-
Hund och människa på varsin sida av björken
”Björken flyttade sig inte. Vi fick tänka om.”
Jag går till vänster om björken. Du går till höger. Det är inget särskilt märkvärdigt med det förrän vi båda tänker fortsätta. Då visar det sig att vi har fått med oss stammen mellan våra planer. Jag stannar och ser upp på dig. Du stannar och ser ner på kopplet. Björken står kvar på exakt samma plats som innan vi kom, vilket i stunden känns som ett ganska litet bidrag till lösningen.
Jag hade något att undersöka på min sida. Du hade blicken längre fram på stigen. Ingen av oss var på väg åt ett konstigt håll från sitt eget utgångsläge. Det var bara när vägarna skulle följas åt som det blev svårt. Jag tar ett steg åt sidan för att se om det hjälper. Kopplet rör sig mot barken och jag stannar igen. Du ser min rörelse och går genast tillbaka en bit så att det finns utrymme. Det var skönt. Jag hade inte tänkt använda hela kroppen till att dra en björk genom skogen.
Du böjer dig lite framåt och börjar visa med handen. Jag tycker om handen och går närmare den. Tyvärr kommer jag närmare från fel sida av stammen. Du skrattar till och hejdar rörelsen innan det hunnit bli ett varv till. Jag blir stående med nosen mot barken. Här doftar intressant också. Om du behöver tänka en stund kan jag mycket väl ägna mig åt den saken under tiden. Vi verkar ändå ha enats om att promenaden gör en liten paus här.
Sedan kommer du tillbaka runt björken åt samma håll som du nyss gick. Jag följer dina steg med blicken. Nu är vi på samma sida igen och kopplet hänger fritt. Du sträcker ut handen åt den öppna stigen och jag går med dig. Det gick ju. Jag vet inte varför vi behövde inleda med så många rörelser åt olika håll när du kunde komma tillbaka hit. Men jag är glad att du upptäckte det innan vi fick anledning att bli osams med ett träd.
Du behövde inte lossa kopplet från selen för att komma tillbaka. Jag kunde stå kvar på min sida och se när du kom runt stammen, utan att först behöva gå någon annanstans. Det var bra, för alldeles nyss gick en doft vidare in mellan träden. Jag hade nog kommit på ett eget litet ärende om du hade velat lämna mig sysslolös där en stund.
Några steg längre fram stannar du och ser på mig. Du har fortfarande det där lilla skrattet kvar i ansiktet. Jag går fram, nosar vid knät och slår svansen mot ditt ben. Vi blev färdiga med trasslet utan att någon av oss behövde vara särskilt stilig. Det tycker jag om. Jag kan fortsätta vara nyfiken på det som finns längs stigen, i stället för att gå och undra när min nästa lilla sväng ska bli något du blir irriterad över.
Det är mycket som ska få plats mellan din hand och min sele. Jag går gärna nära ibland, men nosen vill också följa kanten där dofterna är starkast. Du behöver se framåt så att vi hittar en väg genom allt. Vi håller inte reda på samma saker hela tiden. Det märks särskilt vid en stam som ingen av oss tänkte stanna vid. Då är det bra om du kan se att jag har hamnat någonstans, innan du bestämmer dig för att jag borde förstå hur jag ska komma därifrån.
Vi kommer till nästa björk en bit bort. Den här gången ser du vart jag är på väg och följer med på samma sida. Jag får nosa vid roten. Du står nära utan att behöva nå runt stammen med armen. När jag lyfter huvudet finns den öppna vägen framför oss båda. Det blev betydligt mindre arbete med just den här björken. Jag känner ingen skyldighet att göra samma upptäckt en gång till bara för att de två träden liknar varandra.
Längre fram behöver vi däremot gå förbi en gren som ligger över en del av stigen. Du visar den fria sidan innan vi kommer fram. Jag går dit och kan fortsätta undersöka marken när vi passerat. Det är trevligt när du hjälper mig med vägen medan det fortfarande finns flera lätta steg att välja mellan. Då behöver jag inte stanna med hela kroppen för att tala om att något har blivit svårt. Jag märker bara att vi hittar fram tillsammans.
På tillbakavägen får jag syn på platsen där vi stod med varsin del av kopplet runt stammen. Jag går dit igen, mest för att jag aldrig blev färdig med doften på min sida. Du kommer med. Där står vi nu, två betydligt mer samlade promenadkamrater vid samma träd. Jag nosar en stund och tittar sedan upp. Du ser ner på mig som om du också minns. Det är skönt när vi kan återvända till en plats där något blev tokigt utan att behöva börja om med själva tokigheten.
När vi går vidare har du slutat hålla armen beredd framför dig. Jag går med lite mer utrymme i stegen. Det kommer säkert att finnas fler saker i vägen för oss någon annan dag. En stol, ett bordsben eller ett hörn där jag råkar välja annorlunda än du. Jag hoppas att vi kan behålla något av ditt skratt till dess. Ibland behöver du visa vart jag ska. Ibland kan du komma tillbaka ett steg och möta mig där jag faktiskt står. Björken lär vi knappast få att hjälpa till, hur tydligt någon av oss än pekar.
-
Glad midsommar önskar Svea Doggie Service
Glad midsommar önskar vi på Svea Doggie Service! Vi hoppas att ni får en härlig helg och att både människor och hundar hittar sin favoritplats i firandet. Någon vill dansa, någon vill prata och någon har redan brett ut sig i gräset. Det finns något fint i att en dag tillsammans kan rymma så olika sätt att trivas, och vi önskar er mycket glädje i det sällskap ni har omkring er.
För många hör midsommar ihop med att få ses igen. Någon kommer lite senare än de andra, en berättelse får tas om för den som missade början och en plats vid bordet görs i ordning. Vi hoppas att ni får känna er väntade och välkomna, oavsett om ni har känt dem ni möter i många år eller är nya i sällskapet. Ett vänligt mottagande kan betyda mycket innan man har hunnit bli riktigt hemmastadd.
Hunden märker också när ett hem eller en trädgård fylls av människor. Rösterna, stegen och dofterna blir fler att hålla reda på. Vi önskar att det finns någon välbekant att söka sig till och en behaglig plats att vila på när den har sett färdigt för en stund. En hund kan vara med i gemenskapen också när den ligger en bit bort och sover medan människorna fortsätter prata.
Kanske ger dagen tillfälle till en promenad i ett annat sällskap än vanligt. Man kan få veta mycket om varandra när samtalet får fortsätta längs en väg, med naturliga avbrott för hundens undersökningar. Vi hoppas att ni får en sådan tur om det är något ni längtar efter. Ibland är det lättare att hinna prata med en person en stund utanför det stora sällskapet, och hunden brukar sällan protestera mot en extra runda.
Vi tänker också på er som firar långt från någon ni hade velat ha nära. En hälsning eller ett samtal kan föra med sig lite av den andres vardag och göra avståndet mindre för en stund. Vi önskar att ni får känna kontakten också när ni inte kan vara på samma plats. Kanske finns det något senare under sommaren att se fram emot tillsammans, eller en möjlighet att göra en enkel plan för nästa gång ni ses.
Sommaren ligger framför oss med dagar som ännu inte har fått sitt innehåll. Vi önskar er både vila och roliga upptäckter, i en takt som fungerar för er och er hund. En del planer blir kanske stora utflykter, andra handlar om att få mer tid för hemmet, de vanliga promenaderna och människor man tycker om. Vi hoppas att ni får möjlighet att välja något av det som ni själva mår bra av.
När midsommarkvällen blir sen kan det vara härligt att få stanna kvar i det ljusa en stund. Kanske sitter någon fortfarande ute medan andra börjar plocka undan. Hunden kan ha somnat för länge sedan och lyfta huvudet först när det låter som att sällskapet ska röra på sig. Vi önskar er ett fint avslut på dagen, med ro att landa efter allt som har hänt och med någon god stund att minnas när helgen är över.
Till alla våra hundvänner skickar vi en önskan om hälsa, vänlighet och en sommar med mycket att glädjas åt. Ta hand om varandra, hör av er till någon ni tycker om och ha det riktigt fint tillsammans. Varma midsommarhälsningar från Svea Doggie Service!
-
Hunden och kryckorna i hallen
”Jag känner igen dig, fast stegen låter annorlunda.”
Först hör jag dörren. Sedan hör jag något som inte brukar följa med dina skor. Två hårda ljud mot golvet, en paus och så dina steg, långsammare än jag väntat mig. Jag går ut i hallen med svansen i full gång. Där står du med en krycka på varje sida och försöker få plats med allt genom öppningen. Jag har just bestämt mig för en ordentlig hälsning när den andra personen vid dörren visar mig en bit åt sidan.
Jag blir kvar på mattan och tittar. Du säger mitt namn med samma röst som innan du gick. Det gör mig glad, men benen verkar ha fått en ny ordning som jag inte riktigt hinner följa. Jag vill komma nära. Samtidigt rör sig de långa sakerna på ett sätt som jag behöver se färdigt. Du stannar tills jag står stilla och sedan går ni vidare in i rummet. Jag följer efter på lite avstånd, med huvudet vänt mot ljuden från golvet.
När du har satt dig i fåtöljen blir det lättare. Kryckorna ställs undan så att de står stadigt och inte ligger över min väg. Dina händer kommer ner från handtagen och hittar tillbaka till platser jag känner igen. Jag får gå fram från sidan och nosa på tröjärmen. Där är du ju. Jag lutar mig försiktigt mot ditt knä och du stryker mig över bröstet. Det är skönt att få hälsa där vi båda har hunnit komma i ordning, i stället för mitt i dörren där allt behövde flytta sig samtidigt.
Du luktar fortfarande av det som finns utanför, så jag blir kvar en stund och undersöker. Den andra personen ställer vatten i min skål och flyttar väskan från hallen. Jag ser efter vad som händer och kommer sedan tillbaka till din hand. Jag hade många förslag på vad vi kunde göra när du kom hem. Nu verkar det trevligaste vara att du faktiskt sitter stilla. Det brukar krävas betydligt mer arbete från min sida för att ordna en så lång stund med dig på samma plats.
Efter en stund behöver du resa dig. Jag står genast upp, för det är ju så vi brukar börja. Men nu behöver dina fötter mer plats än jag hade tänkt mig. Du säger mitt namn och visar mig åt mattans andra kant. Jag följer handen. Därifrån kan jag se när du får tag i kryckorna utan att någon behöver trampa runt mig. Det tar längre tid än vanligt. Jag tycker om att du visar vart jag ska medan jag fortfarande kan hjälpa till genom att bara flytta på mig.
Vi tar oss genom rummet med olika sorters steg. Du räknar säkert ut var varje krycka ska stå. Jag försöker hålla reda på var jag själv kan gå utan att hamna framför nästa rörelse. Den andra personen går bredvid en stund och ser till att vägen är fri. Jag får följa med bakom, och när du stannar kan jag också stanna. Det är en ovanlig liten färd för oss att göra mellan fåtöljen och köket. Jag hade aldrig tidigare lagt märke till hur många saker som kunde finnas längs den vägen.
Sedan är det dags för min promenad. Det är den andra personen som tar kopplet. Jag går fram till kroken, blir ivrig och ser sedan efter dig. Du sitter kvar. Jag kommer tillbaka ett par steg som om du kanske missat att vi är på väg. Du kliar mig kort och låter mig sedan gå till dörren igen. Jag får komma ut och göra det jag behöver, även om vår vanliga lilla samling i hallen ser annorlunda ut. Det är bra att någon har tänkt på den delen också.
Ute är det juni och häcken har hunnit bli mycket mer intressant än den såg ut genom rutan. Jag nosar mig fram längs kanten och stannar vid mina vanliga ställen. Min promenadkamrat väntar tills jag är färdig. Jag behöver inte gå fort bara för att det blev en annan hand runt kopplet. När vi vänder hem känner jag igen fönstret och får lite mer bråttom. Du finns där inne, och jag har ännu inte kontrollerat om du tänkt fortsätta sitta så länge att jag kan lägga mig intill.
Det har du. Jag går fram och får nosa på handen innan jag lägger mig på mattan nära fåtöljen. Jag väljer platsen vid sidan, där du har visat att jag inte är i vägen när du behöver upp. Du ser vart jag hamnar och ler. Efter en stund låter du ena handen vila över min rygg. Jag somnar nästan, vaknar när du flyttar armen och upptäcker att jag inte behöver resa mig. Du skulle bara nå koppen. Allt som rör sig i rummet har inte blivit ett nytt uppdrag att följa med på.
Framåt kvällen gör du ett försök att kasta min mjuka leksak från stolen. Den kommer ungefär lika långt som din ena fot. Jag går dit och tar den med all den högtidlighet ett sådant kast förtjänar. Du börjar skratta. Där känner jag igen dig ännu tydligare. Jag bär leksaken tillbaka och stannar med den mellan tassarna i stället för att trycka den mot benet. Du får gärna vara med i leken på det sätt som fungerar just nu. Jag har ändå alltid tyckt att den bästa delen är när du ser att jag kommer tillbaka.
När det blir stilla igen lägger jag mig nära, men lämnar platsen framför dina fötter fri. Kryckorna står där du kan nå dem och jag kan se när du behöver dem. Dina steg låter annorlunda i dag. Vi har fått vänta lite mer och tänka efter på vägar som vi annars bara går. Men handen på min sida är din, rösten är din och du skrattade åt min leksak alldeles nyss. Jag kan lära mig den nya takten med dig. Vi behöver inte göra allt precis som förut för att fortfarande känna igen varandra.
-
Kopplad hund ser hästar på avstånd
”Vi kan se på varandra utan att behöva gå närmare.”
Jag stannar så hastigt att du hinner ta ett steg till innan du märker det. Där borta finns något med fyra ben, men resten stämmer inte riktigt med de hundar vi brukar möta. Benen är långa. Halsen fortsätter uppåt på ett mycket bestämt sätt. Och när huvudet lyfts från gräset verkar det finnas ännu mer av hela djuret än jag först hade sett. Du stannar bredvid mig och följer min blick. Sedan säger du lugnt att där går hästarna.
Jag har redan börjat samla in min egen beskrivning. Vinden kommer från hagen och bär med sig en lukt som jag gärna vill få bättre ordning på. Jag lyfter nosen, tar ett steg åt sidan och ser efter om den blir tydligare därifrån. Hästen böjer ner huvudet igen. Den verkar ha mycket att göra med gräset. Jag är imponerad av hur länge någon kan undersöka samma sak utan att flytta tassarna, fast jag inser att de där fötterna antagligen behöver ett annat namn.
Du leder mig en bit bort från kanten på vägen. Vi är utanför hagen och det finns gott om mark mellan oss, staketet och hästarna längre in. Där kan jag stå bredvid ditt ben utan att försöka göra allt samtidigt. Jag kan titta, lukta och höra din röst. Du släpper inte fram mig mot staketet bara för att jag blivit nyfiken. Jag känner vägen du visar med dina steg och följer med till platsen där vi kan se utan att stå alldeles intill.
En andra häst kommer fram bakom den första. Jag hade inte räknat med att det kunde finnas fler delar av den här upptäckten. Den rör svansen och går några steg genom gräset. Då kommer ett litet ljud ur mig. Jag vet inte om du skulle kalla det en fråga, men jag behövde uppenbarligen säga något om rörelsen. Du gör ingen stor sak av ljudet. Du vänder kroppen åt sidan och vi går lite längre bort. Jag följer med, fortfarande upptagen av det som händer där inne.
På den nya platsen kan jag sänka huvudet en stund. Det finns en tuva vid diket som också behöver undersökas. Jag märker hur skönt det är att kunna göra det utan att genast behöva lyfta blicken igen. Hästarna syns fortfarande, men de fyller inte hela mig längre. Jag kan nosa på marken och sedan välja att se upp. Du står kvar på vår sida och väntar. Kopplet håller oss tillsammans utan att vara det enda som får mig att stanna där jag är.
Du känner nog igen sådant här bättre än jag. Du kan säga vad djuren heter och se var vägen fortsätter. Jag måste börja med det som faktiskt når mig: lukten, rörelserna och hur mycket plats de tar när jag tittar. Det hjälper att du inte kräver en färdig uppfattning av mig genast. Jag kan vara nyfiken och lite överväldigad på samma promenad. Vi behöver inte ordna ett möte för att jag ska få vara med om något nytt.
En av hästarna lyfter huvudet och ser åt vårt håll. Jag blir stilla. Det är något särskilt med att upptäcka att den jag har tittat så noga på också kan titta tillbaka. Du säger mitt namn mjukt och jag vrider ena örat mot dig. Där finns du fortfarande. Jag behöver inte avgöra hela situationen själv. Efter en liten stund vänder hästen bort huvudet och fortsätter med gräset. Jag andas ut och nosar på kanten igen, som om även jag hade kommit på något annat att göra.
Vi fortsätter längs vägen utan att gå in genom någon grind. Hästarna blir mindre bakom oss. Jag vänder mig om ett par gånger och du anpassar stegen så att jag hinner titta utan att snubbla efter dig. Sedan kommer vi till en bit med träd mellan oss och hagen. Där hittar jag spår efter något mycket mindre. Nosen hamnar nära marken och kroppen får en annan sorts brådska. Du skrattar lite åt hur fort en stor upptäckt kan få sällskap av en alldeles liten lukt.
På hemvägen ser vi hagen igen från andra hållet. Du väljer att gå på den sida av vägen där vi har mer utrymme. Jag känner igen lukten innan jag ser huvudena i gräset. Det gör fortfarande intryck på mig, men jag behöver inte stanna lika tvärt nu. Vi går några steg, tittar en stund och fortsätter sedan. Du håller mig nära och visar med hela kroppen vilken väg vi ska ta. Jag följer gärna när jag slipper gissa om du tänker gå mot djuren eller förbi dem.
Det finns något skönt i att vi får lämna dem där. Jag behöver inte komma fram och få en främmande nos alldeles intill min för att promenaden ska räknas som lyckad. Jag har sett hur de rör sig, känt en ny lukt och upptäckt att vi kan gå vidare tillsammans. Hästarna får ha sitt gräs. Jag får ha min sida av vägen, med allt som ligger där och väntar på en hundnos. Det verkar finnas sysselsättning åt oss allihop utan att någon behöver kliva in i den andres stund.
Hemma går jag till vattnet medan du hänger upp kopplet. Sedan lägger jag mig på mattan och hör dig röra dig genom köket. Dina steg är väldigt välbekanta efter de långa ben vi såg där ute. Du kommer förbi och stryker mig över sidan. Jag blundar en liten stund men lyfter huvudet när du går mot hallen igen. Om vi tar samma väg en annan dag följer jag gärna med. Nu vet jag lite mer om vad som kan finnas på andra sidan gräset, och jag tycker om att du gav oss plats att upptäcka det utan att skynda närmare.
-
Pallplats i Tierp, men ingen spårmästare för Uppland
David Sundqvist och Tango kom trea på elitspårtävlingen hos Tierps Brukshundklubb den 15 juni. De var också bäst placerade av Upplands ekipage i den publicerade resultatlistan. Ändå fick distriktet ingen mästare. Förklaringen finns i kravet på certifikatpoäng: att placera sig främst bland distriktets deltagare räckte inte. Det är en sådan nyhet där en extra titt på villkoren gör stor skillnad för hur man förstår både prispallen och den titel som inte delades ut.
Carina Nordin och Calle vann tävlingen på 589 poäng och fick certifikat. Stig Stangvik och Opi blev tvåa med 511,5 poäng och godkänt resultat. Båda ekipagen tävlade utanför Uppland. David och Tango fick 498 poäng, medan Eva Nylander och Sztorma kom fyra med 494. Båda Upplandsekipagen blev godkända. Distriktets rapport, publicerad samma eftermiddag, konstaterar att de inte nådde certifikatpoäng och att någon DM-vinnare därför inte kunde utses.
Tre krav måste klaras samtidigt
I reglerna som gäller för elitklass spår 2025 krävs minst 520 poäng totalt för certifikatpoäng. Dessutom måste hunden nå minst 189 poäng i lydnadsmomenten och 240 i huvudmomentet. Alla tre gränserna ska klaras. Ett tänkt ekipage med 530 totalt men bara 188 i lydnaden skulle därför missa certifikatpoängen. Poäng från ett starkare spår kan alltså inte kompensera för att lydnaden ligger under sin särskilda gräns. För godkänt resultat är kraven lägre: 325 poäng totalt, varav minst 190 i specialmomenten.
I Tierp låg de två redovisade Upplandsekipagen redan med sina totalsummor under gränsen 520. David och Tango saknade 22 poäng till just den totalgränsen, Eva och Sztorma 26. Vi behöver därför inte gissa om enskilda delmoment för att förstå beskedet om DM-titeln. Resultatnotisen ger inga sådana delpoäng, och den berättar inte heller vilket moment som var svårast för varje hund. Den förklaringen skulle kräva de fullständiga protokollen.
Certifikatpoäng och certifikat är olika saker
Certifikatpoäng anger att ett resultat klarar de fastställda poängkraven. Ett utdelat bruksprovscertifikat är en ytterligare merit, där reglerna också tar hänsyn till placeringen och i vissa fall avståndet till vinnaren eller en högre poängsumma. I Tierps notis står det cert vid Carinas och Calles seger. För att förstå varför Uppland blev utan mästare är det däremot redan kravet på certifikatpoäng som är avgörande. De två begreppen behöver hållas isär när man läser resultat.
Jag förstår att en pallplats och ett uteblivet mästerskapstecken kan kännas motsägelsefulla för den som följer tävlingen hemifrån. Men ett distriktsmästerskap kan både rangordna de egna ekipagen och ställa ett krav på nivån som vinnaren ska nå. Det blir lättare att ta till sig om villkoret förklaras med dagens verkliga siffror. Här fanns godkända resultat och en tredjeplats att redovisa, samtidigt som gränsen för titeln inte nåddes.
För hunden och föraren återstår sedan frågan om vad de vill arbeta vidare med tillsammans. Då behövs mer än ordet godkänd eller en slutplacering. Delpoängen kan hjälpa till att välja vad nästa träning ska handla om, medan bemötandet efter tävlingen avgör hur lätt det känns att börja igen. Jag vill att det ska finnas utrymme för både noggrannhet och omtanke där. Man ska kunna förklara varför en titel uteblir och ändå möta ekipaget med respekt för arbetet som faktiskt har genomförts.
-
Hundens nosdutt mot handen
”Du blev glad för en nosdutt. Det tänker jag prova igen.”
Handen är tom. Jag har undersökt den ordentligt och tycker att den saken är avgjord. Ändå håller du kvar den framför mig, öppen och alldeles stilla. Du har satt dig på mattan med de små bitarna i den andra handen. Jag tittar dit. Du tittar på mig. Vi verkar vara på väg att göra något tillsammans, men jag är ännu inte säker på vilken av dina händer som bäst kan förklara vad det är.
Jag kommer närmare för att nosa en gång till. Då nuddar nosen din handflata. Du säger genast det där korta glada ordet och ger mig en bit från andra handen. Jag tuggar och ser upp. Det var ett överraskande litet arbete för en så vänlig reaktion. Jag hade hunnit fundera på om du ville att jag skulle sitta, lägga mig eller kanske visa tassen. Nu verkar det som att jag redan hade gjort det viktiga innan jag ens hade kommit fram till ett förslag.
Du tar undan handen och visar den sedan igen. Den kommer tillbaka på ungefär samma plats, nära min nos och utan att röra sig mot ansiktet. Jag går fram. Dutt. Där kom det glada ordet igen, följt av något gott. Nu börjar jag få en uppfattning om vad du har blivit så intresserad av. Det är själva mötet mellan nosen och handen som du väntar på. Resten av mig får bara följa med och hålla balansen medan vi ordnar det.
Nästa gång blir jag ivrig och nosar också på fingrarna. Du väntar lugnt. Jag undersöker handflatan, hittar mitten och känner den lilla beröringen igen. Då händer det som jag har börjat känna igen. Du behöver inte prata länge medan jag arbetar. Det är lättare när det glada kommer precis där jag gör något, medan jag fortfarande vet vilken rörelse jag nyss hade i kroppen. Jag kan ta med mig den till nästa försök utan att börja gissa mellan allt annat jag kan.
Efter några gånger råkar du hålla handen högre. Jag lyfter huvudet, sträcker på halsen och börjar flytta vikten mot bakbenen. Du ser det innan det blir något hopp. Handen kommer ner igen och jag kan stå kvar med tassarna på mattan. Det känns bättre. Jag hade gärna kommit åt den där uppe också, men nu kan vi fortsätta med det vi nyss höll på med. Du skrattar åt din egen hand och låter den hitta tillbaka till en höjd som passar oss båda.
Sedan flyttar du handen en liten bit åt sidan. Jag ser förflyttningen och går efter med nosen. Resten av kroppen hamnar också lite annorlunda. Du har fått mig att byta plats utan att lägga en hand över ryggen eller dra mig i halsbandet. Jag märker mest att jag kan nå samma trevliga sak från ett annat håll. Du ser så nöjd ut att jag vrider huvudet för att kontrollera om det finns något mer jag missat. Nej, tydligen var även den här lilla rörelsen värd att bli glad åt.
Vi slutar efter en kort stund. Jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med innehållet i godishanden, men du lägger undan bitarna och reser dig långsamt. Jag följer inte efter din hand genom hela rummet. Den har fått annat att göra nu. Jag går till vattnet och kommer sedan tillbaka till mattan där du satt. Där nosar jag en gång till, mest för att arbetet med händerna inte har berättat riktigt allt om vad som kan ha hamnat på golvet under tiden.
En annan dag provar vi igen. Jag känner igen den öppna handen och går fram innan du hunnit börja förklara. Du sätter ett litet ord till den rörelse vi redan har fått ordning på. Jag lyssnar, nuddar och ser upp när du svarar. Det är trevligt att komma tillbaka till en uppgift som har en bekant början. Jag behöver inte bli överraskad av vad du plötsligt vill med min kropp. Jag kan göra något själv och märka att du har förstått mitt svar.
Så småningom visar du handen när vi ska flytta oss lite i hallen. En väska står där du behöver gå. Jag går fram med nosen och hamnar bredvid dig i stället för mitt framför dörren. Du får plats att öppna och jag får veta vart jag ska. Det blir mindre trassel än när du böjer dig över mig och försöker flytta både hund, väska och dina egna ben samtidigt. Vi har hittat en liten rörelse som båda kan vara med i utan att någon behöver skynda.
Ute i trädgården är handen samma hand, men där finns mycket mer som vill bli undersökt. Jag hör en fågel i häcken och vrider huvudet. Du blir inte stående med handen framför mig och upprepar dig tills vi båda tröttnat. Du tar en paus. När jag kommer tillbaka håller du den nära och gör det lätt igen. Jag nuddar, du blir glad och sedan får jag fortsätta nosa. Det blev lättare när vi gjorde uppgiften enkel igen, här ute där så mycket annat lockade.
När vi går in står du och ser på handflatan en stund. Jag vet inte om du hade föreställt dig att något så litet kunde användas på så många platser. Jag har mest lagt märke till att den har blivit rolig att söka upp när du visar den. Du kan be mig om en rörelse, och jag kan svara med nosen. Det är ett ganska bra samtal för två som annars ägnar mycket tid åt att försöka förstå varandras fötter, händer och långa meningar. Jag kommer gärna fram nästa gång också. Du såg så glad ut när jag träffade rätt.
-
Hunden på veterinärens golvvåg
”Fyra tassar. Jag behöver få dit dem i min egen takt.”
Du vet visst vad den där platta saken är till för. Du pekar mot den och ser ut som om vi snart ska vara färdiga. Jag står kvar vid din sko. Här inne luktar det hundar som inte syns, något skarpt från golvet och en människa som kom fram genom dörren bakom disken. Det finns anledning att titta sig omkring innan man ställer hela kroppen på nästa förslag. Jag börjar med nosen. Den har trots allt följt med mig till nya platser förut.
Vi har inte kommit för något långt besök i dag. Du har pratat med människan bakom disken och fått visa mig runt när det är lugnt. Jag förstår inte överenskommelsen, men jag märker att ingen skyndar fram till mig med händerna. Jag kan undersöka kanten på en stol och sedan gå tillbaka till dig. Dörren mot gatan syns från vår plats. Det är skönt att veta var vi kom in, även när vi inte är på väg ut riktigt än.
Vågen ligger lågt, med en mörk matta ovanpå. Den är tillräckligt stor för mig, säger du. Det är möjligt. Den är också något annat än golvet, och från min höjd tycker jag att den skillnaden förtjänar lite uppmärksamhet. Jag nosar längs kanten. Du låter kopplet hänga så att jag kan dra tillbaka huvudet när en dörr öppnas längre bort. Sedan blir det stilla igen. Jag hör din sko flytta sig, men du kommer inte efter för att få mig närmare.
Du lägger en liten bit av något jag tycker om på golvet intill. Jag får äta i dag, det hade ni redan ordnat innan vi kom. Jag tar biten och nosar sedan på platsen där den låg, ifall någon missat att nämna resten. Du ler. En bit till hamnar närmare den mörka mattan. Jag går dit för att undersöka, fortfarande med tassarna på det vanliga golvet. Det behöver tydligen inte bli allt på samma gång. Den upptäckten gör mig mer nyfiken på vad du tänkt hitta på härnäst.
Första framtassen kommer upp utan att jag riktigt planerat det. Jag känner underlaget och stannar. Du är genast glad, men inte så hastigt att jag behöver hoppa till av din glädje. Jag kan stå kvar och känna efter. Sedan flyttar jag ner tassen igen. Du ser mig göra det och väntar. Jag hade nog behövt gå av för att förstå att jag kunde. Nu vet jag att den där lilla kanten går åt båda håll och att vi fortfarande är överens om att jag får undersöka den.
Människan bakom disken fortsätter med sitt. Ingen står böjd rakt över mig och väntar på sista tassen. Jag går en liten bit bort, nosar vid ditt byxben och kommer sedan tillbaka till kanten. Den andra framtassen får följa med upp den här gången. Nu står jag med framtassarna på vågen och baktassarna på golvet. Du säger något vänligt och ger mig en bit från handen. Jag tuggar färdigt innan jag flyttar mig igen. Det finns ingen anledning att blanda ihop ett gott tugg med ett svårt beslut om bakbenen.
Jag vet att du gärna vill hjälpa när jag stannar. Ibland kommer händerna så fort att jag inte hunnit tala om vad jag tänker göra själv. Här låter du dem vara kvar nära din egen kropp. Jag kan ta ett steg framåt utan att samtidigt försöka komma undan ett lyft. Bakfötterna hamnar till sist på mattan. Du ser nöjd ut, och jag tittar upp för att se om jag har förstått resten. Där finns din hand igen. Jag tycker allt bättre om den här delen av besöket.
Det är när jag flyttar huvudet mot fickan som du börjar skratta. Siffran där borta verkar behöva något som jag ännu inte har erbjudit: att jag står stilla en liten stund. Du ger mig tid att tugga och håller sedan handen så att jag slipper sträcka mig långt. Jag kan stå med alla fyra tassarna på samma plats. Det händer inte mycket mer än så. Ändå låter ni båda så nöjda när den lilla stunden räcker att jag nästan börjar vifta bort hela resultatet med svansen.
Sedan får jag gå av. Jag kliver ner och nosar på golvet. Du stoppar undan något i fickan och säger att vi är färdiga för den här gången. Jag ser tillbaka på vågen. Den har inte förändrats särskilt mycket sedan vi kom, men jag har hunnit gå både upp och ner utan att någon drog eller lyfte upp mig. Jag vet hur mattan känns nu. Det är en ganska stor skillnad för något som såg så litet ut när du först pekade på det.
Ute blir luften större igen. Det luktar juni från en rabatt vid parkeringen och jag stannar där medan du ordnar med jackfickan. Du låter mig nosa färdigt innan vi går vidare. Jag har fått göra något nytt och sedan kommit tillbaka till sådant jag känner igen: ditt ben i närheten, en bit mark att undersöka och kopplet som följer med utan brådska. Du säger att det gick fint. Jag går gärna med dig en liten stund till innan vi åker hem.
Hemma ställer jag mig på mattan i hallen medan du lossar selen. Alla fyra tassarna står där utan att någon behöver fundera på saken. Du kliar mig över bröstet och jag lutar mig närmare. Jag tycker om att vi kan göra något tillsammans även på en plats där jag inte genast vet hur allting fungerar. Nästa gång kanske jag fortfarande vill nosa på kanten först. Du får gärna vara glad åt att jag kommer ihåg den. Låt mig bara hinna sätta ner tassarna innan du tänker att vi redan är färdiga.
-
Hunden och dammsugaren
”Jag kan flytta på mig. Tala bara om vart.”
Du drar fram den ur skåpet och jag lyfter huvudet från mattan. Först säger du att här var det visst dags igen. Sedan tittar du på mig, som om jag kunde lämna en förklaring till allt det som ligger på golvet. Jag har legat här en bra stund utan att samla ihop någonting särskilt. Det måste jag få säga. Om det råkar finnas lite av mig kvar där jag har vilat är det väl ett ganska tydligt tecken på att jag varit hemma.
Du ställer dammsugaren i hallen och börjar dra ut sladden. Jag känner igen ordningen. Snart kommer ljudet, sedan rör sig det långa röret över mattan och till sist behöver jag flytta mig. Jag reser mig redan nu. Det är lättare att välja en annan plats innan allt har börjat brumma. Jag går till dörröppningen och stannar där. Därifrån ser jag både dig och vägen in till rummet där min bädd ligger. Det verkar vara en rimlig plats för den som blivit tillfälligt av med sin matta.
Men du behöver igenom med maskinen. Jag ser det först när hjulen kommer närmare. Då tar jag ett steg åt sidan samtidigt som du gör samma sak. Vi hamnar framför varandra igen. Du suckar, sedan ser du ner och börjar skratta lite. Jag viftar försiktigt med svansen. Det var skönt att det blev den rösten. Jag försöker faktiskt hjälpa till, även om jag uppenbarligen har valt den enda plats i hela huset som du tänker använda just nu.
Den här gången stannar du innan du sätter igång. Du flyttar bädden en liten bit inne i det andra rummet och visar mig vägen dit. Jag följer med, nosar i kanten och går ett varv innan jag lägger mig. Här kan jag se dig genom öppningen utan att behöva stå i den. När du går tillbaka ligger jag kvar med huvudet högt. Jag vet åtminstone var jag får plats nu. Du har inte bara sagt att jag ska bort. Du har gjort det lättare att förstå vart jag kan gå.
Ljudet börjar. Öronen vrider sig genast åt hallen. Jag ser slangen röra sig och följer den med blicken tills du försvinner in i vardagsrummet. Bädden ligger stilla under bröstet. Du kommer tillbaka i dörröppningen när du vänder och upptäcker att jag tittar. Då säger du mitt namn med din vanliga röst. Jag rör lite på svansen men ligger kvar. Du verkar nöjd med det svaret. Det är skönt när jag kan svara utan att behöva gå fram till något jag hellre betraktar härifrån.
Sedan kommer du till hörnet där min leksak ligger. Du stänger av och tar upp den. Jag reser huvudet högre. Det är den mjuka med ena örat borta, och du har faktiskt hållit den i precis rätt höjd för att jag ska märka saken. Du kommer in och lägger den bredvid bädden. Jag tar den försiktigt och vänder den mellan tassarna. Nu har jag fått med mig mer av mitt rum hit, fast du fortfarande håller på med golvet där ute.
När ljudet börjar igen blir jag liggande med leksaken nära nosen. Jag behöver inte ha bestämt mig för att tycka om dammsugaren för att kunna ha det ganska bra på min plats. Jag kan lyssna en stund, följa dina ben när du passerar och sedan undersöka sömmen vid leksakens andra öra. Det finns fler saker i rummet än ljudet. Någonstans utanför fönstret hörs en fågel när du stänger av nästa gång. Jag vrider huvudet dit. Det har hunnit bli en helt vanlig juniförmiddag också, mitt i allt ditt arbete.
Du öppnar fönstret en liten bit och luften rör sig genom rummen. Jag känner något från gräset där ute och lägger hakan på kanten av bädden. Du får fortsätta en stund till. Jag har inte räknat hur många gånger du dragit röret över mattan, men jag hoppas att den visar tillräcklig tacksamhet efteråt. Du har trots allt ägnat den mer uppmärksamhet än den brukar få. Själv tycker jag att den var fullt möjlig att ligga på redan innan vi började.
Till slut blir det tyst på ett annat sätt. Du drar ur sladden, rullar in den och ställer undan röret. Jag väntar tills hjulen har slutat röra sig innan jag går fram. Maskinen luktar varmt och dammigt. Du låter den stå stilla medan jag nosar på ena sidan, sedan bär du in den i skåpet. Jag behöver inte hälsa mer än så. Jag är mest intresserad av att se vad som hänt med platsen där jag låg när hela företaget började.
Mattan luktar annorlunda. Jag går över den långsamt, nosar vid kanten och hittar leksakens gamla plats. Du har flyttat tillbaka stolen, och i hörnet ligger inte längre den lilla smula som jag hade tänkt undersöka senare. Det är en förlust jag får försöka leva med. Du kommer in med min bädd och sätter den där den brukar stå. Jag följer med och rättar till tyget en aning. Allt behöver tydligen inte ordnas av samma person för att ett rum ska bli färdigt.
När du sätter dig med koppen lägger jag mig på mattan igen. Du ser på mig och säger att nu blir det väl snart likadant. Jag sträcker ut frambenen och låter hela sidan sjunka ner. Det känns bra här. Golvet är rent, leksaken finns nära och jag har fått hitta tillbaka utan att bli bortkörd från varje plats jag försökte välja. Du lutar dig ner och kliar mig på bröstet. Om du tänker börja om en annan dag kan vi gärna behålla den delen av ordningen: visa mig var jag får vara, så kan du ta hand om mattan under tiden.
-
Liten hund på vardagsrumsgolvet
Jag är liten. Min vilja finns ändå.
Jag stod på vardagsrumsgolvet när handen kom ner. Först trodde jag att vi skulle hälsa, så jag gick ett litet steg närmare. Sedan böjde du dig mer och jag flyttade mig åt sidan. Du stannade. Det var jag glad för. Jag hade inte hunnit förstå om jag skulle bli klappad, flyttad eller få följa med någonstans där tassarna inte kunde nå marken.
Du satte dig ner i stället. Härifrån kunde jag se ansiktet och händerna utan att behöva böja huvudet långt bakåt. Jag kom fram och nosade vid ditt knä. Du lät mig göra det innan du strök över sidan på mig. Vi fick börja med något som jag kunde välja att delta i, och jag behövde inte hålla reda på ett par händer som följde efter när jag försökte få lite avstånd.
Det är lätt att flytta på mig. Jag vet det, för ibland försvinner golvet under tassarna innan jag hunnit ta det sista steget jag tänkt mig. Människor kan få mig med sig utan att först behöva övertyga alla mina ben. Men det betyder inte att jag har slutat vilja något bara för att jag inte väger särskilt mycket. Jag har fortfarande en plats jag står på och något som jag håller på att upptäcka där.
Jag kan tycka om att vara nära dig. När du sitter stilla kommer jag gärna fram och ställer mig intill. Ibland vill jag bli klappad en bra stund. Ibland vill jag nosa på handen och sedan gå vidare. Det är olika sorters närhet, och jag uppskattar när du ser skillnaden. En kort hälsning behöver inte alltid bli början på att du tar upp mig och bestämmer hur länge jag ska vara kvar.
Den här gången hade du tänkt hjälpa mig med något vi behövde öva på. Du visade händerna lugnt och lät dem först vila nära kroppen på mig. Jag stod kvar och fick något gott ur fickan. Sedan släppte du och väntade. Det blev ett litet försök som gick att förstå, utan att jag måste vara högt uppe innan jag fick veta hur resten kändes.
Vi hade tid att stanna där. Du behövde inte göra övningen längre bara för att jag hade klarat den första delen. Jag gick ett litet varv och kom tillbaka av mig själv. Du såg på mig, lät mig stå nära och började sedan försiktigt igen. Det var lättare att känna efter när inget kom hastigt bakifrån och jag fortfarande hade alla fyra tassarna på mattan.
När du senare lyfte mig hade kroppen stöd både framtill och under bakdelen. Jag behövde inte hänga och försöka få ordning på benen i luften. Du höll mig nära och satte sedan ner mig lugnt igen. Jag fick känna golvet under tassarna innan händerna lämnade mig. Det var en kort stund, men jag hann märka vad som hände från början till slut.
Jag gick inte undan när du satt kvar efteråt. Jag nosade på fingrarna och stannade vid ditt knä. Du lät oss vara färdiga där. Det tyckte jag om. Jag hade fått prova något utan att behöva fortsätta tills jag blev osäker, och vi kunde fortfarande vara nära varandra när själva övningen hade tagit slut. Dina händer hade inte blivit något jag måste hålla mig undan från för säkerhets skull.
Senare kom någon på besök. Jag gick med dig till hallen och såg skorna komma in över tröskeln. Den nya handen började genast röra sig ner mot mig, men du hjälpte oss att få lite lugnare början. Personen satte sig en bit ifrån och lät mig undersöka i min egen takt. Jag kunde gå fram när jag var redo och lämna platsen igen när jag nosat färdigt.
Ingen behövde lyfta mig för att få ett trevligt möte. Jag kunde stå på golvet och vara nära ändå. Personen lät handen vila vid sidan och jag kom tillbaka efter en liten stund. Då blev det en klapp som jag gärna stannade för. Det var fint att min första omväg inte blev tagen som ett nej till allt, utan som att jag behövde få veta lite mer innan jag kom nära.
På promenaden gick jag själv så länge vägen fungerade för oss. Du lät mig undersöka samma sorts kanter som större hundar brukar få nosa på. Min nos befinner sig nära mycket av det som händer där nere, och det finns gott om sådant som tar tid att reda ut. Jag vill inte lämna varje intressant fläck i luften bara för att du enkelt skulle kunna bära mig vidare.
Vid en trång passage hjälpte du oss däremot förbi. Du hade sett vad som kom emot oss och ordnade plats utan att vänta tills det blev rörigt. Jag fick följa med nära dig, med kroppen stadigt stödd, och kom sedan ner på marken där vi kunde fortsätta. Det fanns tillfällen när du behövde ta ansvar för hur vi kom fram. Jag uppskattade att hjälpen inte gjorde resten av promenaden till något jag bara fick betrakta från din famn.
När vi kom hem gick jag fram till min bädd. Du böjde dig inte för att ordna om min sista bit av vägen. Jag kunde själv ta mig dit, vända mig och lägga huvudet där jag ville ha det. Efter en stund kom du förbi och stannade när jag lyfte blicken. Handen kom ner långsamt. Jag reste mig och gick fram för att möta den.
Där fick du svaret den här gången. Jag ville gärna stå nära och bli kliad en stund, med tassarna kvar på golvet. Du lät mig göra det. Sedan gick jag tillbaka till bädden och lade mig igen. Det var inget stort avstånd mellan oss, bara några steg som jag hade fått ta själv. För en liten hund kan även de stegen vara värda att få behålla.
-
Hunden på filten i majgräset
Din lediga dag fick börja med min vila.
Du kom ut med min filt och lade den i gräset. Jag hade följt efter dig från dörren och nosade längs kanten innan jag ställde mig på den. Solen nådde en del av vår plats, medan den andra låg i skugga. Du satte dig en bit ifrån och ställde skorna stadigt framför stolen. Det såg ut som om du tänkte stanna här en stund.
Jag lade mig ner nästan genast. Vi hade redan varit på vår morgonrunda, jag hade fått mat och det fanns inget vid dörren som jag behövde hålla reda på. Jag vände mig ett varv på filten och valde den del där jag kunde ha huvudet vänt mot dig. Sedan sträckte jag ut frambenen och lät resten av kroppen följa efter.
Du tog fram en leksak och höll den i handen ett ögonblick. Jag såg rörelsen men reste mig inte. När du lade ner den i gräset tittade jag på den och sedan på dig. Du log och lät den ligga. Det var skönt att min blick fick räcka som svar den här gången. Jag kunde vara glad att vara nära utan att vilja börja leka just nu.
Det finns dagar när du kommer hem och verkar vilja hinna ge mig allt du inte hunnit tidigare. Jag ser väskan som packas, kopplet som hämtas och handen som visar mot dörren igen. Ofta blir jag ivrig. Ibland har jag redan kommit till ro och behöver få upptäcka ditt nya förslag lite långsammare. Jag kan inte alltid börja om från samma fart bara för att det plötsligt finns mer tid i din dag.
Här ute hade du kunnat hitta på mycket med mig. Leksaken fanns nära, vägen utanför grinden var öppen och jag hade gärna följt dig om du rest dig för att gå. Men du satt kvar. Jag fick behålla den stilla stunden som jag redan hade börjat med. Det var inte något jag behövde avbryta för att visa att jag uppskattade att du var hemma.
Jag lyfte huvudet när en fågel landade en bit bort. Den hoppade över gräset, stannade och fortsatte sedan åt ett annat håll. Du följde min blick men gjorde inget mer av det. Jag kunde titta tills fågeln försvann och sedan lägga mig ner igen. Det fanns sådant att upptäcka även från filten, utan att hela kroppen måste vara på väg efter det.
Efter en stund reste du dig. Jag öppnade ögonen och såg hur du gick tillbaka till dörren. Det var en kort tur för att hämta något, och när du kom ut satte du dig på samma plats. Jag behövde inte följa med för att kontrollera fortsättningen. Ljudet av stolen när du satte dig till rätta blev slutet på den lilla undersökningen, och jag kunde låta huvudet vila mot kanten av filten.
Du hade händerna stilla i knät en bra stund. Det var en annan sorts sällskap än när de visar mig vägen, tar emot en leksak eller ordnar med kopplet. Jag kunde se dem utan att vänta på nästa uppgift. Ibland tittade du åt mitt håll och log. Jag svarade med en liten rörelse i svansen, fortfarande liggande på sidan. Vi hade kontakt även när ingen av oss bytte plats.
Jag tycker om att få vara med när det vanliga händer runt omkring. Du behöver inte alltid göra något särskilt för min skull. En stol som flyttas lite, en hand som kommer ner när jag går förbi och en lugn plats nära dina fötter kan också höra till en fin dag. Här kunde jag somna medan du satt kvar, utan att vara bortvald eller bortglömd.
När jag vaknade till hade skuggan flyttat sig en liten bit. Jag reste mig, sträckte på kroppen och gick fram till din sida. Du lät handen följa min rygg när jag passerade och jag stannade till vid ditt knä. Nu ville jag gärna ha mer av den stunden. Du kliade mig vid bröstet och jag stod stilla medan svansen rörde sig långsamt bakom mig.
Sedan drack jag vatten och nosade ett varv över gräset. Leksaken låg fortfarande där du lämnat den. Jag gick fram, undersökte den och tog den i munnen. När jag kom tillbaka till dig behövde du inte gissa vad jag ville på samma sätt som förut. Jag stod nära med saken framför ditt ben, och när handen kom ner höll jag kvar ena änden.
Vi lekte en liten stund mellan stolen och filten. Du följde min rörelse utan att göra hela gräsmattan till en lång jakt. När du släppte gick jag några steg med leksaken och lade mig sedan ner med den mellan tassarna. Jag var nöjd där. Du satte dig igen och lät mig behålla den utan att försöka locka fram ännu ett varv för att vi just hade kommit igång.
Senare tog du fram kopplet och den här gången reste jag mig innan du ens hunnit komma till dörren. Jag följde med in för att se till att allt blev gjort i rätt ordning. Skorna kom på, kopplet fästes och vi gick ut genom grinden tillsammans. Jag hade fått vila färdigt och var nyfiken på det som fanns längs vägen. Vi hade fortfarande gott om dag kvar framför oss.
Filten låg kvar i gräset när vi lämnade vår plats. Du behövde inte vika ihop den för att bevisa att stunden hade gjort nytta. Jag hade sovit, vaknat och kommit fram med en egen invit när jag ville mer. Nu gick jag bredvid dig och stannade vid den första gräskanten utanför grinden. Din lediga dag hade hunnit bli vår, utan att du behövt fylla varje stund åt mig.