• En svartvit hund sitter inomhus vid en glasdörr och tittar ut mot en grön trädgård.
    Citat och kloka ord

    Hunden vid glasdörren

    När du stängde av kunde jag höra dig igen.

    Jag är halvvägs över gräset när ljudet kommer. Nyss stod du med händerna vid det stora handtaget. Nu rör sig maskinen framför dig och jag hinner inte riktigt förstå vad som förändrats innan jag har vänt. Mina tassar slår mot stenplattorna på vägen till huset. Vid glasdörren stannar jag och ser tillbaka. Du går åt mitt håll, men du har också ljudet med dig. Då trycker jag mig närmare dörren och väntar på att någon ska öppna.

    Du stannar. Maskinen blir stilla och efter en stund tystnar den också. Jag hör en fågel borta vid häcken, sedan dina steg. Du lämnar gräsklipparen där den står och kommer fram utan den. Det är lättare att titta på dig nu. När du böjer dig mot dörrhandtaget flyttar jag mig lite åt sidan. Du öppnar och jag går in, förbi mattan och fram till platsen där jag brukar kunna se både hallen och en bit av köket.

    Du blir kvar vid dörren. Jag står vänd mot dig men går inte tillbaka ut. För en stund sedan sprang jag gärna med dig över gräset. Nu vill benen inte riktigt gå samma väg. Du håller dörren öppen ett ögonblick till, ser på mig och kliver sedan in. Det gör stor skillnad att du kommer hit. Jag slipper stå och försöka välja mellan att få vara nära dig och att hålla mig borta från det som nyss fick mig att vända.

    Du drar igen dörren och sätter dig på huk en bit ifrån mig. Handen är öppen men kommer inte hela vägen fram. Jag nosar i luften först. Sedan tar jag några steg och låter nosen nå dina fingrar. Du pratar lågt. Jag hör orden utan att behöva hålla reda på maskinen samtidigt. När handen stryker över bröstet står jag kvar. Den andra handen vilar på ditt knä. Det är skönt att veta var båda befinner sig.

    Utanför har gräsklipparen blivit en stilla sak igen. Från mitt håll syns bara en bit av den genom glaset. Jag tittar dit, sedan på dig. Du lockar mig inte fram till dörren för att visa att den inte gör något nu. Vi stannar här. Jag får tid att känna golvet under tassarna och höra de vanliga ljuden från huset. När jag sätter mig ner flyttar du handen så att jag kan luta mig mot benet en kort stund.

    Du hade tagit på dig skorna för att göra något ute. Jag kunde se det på hur du rörde dig redan i hallen, hur du samlade ihop saker och gick tillbaka för att hämta en till. Jag följde gärna med. Det är mycket jag vill göra tillsammans med dig, men jag kan inte alltid följa med genom allt som kommer sedan. Ibland märker jag det först när något börjar röra sig eller låta. Då behöver jag få visa det medan det fortfarande går att välja en annan plats.

    Efter en stund reser du dig. Jag är också på benen, men du går till köket i stället för mot ytterdörren. Där sköljer du min skål och fyller på vatten. Jag dricker några klunkar medan du står vid bänken. När du sedan går tillbaka mot hallen följer jag efter med långsammare steg. Jag behöver se vad som händer nu. Vi har inte bestämt oss för samma sak bara för att jag har kommit fram till dig igen.

    Den här gången ordnar du min plats längre in i huset. Dörren mot trädgården är stängd och jag kan lägga mig nära en annan människa som redan sitter i rummet. Jag går ett varv kring filten innan jag väljer kanten. Du står kvar tills jag har lagt mig. När du sedan går ut följer jag dig med blicken, men jag behöver inte följa med kroppen. Det finns sällskap här hos mig och en plats att stanna på medan du är borta.

    Ljudet kommer tillbaka utifrån, svagare här inne. Jag lyfter huvudet. Personen nära mig tittar också upp och lägger handen på kanten av fåtöljen. Jag stannar där jag ligger, fortfarande med öronen riktade mot dörren. Det är inte samma sak som att jag plötsligt har slutat bry mig. Jag kan bara vara kvar här på ett annat sätt än när maskinen rörde sig över gräset åt mitt håll. Så småningom låter jag hakan vila igen, med ögonen fortfarande öppna.

    När det blir tyst senare ligger jag kvar en stund. Jag reser mig när du kommer in och går fram för att undersöka byxbenen. De luktar annorlunda än förut. Du ställer skorna åt sidan och hälsar på mig innan du går vidare. Jag viftar lite på svansen, men behöver nosa färdigt också. Du har varit ute med det där stora ljudet. Nu är du här igen, med tomma händer och gott om plats vid benen.

    Vi går ut tillsammans när arbetet är färdigt och gräsklipparen har ställts undan. Jag stannar på tröskeln. Du går inte långt före, utan väntar vid sidan av dörren medan jag ser ut. Gräset har ändrat sig. Det ligger små rester längs kanten av gången och luktar starkt när jag sänker nosen. Jag går först dit där jag stod innan allt började. Därifrån ser jag nästan hela trädgården, och just nu finns det inget som rör sig bakom dig.

    Du sätter dig på nedersta trappsteget. Det är ett bra ställe att komma tillbaka till. Jag tar några steg ut, undersöker en fläck och vänder in mot ditt knä igen. Du låter handen möta mig utan att hålla kvar. Sedan går jag åt ett annat håll. Vi behöver några sådana vändor innan jag får lust att stanna längre ute på gräset. När jag till sist lägger mig i skuggan kan jag fortfarande se var du sitter.

    Den här eftermiddagen blev inte bara det du hade tänkt göra. Du fick stanna, öppna dörren och ordna något annat för mig först. Jag vet inte hur mycket gräs du hade kvar eller hur länge det tog. Jag vet att när jag stod vid glaset kom du fram utan maskinen. Det gjorde det möjligt att gå mot dig igen. Nu sitter du på trappan och jag sträcker ut benen i gräset. När du säger mitt namn lyfter jag huvudet. Jag hör dig fint härifrån.

  • En ljus hund bär en solhatt i munnen på en gräsmatta vid en trätrappa.
    Citat och kloka ord

    Hunden bär tillbaka solhatten

    Du tappade hatten. Jag kom tillbaka med ett ganska gott förslag.

    Hatten rullar över gräset innan du har hunnit resa dig. Först stannar den mot ett stolsben, sedan kommer vinden åt den igen. Jag har följt hela förloppet från min plats under bordet. När brättet viker upp sig vid kanten av rabatten är jag redan på väg. Du säger mitt namn bakom mig. Jag hör dig, men just nu har jag en hatt att hinna ifatt, och den tycks inte ha för avsikt att vänta.

    Jag får tag i kanten och lyfter huvudet. Nu ser jag nästan ingenting åt ena hållet. Det var en överraskande stor sak att bära för något som nyss satt ovanpå ditt huvud. Jag tar några höga steg och försöker hitta runt stolen. Du är på väg mot mig, men stannar när jag vänder tillbaka. Där står du med ena handen framme. Jag ändrar riktning lite. Om hatten ska lämnas någonstans tycker jag att vi bör prata om själva överlämnandet först.

    Du sätter dig på huk utan att gripa efter den. Det gör saken lättare. Jag kan komma ända fram, med brättet mot ditt knä, och stå kvar en stund. Hatten har fått ett veck och en liten mörk fläck av min mun. Du tittar på den, sedan på mig. Jag väntar på hur det ska bli nu. Det är ändå din sak jag har tagit, även om vinden var den som började flytta på den.

    Du skrattar. Inte det där korta ljudet som ibland kommer när du redan har bråttom till något annat, utan ett skratt som får dig att sitta kvar. Din fria hand kommer mot mitt bröst. Jag lutar mig fram, hatten glider lite och du hinner ta emot den när jag släpper. Där var mitt bidrag till ordningen på uteplatsen. Jag tycker att det förtjänar att uppmärksammas, helst innan du tar på dig hatten och börjar se ut som vanligt igen.

    En bit ur fickan hamnar mellan dina fingrar. Jag tar den och nosar efter en till. Sedan står jag kvar nära medan du reser dig. Du försöker räta till brättet med båda händerna. Det fungerar inte riktigt på första försöket. Jag tittar upp, och när du sätter hatten på huvudet igen hänger ena sidan lite lägre. Du drar undan den från ögat. Jag vet inte varför du valde en huvudbonad med så mycket rörelse i sig, men jag uppskattar möjligheterna.

    Vi går tillbaka till bordet. Din stol skrapar mot stenplattorna när du flyttar den närmare skuggan. Jag lägger mig inte genast under den. Först behöver jag undersöka platsen där hatten låg. Det luktar fortfarande av dig där, men också av jorden som blev synlig när brättet skrapade över kanten. Du låter mig hålla på en stund. Jag har tydligen inte blivit av med rätten att undersöka trädgården bara för att jag utförde mitt ärende med viss egen entusiasm.

    När jag kommer tillbaka håller du handen nere vid sidan av stolen. Jag går fram och möter den med nosen. Ibland har vi svårt att bli överens när något av ditt hamnar hos mig. Du blir snabb i händerna och jag blir snabb i benen. Då kan en liten sak plötsligt ta stor plats mellan oss. Nu satt du kvar och gav mig någonstans att komma med det jag hade. Jag behövde inte bära hatten hela vägen runt bordet för att få fortsätta vara med.

    Du tar fram min gamla mjuka leksak ur väskan. Den har legat där sedan vi kom ut, utan att jag tänkt särskilt mycket på den. Nu rör du den längs gräset och ser på mig. Jag sänker framkroppen och skjuter ifrån. Du hinner dra undan den en bit innan jag får tag. Det blir ett kort dragande, ett släpp och en ny chans att komma nära. Den här gången är saken i min mun till för just det vi gör.

    Du släpper taget och jag får bära ett varv. Jag går förbi bordet med leksaken högt och ser efter om du följer mig med blicken. Det gör du. Då svänger jag tillbaka lite fortare. Att få behålla den en stund är roligt, men jag vill också att du ska vara kvar i leken. När jag trycker den mot ditt ben tar du emot. Vi har hittat något som kan lämnas mellan oss flera gånger utan att någon behöver börja jaga den andra.

    Efter en stund stannar du handen. Jag står kvar med leksaken men drar inte vidare. Du visar att vi är färdiga för tillfället och låter mig få bära bort den till filten. Där lägger jag ner den mellan framtassarna. Min andning hörs tydligare nu. Du kommer med skålen och ställer den stadigt bredvid. Jag dricker medan du väntar, och när jag är klar flyttar du skålen dit där jag inte råkar välta den om jag sträcker ut mig.

    Hatten ligger på bordet nu, under din bok. En liten bit av brättet sticker fram och rör sig i vinden. Jag ser det från filten men ligger kvar. Du har äntligen ordnat en mindre äventyrlig förvaring. Då och då lyfter du boken för att komma åt det som ligger under. Varje gång tittar jag till. Det kan hända att jag fortfarande räknar mig som inblandad i hattens fortsatta öde, även om ingen har bett om mer hjälp.

    Du sitter en stund och läser. Jag lägger hakan vid leksaken och blundar, men öppnar ögonen när din fot rör filtkanten. Du drar undan den lite så att det finns plats för mitt bakben. Sedan fortsätter du där du var. Vi har gått från spring över gräset till att kunna ligga nära utan att göra något alls. Jag tycker om när båda delarna får plats hos dig, också de dagar då du egentligen bara tänkt sätta dig ute med en bok.

    När vi går in tar du hatten i ena handen och mina saker i den andra. Jag bär leksaken själv. Vid dörren behöver du byta grepp, och då kommer brättet nära min nos igen. Jag tittar upp. Du håller undan det, men skrattar fortfarande när du öppnar. Det blev visst ett bestående veck på ena sidan. Jag följer med in, ganska nöjd med min del av eftermiddagen. Nästa gång vinden tar något hoppas jag att du åtminstone överväger min ansökan.

  • En liten vitbrun hund sitter på en trätrappa vid en stuga i kvällsljus.
    Citat och kloka ord

    Den lilla hunden på trappan i junikvällen

    Det är fortfarande ljust. Men jag vill helst gå in med dig nu.

    Du sitter kvar på trappan med muggen mellan händerna. Jag har lagt mig på steget nedanför, där träet fortfarande känns lite varmt mot sidan. Vi har varit ute länge i dag. Det finns säkert mer att undersöka i trädgården, men just nu följer jag mest dina fötter med blicken. Varje gång du flyttar dem hoppas jag att du är på väg att resa dig. Sedan blir de stilla igen.

    När du reste dig för en stund sedan var jag snabbt uppe. Jag gick före till dörren och vände mig om, men du skulle bara hämta något ur jackfickan. Då gick jag ner igen, tog ett varv runt den plats där jag legat och lade mig med en suck. Du skrattade lite. Det var möjligt att jag varit väl snabb med att bestämma vart vi var på väg. Ändå tycker jag att dörren är ett ganska rimligt förslag så här dags.

    Det är annorlunda mot kvällarna när mörkret kommer tidigt. Då kan jag se hur huset förändras när lamporna tänds och gardinerna dras för. Nu ligger ljuset kvar över gräset medan du sitter och ser ut. Jag har inget emot att vara här. Men när någon rör sig ute vid gången lyfter jag huvudet, och när du pratar med mig behöver jag se efter vad du vill. Det finns fortfarande saker som håller mig uppmärksam fast jag helst vill lägga ner hakan.

    Du sträcker handen mot mig och jag reser mig för att komma närmare. Jag nosar på fingrarna men stannar inte där. Efter en liten stund går jag upp till dörren igen. Den här gången står jag kvar med sidan vänd mot dig. Du ser upp från muggen och säger något vänligt. Jag viftar försiktigt på svansen. Det vore fint om dina ben också ville vara med på det här förslaget.

    Nu reser du dig faktiskt. Jag är redan vid tröskeln när du öppnar, men väntar medan du tar undan något med foten. Sedan går jag in och fortsätter mot vattenskålen. Du följer efter med muggen, ställer den ifrån dig och drar igen dörren. Jag dricker en stund. När jag vänder mig om står du kvar i köket. Vi verkar till sist ha kommit överens om att vi kan lämna trädgården precis som den är.

    Min bädd står på sin vanliga plats. Jag går fram, krafsar ett par gånger och sjunker ner med kroppen mot kanten. Du blir stående en bit ifrån medan jag ordnar benen. Det prasslar till när du lägger ifrån dig jackan, men jag behöver inte resa mig för att undersöka den. Jag kan se vart du går härifrån. När du sedan sätter dig är det den rörelse jag väntat på, fast jag inte längre behöver följa efter.

    Du tar upp något ur väskan och lägger det på bordet. Jag lyfter ena örat men låter huvudet ligga kvar. Det får gärna finnas saker kvar att göra som inte behöver min hjälp. I dag har jag följt dig mellan rum, varit med ute och hållit reda på mycket som hänt omkring oss. Nu kan du gå de där extra vändorna själv. Jag hör fortfarande var du är och det räcker en bra stund.

    När du till sist kommer förbi bädden öppnar jag ögonen. Du böjer dig ner, låter handen vila kort på min sida och går sedan vidare. Jag rullar över lite bekvämare utan att följa med. Utanför fönstret är kvällen ännu ljus. Du kan säkert sitta därute en annan gång och titta lite längre. I kväll kom du in när jag stod vid dörren. Nu ligger jag här medan du är nära, och sömnen får komma innan sommarljuset försvinner.

  • En mörk hund med grånad nos ligger i gräset intill en strand.
    Citat och kloka ord

    Den grånade hunden i strandgräset

    Jag går inte lika långt ut längre. Du får gärna sätta dig här hos mig.

    Vattnet når fram över stenarna när jag sätter ner tassen. Jag står kvar en stund och känner hur det rör sig kring foten. Du har redan tagit av dig skorna. Förr brukade jag vara längre ut innan du ens fått av den första strumpan. Nu vänder jag huvudet mot gräset där du ställt väskan. Jag vet att vi kan stanna där också. Det är inte så långt tillbaka, och jag har redan sett vilken plats jag vill ha.

    Du kommer efter när jag går upp ur vattnet. Jag skakar mig en bit från dig, men tydligen inte tillräckligt långt bort. Du tittar ner på benen och skrattar till. Det ljudet känner jag väl. Jag har hört det många gånger på sådana här utflykter, ofta just efter att jag gjort något som fått vatten att hamna där du inte tänkt dig det. Jag ställer mig nära igen och låter din hand komma ner till nacken.

    Vid väskan stannar du och breder ut något att sitta på. Jag väljer gräset alldeles bredvid. Där finns en grund grop som passar när jag viker in benen och lägger kroppen till rätta. Du sätter dig först när jag är färdig. Sedan drar du väskan närmare, och jag lyfter nosen för att se vad du tänker ta fram. Jag har inte tappat intresset för den delen av utflykten bara för att jag inte är längst ut i sjön.

    Du plockar fram vattenskålen innan du öppnar det som är till dig. Jag reser mig, dricker och blir stående bredvid dig en stund. Dina händer är upptagna med en ask. Jag nosar på utsidan men flyttar undan huvudet när du lyfter den till ditt knä. Sedan kommer en liten bit ur min egen påse. Den hamnar i handen jag känner så väl. Jag tar den försiktigt och stannar kvar, ifall påsen skulle ha mer att bidra med.

    Det hade den tydligen inte just nu. Jag lägger mig igen med sidan mot ditt ben. Du sitter kvar och ser ut över sjön. Ibland rör du fingrarna genom pälsen över min nacke, och när handen blir stilla låter jag huvudet sjunka lite lägre. Du behöver inte locka upp mig till något nytt för att jag ska vara med dig. Här kan jag följa din rörelse, höra när du lägger undan asken och känna när du ändrar ställning.

    Efter en stund reser du dig och går några steg ner mot strandkanten. Jag lyfter huvudet men ligger kvar. Du ser tillbaka innan du fortsätter, stannar vid vattnet och kommer sedan upp till mig igen. Jag följer dig med blicken hela vägen. När du sätter dig är handen nära min nos. Jag sträcker fram huvudet och möter den. Vi har båda hunnit vara nere vid sjön, fast vi inte stannade där lika länge.

    Det finns fortfarande saker jag gärna gör. När du lyfter kopplet är jag på benen, och jag väljer vägen förbi busken innan vi lämnar strandgräset. Där behöver jag undersöka ordentligt. Du står kvar med skorna i ena handen medan jag nosar färdigt. Jag går inte mot bilen direkt efteråt. Först kommer jag tillbaka till din sida och tittar upp. Nu kan vi gå. Det var något vid busken som också hörde till den här dagen.

    Du tar väskan och vi lämnar platsen tillsammans. Jag har hunnit bli torr över ryggen men är fortfarande lite fuktig kring benen. När du stannar för att ta på dig skorna väntar jag nära. Stranden ligger kvar bakom oss. Nästa gång kanske jag går ner till vattnet igen, kanske stannar jag kortare. Jag vill gärna följa med ändå. Du satte dig hos mig i gräset, och där fanns mycket kvar av det jag tycker om med våra utflykter.

  • En brunvit hund sitter i gräset framför ett öppet grönt tält.
    Citat och kloka ord

    Brunvit hund vid det uppslagna tältet

    Du kallar det tält. Jag vill först veta var vi ska ligga.

    Du kom hit med en lång väska och nu står det ett litet hus på gräset. Jag har följt arbetet från min plats bredvid. Först låg allt platt, sedan reste sig väggarna medan du kröp runt på knä och letade efter något i en påse. Jag reste mig varje gång du gjorde det. Det var svårt att avgöra när vi egentligen var färdiga och skulle kunna undersöka det som kommit upp.

    När du öppnar ingången går jag fram och sträcker in huvudet. Här finns en golvyta som rör sig lite när jag sätter ner tassen. Jag stannar med resten av kroppen utanför. Du sitter precis innanför och låter mig nosa vid din hand. Det är trångt jämfört med rummen hemma, men jag kan se rakt igenom öppningen och ut till gräset igen. Jag kliver in och vänder mig genast om för att kontrollera den vägen.

    Du har lagt min filt på ena sidan. Jag går ett litet varv, nosar på hörnen och ställer mig sedan ovanpå den. Där är något jag känner igen mitt bland allt som fortfarande behöver undersökas. När du sätter dig på ditt liggunderlag kommer jag närmare. Det prasslar under oss och jag tittar ner. Du blir stilla en stund. Sedan lägger jag mig med nosen ut mot öppningen och kan se både dig och det som händer därute.

    Men du är inte riktigt färdig. När du sträcker dig efter ryggsäcken reser jag mig igen, beredd att följa med ut. Du kommer inte långt. Det du sökte låg tydligen bakom dig. Jag står kvar medan du letar och måste sedan backa för att du ska kunna vända dig. Hemma kan vi lätt gå förbi varandra. Här är mina tassar plötsligt något du behöver planera runt, särskilt när du samtidigt försöker få av dig skorna.

    Vi tar en lugn sväng utanför innan vi går in igen. Nu står tältet kvar medan vi lämnar det en liten bit bakom oss. Jag vänder mig om och ser på öppningen. Du följer min blick och vi går tillbaka tillsammans. Det hjälper att få komma dit en gång till, känna igen platsen och gå in utan att allt annat också förändras. Jag hittar filten direkt den här gången. Du hinner knappt sätta dig innan jag har vänt kroppen rätt.

    När någon går förbi utanför lyfter jag huvudet. Jag hör stegen tydligare än jag ser personen genom öppningen. Du tittar också upp, och efter en stund fortsätter ljudet bort från oss. Jag blir liggande men har öronen vända dit. Det kommer säkert fler saker att lyssna på här i kväll. Jag behöver inte ta reda på allt genom att själv vara först ute genom ingången. Du har också märkt att någon passerade.

    Du lägger dig till rätta och det blir min tur att hitta en bättre ställning. Jag sträcker ut ett bakben, drar in det och flyttar mig lite närmare filtkanten. Din hand kommer ner till mig utan att du behöver resa dig. Jag nosar på den och lägger sedan huvudet ner. För en stund har du slutat packa upp, ordna och leta. Vi är båda där du verkar ha tänkt att vi ska stanna.

    Gräset syns fortfarande utanför. Jag kan känna kvällsluften genom öppningen och höra dig ändra läge bredvid mig. Tältet har inte hunnit bli lika välbekant som hemmet. Ändå finns min filt här, din hand når fram och skorna står där du lämnade dem. Jag sluter ögonen en liten stund. Om du börjar leta i ryggsäcken igen kommer jag nog att vakna. Du har en ovanlig förmåga att behöva något precis när jag hittat rätt plats.

  • En svartvit hund ligger på en filt i trädgården med människor vid ett midsommarbord och en midsommarstång i bakgrunden.
    Högtider

    Glad midsommar önskar Svea Doggie Service

    Glad midsommar, alla hundvänner! Vi på Svea Doggie Service önskar er en fin helg med gott sällskap, vänliga möten och tid att vara tillsammans. Till er som dukar för många, till er som firar i mindre krets och till er som helst tar dagen som den kommer skickar vi vår varmaste sommarhälsning. Vi hoppas att också hunden får en behaglig plats i gemenskapen och möjlighet att komma till ro när det behövs.

    Midsommar kan samla människor som inte har hunnit ses på länge. Det finns mycket att berätta och ibland fortsätter ett samtal precis där det slutade förra gången. Vi önskar er den glädjen i att få återse någon och märka att kontakten finns kvar. Kanske får ni också lära känna någon ny över bordet eller under en promenad. Hunden kan vara en ganska bra samtalsöppnare när ingen riktigt vet hur man ska börja.

    För hunden märks en sådan dag i andra detaljer än för människan. Nya röster och lukter fyller en välbekant plats, eller så kommer den själv till någonstans där den aldrig har varit. Vi hoppas att ni får tid att se hur just er hund har det under dagen. En del vill följa allt som händer, andra blir nöjda av att få lägga sig nära en välbekant människa och låta rummet fortsätta leva omkring dem.

    Det kan också vara fint att gå iväg en stund mitt i firandet. På en vanlig promenad kommer hundens egna sysslor tillbaka, och människorna får kanske ett samtal i lite lugnare takt. Vi önskar er en tur där ni hinner lägga märke till sommaren omkring er: det gröna längs vägen, en doft av nyklippt gräs eller fåglar som hörs när rösterna från sällskapet har försvunnit bakom er. Ibland kommer man tillbaka till samma plats med lite nya krafter.

    En varm hälsning går också till er som arbetar under helgen eller har andra skäl att få en annorlunda midsommar. Vi hoppas att ni får någon stund som känns som er egen. En hälsning från någon ni tycker om eller en efterlängtad paus kan göra skillnad under dagen. Sommarens gemenskap får gärna räcka längre än till en enda kväll, så att det finns fler tillfällen att träffas när tiden passar bättre.

    När kvällen kommer hoppas vi att ni får en sådan där ljus sommarkväll som man gärna vill stanna ute i. Kanske blir det en sista sväng längs vägen innan det är dags att gå in, med en hund som fortfarande hittar något att undersöka. Kanske sitter ni kvar och pratar medan sällskapet omkring bordet blir lite tystare. Det är en särskild känsla när dagen får avslutas långsamt och det ännu finns ljus kvar utanför fönstret.

    Framför oss ligger fler sommardagar att möta på olika sätt. Vi önskar er möjligheter att vila när ni är trötta och lust att upptäcka något när ni har krafter till det. Någon kanske längtar efter en resa, någon efter att få vara hemma och gå sina vanliga rundor utan tidspress. Vi hoppas att det blir en sommar med mycket som fungerar för er och för den hund som följer er genom dagarna.

    Ta hand om varandra och låt vänligheten få följa med också när helgen är över. Vi önskar er glädje, gott sällskap och många fina minnen från sommaren 2026, både av det ni har planerat och av sådant som bara råkar bli bra. Vår varmaste midsommarhälsning till er alla, tvåbenta som fyrbenta, från Svea Doggie Service!

  • En svart hund ligger på en filt bredvid ett dukat midsommarbord i en trädgård.
    Citat och kloka ord

    Svart hund på filten vid midsommarbordet

    Du dukar för många. Jag tittar efter var du tänker sitta.

    Stolen kommer ut genom dörren med benen först. Jag flyttar mig innan du hunnit säga något, men följer sedan efter för att se var den ska stå. Det är den tredje stolen du bär ut. På gräset har du dragit ihop borden och över dem ligger en duk som nästan når ner till min nos. Här brukar vi kunna gå rakt fram. Nu får jag välja en annan väg förbi.

    Du berättar att det är midsommarafton i morgon medan du ställer ner en korg. Ordet säger mig inte särskilt mycket, men jag känner igen hur du gör när fler människor ska komma. Du går mellan huset och trädgården med saker i händerna. Ibland kommer du förbi mig utan att stanna. Jag står vid gången, fullt beredd att följa med på nästa vända också.

    Till sist går jag så nära att du behöver stanna. Du sätter ner det du bär och låter handen vila en stund på min sida. Jag står kvar, och du har blicken på mig i stället för på bordet. Det är inte mycket som händer under den stunden. Ändå kan jag sedan gå bort och nosa vid häcken medan du fortsätter. Jag hade behövt få fatt i dig mitt bland allt som kom ut genom dörren.

    När jag kommer tillbaka har min filt fått en plats en bit från stolsbenen. Jag går fram och undersöker den. Därifrån ser jag bordets ena kortsida och dörren till huset. Det finns utrymme att resa sig utan att genast hamna mellan dina fötter. Jag provar att lägga mig, men huvudet följer med när du går bort för att hämta något. Du kommer tillbaka samma väg. Då lägger jag ner hakan en stund.

    Du sätter dig på stolen närmast min plats. För första gången sedan förberedelserna började är du på samma ställe mer än några ögonblick. Jag reser mig och kommer fram till ditt knä. Du stryker mig över bröstet, och jag lutar mig intill innan jag går tillbaka till filten. Nu vet jag hur det känns att ha dig där. Det blir lättare att ligga kvar när du sedan reser dig för att rätta till duken.

    En stol skrapar till bakom bordet och jag lyfter huvudet igen. Du ser på mig och låter den stå medan jag tittar färdigt. Sedan flyttar du den sista biten. Jag följer rörelsen men stannar på filten. Den här platsen är fortfarande vår trädgård, fast den håller på att få andra vägar och fler saker i sig. Jag behöver få upptäcka förändringen i den takt den kommer, inte först när allt redan är fullt av ben och röster.

    Du gör en liten paus och tar fram min leksak. Jag är uppe innan du hunnit sätta dig på huk. Vi leker på gräset en bit från bordet, och när du släpper taget springer jag en sväng med den i munnen. Duken rör sig i ögonvrån, men nu har jag något mer angeläget att bära tillbaka till dig. Du har fortfarande plats för vår lek, trots att det verkar finnas väldigt mycket att ordna inför i morgon.

    Sedan blir vi sittande nära filten. Du ser mot bordet, jag ser mot handen som ligger i ditt knä. Snart kommer det fler stolar att sitta människor på. Några av dem kanske jag vill hälsa på direkt, andra får jag titta på en stund först. Just nu är det bara vi här. När du går in följer jag med, lämnar leksaken vid dörren och vänder tillbaka för att hämta den. Den behöver också vara på rätt plats när alla kommer.

  • En hund ligger i gräset med en väl använd tygkanin mellan framtassarna.
    Citat och kloka ord

    Hunden med den lagade tygkaninen

    Du ser en trasig kanin. Jag ser den jag har burit genom hela huset.

    Ena örat hänger i din hand och resten av kaninen ligger på köksbordet. Jag står nedanför med nosen högt. Den brukar inte vara där uppe. Den brukar vara där jag lämnade den, eller där du hittade den när du skulle sätta dig. Nu har du tagit fram en liten låda och dragit fram stolen. Jag följer varje rörelse. Om du hade tänkt äta något är det ett ganska märkligt tillbehör.

    Kaninen har varit med när jag hämtat dig vid dörren. Jag har burit den fram och tillbaka medan du ställt undan skorna, ibland så ivrigt att jag behövt lägga ner den för att få bättre grepp. Du har fått den mot knät när du böjt dig ner. Det är inte alltid jag velat lämna ifrån mig den. Ibland har jag bara behövt ha något i munnen medan hela kroppen varit upptagen av att du kommit hem.

    En gång låg den under soffan tills du lade dig på golvet och sträckte in armen. Jag stod alldeles intill och försökte hjälpa till med nosen. När den till sist kom fram var jag så snabb att du började skratta med kinden fortfarande mot mattan. Sedan gick jag några steg bort och lade mig med den mellan framtassarna. Du fick resa dig själv. Jag hade redan fullt upp med att kontrollera att allt var kvar.

    Det finns andra leksaker i korgen. En boll som studsar högre och något runt som piper när du trycker på det. Jag kan gärna leka med dem också. Ändå går jag ofta och hämtar just den här. Tyget känns bekant mot munnen, och jag vet hur jag ska vända huvudet för att få tag om mitten. Du kan lägga den långt ner bland de andra sakerna. Jag brukar få fram den ändå.

    Nu sitter du vid bordet med kaninen i knät en stund. Dina händer arbetar och jag kan inte riktigt se vad som händer där uppe. Jag flyttar mig till andra sidan stolen. Du låter mig nosa kort innan du lyfter undan den igen. Jag suckar och lägger mig på köksgolvet, tillräckligt nära för att kunna resa mig fort. Det är möjligt att ditt arbete går lättare utan min nos mitt i allt. Jag håller ändå uppsikt.

    När du reser dig är örat på plats igen. Du lägger undan den lilla lådan, känner igenom kaninen med händerna och räcker den sedan mot mig. Jag tar den genast men blir stående. Något känns annorlunda vid örat. Jag nosar, byter grepp och bär den ett varv runt stolen. Du väntar med handen på ryggstödet. Kaninen följer med precis som den brukar. Jag går fram och trycker den mot ditt ben.

    Du böjer dig ner och låter mig stå nära. Jag viftar med svansen och håller kvar mitt grepp. Nu är vi färdiga med det där uppe på bordet. Jag går mot vardagsrummet men stannar i dörröppningen för att se om du följer efter. Du gör det, och jag tar några snabba steg till korgen innan jag vänder tillbaka. Den lagade kaninen behöver tydligen genast visas upp från flera håll.

    Senare ligger jag på mattan med hakan intill den. Du går förbi och stannar med foten precis bredvid örat, men den här gången kliver du över. Jag lyfter huvudet och ser efter dig. Kaninen luktar fortfarande som något jag känner igen, fast du har ordnat till den. Jag drar den lite närmare med nosen och lägger mig igen. När du kommer hem nästa gång vill jag kunna hitta den fort. Det är mycket som ska bäras fram till dörren när någon är efterlängtad.

  • En brunvit hund med sele och koppel ser mot människor på en fotbollsplan.
    Citat och kloka ord

    Hunden utanför fotbollsplanen

    Alla bollar som rullar är tydligen inte mina. Det här kräver en del eftertanke.

    Bollen far över gräset och jag stannar mitt i steget. På andra sidan staketet springer människor efter den med en beslutsamhet som jag förstår mycket väl. Den rullar, någon hinner fram och plötsligt är den på väg åt ett nytt håll. Jag sträcker halsen och följer varje rörelse. Det verkar vara ett mycket bra ställe att hjälpa till på. Du har visst en annan uppfattning om min medverkan.

    Vi står kvar utanför fotbollsplanen med kopplet mellan oss. Jag flyttar vikten framåt när bollen kommer närmare staketet, men du går med mig en bit bort där det finns mer plats. Först tittar jag tillbaka över axeln. Sedan får jag syn på handen du håller nära mig. Där finns något jag känner igen, och jag kommer intill ditt ben en kort stund innan jag tittar på spelet igen.

    Du försöker inte få mig att låtsas att bollen har slutat finnas. Jag får se efter, höra ropen och märka att de andra fortsätter springa utan att vi gör det. När jag vänder mig mot dig är du redo att möta mig. Det blir lättare att hitta tillbaka till din hand när du inte väntar tills jag har hunnit bli helt upptagen av allt som händer på andra sidan nätet.

    Efter en stund plockar du fram min egen boll ur fickan. Den ser mindre märkvärdig ut än den som så många människor jagar, men den luktar rätt. Jag tar den i munnen och ställer mig nära. Nu har jag något att hålla reda på här hos oss också. Du låter mig bära den medan vi går vidare, bort från staketet och ut på vägen längs gräskanten.

    Bollen inne på planen kommer fortfarande farande ibland. Jag hör en spark och ser upp. Min egen ligger kvar i munnen medan jag följer rörelsen en liten stund. Sedan vänder jag tillbaka till vägen där vi går. Du säger något vänligt och vi fortsätter tillsammans. Det är ganska mycket att hinna förstå i en sådan passage: något kan vara oerhört intressant utan att det betyder att jag ska springa rakt fram till det.

    Vi stannar på en lugnare plats en bit därifrån. Du ber om bollen, får den och rullar den kort över marken mot mig. Jag tar den direkt och kommer tillbaka för att försöka få igång nästa omgång. Nu passar rörelsen mellan oss. Jag behöver inte stå utanför ett staket och försöka gissa när jag äntligen ska få vara med. Här är det faktiskt min tur att följa det som rullar.

    Du leker med mig en stund innan vi går vidare. När jag bär bollen efteråt känns den mer intressant än när den först kom ur fickan. Den har hunnit bli något vi har gjort tillsammans. Jag stannar för att nosa vid en tuva och lägger ner den, men hämtar den genast igen. Du väntar tills jag fått ordning på greppet. Det verkar vara klokt att hålla reda på den här när det finns så många andra bollar i världen.

    När planen försvinner bakom oss hör jag fortfarande några av ropen. Jag vänder öronen dit men fortsätter vid din sida. Det blev ingen insats från mig i deras spel i dag. Ändå fick jag använda lusten att följa en boll, bära hem min egen och vara med dig i leken. Nästa gång vi passerar kommer jag nog att titta igen. Du får gärna komma ihåg fickan då. Jag misstänker att vi kan ha nytta av innehållet även den gången.

  • En hund närmar sig en person som står delvis dold bakom en björkstam.
    Citat och kloka ord

    Hunden hittar människan bakom björken

    Du gömde dig bakom trädet. Jag hade redan börjat följa efter med nosen.

    Dina skor syns fortfarande på andra sidan björken. Resten av dig verkar ha försvunnit, åtminstone om jag låter bli att titta för noga. Vi är ute i den inhägnade trädgården och du har just sagt ordet som brukar betyda att jag får leta. Jag står vid gräskanten med nosen vänd åt ditt håll. Du har gjort ett ganska dåligt arbete med att försvinna, men jag tänker ändå ta uppgiften på allvar.

    Först går jag till platsen där du nyss stod. Där stannar jag och nosar ordentligt innan jag fortsätter. Du är mycket tyst nu. Det är nästan det märkligaste med hela leken, eftersom du annars ofta har något att säga när vi gör saker tillsammans. Jag går runt en liten buske och får syn på ena skon igen. Sedan kommer jag närmare med huvudet lågt, tills du till sist är precis framför min nos.

    Där var du. Du böjer dig ner och hälsar som om du också tycker att det var ett lyckat återseende. Jag trycker mig nära och får båda dina händer kring bröstet en kort stund. Sedan kommer leksaken fram från bakom ryggen. Den delen hade jag inte sett. Jag tar den och viftar så ivrigt att kroppen följer med åt båda håll. Det var väl värt att leta ordentligt, också när jag anade hur det skulle sluta.

    Vi går tillbaka tillsammans innan du gör ett nytt försök. Någon stannar hos mig medan du flyttar dig en liten bit bort. Jag följer dina steg tills du kommer bakom trädet och blir stilla. Nu känner jag igen ordningen. När jag får börja vill jag gärna komma iväg direkt, men en lukt vid marken får mig att stanna. Jag undersöker den, lyfter nosen och söker sedan vidare åt ditt håll.

    Du ropar inte fram mig så fort jag tar en liten omväg. Jag får hinna märka att du finns nära på ett annat sätt än genom att hela tiden ha ögonen på dig. När jag rundar stammen står du där med ansiktet vänt mot mig. Jag känner hur kroppen blir ivrig redan innan jag når handen. Det är något särskilt med att få upptäcka dig och sedan få visa att jag har gjort det.

    Den här gången stannar vi nära björken efter leken. Du sitter i gräset och jag står intill med leksaken. Jag har lite jord på nosen och du borstar bort ett löv från knät. Det verkar inte behövas något större gömställe eller en längre väg för att du ska tycka att vi har haft roligt. Jag kan bära runt min leksak en stund medan du fortfarande sitter där jag hittade dig.

    När du reser dig följer jag efter. Du går mot huset och jag springer ett par steg åt sidan för att undersöka busken igen. Sedan kommer jag tillbaka och lägger leksaken framför din fot. Du tar upp den och vi gör en kort lek till, alldeles öppet den här gången. Jag tycker om att det roliga fortsätter hos dig även efter att själva letandet är färdigt och ingen längre försöker vara osynlig.

    Björken står kvar när vi går in. Från dörren ser jag den vita stammen och platsen där dina skor stack fram. Nästa gång du smyger åt det hållet kommer jag nog att bli uppmärksam redan innan du hunnit gömma dig. Du får gärna försöka ändå. Jag vill fortfarande få gå den lilla vägen fram, hitta dig och komma så nära att din hand kan möta nosen. Det är den delen av leken jag helst vill göra om.