Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
Hunden på filten i majgräset
Din lediga dag fick börja med min vila.
Du kom ut med min filt och lade den i gräset. Jag hade följt efter dig från dörren och nosade längs kanten innan jag ställde mig på den. Solen nådde en del av vår plats, medan den andra låg i skugga. Du satte dig en bit ifrån och ställde skorna stadigt framför stolen. Det såg ut som om du tänkte stanna här en stund.
Jag lade mig ner nästan genast. Vi hade redan varit på vår morgonrunda, jag hade fått mat och det fanns inget vid dörren som jag behövde hålla reda på. Jag vände mig ett varv på filten och valde den del där jag kunde ha huvudet vänt mot dig. Sedan sträckte jag ut frambenen och lät resten av kroppen följa efter.
Du tog fram en leksak och höll den i handen ett ögonblick. Jag såg rörelsen men reste mig inte. När du lade ner den i gräset tittade jag på den och sedan på dig. Du log och lät den ligga. Det var skönt att min blick fick räcka som svar den här gången. Jag kunde vara glad att vara nära utan att vilja börja leka just nu.
Det finns dagar när du kommer hem och verkar vilja hinna ge mig allt du inte hunnit tidigare. Jag ser väskan som packas, kopplet som hämtas och handen som visar mot dörren igen. Ofta blir jag ivrig. Ibland har jag redan kommit till ro och behöver få upptäcka ditt nya förslag lite långsammare. Jag kan inte alltid börja om från samma fart bara för att det plötsligt finns mer tid i din dag.
Här ute hade du kunnat hitta på mycket med mig. Leksaken fanns nära, vägen utanför grinden var öppen och jag hade gärna följt dig om du rest dig för att gå. Men du satt kvar. Jag fick behålla den stilla stunden som jag redan hade börjat med. Det var inte något jag behövde avbryta för att visa att jag uppskattade att du var hemma.
Jag lyfte huvudet när en fågel landade en bit bort. Den hoppade över gräset, stannade och fortsatte sedan åt ett annat håll. Du följde min blick men gjorde inget mer av det. Jag kunde titta tills fågeln försvann och sedan lägga mig ner igen. Det fanns sådant att upptäcka även från filten, utan att hela kroppen måste vara på väg efter det.
Efter en stund reste du dig. Jag öppnade ögonen och såg hur du gick tillbaka till dörren. Det var en kort tur för att hämta något, och när du kom ut satte du dig på samma plats. Jag behövde inte följa med för att kontrollera fortsättningen. Ljudet av stolen när du satte dig till rätta blev slutet på den lilla undersökningen, och jag kunde låta huvudet vila mot kanten av filten.
Du hade händerna stilla i knät en bra stund. Det var en annan sorts sällskap än när de visar mig vägen, tar emot en leksak eller ordnar med kopplet. Jag kunde se dem utan att vänta på nästa uppgift. Ibland tittade du åt mitt håll och log. Jag svarade med en liten rörelse i svansen, fortfarande liggande på sidan. Vi hade kontakt även när ingen av oss bytte plats.
Jag tycker om att få vara med när det vanliga händer runt omkring. Du behöver inte alltid göra något särskilt för min skull. En stol som flyttas lite, en hand som kommer ner när jag går förbi och en lugn plats nära dina fötter kan också höra till en fin dag. Här kunde jag somna medan du satt kvar, utan att vara bortvald eller bortglömd.
När jag vaknade till hade skuggan flyttat sig en liten bit. Jag reste mig, sträckte på kroppen och gick fram till din sida. Du lät handen följa min rygg när jag passerade och jag stannade till vid ditt knä. Nu ville jag gärna ha mer av den stunden. Du kliade mig vid bröstet och jag stod stilla medan svansen rörde sig långsamt bakom mig.
Sedan drack jag vatten och nosade ett varv över gräset. Leksaken låg fortfarande där du lämnat den. Jag gick fram, undersökte den och tog den i munnen. När jag kom tillbaka till dig behövde du inte gissa vad jag ville på samma sätt som förut. Jag stod nära med saken framför ditt ben, och när handen kom ner höll jag kvar ena änden.
Vi lekte en liten stund mellan stolen och filten. Du följde min rörelse utan att göra hela gräsmattan till en lång jakt. När du släppte gick jag några steg med leksaken och lade mig sedan ner med den mellan tassarna. Jag var nöjd där. Du satte dig igen och lät mig behålla den utan att försöka locka fram ännu ett varv för att vi just hade kommit igång.
Senare tog du fram kopplet och den här gången reste jag mig innan du ens hunnit komma till dörren. Jag följde med in för att se till att allt blev gjort i rätt ordning. Skorna kom på, kopplet fästes och vi gick ut genom grinden tillsammans. Jag hade fått vila färdigt och var nyfiken på det som fanns längs vägen. Vi hade fortfarande gott om dag kvar framför oss.
Filten låg kvar i gräset när vi lämnade vår plats. Du behövde inte vika ihop den för att bevisa att stunden hade gjort nytta. Jag hade sovit, vaknat och kommit fram med en egen invit när jag ville mer. Nu gick jag bredvid dig och stannade vid den första gräskanten utanför grinden. Din lediga dag hade hunnit bli vår, utan att du behövt fylla varje stund åt mig.
-
Hundens sandlåda i trädgården
Du gav mig en plats att gräva. Jag tog den på största allvar.
Jag hade hittat en utmärkt fläck nära det du nyss hade planterat. Marken var mjuk, det luktade nytt och framtassarna hade redan börjat prova hur långt ner det intressanta fortsatte. Då kom du fram. Du blev inte lika glad över mitt arbete som jag hade hoppats. Vi fick tydligen börja med att reda ut vilken del av trädgården som kunde tillhöra mina tassar.
Du visade mig bort från planteringen och följde med till en annan plats. Där stod en låg ram med sand i. Jag nosade längs kanten innan jag klev över. Du stod kvar bredvid medan jag undersökte underlaget. Det fanns gott om sådant här att flytta på, utan att jag behövde ta mig förbi de växter som du just hade varit så upptagen med.
Jag tog ett första tag med tassen. Du lät mig fortsätta. Det var en ganska viktig skillnad mot platsen vi nyss hade lämnat. Jag provade igen, nu med lite mer kraft, och sanden hamnade bakom mig. Du skrattade och flyttade ena skon ur vägen. Jag hade tydligen kommit till en del av arbetet där du gärna fick stå vid sidan och betrakta resultatet.
Efter några tag stannade jag och stack ner nosen i den lilla gropen. Det fanns mer att undersöka där nere än på den släta ytan. Jag nosade, flyttade mig ett steg och började från andra sidan. Du stod fortfarande kvar. Ingen hand kom för att få mig bort från just den här platsen. Jag kunde ägna mig åt något som jag verkligen ville göra utan att vi genast blev oense om det.
Du hade först gjort dig besvär med att få ytan ganska jämn. Jag gjorde mitt bästa för att förändra den. Det blev en hög där det förut hade varit platt och en grop där du nyss hade haft något som såg ordnat ut. Men nu verkade du ha räknat med min del av saken. När jag tittade upp fick jag ett leende i stället för en människa som snabbt började försöka återställa allt bakom mig.
Jag vet inte vad som gör en rabatt viktig för dig och en sandlåda mindre viktig att hålla slät. Jag ser mark som går att undersöka och dofter som fortsätter under ytan. Du får hjälpa mig att förstå skillnaden genom det vi gör tillsammans. Det är lättare när du visar en plats där mina tassar faktiskt får fortsätta, i stället för att bara lämna mig med en rad ställen där jag ska låta bli.
En stund senare gick jag ur lådan och nosade över gräset. Jag kom nära planteringen igen, men du såg det och bjöd med mig åt vårt andra håll. Där fanns min plats kvar. Jag behövde inte ha glömt allt för att jag följde nosen till den gamla fläcken. Du hjälpte mig tillbaka till det som var tillåtet medan du fortfarande hade tid att göra det vänligt.
När jag klev in i sanden på nytt upptäckte jag min egen grop. Den hade inte hunnit försvinna. Jag tog några ivriga tag och kom sedan att stå mitt på den hög jag själv hade gjort. Det var en ganska föränderlig arbetsplats. Jag behövde flytta fötterna för att få en bättre vinkel, och till slut gick jag runt för att se om fortsättningen fanns från andra sidan.
Du satte dig en bit bort och lät mig hålla på medan du var kvar i närheten. Ibland stannade jag och såg mot dig. Du var inte ute för att övervaka varje sandkorn, men du hade inte heller lämnat mig ensam med allt som gick att hitta i trädgården. Jag kunde komma fram när jag ville ha kontakt och gå tillbaka när tassarna fick lust att göra mer.
När du tog fram vattnet lämnade jag min grop och kom över gräset. Jag drack och stod sedan nära din sko. Du strök mig vid bröstet, och jag lutade mig lite mot handen. Det fanns inget krav på att jag måste fortsätta bara för att platsen hade blivit ordnad åt mig. Jag fick vara färdig en stund och känna hur behagligt det var att stå i skuggan tillsammans med dig.
Jag gick tillbaka en sista gång innan vi skulle in. Sanden hade hunnit lägga sig och spåren efter mina tassar syntes tydligt. Jag nosade längs kanten och tog ett litet tag där jag hade slutat. Du skrattade när bara en tass arbetade medan resten av mig verkade vara på väg därifrån. Det fanns tydligen tid för en mycket liten avslutning också.
Du jämnade till lite när jag klivit ur. Jag stod bredvid och såg hur handen flyttade samma sand som jag hade arbetat så noga med. Vi hade olika sätt att ta oss an den här platsen, men nu verkade båda få rum. Du behövde kunna göra i ordning efter oss. Jag hade fått en stund där det inte var fel att först göra en grop.
På väg mot dörren gick vi förbi planteringen. Du lät mig följa gräskanten på andra sidan och jag kom med utan att gå in bland det nyplanterade. Det fanns annat att se nu. Dörren stod öppen, min skål väntade där inne och kroppen hade fått göra något som den tyckte om. Jag kunde lämna trädgårdens nya dofter för en stund utan att behöva gräva upp dem alla.
Jag vände mig om innan vi gick in. Sandlådan stod kvar borta vid vår plats, ganska mycket jämnare än när jag hade lämnat den. Det skulle finnas arbete att göra där nästa gång också. Du lade handen vid min sida och jag följde med över tröskeln. Dina växter stod kvar. Min grop hade fått en egen plats att börja om på.
-
Inkallningen i hundrastgården
Du kallade mig. Sedan fick jag fortsätta leka.
Jag hade nosen i gräset när din röst kom. Vi var inne i den inhägnade hagen, grinden var stängd och du stod bara en liten bit bort. Jag lyfte huvudet, såg handen som ville möta mig och gick fram. Där kom leksaken fram ur fickan. Jag hann knappt stanna innan vi hade tagit tag i varsin ände och fått något roligt att göra tillsammans.
Du släppte efter en stund och lät mig bära den. Jag tog ett litet varv i gräset, kom tillbaka och stannade framför dig. Du såg nöjd ut, men du satte inte på mig kopplet. När leken med dig var färdig visade du att jag kunde gå vidare igen. Jag gick tillbaka till platsen där jag hade nosat. Den fanns fortfarande kvar, och jag hade fått en trevlig omväg på vägen dit.
Jag tycker om att få komma nära utan att alltid lämna allt annat bakom mig för resten av stunden. Om din röst bara kom när vi måste gå hem skulle jag behöva ge upp mycket varje gång jag följde den. Här kunde jag upptäcka att ett litet besök hos dig också kunde vara början på mer lek. Du hade inte kallat för att fånga mig innan jag hann göra något roligt.
Vi hade övat på att hitta varandra även där det var lättare. Jag kände igen både rösten och hur du tog emot mig. Nu hade vi en plats med gräs att undersöka och mer utrymme runt oss. Du började ändå nära. Jag behövde inte välja mellan din hand långt borta och något som redan fångat hela min uppmärksamhet på andra sidan hagen.
När du bad mig komma nästa gång var jag på väg åt ditt håll redan innan jag såg leksaken. Du tog ett steg bakåt och gjorde plats framför dig. Jag kom fram och fick något gott ur handen den här gången. Sedan stod vi nära en stund. Du strök mig över sidan och lät mig tugga färdigt innan du visade att jag kunde lämna dig igen.
Det blev ingen lång rad där du ropade så snart jag hade vänt ryggen till. Jag fick faktiskt komma iväg och göra det jag var intresserad av. Du gick långsamt längs din sida och såg efter mig utan att fylla hela hagen med ord. Ibland tittade jag tillbaka av mig själv. Då mötte du blicken och lät mig veta att du fortfarande var med, även när jag inte stod vid ditt ben.
Jag hittade en doft vid staketet som tog lite längre tid att undersöka. När jag till slut lyfte huvudet stod du närmare än förut. Du hade kommit en bit åt mitt håll i stället för att stå långt borta och låta allt mer otålig. Jag såg dig, vände och kom fram när du bjöd in. Där fick vi leka igen, med plats för både mina fötter och dina steg på gräset.
Det var fint att du fortfarande lät glad när jag kom. Jag hade varit upptagen med något som jag inte genast kunnat lämna. Här fanns ingen arg hand som väntade när jag äntligen hittade tillbaka till dig. Du hjälpte oss att få ett lättare försök och tog emot mig för det jag gjorde nu. Jag behövde inte komma nära för att upptäcka att närheten hade blivit obehaglig.
Efter leken satte du på mig kopplet en stund. Jag stod kvar och lät dig fästa det, och sedan gick vi några lugna steg tillsammans. Vi lämnade inte hagen. Du stannade vid en annan gräsfläck, gav mig en liten belöning och tog av kopplet igen. Det kunde tydligen också vara en kort del av något som fortsatte, inte bara sista saken innan grinden öppnades och allt var över.
Jag gick iväg på nytt och nosade längs kanten. Du stod kvar med kopplet löst i handen och lade sedan undan det. Jag såg rörelsen men hade ingen anledning att hålla mig undan från dig. Vi hade nyss varit nära och sedan fått mer plats igen. När jag vände huvudet åt ditt håll log du och gick några steg över gräset så att jag kunde följa med om jag ville.
Jag ville. Jag kom fram utan att du hade behövt kalla just då och fick en stund med händerna vid bröstet. Sedan gick jag bredvid dig tills något nytt fångade nosen. Du lät mig undersöka det. Vi hade inte en rak rad av uppgifter framför oss, utan en stund där det gick att komma och gå inom det utrymme som var vårt.
När det började bli dags att sluta tog du oss till väskan och gav mig vatten. Jag drack och stod sedan nära medan du ordnade med sakerna. Leksaken låg vid din fot och jag tog upp den innan du hann lägga undan den. Du skrattade, tog emot ena änden och gav mig en sista liten lek. Jag kunde få en bra stund hos dig även när vi faktiskt skulle gå därifrån efteråt.
Sedan fäste du kopplet och vi gick tillsammans mot grinden. Jag väntade på insidan medan du såg att vägen var fri och öppnade. Vi kom ut i lugn takt, du stängde bakom oss och jag vände nosen mot gångvägen. Det fanns nya dofter där också. Dagen hade inte tagit slut bara för att vår stund i hagen var färdig.
På vägen hem sade du mitt namn en gång när vi stannat vid ett hörn. Jag såg upp från din sida och fick handen nära min nos. Du log, jag viftade och vi fortsatte. Rösten hörde ihop med mer än att lämna något jag ville göra. Den kunde också betyda att vi skulle hitta varandra en liten stund och sedan få något bra att fortsätta med.
-
Den stora hundens koppelpromenad
Jag var störst på gångvägen. Jag behövde också få lite plats.
Jag såg människan stanna innan vi hade hunnit fram till korsningen. Handen vid sidan drog väskan lite närmare kroppen och blicken följde mig. Du märkte det också. Vi gick åt sidan och väntade där det fanns mer utrymme. Jag stod nära ditt ben med kopplet mellan oss. Den andra människan kunde gå förbi utan att behöva komma nära min nos.
Du bad mig inte hälsa. Det tyckte jag var ganska skönt. Jag hade redan tillräckligt att undersöka vid kanten av gångvägen, och handen som passerade luktade inte som någon jag kände. Vi kunde låta mötet bli kort. När stegen hade försvunnit fortsatte vi åt vårt håll, och jag fick nosa färdigt där vi hade stannat.
Jag märker att människor gör olika saker när de ser mig. Några vill komma fram direkt och sträcker ut handen innan de har frågat dig. Andra tar en omväg eller stannar med ryggen lite rakare. Jag vet inte allt de tänker på. Jag ser bara att min kropp får dem att välja hur nära de vill gå. Du hjälper oss att hitta plats så att ingen behöver tränga sig igenom den andras stund.
Det är lätt att se hur stor jag är. Det syns innan jag ens hunnit göra något. Men jag har också öron som kan fånga ett plötsligt ljud, en nos som vill undersöka och fötter som behöver veta vart vi ska ta vägen. Jag kan behöva stanna fast någon tycker att jag ser stadig ut. Storleken ordnar inte automatiskt allt som händer runt omkring mig.
Längre fram rullade något skramlande över plattorna. Jag lyfte huvudet och blev stående. Du följde min blick och stannade innan kopplet hann sträckas. Föremålet kom närmare tillsammans med en människa som hade bråttom. Vi flyttade oss bort från den smala passagen och lät dem komma förbi. Jag såg efter rörelsen en stund innan jag kunde vända mig tillbaka mot dig.
Du skrattade inte åt att jag hade stannat. Det var jag glad för. Jag hade inte bestämt mig för att vara besvärlig mitt i vår promenad. Jag behövde bara reda ut något som kom med ett ljud och en fart jag inte hade väntat mig. När du gav oss lite mer avstånd blev det lättare att få ordning på fötterna och börja gå igen.
Vi mötte en liten hund vid nästa vägskäl. Den stod nära sin människa och tittade på oss. Du lät mig gå med dig längs en bredare sväng i stället för att försöka pressa in ett möte mellan två stolpar. Jag kunde se den andra hunden utan att få den rakt framför nosen. Vi gick förbi i lugn takt och fortsatte sedan på varsin del av vägen.
Jag behöver inte komma fram till alla hundar bara för att jag får plats över dem om jag sträcker på halsen. De har sina egna saker att hålla reda på, och jag har mina. Du hjälper mig att gå vidare när vi ska förbi. Ibland ser jag på dig medan vi passerar och får en vänlig röst tillbaka. Det blir lättare att hålla ihop med dig när det faktiskt finns en väg att följa.
Vid gräset stannade vi. Jag sänkte nosen och undersökte en ganska liten fläck med hela min stora kropp stilla ovanför. Du stod kvar medan jag tog mig runt kanten. Här behövde jag inte se märkvärdig ut för någon. Jag kunde vara upptagen av samma sorts saker som den lilla hunden nyss hade nosat efter vid sin sida av gångvägen.
En person kom fram en stund senare och pratade med dig. Den här handen hade gott om lust att röra vid mig. Du svarade först och lät personen stanna en bit ifrån. Jag tittade upp, nosade i luften och gick sedan tillbaka till gräset. Ingen hand följde efter mitt huvud. Det var fint att kunna tacka nej med kroppen utan att någon tog det som en förolämpning.
Jag kan vara vänlig och ändå vilja ha en egen stund. Jag kan tycka om människor som jag känner och ändå behöva undersöka en ny person innan jag kommer nära. Det blir inte mindre viktigt för att jag har ett stort huvud att klappa på. Du verkar förstå det när du låter mig gå fram själv och håller reda på avståndet tills vi vet hur mötet ska bli.
Du har också mycket att hålla reda på när du går med mig. Jag märker när du tar in kopplet före ett trångt ställe, väljer en rymligare väg eller väntar tills det är fritt att gå. Det hjälper oss båda. Jag behöver få veta vad vi ska göra innan jag redan befinner mig mitt i något. Min kraft följer med mig även när jag bara är ivrig över en intressant doft.
När vi kom till den breda gräsremsan kunde du ge mig lite mer utrymme igen. Jag gick fram till ett träd, nosade och tittade sedan tillbaka. Du stod där med handen lågt och ansiktet vänt mot mig. Jag kom nära en stund och fick bli kliad vid bröstet. Det var en bra plats för det, utan någon som behövde ta sig förbi mellan våra ben och tassar.
På vägen hem passerade vi samma korsning som i början. Den var tom nu. Vi gick över utan att stanna mer än för att se att vägen var fri, och sedan vek jag nosen mot vår sida. Det hade funnits både möten och ljud att reda ut under promenaden. Jag hade fått hjälp med dem utan att behöva vara antingen allas bästa vän eller något som alla måste akta sig för.
Vid dörren stod jag stilla medan du tog fram nyckeln. Jag fyllde ganska mycket av den lilla platsen, så du flyttade dig och lät mig komma undan innan dörren öppnades. Även där hjälpte det att vi såg varandra. Jag var en stor hund som behövde lite utrymme att vända på. Du gav mig det, och sedan kunde vi gå in tillsammans.
-
Koppelpromenaden med elrullstolen
Dina hjul och mina tassar hittade samma väg.
Jag stod vid din sida när dörren öppnades. Du hade kopplet i ena handen och lät stolen stå stilla medan jag såg ut. Gångvägen låg framför oss, med en kant av gräs som jag redan kände igen. När du visade att vi kunde börja tog jag de första stegen, och dina hjul kom efter med sitt välbekanta ljud.
Det var inte någon särskild utflykt. Vi skulle gå vår runda, stanna på några ställen och komma hem igen när vi var färdiga. Jag hade ganska tydliga tankar om den första gräsfläcken. Du lät mig gå dit och stannade med stolen en bit ifrån kanten. Kopplet fick hänga mellan oss medan jag nosade. Vi behövde inte röra oss hela tiden för att ha börjat promenaden.
Jag hör när du är nära även utan att se på dig. Hjulen rör sig mot underlaget och ibland kommer det lilla ljudet från stolen när du ändrar riktning. På gruset låter det annorlunda än på den släta delen av vägen. Jag har lärt mig mycket av det, precis som jag känner igen hur din hand ser ut när den kommer ner för att hälsa på mig.
När jag var färdig vid gräset gick jag tillbaka mot din sida. Du började inte köra innan jag hade kommit undan från platsen framför hjulet. Vi har haft många små stunder där vi behövt reda ut var vi båda ska vara. Jag kan inte bara gå tvärs framför dig varje gång en doft lockar från andra sidan. Du hjälper mig att få en väg dit utan att vi hamnar i varandra.
På den bredare gångvägen kunde jag gå med lite mer avstånd. Kopplet låg fritt från hjulen och du höll det i handen. Jag fick plats att se mig omkring, men inte så mycket att jag kunde försvinna bakom dig och trassla in vår promenad. När jag ville byta sida stannade du. Jag gick fram där du visade, och sedan kunde vi fortsätta med ordning på både mig och linan.
En människa kom emot oss med en väska. Jag såg upp, men vi behövde inte hälsa. Du höll oss på vår sida och lät personen gå förbi. Efteråt vände jag huvudet mot dig och fick ett leende. Vi kunde vara ute bland andra utan att varje möte blev en uppgift som jag måste göra något av. Det fanns redan gott om saker att hålla reda på tillsammans med dig.
Du stannade vid en öppen plats där gräset kom nära vägen. Jag gick ut mot kanten och undersökte en liten fläck. Här luktade det annorlunda än vid vår dörr, och jag tog mig tid att följa det mellan stråna. När jag tittade tillbaka stod du kvar. Din ena hand vilade vid styrningen och den andra höll reda på mig. Jag kunde bli färdig innan vi började röra oss igen.
Ibland tittar människor länge på oss. Någon vill prata med dig och någon annan vill få min uppmärksamhet. Jag tycker bäst om när de börjar med att se var vi faktiskt är. Om vi står trångt behöver vi först få komma åt sidan. Om jag är upptagen med marken behöver inte en främmande hand ner över mitt huvud. Vi kan få vara två som är ute tillsammans, även när någon annan blir nyfiken.
Den här gången stannade en person på lite avstånd och pratade med dig. Jag stod nära din sida och lyssnade på rösterna. Efter en stund frågade handen försiktigt om jag ville komma fram. Du gav mig plats och jag nosade en kort stund innan jag gick tillbaka. Det räckte så. Ingen försökte hålla mig kvar för att göra mötet längre än jag själv ville.
Du såg på mig när vi fortsatte. Jag hade redan upptäckt nästa träd och tog några ivriga steg åt det hållet. Du stannade innan jag kom för långt och väntade på att jag skulle hitta tillbaka till vårt lugnare tempo. När jag vände mig mot dig blev det lätt att fortsätta igen. Vi hade inget att vinna på att jag drog medan du försökte få vår väg att fungera.
Längre fram blev gången smalare. Där gick jag nära och lät nosen vänta med det som fanns på andra sidan. Du höll en jämn, långsam fart tills vi fått mer utrymme. Sedan stannade vi och jag kunde undersöka gräset en stund till. Det var en ganska bra överenskommelse: vi tog oss igenom det trånga tillsammans, och efteråt fanns min lilla undersökning fortfarande kvar att göra.
Jag behöver inte veta varför du använder stolen. Den är en del av hur du kommer fram till mig, hur du tar oss ut och hur du följer med längs vägen. Jag känner igen dig i handen, rösten och pauserna. När du lutar dig lite åt mitt håll för att klappa mig kommer jag nära. Där finns vår kontakt, alldeles oavsett vad andra ser först när de möter oss.
Vi vände hemåt vid platsen där vägen delar sig. Jag hade gärna följt en doft lite längre, men du visade åt vårt håll och jag kom med. På tillbakavägen stannade vi i en ljus fläck mellan träden. Du såg ut över gräset medan jag stod bredvid. En stund gick ingenting framåt, och ändå kändes det som en del av promenaden som jag gärna ville behålla.
Vid dörren väntade jag medan du ordnade så att vi kunde komma in. Jag gick före när det fanns plats och vände mig sedan mot dig från hallmattan. Du kom efter, stannade och tog av mig kopplet. Jag nosade vid din hand innan den försvann från min sida. Våra vägar hade hållit ihop hela rundan. Nu kunde hjulen stå stilla medan jag gick bort till vattnet med mina tassar.
-
Hundens promenad på bryggan
Vi hade varsin flytväst. Vi gick mitt på bryggan och stannade för att titta.
Jag stannade innan tassarna kom ut på träet. Framför oss fortsatte vägen över vattnet i stället för längs marken. Det luktade annorlunda där plankorna började. Du stod kvar vid min sida med kopplet i handen och väntade medan jag sträckte fram nosen. Jag kunde se ut över den blanka ytan utan att först behöva bestämma mig för resten av bryggan.
Min flytväst satt redan på. Vi hade provat den hemma och jag hade fått gå omkring med den innan den följde med hit. Du hade knäppt din egen också. Jag brydde mig mest om att du fortfarande gick att känna igen genom allt tyget. Handen som kom ner vid min sida var densamma som på gångvägen, och när du böjde dig lite fick jag nosa på den innan vi fortsatte.
En framtass kom ut på den första plankan. Jag kände efter, flyttade vikten och tog sedan ett steg till. Du gick bredvid utan att dra mig framåt. Bakom oss fanns marken kvar. Jag såg tillbaka en gång innan jag fortsatte. Vi behövde inte komma längst ut för att ha börjat med något nytt den här dagen.
Det hördes små ljud underifrån. Vattnet slog mot något som jag inte kunde se, och längre bort rörde sig en lina vid en båt. Jag stannade mitt på den breda delen och lyssnade. Du stannade också, nära nog för att jag skulle kunna söka din blick. Jag fick tid att hitta skillnaden mellan ljud som fortsatte på samma sätt och sådant som kom helt plötsligt.
Sedan satte du dig en bit från kanten. Jag stod bredvid och tittade runt innan jag kom närmare din sida. Du hade kopplet i handen hela tiden. Det satt inte fast i någon stolpe som jag kunde råka dra iväg från. Jag kunde flytta mig inom vår lilla plats medan du höll reda på avståndet till kanten och på vad som hände bakom oss.
Härifrån var utsikten ny för mig. Vattnet rörde sig, fast det inte gick några steg över det. Något glittrade till och försvann när jag flyttade huvudet. Jag tittade länge innan nosen åter blev intresserad av själva bryggan. Det fanns mycket att upptäcka på träet också, sådant som hade följt med andra fötter och sedan stannat kvar mellan plankorna.
Du sträckte fram handen när jag såg upp och jag kom fram till ditt knä. Flytvästen prasslade lite när jag satte mig. Du rättade inte till min plats för att få mig att se åt ett visst håll. Jag kunde sitta nära och titta dit jag ville. En stund låg din hand över min sida, sedan fick den vila i ditt knä medan vi lyssnade på det som fanns runt omkring oss.
Jag vet inte alltid vad du tänkt att en utflykt ska innehålla. Du packar väskor och tar fram saker som verkar höra ihop för dig. För mig börjar det när vi kommer någonstans där jag behöver undersöka hur marken känns och vart vi kan gå. Ibland har jag kommit till en helt ny plats långt innan du tycker att själva utflykten har börjat.
Den här gången lät du vår stund på bryggan få vara en del av det vi gjorde. Du tittade inte otåligt mot båtarna och försökte få mig att gå snabbare. Vi skulle inte iväg med någon av dem i dag. Jag fick upptäcka vattnet härifrån, med tassarna kvar på samma underlag som dina fötter. Det fanns ingen anledning att göra mer för att bevisa att vi hade kommit fram.
En båt passerade längre bort. Jag följde rörelsen med blicken tills den blev mindre. Efter en stund förändrades ljudet nära bryggan och jag reste mig. Du lade handen vid min sida och stannade hos mig medan vi tittade. Jag kunde stå kvar en stund och sedan vända nosen mot ditt ben. Du hade inte flyttat dig när världen runt oss rörde sig lite mer än förut.
Vi gick tillbaka mot land innan jag behövde bli trött på den nya platsen. Du reste dig långsamt, gav mig utrymme och följde mig längs samma plankor som vi hade kommit över. Jag stannade till vid övergången och nosade på kanten igen. Nu visste jag åtminstone hur den kändes under tassarna. På andra sidan fanns grus och en gräsremsa som jag gärna ville undersöka.
Du tog fram vatten åt mig när vi kommit till en lugn plats på land. Jag drack ur min skål och gick sedan ett varv i kopplet medan du lade undan den. Flytvästen fick sitta kvar tills vi hade lämnat vattnet bakom oss. När du sedan tog av den stod jag stilla och väntade på att remmarna skulle bli fria innan jag klev ur.
Efteråt fick jag sträcka på kroppen och skaka mig, trots att jag inte hade badat. Du skrattade åt rörelsen och samlade ihop västen i handen. Jag nosade på den innan vi började gå. Den luktade fortfarande mest som hemma, men nu fanns det något från bryggan kvar också. Jag följde dig längs gångvägen med nosen riktad mot allt som växte vid kanten.
När jag tittade tillbaka syntes vattnet mellan träden. Jag hade inte hoppat i, åkt båt eller gjort något som behövde bli större för att räknas. Jag hade gått ut på ett nytt underlag, hört nya ljud och hittat en plats intill dig där jag kunde stanna och se mig omkring. Du hade suttit kvar medan jag tog reda på det. Det räckte gott att bära med sig från den här utflykten.
-
Den lugnare koppelpromenaden
Du vände bort från bullret. Jag fick en promenad där jag kunde nosa igen.
Det började redan vid hörnet. Något slog mot metall på andra sidan gatan och jag vände huvudet så fort att kopplet rörde sig i din hand. Du stannade. Jag stod kvar med blicken åt samma håll, fastän ljudet redan hade upphört. Sedan kom ett nytt, och bakom oss rullade något tungt över stenarna. Jag visste inte vilket håll jag behövde hålla reda på först.
Du sade mitt namn. Jag hörde det, men jag kunde inte genast vända mig mot dig. Det fanns för mycket annat som drog i min uppmärksamhet. Jag tog ett steg framåt, stannade och flyttade sedan fötterna åt sidan när ännu ett ljud kom nära. Marken framför nosen hade inget att erbjuda just då. Jag behövde se vad som skulle hända runt omkring oss.
Du gick inte vidare rakt mot det som lät. Du flyttade dig så att jag kunde komma med åt andra hållet och höll mig undan från kanten där människor passerade. Jag följde när du började gå. Det var lättare att röra sig med dig än att stå kvar och försöka reda ut allt på samma plats. Vi kom runt hörnet och fick husväggen mellan oss och en del av ljuden.
Jag tittade bakåt flera gånger. Du lät mig göra det utan att stanna mitt framför mig och begära min blick. Vi fortsatte i den riktning där det fanns mer plats. Först gick jag ganska fort. Sedan kunde stegen bli långsammare när inget nytt kom rusande förbi min sida. Du följde min fart utan att driva på mot nästa korsning.
Längs den mindre gångvägen stod några buskar. Jag nosade hastigt på den första, lyfte huvudet och såg bakåt igen. Det hade inte blivit tyst i världen bara för att vi bytt håll. Jag hörde fortfarande något av det vi lämnat. Men här fanns också ljud som gick att följa färdigt: en fågel som flyttade sig i grenarna, dina skor mot gruset och någon som stängde en dörr längre bort.
Du väntade när jag stannade vid nästa buske. Den här gången blev nosen kvar lite längre. Jag undersökte kanten, flyttade mig ett steg och tog in något nytt. När jag sedan såg upp stod du nära, med handen lågt och ansiktet vänt mot mig. Jag kunde möta blicken en stund. Du log och vi gick vidare utan att något mer behövde hända just där.
Det hade kunnat se ut som om jag bara var besvärlig vid den stora gatan. Jag kunde inte gå jämnt, stannade på fel ställen och såg inte på dig när du ville ha kontakt. Men jag hade inte valt ut en morgon för att göra vår promenad svår. Jag försökte hålla reda på sådant som kom för nära och för fort. Din vanliga röst behövde få hjälp av en annan plats för att jag skulle kunna svara som vanligt.
Jag tycker om att du märkte skillnaden. Du behövde inte förstå exakt hur varje ljud kändes i mig för att hjälpa oss bort en bit. Du såg att jag inte kunde använda stunden på samma sätt som annars. Vi hade börjat en väg och kunde välja en annan. Det var inte något vi behövde avsluta genom att först gå ännu närmare det som hade gjort mig spänd.
Vid en gräsremsa blev jag stående med nosen nere en längre stund. Du flyttade dig lite så att kopplet kunde hänga fritt från min sida. Det fanns mycket att undersöka här, och jag började kunna göra det utan att lyfta huvudet efter varje andetag. Du väntade tills jag själv tog ett steg framåt. Sedan gick vi längs kanten tillsammans.
En cykel kom på gångvägen längre bort. Du upptäckte den och gav oss plats innan den passerade. Jag såg efter den, men behövde inte kasta om hela kroppen för att hinna undan. Vi stod redan på vår sida. När den hade försvunnit hittade jag tillbaka till det jag nosat på. Det var en liten fortsättning som hade varit mycket svårare vid hörnet tidigare.
Du tog inte fram leksaken för att testa hur rolig jag kunde vara nu. Du lät mig gå, stanna och undersöka. Jag hade inte behov av ännu ett uppdrag bara för att jag äntligen kunde titta upp på dig igen. Det fick vara en promenad som gav oss plats att komma vidare med lite mindre brådska i benen och lite mer kontakt mellan oss.
Jag gick nära en stund när vi kom fram till den öppnare delen av vägen. Din hand strök över min sida innan jag vek av mot gräset igen. Det var fint att närheten kunde komma där, utan att du behövde kalla in mig från allt annat. Jag hade börjat hitta tillbaka till dig efter att ha varit upptagen av sådant jag inte kunde lämna vid första försöket.
På vägen hem hördes ett skrammel igen, den här gången längre bort. Jag stannade till. Du blev stilla och lät mig titta. Efter en stund kunde jag följa med. Det förra hörnet hade inte upphört att finnas, och ett nytt ljud kunde fortfarande fånga mig. Vår lugnare bit av promenaden behövde inte betyda att allt därefter skulle vara enkelt.
När vi kom till vår dörr väntade du medan jag undersökte marken intill. Jag kunde stå där en stund innan vi gick in. Du tog av mig kopplet i hallen och jag drack vatten innan jag lade mig på min plats. Jag hörde dig hänga undan jackan och gå genom rummet. De ljuden behövde jag inte resa mig för att hålla reda på.
Du satte dig i närheten efter en stund. Jag lyfte huvudet och såg på dig innan jag lade ner det igen. Vi hade inte gått den väg du först tänkt, men jag hade fått nosa, röra mig och hitta tillbaka till din blick. När morgonen blev för mycket hade du inte bett mig klara ännu mer på samma ställe. Du hade vänt om och gått med mig där det fanns plats för oss båda.
-
Ett tyst sitt i vardagsrummet
Du visade vår handsignal för sitt. Jag satte mig och såg på dig.
Jag följde handen som kom fram vid ditt ben. Du stod på vardagsrumsmattan och såg på mig utan att säga något. Jag tog ett steg närmare, mötte blicken och väntade. Sedan kom den lilla rörelse som vi hade övat på förut. Jag satte mig. Ditt ansikte blev genast gladare, och den andra handen kom fram med något gott ur fickan.
Vi hade inte börjat där. Första gången du visade rörelsen visste jag inte vad den betydde. Jag nosade på fingrarna, försökte se om det fanns något bakom dem och tittade sedan mot din andra hand. Du fick hjälpa mig att upptäcka vad som gav den lilla belöningen. Nu behövde handen inte innehålla något för att jag skulle känna igen förslaget.
Det är mycket som rör sig när du är i samma rum som jag. Du vinkar, pekar mot en hylla och lyfter händerna när du pratar med någon. Allt kan inte vara till mig. Jag får hålla reda på om du har vänt dig åt mitt håll och om du verkar vilja ha kontakt. I dag stod du nära och väntade på min blick innan du började. Det gjorde det lättare att veta att stunden var vår.
Efter den första lilla uppgiften gick du åt sidan och lät mig följa med. Jag tog ett par steg, du stannade och jag såg upp. Handen kom fram på samma sätt igen. Jag satte mig och svansen rörde sig mot mattan. Nu började jag känna igen ordningen. Vi kunde göra något tillsammans fast rummet var tyst nog för att ljudet från kylskåpet skulle höras.
Du behövde inte stå stel för att vara tydlig. Jag såg att du log och att kroppen var mjuk när du vände dig mot mig. När jag gjorde rätt kom handen med belöningen fort nog för att jag fortfarande skulle veta vad jag höll på med. Sedan kunde jag resa mig och vi tog några steg till innan nästa lilla försök. Det blev en lek med något bekant som jag hade chans att förstå.
En gång gjorde du rörelsen lite annorlunda. Jag såg den, tvekade och tog sedan ett steg mot ditt ben i stället. Där brukade vi också göra bra saker tillsammans. Du såg först förvånad ut. Sedan tittade du på din egen hand och skrattade mjukt. Jag stod kvar och väntade medan du började om från en plats där vi kunde se varandra bättre.
Den här gången kände jag igen signalen. Jag satte mig och fick samma glada ansikte tillbaka. Du verkade inte tycka att mitt förra förslag hade förstört något. Det var skönt att få fortsätta utan att behöva fundera på varför du blivit missnöjd. Vi hade båda något att lära av det som inte blivit riktigt som du tänkt. Du kunde göra handen tydligare. Jag kunde prova på nytt.
När jag tittade bort mot fönstret väntade du. Någon hade gått förbi utanför och jag ville se vart rörelsen tog vägen. Du stod inte kvar och viftade framför mig för att få ett svar ur min bortvända nos. När jag såg tillbaka fanns handen på plats igen. Vi kunde börja där vår uppmärksamhet möttes, i stället för att du fortsatte be medan jag var upptagen av något annat.
Jag kan också bjuda in med kroppen. Jag kan komma fram med leksaken, ställa mig nära eller vända huvudet mot dörren när jag vill något. Du förstår inte allt jag föreslår med en gång heller. Ibland följer du mig till fel plats och jag får gå tillbaka för att visa igen. Det är inte bara jag som behöver öva på att se vad den andra försöker få sagt.
Du lade handen vid ditt knä när vi tog en paus. Jag kom fram för att nosa, men nu fanns ingen signal att svara på. Fingrarna vilade bara där. Jag kunde stå nära och bli klappad utan att behöva erbjuda något mer. Efter en stund satte du dig på golvet. Då lade jag huvudet vid ditt ben och fick en långsam strykning över sidan.
Det var en annan sorts hand än den som nyss hade visat vår lilla uppgift. Jag kände igen båda. Den ena hjälpte mig att veta vad jag kunde göra, den andra lät mig stanna kvar som jag var. Det blir lättare att vara med dig när det finns plats för den skillnaden. Jag behöver inte leta efter nästa sak varje gång dina fingrar rör sig.
Vi gjorde ett sista försök när du hade rest dig. Jag såg mot dig, handen kom fram och jag satte mig nästan innan du hunnit avsluta rörelsen. Du log och gav mig det som fanns kvar i fickan. Sedan visade du leksaken i stället. Jag följde den med blicken och ställde mig upp, redo att ta tag när du erbjöd den framför mig.
Där behövdes ingen stillsamhet längre. Jag fick hålla fast, dra och flytta fötterna på mattan medan du följde med i leken. När du släppte bar jag den ett varv runt rummet och kom tillbaka. Du satt på golvet igen med händerna i knät. Jag lade leksaken nära din fot och såg upp, men du hade hunnit bli intresserad av något på golvet bredvid dig.
Jag puttade leksaken lite närmare. Du upptäckte den, såg på mig och började skratta. Nu hade jag visat samma förslag två gånger, och till slut hade du förstått vad jag ville. Handen kom fram och tog tag i ena änden. Jag höll kvar den andra. Vi hade övat utan ord en stund, och jag tyckte nog att din sista del av passet hade blivit riktigt bra.
-
Tassar på sovrumsgolvet
Du drog täcket över öronen. Jag hade redan börjat min morgon.
Det var ljust bakom gardinen när jag vaknade. Jag låg kvar en stund och lyssnade. Från rummet bredvid kom inga steg, och vid min bädd stod skålen precis där den hade stått kvällen före. Du låg fortfarande i sängen med ansiktet vänt åt andra hållet. Jag reste mig, sträckte på frambenen och skakade försiktigt på huvudet så att öronen fick ordning på sig.
Du rörde dig när mitt halsband klirrade till. Jag stod vid sängkanten och väntade på fortsättningen. Vanligtvis brukade du resa dig efter att ha satt fötterna på golvet, men i dag drog du täcket lite högre och blev stilla igen. Jag tittade på den del av dig som syntes. Ett öga öppnades, såg mig och försvann nästan bakom tyget på nytt.
Jag satte mig. Det verkade vara den vänliga början på vår förhandling. Du kunde få se att jag fanns här utan att jag behövde klättra upp eller lägga något vått i ditt ansikte. Efter en stund kom handen fram över kanten och strök mig på huvudet. Jag viftade genast. Nu hade vi åtminstone fått kontakt, även om du fortfarande befann dig ganska långt från hallen.
Du pratade med den där rösten som knappt hunnit vakna. Jag kände igen mitt namn och såg hur mungipan rörde sig när du upptäckte att jag hade satt mig tätt intill din toffel. Den ena stod under mig, den andra låg lite längre bort. Du fick peka försiktigt innan jag förstod att även den saken behövde komma fram om vi skulle vidare.
När fötterna till slut stod på golvet blev det fart i min svans. Jag gick mot dörröppningen men vände om för att kontrollera att du verkligen följde med. Du tog ett långsamt steg, sträckte på ryggen och kom efter. Vi var tydligen inte överens om hur mycket morgon det redan var. För mig hade den pågått en bra stund. Du verkade just ha upptäckt att den fanns.
I hallen satte du dig för att få på skorna. Jag stod nära men flyttade mig när du behövde böja dig fram. Det fanns en ordning på det här som vi båda kände. Skor, jacka, kopplet i handen. När du fäste det vid mig stod jag stilla och tittade mot dörren. Du hann gäspa en gång till innan vi kom ut.
Luften där ute var en annan än den som hade funnits i sovrummet. Jag drog in den och gick ner på gångvägen med nosen redo. Du följde mig utan att börja med den raska väg som ibland kommer på morgonen. Det fanns gott om plats att stanna vid kanten. Jag undersökte det jag behövde och kunde sedan gå vidare med lite mindre brådska i kroppen.
Du hade fått med dig fel handskar för vädret, upptäckte du efter en stund. De åkte ner i fickan och du skrattade åt något medan du såg på dem. Jag visste inte vad som var fel med just de sakerna, men jag tyckte om att rösten hade blivit mer vaken. När jag tittade upp fick jag ett leende och vi kunde gå förbi korsningen utan att välja den kortaste vägen tillbaka.
Det fanns få människor ute än. En cykel rullade förbi längre bort och någon öppnade ett fönster ovanför gångvägen. Jag stannade vid ett träd medan du tittade på himlen. Ingen av oss verkade vänta på något ljud som skulle få oss att skynda vidare. När jag var färdig gick jag fram till din sida, och handen fick vila mot mig ett ögonblick innan stegen fortsatte.
Jag vet inte varför vissa morgnar går fort och andra får vara så här. Du verkar bära på sådant som inte syns i våra rum. Ibland går du genom hallen med flera saker i händerna och tittar tillbaka mot köket innan vi ens har hunnit ut. I dag hade du bara kopplet och dina fickor att hålla reda på. Det gjorde det lättare att upptäcka när jag tittade upp på dig.
Vi kom fram till en liten gräsfläck där du stannade självmant. Jag fick gå längs kanten och sedan tillbaka igen utan att armen ville åt motsatt håll. Marken var fuktig och det fanns nya strån mellan de gamla. Du stod med händerna lågt och väntade. Jag var inte med om något stort. Jag fick bara börja dagen på ett sätt som gjorde mig ganska nöjd med att vara vaken.
När vi vände hemåt hade du slutat gäspa. Du gick med lite längre steg men höll dig till min takt när jag ville undersöka en sista fläck. Vid dörren väntade jag medan nyckeln kom fram. Jag hörde samma skrap vid låset som på kvällen, och när vi steg in fanns doften av vårt hem kvar i hallen. Du tog av mig kopplet och hängde upp det på sin plats.
Efter maten gick jag tillbaka till bädden. Du satte dig med fötterna på en pall och drog filten över knäna. Jag lyfte huvudet när du gjorde det men reste mig inte. Nu hade du fått tillbaka en del av den vila som jag hade avbrutit. Det var lättare för mig att ligga stilla när vi redan hade varit ute och resten av morgonen inte längre behövde vänta bakom dörren.
Du såg mot mig och log innan du lutade huvudet bakåt. Jag lade mig på sidan, sträckte ut benen och slöt ögonen en stund. Vi hade hunnit vakna i lite olika takt och ändå fått en morgon tillsammans. När du rörde handen senare öppnade jag ett öga från bädden. Du hade bara rättat till filten. Jag lät huvudet ligga kvar och gav dig tid att somna om.
-
Vi stannade vid parkbänken
Du höll i mitt koppel. Jag väntade på handen som brukade hälsa.
Det var först när vi kom förbi trädet som jag såg bänken ordentligt. Den stod kvar vid samma kant av gångvägen, med lite gammalt grus framför benen. Jag ökade stegen tills kopplet fick mig att stanna upp. Du följde med när jag såg tillbaka. Det fanns en plats där framme som jag ville undersöka innan vi fortsatte vår promenad.
Vi brukade stanna här när någon satt på bänken. Jag behövde inte alltid gå ända fram, men en hand kom ofta ner vid sidan och väntade. Jag kunde nosa på fingrarna och sedan stå nära medan du pratade. Ibland blev det en klapp vid bröstet. Ibland låg handen bara stilla medan jag undersökte den. Det fanns aldrig någon brådska att få mig närmare.
I dag var platsen tom. Jag nosade vid marken, gick fram till det ena bänkbenet och lyfte sedan huvudet mot sitsen. Där fanns ingen hand. Jag stod kvar ett ögonblick och såg längs gångvägen. Du hade blivit stilla bakom mig. När jag tittade på dig mötte du min blick, men du visade inte att vi måste gå vidare direkt.
Jag gick runt till andra sidan. Det kunde ju finnas något där som jag inte hade upptäckt ännu. På marken låg ett litet löv som rörde sig när jag kom nära. Jag nosade på det, vände och kom tillbaka till din sida. Bänken var fortfarande tom. Du lade handen mot ryggen på mig och lät den vila där medan vi stod kvar.
Jag känner igen platser genom sådant som har hänt där. Vid en viss grind har en vän kommit ut. Vid en vägkant har du tappat en vante som jag fick undersöka. Här brukade vi möta någon som gav oss tid att stanna. När jag ser en sådan plats kan hela kroppen börja förbereda sig för något som ännu inte har hänt den dagen.
Du satte dig på bänken. Jag stod framför dig och tittade först mot platsen bredvid, sedan mot handen som du lade vid ditt knä. Den kände jag också igen. Jag gick närmare och ställde mig intill ditt ben. Du kliade mig försiktigt vid halsen och såg ut över gångvägen. Vi behövde tydligen inte hitta någon annan för att få stanna en stund här.
Det kom människor förbi. Någon hade en väska som slog mjukt mot benet, en annan gick med snabba steg och blicken rakt fram. Jag lyfte huvudet när jag hörde ett långsammare steg, men personen fortsatte förbi oss. Du sade något vänligt när jag vände mig tillbaka. Jag visste inte vad du menade med orden, men rösten hade ingen otålighet i sig.
Förr hade den välbekanta personen ibland sett oss redan på håll. Då brukade du lyfta handen innan jag hunnit fram. Jag märkte ditt igenkännande och började vifta. Vår promenad fick en liten paus där någon annan också verkade glad att se oss. Det kunde vara en mycket vanlig dag fram till dess. Sedan stod jag där och blev kliad medan era röster fortsatte ovanför mitt huvud.
Sådana stunder gör avtryck även om de inte tar särskilt lång tid. Jag kan gå förbi många händer under en promenad utan att vilja undersöka dem. Den som väntar utan att fånga mig kan däremot bli intressant nästa gång också. Jag får möjlighet att välja, och ibland väljer jag att komma nära. Vid den här bänken hade det hänt tillräckligt många gånger för att mina steg fortfarande ville dit.
Nu satt bara du här. Jag lade mig inte, men jag slutade gå runt. Nosen fick vila mot ditt byxben ett ögonblick innan jag tittade ut igen. Du drog handen långsamt över min sida. Det var ett sätt att vara på platsen som vi också kunde förstå. Jag behövde inte veta varför det var annorlunda för att märka att du hade valt att vänta med mig.
På andra sidan vägen prasslade det i en buske. Jag vände huvudet och följde en liten rörelse där inne med blicken. Du tittade åt samma håll. En fågel hoppade fram på marken och försvann snart igen. Jag stod kvar vid ditt ben. Det fanns fortfarande sådant som hände runt omkring oss, fastän just den hälsning jag hade väntat på inte kom.
Du rörde dig till slut som om du tänkte resa dig. Jag vände mig mot dig och väntade medan du ställde dig upp. Vi gick inte genast därifrån. Du borstade lite grus från ditt ben och jag nosade ännu en gång nära bänken. Sedan såg jag upp. Din hand hängde vid sidan, nära nog för en kort beröring med min nos innan vi började gå.
Jag tittade bakåt när vi kom till trädet. Bänken syntes fortfarande därifrån och jag stannade ett ögonblick. Du följde min blick utan att dra mig vidare. Sedan tog jag ett steg mot dig och vi fortsatte tillsammans. Det blev inte samma lilla möte som förut. Vi fick en egen stund på platsen där jag hade väntat på något annat.
Längre bort hittade jag en doft som fick nosen att arbeta på nytt. Jag gick åt sidan och du stannade tills jag var färdig. När vi sedan tog oss över den bredare vägen gick jag nära ditt ben. Kopplet hängde mellan oss och din hand rörde vid min sida innan du började gå igen. Det var mycket på promenaden som fortfarande kändes som vårt vanliga.
Jag vet inte vad som kommer att finnas vid bänken nästa gång vi går förbi. Kanske stannar jag upp igen när den dyker fram bakom trädet. I dag fick jag göra det utan att bli bortdragen från min lilla förväntan. Du satte dig, lät tiden gå en stund och kom sedan vidare med mig. När jag tittade upp på resten av vägen fanns din hand där, alldeles nära.