruksdelen. Efter tävlandet avslutades dagen med våfflor enligt klubbens tradition.
Att samma förare återkommer med olika hundar får mig att tänka på hur personligt hundträning är. Varje hund behöver få bli förstådd utifrån sina förutsättningar. En uppgift som känns självklar med den ena kan behöva delas upp annorlunda med den andra. Vi människor har ofta en bild av hur vi vill göra, men i samarbetet behöver också hundens sätt att lära få plats.
Det kan kräva en hel del tålamod av oss. Om vi nyss har lyckats med en övning är det lätt att bära med sig samma förväntan till nästa hund. Då behöver vi stanna upp och se vem vi faktiskt har framför oss. Kanske behöver den hunden mer tid, en tydligare början eller en annan belöning. Uppmärksamheten på sådana skillnader är en viktig del av omsorgen i träningen.
En tävlingsdag kan också väcka starka känslor hos människan. Man kan längta efter att få visa vad man och hunden har arbetat med och samtidigt vara rädd för att glömma något enkelt. När något lyckas kommer lättnaden. När det blir fel kan besvikelsen kännas större än man hade räknat med. Då är det värdefullt att ha människor omkring sig som kan glädjas med en och som också kan möta en motig stund med vänlighet.
För hunden behöver vår omtanke följa med genom hela dagen. Det får finnas tid att gå undan, vila och vara tillsammans utan en ny uppgift att klara. När vi själva gärna vill prata om det som hände behöver vi fortfarande se hur hunden har det. Den omsorgen hör lika mycket till hundsporten som träningen inför starten. Vi kan vara stolta över ett resultat och samtidigt lägga undan våra egna tävlingsfunderingar en stund.
Och så var det våfflorna. Det finns något väldigt mänskligt och trivsamt i att en mästerskapsrapport får sluta där. Hundfolk behöver tydligen också en väl vald belöning efter dagens arbete. En sådan avslutning ger plats åt dem som tävlat, dömt eller hjälpt till att träffas en stund till. Där kan en fråga få ett svar och ett samtal fortsätta när själva tävlingen är över.
Den gemenskapen är värd att vara rädd om. En klubb behöver utrymme för både den som satsar mycket och den som fortfarande försöker förstå hur allt fungerar. Det kan vara ett stort steg att starta på hemmaplan för första gången. Om vi ser till att människor blir väl mottagna får fler möjlighet att hitta in i hundsporten och känna att de kan fortsätta lära sig.
Vi gratulerar Therese med Blizz och Ray, Mia med Jack och Linda med Bella och Lennox till placeringarna. Tack också till alla som gjorde klubbmästerskapet möjligt. Det är roligt att få uppmärksamma en lokal tävlingsdag där både resultaten och samvaron får sin plats. Hundarnas olika samarbeten med sina människor är det som gör en sådan dag värd att följa.
-
Trevlig allhelgona önskar Svea Doggie Service
Den här allhelgonahelgen skickar vi på Svea Doggie Service en särskilt varm hälsning till er som saknar en människa eller en hund. Vi önskar er tid för minnena och människor som möter er med förståelse. Ett gammalt fotografi kan väcka mycket: de roliga egenheterna, den välbekanta blicken och allt ni fick dela. Vi hoppas att helgen får rymma både den värme som finns i det ni minns och det som fortfarande gör ont.
Ett fotografi behöver inte vara särskilt bra taget för att betyda mycket. Hunden kanske blev suddig för att den just skulle iväg, eller så kom bara en del av den med i bilden. Ändå kan man känna igen uttrycket och nästan minnas vad som hände alldeles efteråt. Det är den där egna personligheten som finns kvar i bilden. Sättet att titta, bära öronen eller lägga sig till rätta kan vara lika välbekant som när hunden ännu fanns nära.
Vi önskar att ni som vill berätta får någon att dela sådana minnen med. Det kan finnas mycket glädje i en berättelse om en hund som tog sin egen väg genom livet. Den som alltid hittade samma plats i soffan, hade bestämda åsikter om regn eller kunde höra en matpåse öppnas genom flera rum. Ett skratt kan få finnas tillsammans med saknaden. Det säger något om hur mycket liv det fanns i vänskapen.
För den som har förlorat en hund förändras också sådant som har varit en del av varje dag. Promenadtiden kommer fast ingen står och väntar, eller så märker man hur tyst det har blivit när man öppnar dörren. Vi hoppas att den sorgen får tas på allvar. En hund kan ha varit både sällskap, trygghet och en självklar del av familjen under många år. Att den har betytt mycket behöver inte försvaras inför någon annan.
En tanke går också till er som minns en människa genom det hundintresse ni delade. Kanske gick ni ofta samma väg eller kunde prata länge om sådant som andra tyckte var småsaker. En plats kan fortfarande bära med sig den personens röst och sätt att vara. Vi önskar att ni får möta någon som gärna lyssnar när minnena kommer fram, eller få en stund för er själva om det är det ni behöver just den här helgen.
Allhelgona kan få innehålla olika saker för olika människor. Någon vill tända ett ljus eller besöka en plats som hör ihop med den som saknas. Någon annan tänker på ett namn under en vanlig promenad och låter det stanna där. Vi hoppas att ni får finna ett sätt som känns nära för er. Ett minne kan fortsätta vara viktigt långt efter att omgivningen har slutat fråga, och det får komma tillbaka när något väcker det.
Till er som har en hund hos er i dag skickar vi också en varm hälsning. Vi önskar er någon stund att uppskatta sällskapet i det vanliga, när hunden kommer och lägger sig nära eller följer er med blicken genom rummet. Det kan vara fint att ge den tiden lite utrymme. Må helgen ge plats för omtanke om dem som finns omkring oss och för dem vars betydelse vi fortfarande bär med oss.
Vi önskar er ro när ni behöver vila och sällskap när ni längtar efter att dela något. Ta hand om er själva och om varandra. En stillsam och fin allhelgonahelg till er alla, med varma hälsningar från Svea Doggie Service.
-
Trevlig Halloween önskar Svea Doggie Service
Trevlig Halloween önskar vi på Svea Doggie Service! Vi skickar en glad hösthälsning till er som firar bland pumpor och spöken, och till er som helst håller hunden sällskap hemma. Vi hoppas att ni får skratta åt något roligt under dagen och sedan sova gott när kvällen är över. Till alla hundvänner önskar vi en helg med värme, vänlighet och en stund att vara tillsammans på det sätt som passar er.
Det finns mycket för en hund att upptäcka när en välbekant entré plötsligt har fått nya saker omkring sig. En pumpa står där den inte stod tidigare, något rör sig i vinden och grannens röst kommer ur en människa som ser annorlunda ut än vanligt. Ibland kan man nästan se undersökningen pågå: först blicken, sedan nosen och till sist den lilla igenkänningen. Vi hoppas att det får finnas tid för den nyfikenheten utan att någon behöver skynda på.
Halloween ger många tillfällen att göra något lekfullt tillsammans. En utklädnad ska bli färdig, en pumpa får ett ansikte och någon kommer på en idé som de andra vill hjälpa till med. Vi önskar att ni får dela den glädjen, också om det färdiga resultatet ser ganska annorlunda ut än den första planen. Ett gemensamt skratt åt det som blev snett kan ibland bli det man minns bäst av hela förberedelsen.
För hunden kan kvällens stora nöje samtidigt vara något helt annat. Den vanliga promenaden har kvar sina lövhögar, buskar och viktiga stopp. Vi hoppas att ni får en tur där hunden hinner undersöka det den är upptagen av och människan får se lite av hösten omkring sig. Skymningen kommer tidigare nu, och ljusen i fönstren kan göra vägen hem välkomnande efter en stund ute i den kyligare luften.
En del hundar uppskattar liv och rörelse omkring dörren. Andra blir nöjda av att få ligga i ett lugnare rum med någon de känner. Vi önskar er en kväll där det går att ta hänsyn till det och där hunden kan känna igen sin vardag också mitt i allt det ovanliga. Sällskap kan vara att följa med och titta, men också att någon kommer och sätter sig en stund när resten av huset är upptaget av annat.
Vi skickar också en hälsning till er som inte har något särskilt firande planerat. En hemmakväll med en hund i närheten kan vara mycket att se fram emot. Kanske passar ni på att ringa någon, se något ni tycker om eller ta det lugnt efter en full vecka. Vi hoppas att ni får känna er nöjda med er egen kväll och ha någon att dela en vänlig hälsning med, oavsett hur resten av omgivningen väljer att fira.
Det kan vara fint när höstens små firanden hjälper människor att få kontakt med varandra. Ett hej som blir ett samtal, en person som kommer ihåg att fråga hur det går eller någon som stannar upp och hälsar på hunden på ett sätt den trivs med. Vi önskar er många sådana vänliga möten, både under den här helgen och när de vanliga dagarna kommer tillbaka. Omtanken får gärna fortsätta efter att dekorationerna har plockats undan.
Ta hand om varandra och njut av det som gör kvällen fin för er. Vi önskar er glada stunder, behagligt sällskap och en lugn natt för både människor och hundar. En riktigt trevlig Halloween till er alla från Svea Doggie Service!