-
Agility 2027: förslaget om däcket
Föraren kan gå runt däcket under banvandringen, se öppningen från olika håll och ändra sin plan. Hunden får lösa passagen i rörelse. I förslaget inför agilityns regelperiod 2027 blir därför konstruktionen mer avgränsad: bara det ramlösa däcket tillåts, och ringen ska ha minst två färger fördelade över minst fyra fält. Avsikten är ökad säkerhet och tydligare synbarhet. Det handlar om att hunden ska möta en klar uppgift, även när nästa sväng redan upptar förarens tankar.
Förslaget finns publicerat tillsammans med motiveringar och senare återkoppling, men den slutliga nya regelboken har ännu inte publicerats. Klubben som planerar utrustning och föraren som förbereder nästa säsong behöver därför skilja den föreslagna ändringen från vad som redan gäller. Däckets delbarhet är dessutom en befintlig säkerhetsfunktion. Den ska inte beskrivas som en uppfinning som kommer först 2027.
En ring med stöd, utan den gamla ramen
Ramlöst betyder att den stora omgivande ramen och dess överliggare försvinner. Ringen hålls fortfarande av två sidostolpar och markstöd. Det måste alltså finnas stöd som gör hindret stabilt. För hunden blir den avsedda passagen ringens öppning. För arrangören är den praktiska frågan vilken konstruktion som står på planen, inte bara om själva ringen går att dela.
En klubb kan därför inte bedöma ett äldre ramdäck enbart genom att kontrollera ringens diameter. Om förslaget genomförs är den omgivande ramen också en del av det som behöver åtgärdas. Samma genomgång bör omfatta att ringen sitter rätt, att höjden mäts på rätt ställe och att hela hindret står som avsett. Den som bär ut ett välbekant redskap ur förrådet behöver få möjlighet att upptäcka skillnaden före tävlingsdagen.
Höjden mäts till den lägsta punkten på ringens insida. För extra large föreslås intervallet bli 50–55 centimeter, med sänkt högsta höjd från 60. Däckets egen höjduppgift ska användas; den ska inte ersättas med tabellen för vanliga hoppbommar. En felaktig mätpunkt kan annars ge hunden en annan uppgift än den som arrangören tror sig ha byggt.
Den raka vägen behöver börja före språnget
Förslaget anger att banans naturliga linje ska ge en rak ansats mot däcket. Föraren behöver ändå planera hur den egna rörelsen passar ihop med den linjen. En människa som vänder bort blicken och kroppen mot nästa hinder kan lämna ett besked som kommer tidigt i förhållande till hundens hopp. Det går att prata om den tajmningen utan att lägga hela förklaringen till en missad passage hos hunden.
Bedömningen skiljer också mellan olika händelser. Delas däcket när hunden hoppar igenom blir det fem fel. Delas det utan att hunden hoppar igenom anges diskvalificering. Det är alltså inte själva delningen som ensam berättar vad domaren bedömde. Den som granskar ett lopp behöver även se vilken väg hunden tog. Så blir det möjligt att förstå resultatet utan att blanda ihop att säkerhetsfunktionen löste ut med att hunden utförde rätt passage.
Det kan kännas snopet när en enda öppning blir platsen där hela loppet faller isär. Men just där finns också något konkret att arbeta vidare med: utrustningens placering, ansatsens riktning och förarens besked genom hoppet. Färgkravet och den ändrade konstruktionen är förslag på hur hindret ska bli tydligare. Ekipagets del av förberedelsen är att göra vägen lika tydlig. Då får hunden en sammanhängande uppgift att följa, med människan kvar i samarbetet även när hindret ser enkelt ut från sidan.
-
Agility 2027: förslaget om A-hindret
När A-hindrets topp höjs förändras vägen både upp och ned. Det är den konkreta innebörden av Svenska Agilityklubbens förslag inför 2027: från 160 till 170 centimeter, med samma tillåtna längd på ramperna. Föraren som har fått en trygg passage på träningsplanen behöver därför förstå mer än det nya höjdmåttet. Hunden ska möta en brantare ramp, ta sig över nocken och kunna fullfölja nedfarten även när människan redan tänker på nästa hinder.
Förslaget är ännu inte en publicerad slutlig regelbok. I det underlag som finns hos Svenska Agilityklubben är höjningen motiverad med anpassning till internationella regler och utfallet av en extra remiss. Det är viktigt för den som försöker planera nästa säsong: ett förslag visar vad som kan komma, medan officiella starter fortfarande följer den gällande regelboken. Att läsa in sig är en förberedelse. Att själv börja ändra tävlingshindret i förväg är en annan sak.
Det är lutningen som förändras
Varje sida ska enligt förslaget fortfarande vara 265–275 centimeter lång. När två lika långa sidor ställs med högre topp blir de brantare och avståndet mellan deras nederkanter minskar. De extra centimetrarna läggs alltså inte som en förlängning längst ned. Det färgade kontaktfältet på nedfarten har fortfarande en egen uppgift: hunden ska beröra det med åtminstone någon del av en tass. Den uppgiften försvinner inte för att redskapets form ändras.
Föreställ dig ett ekipage där föraren är van att kunna lämna hunden på A-hindret och röra sig långt mot nästa hinder. Om en ändrad passage gör tajmningen annorlunda kan föraren hamna fel i sin egen plan även när hunden följer de signaler den har lärt sig. Då är det värdefullt att kunna beskriva vad som faktiskt hände. Var föraren redan på väg bort? Var hunden kvar i sin uppgift? Gav människan en ny signal innan den förra var färdig?
Sådana frågor ger ett mer användbart träningssamtal än att bara säga att hunden slarvade med kontakten. De gör det också möjligt att skilja ett missförstånd mellan hund och förare från problem med själva utrustningen. Stabilitet, halkfri yta och hela, rätt placerade stegpinnar är fortfarande krav. Ett nytt höjdmått ersätter inte genomgången av det hinder hunden faktiskt ska använda.
En tass säger något annat än en säkerhetsstudie
Kontaktfältsbedömningen behöver vara begriplig för den som står vid sidan. På uppfarten krävs beröring av rampen; på nedfarten krävs beröring av det färgade fältet. Ett missat nedfartsfält ger fem fel. Det är beskrivningen av en tävlingsprestation, och säger inte ensamt varför hunden tog ett visst steg eller hoppade som den gjorde. Ett resultat kan därför behöva följas av en lugn genomgång av hela passagen, snarare än ännu en snabb repetition för att få bort besvikelsen.
Det finns också en gräns för vad remissmaterialet kan besvara. Stöd för en viss höjd är ett ställningstagande i regelarbetet. Det bevisar inte att alla hundar får mindre belastning, större trygghet eller lättare kontaktfält av samma höjning. Den som argumenterar för eller emot förslaget behöver skilja sådana påståenden från de belagda uppgifterna om mått och beslutsprocess. Omsorg om hunden blir inte starkare av att vi lovar mer än underlaget visar.
För föraren återstår ett arbete som känns igen från annan tävlingsförberedelse: att kunna sin uppgift så väl att hunden får begripliga besked när förutsättningarna ändras. Det kan finnas både förväntan och oro inför en ny säsong. Båda känslorna får plats. Men när ekipaget väl närmar sig rampen behöver människans uppmärksamhet finnas hos hunden och vägen över hindret, inte fastna i diskussionen som pågick utanför planen.
-
Sandvikens Brukshundklubb firar 80 år
Sandvikens Brukshundklubb fyller 80 år och bjuder in till medlemsmöte och jubileum lördagen den 28 november 2026. Firandet hålls på Västanbygården klockan 14.00–16.00. Både nuvarande och tidigare medlemmar är välkomna. Det är alltså också ett tillfälle att återvända för den som varit aktiv i klubben förr och gärna vill träffa människor från den tiden igen.
Klubbens inbjudan
SANDVIKENS BRUKSHUNDSKLUBB
80 ÅR!
1946–2026
MEDLEMSMÖTE & JUBILEUM
LÖRDAG 28 NOVEMBER 2026 • KL. 14:00–16:00
Festligt fika & tillbakablick på klubbens historia.
Presentation om olika sporter & patrullhund
ANMÄLAN SENAST SÖNDAGEN 15 NOVEMBER
SA***********************@***IL.COM
ANGE ALLERGIER/INTOLERANSER & ÖNSKEMÅL OM ÄMNEN.Västanbygården kl 14-16:00, lördagen den 28/11.
På programmet står festligt fika, en tillbakablick på klubbens historia och en presentation om olika sporter och patrullhund. Jubileet omfattar åren 1946–2026. Här får klubbens äldre historia möta den verksamhet som finns i dag, samtidigt som deltagarna får möjlighet att lära sig mer om sådant de kanske inte själva har provat med sin hund.
Anmälan ska vara inne senast söndagen den 15 november och skickas till sa***********************@***il.com. Ange eventuella allergier eller intoleranser och lämna gärna önskemål om ämnen. Den som funderar på någon särskild del av verksamheten kan därmed ta med frågan redan i anmälan. Datumet att hålla reda på först är alltså den 15 november, även om själva firandet äger rum två veckor senare.
Bredden syns på klubbens webbplats. Där finns bland annat valpkurs, allmänlydnad, bruks, agility, lydnad, nosework, rallylydnad och specialsök bland kursområdena. För den som främst känner klubben genom en enda träningsgren kan jubileets presentation därför ge fler ingångar till hundlivet. Att vara nyfiken på en annan gren behöver inte betyda att man redan har bestämt sig för att börja tävla.
Det finns också en vardag bakom kursnamnen. På sidan om öppen träning beskriver klubben hur den allmänna onsdagsträningen fungerar under maj–juni och augusti–september: deltagarna tränar det de själva behöver, och en ansvarig finns på plats. Träningen är inte instruktörsledd. Klubbstugan är öppen och rallyskyltar finns att låna. Det ger en konkret bild av en förening där hundägare kan träna sida vid sida, även när de arbetar med olika saker.
Patrullhund, som också finns med i jubileumsprogrammet, visar ytterligare en del av verksamhetens bredd. På klubbens sida om tjänstehund beskrivs utbildning av hund och förare för uppgifter inom Hemvärnet. Det är en annan inriktning än en hundsport där resultatet räknas i en tävling. Att båda får plats i samma förening säger något om hur många olika uppgifter samarbetet mellan hund och människa kan leda till.
Att tidigare medlemmar uttryckligen är välkomna ger firandet en särskild värme. Den som inte längre kommer till träningarna kan ändå ha en stark relation till platsen och människorna. Ett hundliv tar slut, ett annat börjar, och ibland förändras den egna vardagen så att föreningslivet får mindre utrymme. Det behöver inte göra de gamla banden mindre betydelsefulla. Ett jubileum kan ge ett enkelt tillfälle att ta upp kontakten igen.
Åttio år rymmer också många hundar som inte längre finns kvar. För en tidigare medlem kan en tillbakablick därför väcka både glädje och saknad. Man kan minnas människan man tränade tillsammans med och samtidigt hunden som stod bredvid. Just den blandningen hör hundlivet till. Ett lyckat moment kan leva kvar i minnet, men det kan också den där träningen då hunden hade helt andra planer än föraren.
När klubbens historia lyfts fram finns det anledning att uppmärksamma fler än dem som syns i resultatlistorna. En förening behöver också människor som förbereder, hjälper till och gör det möjligt för andra att delta. Jubileet ger utrymme att tänka på det arbetet och på vad man vill föra vidare. Grattis till de 80 åren, Sandvikens Brukshundklubb, och varmt lycka till med firandet i november!
-
Träna inne i höst – två klubbmöjligheter i Gävle och Sandviken
Illustrationsbild.När höstkvällarna blir mörka kan det vara skönt att veta var nästa träningsstund får plats. Hos både Gävle Brukshundklubb och Sandvikens Brukshundklubb finns möjligheter för medlemmar att träna inomhus. Här är en genomgång av klubbarnas publicerade information, sammanställd den 27 oktober. Det handlar om lokaler för egen träning. Den som behöver en kurs eller en instruktör behöver fråga om det särskilt, så att bokningen motsvarar det man faktiskt söker.
Gävle BK:s hall ligger på Nobelvägen 19 och är omkring 250 kvadratmeter stor. Den kan bokas året runt av klubbens medlemmar. Först behöver man bli registrerad i bokningssystemet; klubben anger att det ska ordnas senast fem dagar före bokning. Det är därför ingen lösning att komma på samma eftermiddag och räkna med att allt går att ordna direkt. Kontrollera den lediga tiden och invänta bokningsbekräftelsen innan du planerar resan.
I Gävles hall finns bland annat rallyskyltar, apportbockar samt hinder för lydnad och bruks. Agilityhinder anges finnas under vinterhalvåret. Hallen saknar vatten och toalett, så eget vatten till hunden behöver finnas med i väskan. Klubben ber besökarna att lämna ytterskorna i gången och ta hand om smuts och eventuella olyckor. En egen handduk kan också vara praktisk när man kommer in med blöta tassar. Läs de fullständiga reglerna inför besöket, även om du tränat där tidigare.
Hos Sandvikens BK kan medlemmar boka träningslokalen i klubbstugan under vinterhalvåret. Klubben beskriver en mindre lokal med matta och väggspeglar. Det finns material att låna, bland annat rallyskyltar, apportbockar och kavaletti. En bokning får omfatta högst två timmar, och varje person får ha två bokningar samtidigt i kalendern. När en av tiderna har använts går det att lägga in en ny. Aktuell avgift och tillgång till bokningen behöver kontrolleras hos klubben innan träningen planeras.
En mindre lokal kan räcka långt för ett avgränsat träningspass. Man kan arbeta med hur ett moment börjar, en position eller en lugn övergång mellan två uppgifter. Däremot behöver upplägget passa det utrymme som verkligen finns. Det är lätt att packa med sig en hel lista av sådant man vill hinna öva, men hunden har ingen nytta av att vi skyndar genom allt. Välj gärna en huvuduppgift och fundera över vad ett lyckat försök skulle innebära just för er.
Börja också med att låta hunden orientera sig. Ett annat underlag, ljud från byggnaden och träningsmaterial längs väggen kan göra en välkänd övning annorlunda. Om något plötsligt blir svårt behöver man kunna förenkla. Ett par begripliga försök och en paus ger mer information än att upprepa samma sak medan frustrationen växer. Titta på vad hunden faktiskt gör, inte bara på vad som stod i planen när ni åkte hemifrån.
Den bokade tiden behöver även rymma att plocka fram, vila och städa undan. Tränar flera tillsammans är det bra att komma överens om turordning och avstånd innan hundarna börjar arbeta. Alla behöver få möjlighet att koncentrera sig, och den som väntar ska också ha en rimlig stund. När utrustningen ligger på plats igen och golvet är omhändertaget kan nästa ekipage börja utan att först städa efter er.
Klubbarnas regler och bokningsläge kan ändras. Den här sammanställningen är en väg in till två lokala möjligheter, inte ett besked om att en viss tid finns ledig. För egen del kan målet med höstens inomhusträning vara ganska enkelt: en stund där uppgiften blir begriplig, samarbetet fungerar och både hund och människa vill komma tillbaka.
-
Svenskt lagguld på agility-VM i Åbo
Sverige har tagit lagguld i storleksklassen intermediate vid agility-VM i finska Åbo. I laget ingick Ammy Steen med Sota, Heidi Penttilä med Catnizz, Dionne Nordwall med Amazing och Jenny Damm med Azta. Enligt Svenska Kennelklubbens rapport den 28 september 2026 kom laget tvåa i både hopploppet och agilityloppet. När resultaten räknades samman räckte det till den översta platsen på VM-pallen.
Det blev också ett individuellt silver för Dorota Anglart och Kott i mediumklassen. Ammy och Sota kom fyra totalt i intermediate, medan Jennifer och Conn tog en fjärdeplats i large. Därmed finns det flera svenska prestationer att glädjas åt efter mästerskapet, både tillsammans som lag och i den individuella tävlingen.
Två andraplatser som tillsammans ger ett VM-guld är en fin detalj att stanna vid. En mästerskapstävling rymmer mer än ett enda lopp. Det behövs utrymme för både den starka prestationen i stunden och förmågan att komma tillbaka till nästa uppgift. För oss som följer sporten är det spännande att se hur helheten växer fram, i stället för att redan efter första delen tro att allting är avgjort.
Att tävla i lag kan dessutom ge framgången en särskild värme. Det egna arbetet hör ihop med andras, och glädjen får delas av fler. Samtidigt behöver det finnas plats för en människa som är nervös eller besviken. Ett gott lagkamratskap visar sig också i hur man möter varandra när en prestation inte blev som någon hade hoppats. Den omtanken vill jag gärna se mer av i hundsporten, på alla nivåer.
Bakom varje ekipage finns också en hund som behöver sin människa genom hela tävlingsdagen. Vi ser gärna de snabba ögonblicken, men mellan uppgifterna behöver hunden fortfarande få vila, bli omhändertagen och få utrymme att vara ifred. Människans starka tävlingskänslor får inte göra oss mindre uppmärksamma på den. Det går att längta efter en medalj och samtidigt låta omsorgen om hunden styra vad man gör.
För den som tränar på en lokal klubb kan ett VM väcka både beundran och nya frågor. Hur får man sina egna signaler tydligare? När hjälper man hunden bäst genom att göra övningen mindre? Vad vill man förstå bättre nästa gång man tränar? Inspirationen får gärna leda till nyfikenhet. Den egna hunden behöver fortfarande få uppgifter som passar just den och den erfarenhet man har tillsammans.
Det finns också något fint i att kunna följa ett skickligt ekipage utan att genast kräva samma sak av sitt eget. Vi kan glädjas åt deras prestation, prata om det vi har sett och sedan gå ut på vår vanliga promenad. Hunden som väntar hemma ska få möta en människa som är glad över att vara tillsammans med den. Det är en bra känsla att ta med sig från ett mästerskap.
När stora framgångar uppmärksammas vill jag också ge plats åt dem som fortsätter arbeta efter en motig tävlingsdag. Hundsport behöver rymma både jubel och besvikelse, och människor behöver kunna komma tillbaka med båda känslorna. Ett vänligt ord vid rätt tillfälle kan göra det lättare att fortsätta lära. Den sortens gemenskap kan vi alla bidra till, även om vi aldrig sätter vår fot på en VM-arena.
Vi gratulerar det svenska guldlaget och Dorota med Kott till medaljerna. De fina resultaten ger oss mycket att glädjas åt. Förhoppningen är att framgångarna också ska ge fler lust att träna med omtanke, stötta sina klubbkamrater och upptäcka vad samarbetet med den egna hunden kan få växa till.
-
Hunden vilar efter agilityträningen
Du lade ut filten flera meter från agilitytunneln. Jag behövde en stund för att lägga ner huvudet också.
Jag står vänd åt samma håll som förut. Du har slutat springa, men jag har inte riktigt bestämt mig för att vi är färdiga. När du flyttar en fot tar jag ett steg framåt. När handen går mot fickan tittar jag upp. Det skulle fortfarande kunna bli något mer av det här. Du ser mig, men i stället för att visa vägen till nästa sak går du bort till väskan. Jag följer efter och ser till att stå nära, ifall du har glömt vem du kom hit med.
Du tar fram filten och lägger den på gräset en bit från tunneln. Jag känner igen den direkt. Det är samma filt som luktar av mig även när du har vikt ihop den och lagt den bland dina saker. Jag kliver på kanten medan du försöker få ut det sista hörnet. Det blir lättare när jag flyttar tassen, så vi provar det. Sedan står vi där med allt på plats. Du sätter dig bredvid och ser på mig. Jag ser tillbaka och väntar på fortsättningen.
Den verkar inte komma just nu. Du tar fram skålen, häller upp och låter mig gå fram. Jag dricker medan du ställer undan flaskan. När jag lyfter huvudet följer några droppar med över kanten och hamnar på ditt ena byxben. Du tittar ner, men det verkar inte vara något vi behöver reda ut. Jag går tillbaka till filten och sätter mig, fortfarande med kroppen vänd mot planen. Du har satt dig på ett sätt som ser mindre tillfälligt ut än jag hade tänkt mig.
Det händer saker där borta även när vi har stannat. Någon går med sin hund åt ett annat håll. En väska flyttas och en röst hörs bakom oss. Jag vrider huvudet efter ljudet. Du sitter kvar nära utan att dra mig intill dig, och när jag vänder tillbaka finns din hand där den var nyss. Jag nosar på den och får en bit som jag tar försiktigare nu. Sedan lägger jag mig med framtassarna utanför filtkanten. Huvudet behåller jag uppe. Jag har inte hunnit se färdigt än.
Från marken ser den där tunneln annorlunda ut. Nyss var den något att springa igenom. Nu är den en stor sak på gräset som människor går förbi och ibland flyttar lite på. Jag följer rörelsen men reser mig inte. Du stryker handen längs min sida en gång och låter den sedan vara stilla. Det är ganska skönt. Jag kan känna att du är kvar utan att behöva vrida mig efter dig, och det finns ingenting i dina händer som jag måste försöka hinna före.
Jag tyckte om när vi sprang. Det gjorde du nog också, för du lät annorlunda när vi kom fram tillsammans än när du först stod och funderade över vart du skulle ta vägen. Ibland kom armen ut senare än jag hade väntat mig. Då fick jag svänga och se efter var du egentligen menade. Du skrattade åt dig själv när vi stannade. Jag hade redan gått vidare till frågan om vad som skulle hända sedan. Det är praktiskt att någon av oss kan släppa den gamla svängen innan den blivit föremål för ännu ett samtal.
Nu hör jag dig prata med någon en bit bort. Du svarar utan att resa dig, och din ena hand ligger kvar nära mig. Jag ser först på munnen som rör sig och sedan på den tomma platsen framför filten. Vi verkar inte vara på väg någonstans. Det tar en stund innan jag låter hakan komma ner mellan tassarna. Gräset känns mot nosen och jag flyttar mig en liten bit bakåt så att jag hamnar mer på filten. Du drar inte fram den under mig. Jag får ordna den delen själv.
Det är lätt att tro att jag alltid vill göra om något bara för att jag tittar dit där vi nyss var. Jag kanske också behöver se vad som händer när jag inte är där. Att tunneln finns kvar, att du inte går iväg med någon annan och att min leksak inte försvinner bara för att du lagt ner den i väskan. Härifrån kan jag hålla reda på en hel del utan att springa efter det. Efter en stund slutar jag följa varje rörelse. Jag hör fortfarande rösterna, men huvudet får ligga kvar där det är.
Du brukar vara väldigt glad när jag gör något snabbt. I dag verkar du nöjd även när jag inte gör det. Du flyttar försiktigt på benet som somnat under dig och ser ner på mig för att se om jag behöver plats. Jag sträcker ut mig lite till. Det finns något vänligt i att få ta den platsen när vi nyss har varit så upptagna av att komma åt ett bestämt håll. Här finns ingen sväng att missa. Bara din sko nära min tass och en filt som äntligen ligger ganska slätt.
När du börjar packa öppnar jag ögonen ordentligt igen. Jag reser mig inte direkt, vilket tycks roa dig. För en stund sedan hade jag varit färdig att följa en rörelse med lillfingret. Nu får du faktiskt vänta medan jag sträcker på mig. Du låter mig kliva undan innan du tar filten, skakar bort grässtråna och viker ihop den. Jag nosar mot väskan när den läggs ner. Där är den igen, bland de andra sakerna som följer med oss till och från den här platsen.
Vi går förbi tunneln på vägen bort. Jag tittar åt dess håll och sedan upp på dig. Du fortsätter lugnt och jag går med. Det blev inget sista varv, och det känns inte som om vi har lämnat något viktigt ogjort. Vi fick springa tillsammans och sedan sitta kvar tillsammans. Jag hann bli färdig med båda delarna. När du öppnar vägen ut från planen väntar jag nära ditt ben, och den här gången behöver du inte fundera på om jag tänker åt ett annat håll än du.
-
Ellen och Didra tog guld – juniorernas medaljer har flera berättelser
Ellen Fredholm och Didra är världsmästare i U12 Medium. Sveriges Hundungdom berättar den 29 juli om juniorlandslagets framgångar på Junior Agility Open i Mannheim. Didra är en irish softcoated wheaten terrier, och tillsammans med Ellen tog hon guld i den sammanlagda individuella tävlingen. Sverige fick också två brons. Men när man öppnar arrangörens resultatlistor finns en skillnad som är värd att förklara: bronset till Hilda Geterud och Reign och bronset till mediumlaget gäller agilityloppen, inte de sammanlagda resultaten.
Det gör inte glädjen mindre. Däremot gör det bilden av mästerskapet mer rättvis. En kort medaljnyhet kan få det att låta som om alla placeringar kommer från samma sorts sluttabell. Här finns både enskilda lopp och kombinationen av agility och hopp. Resultatportalen redovisar dem var för sig. För en ung förare kan ett särskilt lyckat lopp vara en stor framgång även när ett annat lopp inte går vägen. Den prestationen förtjänar att beskrivas som det den faktiskt är.
Guldet räknades över två lopp
I tabellen Kombi U12 Medium står Ellen och Didra överst. Bakom dem följer Maria Adan Collado med Bubal och Maddie Dadds med Brio. Kombi är den sammanräknade listan, där resultaten från agilityloppet och hopploppet förs ihop. Att förstå vilken lista man läser hjälper också den som följer tävlingen hemifrån: en placering i ett lopp behöver inte vara samma sak som placeringen när båda har räknats samman.
Hilda och border collien Reign står som trea i Agility U12 Large. I den sammanlagda tabellen är de däremot diskvalificerade. Även det svenska mediumlaget har en tredjeplats i agilitydelen och en diskvalificering sammanlagt. Laget bestod av Linnea Roemmelt med Sara, Felicia Borg med Sockan, Havanna Matsson med Karlsson samt Ellen med Didra. Sara och Sockan är perro de agua español och Karlsson är shetland sheepdog. I samma svenska lag samsades alltså flera olika hundraser.
Ett bra lopp får fortsätta vara bra
Just skillnaden mellan ett fint lopp och ett svårare totalresultat vill jag stanna vid. När vi berättar om unga ekipage behöver det finnas plats för båda sakerna. Det är lätt att bli så upptagen av sista raden i resultatlistan att en tidigare prestation nästan suddas bort. Men ett bronslopp har fortfarande genomförts. Föraren och hunden har fortfarande löst den uppgiften tillsammans. Man behöver inte låtsas att hela tävlingen gick perfekt för att kunna vara stolt över det som gick bra.
Det är också något att ta med sig till den vanliga klubbträningen. En ungdom som kommer tillbaka efter ett misstag behöver få hjälp att förstå vad som hände och hur nästa försök kan bli tydligare. Hunden behöver möta en förare som fortfarande vill samarbeta. Jag hoppas att vuxna runt unga tävlande hjälper till att hålla den balansen: låt ambitionen finnas, men gör inte en felaktig sväng till ett omdöme om hela ekipaget. Det går att vara noggrann och varm på samma gång.
Ellen och Didras guld är en stor svensk framgång. Hildas och Reigns bronslopp och mediumlagets tredjeplats visar andra delar av samma mästerskap. Jag tycker om att nyheten rymmer både en sammanlagd vinnare och ekipage som lyckas i en särskild del av tävlingen. Det ger fler unga hundförare något att känna igen sig i. Man kan sikta högt, glädjas åt en medalj och samtidigt veta att det finns mer att lära. Det är en ganska fin grund att fortsätta från tillsammans med sin hund.
-
Agility med bommen tio centimeter över marken
Vi missade en sväng. Jag tappade inte lusten att springa med dig.
Du svänger åt vänster och jag fortsätter rakt fram. Ett par språng senare hör jag min signal bakom mig och vänder huvudet. Där står du med handen nere och ett uttryck som får mig att komma tillbaka, fortfarande med ganska mycket spring kvar i benen. Vi har visst hamnat på olika sidor om det vi höll på med. Jag vet inte riktigt när det hände. Nyss verkade vi vara på väg tillsammans.
Du går fram till mig och börjar om en liten bit bort. Den här gången står du annorlunda redan innan vi sätter fart. Jag får syn på handen i tid och följer rörelsen. Hindret som jag nyss sprang förbi kommer framför mig. Bommen ligger lågt och jag tar ett lätt språng över. På andra sidan fortsätter du framåt med mig, och nu behöver jag inte vrida huvudet bakåt för att försöka hitta vart du tog vägen.
Det är den delen jag tycker så mycket om på gräsplanen. Jag får använda benen ordentligt och ändå vara uppmärksam på dig. Ibland räcker en rörelse för att jag ska veta var jag ska fortsätta. Andra gånger hinner jag iväg innan jag har sett färdigt. Då hjälper det när du kommer tillbaka in i det vi gör, så att jag slipper bli ensam med både farten och frågan om vad som gick fel.
Vi stannar efter det låga hindret och du tar fram leksaken. Jag griper den och kommer nära med hela kroppen. Du håller kvar en stund och släpper sedan efter så att jag får bära den ett litet varv. Det är ett mycket trevligt sätt att få reda på att vi hittade varandra igen. Jag ser upp på dig med leksaken i munnen. Du har inte fastnat vid svängen där vi tappade bort varandra.
När du tar tillbaka leksaken går vi en bit åt sidan. Här får jag nosa medan du ser ut över hindren. Du verkar tänka på något, för handen gör en liten rörelse i luften och sedan tittar du tillbaka mot platsen där vi började. Jag följer inte med i alla dina funderingar. Men när du vänder dig mot mig igen finns samma lust i rösten som innan vi satte fart första gången.
Nu får vi ihop en kort följd. Jag kommer över bommen, följer dig till nästa del och hittar öppningen till tunneln. En liten stund ser jag bara vägen genom den. Sedan kommer ljuset och din rörelse där ute. Jag springer mot handen du visar och får fortsätta tillsammans med dig. Det är roligt när det blir begripligt medan kroppen fortfarande har fart. Jag vill gärna hinna vara med hela vägen.
Du skrattar när jag kommer fram, och jag studsar till av det välbekanta ljudet. Sedan böjer du dig ner och låter mig få leksaken igen. Vi har ingen lång bana kvar att göra nu. Du samlar ihop våra saker och vi går bort från hindren till skuggan vid kanten av planen. Jag dricker, står nära ditt ben och låter blicken följa någon som bär en hinderbom en bit längre bort.
När vi lämnar platsen bär jag leksaken och du går bredvid. Vi fick börja om i dag. Jag sprang åt ett håll som du inte hade tänkt, och du behövde visa mig vägen tydligare nästa gång. Men jag får fortfarande lust att titta upp när du rör handen. Det sista jag minns av springandet är hur jag kom ut ur tunneln och hittade dig där du väntade. Därifrån hade vi en bit kvar som vi kunde göra tillsammans.
-
Hunden provar en agilitytunnel
Jag gick in när jag vågade. Du stod kvar så jag kunde hitta dig igen.
Du ställer dig vid något som ser ut som ett stort runt hål. Jag följer med fram och stannar strax innan kanten. Det luktar tyg och mark och andra hundar här. Jag sträcker fram huvudet, men låter tassarna stå kvar där jag vet vad som finns under dem. Du väntar bredvid. Jag hör röster längre bort på träningsplanen och vänder mig efter dem innan jag tittar in i öppningen igen.
Det finns en väg genom den där saken. Jag kan se lite av ljuset i andra änden, men det är ändå annorlunda att ha kanter så nära öronen. Du visar handen vid ingången och jag nosar på den. Sedan flyttar du dig undan så att jag kan komma fram själv. Jag sätter en tass närmare och drar tillbaka den. Du blir inte större i rösten för det. Jag får stå här och se efter en gång till.
När jag stoppar in huvudet låter det annorlunda. Mina egna rörelser hörs närmare och tyget rör sig lite vid sidan. Jag backar genast ut igen. Där står du fortfarande. Jag ser på dig och slår svansen kort, som om jag vill fråga om du också märkte det där. Du kommer närmare utan att ta tag i mig. Jag kan gå ett litet varv bredvid dig innan vi återvänder till samma öppning.
Nu nosar jag längs kanten först. Jag hinner titta efter hunden som går långt borta med sin människa och sedan komma tillbaka till mitt. Det hjälper att inget plötsligt börjar jaga mig framåt. Jag har redan ganska mycket att hålla reda på med nosen, tassarna och det där ljudet inne i tyget. Du låter handen finnas nära, men jag behöver själv välja det lilla steget som tar mig förbi kanten.
Den här gången följer båda framtassarna med. Jag stannar, lyfter huvudet och går ett steg till. Där framme ser jag dig vid utgången. Nu kommer bakbenen också. Jag går genom den korta tunneln och kliver ut där din röst finns, med kroppen mycket lättare än den kändes vid första öppningen. Du blir glad när jag kommer fram. Jag tränger mig nära ditt ben innan jag tar det du räcker mig.
Jag vill visst röra på mig efteråt. Några snabba steg, en vändning, nosen vid din hand igen. Du skrattar och följer med en bit över gräset. Sedan stannar vi. Du ställer dig inte genast så att jag måste göra om allt för att bevisa att det gick. Jag får hinna känna mig färdig med det första försöket. Det finns något skönt i att få vara glad innan nästa sak börjar.
Efter en liten stund går vi förbi ingången igen. Jag stannar till och sänker nosen mot kanten. Nu luktar jag själv där inne också. Jag tittar på dig och du kommer nära. Vi provar en gång till, och den här gången behöver jag inte backa ut för att hitta dig. Jag vet lite mer om var du tar vägen. När jag kommer fram i andra änden möter du mig med samma vänliga röst.
Det är inte säkert att jag går lika fort nästa gång vi kommer hit. Något kan låta annorlunda eller röra sig där borta, och då kanske jag behöver undersöka igen. Men jag tycker om att ha fått komma genom det här utan att du drog mig från min tvekan. Jag hann själv märka att tassarna kunde fortsätta och att du fanns kvar på andra sidan. Det vill jag gärna känna igen när vi provar något nytt.
På vägen från planen stannar jag vid en alldeles vanlig grästuva. Den har inga runda öppningar och behöver inte passeras på något särskilt sätt. Du väntar medan jag nosar. Jag har varit upptagen med något nytt och får nu vara upptagen med något välbekant. När jag lyfter huvudet är du redo att gå med mig. Det blev mycket att ta in i dag. Jag är ganska nöjd med att vi gjorde det tillsammans.
-
Agility-VM kommer till Kalmar
Den 17–21 september 2025 avgörs agility-VM på Hatstore Arena i Kalmar. Enligt Svenska Kennelklubbens förhandsnyhet kommer 528 ekipage från 41 länder att delta. Arrangören Svenska Agilityklubben räknar med omkring 2 000 åskådare om dagen. För oss som tycker om att följa samspelet mellan hund och människa finns det mycket att se fram emot när världseliten kommer till Sverige.
Bakom mästerskapet står också 220 ideellt arbetande funktionärer från hela landet. Tävlingarna invigs på tisdagskvällen och loppen börjar på onsdagen. Den som inte kan vara i Kalmar ska kunna följa dem via direktsändning på nätet. Det svenska landslaget har ekipage i de fyra storleksklasserna small, medium, intermediate och large. Här väntar alltså flera dagars tävlande, med många olika samarbeten att följa.
Det är lätt att fästa blicken vid hunden som tar sig fram genom banan. Vi ser fart, svängar och de små ögonblick där människa och hund behöver förstå varandra. På en stor tävling blir också skillnaderna mellan ekipagen synliga. Samma bana ska lösas, men varje förare behöver veta hur den egna hunden bäst kan få tydlig information om vägen vidare.
Den kunskapen växer inte fram först på ett VM. Bakom ett välfungerande samarbete finns vardagar när något har behövt göras om, delas upp eller få vänta till en annan dag. Vi vet inte hur någon enskild deltagares träning har sett ut. Men när vi beundrar en prestation kan vi också minnas hur mycket uppmärksamhet och tålamod det kräver att lära känna sin hund.
Förväntan inför ett mästerskap kan vara stor även för den som bara tittar. Det kan vara roligt att heja på Sverige och samtidigt uppskatta en fin prestation från ett annat land. Hundsporten ger oss många tillfällen att vara generösa på det sättet. Vi kan få glädjas åt ett samarbete utan att först behöva fråga vilken flagga det tävlar under.
Samtidigt får omsorgen om hunden följa med hela vägen. Mellan loppen behöver människan fortfarande se till sådant som vila, vatten och möjligheten att komma undan en stund. Om vi själva är ivriga att prata om tider och placeringar får vi påminna oss om vem vi har med oss. Hunden behöver bli omhändertagen också under de delar av dagen som ingen åskådare ser.
De 220 funktionärerna förtjänar också vår uppmärksamhet redan före första starten. Ett arrangemang av den här storleken behöver människor som tar ansvar för praktiska uppgifter och hjälper andra att hitta rätt. Det arbetet kan innebära att man själv missar ett lopp man gärna hade sett. Den som får en fråga för tionde gången kan dessutom behöva samla lite extra tålamod innan svaret kommer.
Som besökare kan vi göra vår del genom att följa arrangörens anvisningar och visa hänsyn när det är mycket folk. Den som hjälper till kan inte alltid lösa allt omedelbart. En vänlig fråga och lite utrymme gör mötet enklare. Det är små saker, men de påverkar hur det känns att lägga sin tid på att andra ska få tävla och uppleva mästerskapet.
Snart är det dags att följa hundarna på banan i Kalmar. Förhoppningsvis får vi både spännande lopp och många skäl att glädjas tillsammans. Jag hoppas också att den som tittar för första gången får syn på samspelet bakom farten. Då kan en stor tävling väcka lust att lära sig mer om den alldeles egna hunden hemma.