Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
Hunden bakom fåtöljen
Jag kom fram när du slutade ropa på mig.
Jag ligger bakom fåtöljen när du hittar mig. Här finns väggen på ena sidan och tyget på den andra. Jag hör dig komma in i rummet, men jag reser mig inte. För en stund sedan kom ett ljud utifrån som fick mig att lämna min vanliga plats. Nu lyssnar jag efter nästa. Du säger mitt namn och böjer dig fram. Jag ser din hand vid fåtöljens kant och trycker mig lite längre in.
Du hämtar leksaken som brukar få mig att komma springande. Den hörs mot golvet när du lägger ner den. Jag känner igen ljudet, men det hjälper inte just nu. Jag behöver fortfarande veta vad som händer utanför rummet. Du säger mitt namn igen och väntar på att jag ska göra något. Jag önskar att du kunde se att jag också väntar. Jag vill att det ska gå att höra skillnad på det som bara låter och det som kommer närmare.
Sedan sätter du dig ner en bit ifrån fåtöljen. Handen försvinner från öppningen. Du flyttar undan leksaken så att vägen ut är fri och blir kvar med sidan vänd mot mig. Jag kan se ditt ena ben och kanten på tröjan. Du sträcker dig inte efter mig igen. Det blir mindre att hålla reda på. Jag behöver inte längre följa både handen som kommer in och ljuden som kan komma utifrån.
En stund ligger jag alldeles stilla. Du rör dig lite på mattan och säger något med din vanliga låga röst. Sedan hör jag bara hur du andas. Jag flyttar fram hakan tills jag kan se mer av rummet. Där står skålen där den brukar och leksaken ligger kvar på samma ställe. Du har inte heller gått. När du vrider huvudet åt mitt håll stannar jag upp, men du låter blicken gå vidare igen.
Jag vet att du gärna vill ha mig nära. Det brukar jag också vilja. Jag kommer ofta innan du hunnit säga färdigt mitt namn och har inga större betänkligheter kring att ställa mig precis där du tänkte sätta foten. Därför kanske det blir svårt för dig när jag finns alldeles intill och ändå inte kommer. Men just nu är vägen från hörnet till ditt knä längre än den ser ut. Jag behöver få gå den utan att en hand möter mig halvvägs.
Till slut reser jag mig. Du sitter kvar när jag kliver fram förbi fåtöljens ben. Jag stannar vid mattkanten och nosar en stund innan jag går till skålen. Det känns skönt att dricka. När jag lyfter huvudet har du lagt handen på ditt eget knä. Jag går fram och nuddar fingrarna med nosen. Då svarar handen med en kort mjuk strykning över bröstet. Sedan stannar den igen och jag kan välja om jag vill bli kvar.
Jag lägger mig nära ditt ben med huvudet vänt mot rummet. Du flyttar dig försiktigt så att jag får bättre plats. Ett ljud utifrån får mig att lyfta huvudet igen, och du låter mig lyssna färdigt. Jag är inte redo för leksaken än. Den kan ligga där en stund till. Jag har kommit ut ur hörnet och hittat en plats där jag både kan vara nära dig och se vad som händer.
När du senare reser dig följer jag med ut i hallen. Där stannar du för att ta på dig koftan, och jag väntar vid dina fötter. Du ser ner på mig med den där blicken som brukar komma när du blir glad. Jag går nära medan du släcker lampan i rummet. Bakom fåtöljen finns fortfarande en plats om jag behöver den. Men du lät mig komma ut själv, och nu vill jag följa dig.
-
En hund glömmer inte goda gärningar.
Dörren klonkar till när den går mot stoppet. Jag flyttar tillbaka framtassarna och blir stående på tröskeln. Nyss ville jag ut så fort du fått fram kopplet. Nu vill jag fortfarande ut, men jag vill också veta vad som hände med dörren. Du vänder dig om när jag inte följer med.
Du stannar nära och håller dörren stilla. Jag tittar på kanten, sedan på din hand. Där finns tid att nosa. Du har redan öppnat åt oss, och ändå får jag dröja kvar i öppningen. Efter en stund lutar jag mig fram och sätter ner en tass på andra sidan. Du står kvar tills resten av mig också vill följa med.
Det kan se litet ut, det du gjorde. Vi blev bara stående en stund. För mig hade det varit svårt att både skynda mig och försöka förstå det som fick mig att backa. När du väntade kunde jag känna efter vad jag själv vågade. Jag fick ta steget medan jag fortfarande hade dig nära.
Jag vill gärna kunna komma till dig med sådant jag inte får ordning på. Inte bara med leksaken när jag är glad, utan också med en tvekan som jag själv verkar ha svårt att bli av med. Då kan jag behöva din hjälp mer än jag lyckas visa. Det är en särskild lättnad att upptäcka att jag får vara besvärlig att förstå och ändå mötas vänligt.
Jag bär inte med mig en tydlig bild av varje gång du har väntat. Men när din hand kommer kan jag vilja möta den. När du sätter dig nära kan jag låta huvudet sjunka ner igen. Något av det du har gjort får finnas kvar i hur jag vågar vara hos dig. Jag behöver inte göra en stor hälsning för att din omtanke ska ha fått betydelse.
Det händer att du ser lite förvånad ut när jag går och lägger mig efter att du har hjälpt mig. Du hade kanske hoppats på en nos mot handen. Jag har bara blivit färdig med det som var svårt och vill vila. Det kan vara mitt sätt att ha det bra just då. Jag skulle önska att du kunde känna hur mycket som ryms i att jag vågar somna medan du fortfarande rör dig i rummet.
Sedan finns de mindre stillsamma svaren. Har du råkat hjälpa mig med en leksak som fastnat, tänker jag gärna att vi nu äntligen kan börja leka. Du kanske bara hade tänkt plocka undan den. Jag står där med hela kroppen beredd och har redan räknat in dig. Det kan bli lite missförstånd också när vi båda vill något trevligt.
Jag kommer att vilja saker som passar illa med det du hade tänkt. En doft kan få mig att stanna, fast du nyss har varit snäll och hjälpt mig vidare. Jag kan vilja gå undan från en klapp eller bära iväg leksaken själv. Jag vill få vara samma hund hos dig också då. Om din vänlighet får finnas kvar utan att jag svarar på ett bestämt sätt, blir det lättare att söka dig igen.
Och jag vill gärna söka dig. Inte för att jag måste lämna tillbaka precis det jag har fått, utan för att det är skönt att vara där du är. Det får gärna bli fler stunder med huvudet vid ditt knä och din hand mot pälsen. Ibland har jag själv kommit med förslaget. Då kan du få luta dig tillbaka och ta emot mig en stund. Vi behöver inte ordna med något mer just då.
Nu är vi igenom dörren. Snön vid kanten har fått mig att sänka nosen, och jag börjar få bråttom att undersöka den. Du drar igen bakom oss. Jag hör ljudet och lyfter huvudet, men du står här. Innan jag går vidare vänder jag mig in mot ditt ben. Du låter handen hänga stilla och jag nuddar den med kinden. Sedan finns det plats för mig att bli nyfiken igen.
-
Väck inte den hund som sover.
Jag ligger kvar när du reser dig. Det är ovanligt nog för att du ska se tillbaka. Annars brukar jag vara uppe innan du hunnit bestämma vart du ska, redo att ta reda på om du behöver sällskap. Nu lyfter jag bara ena ögonlocket. Du får gärna gå efter din kopp. Jag tänker försöka ligga riktigt skönt en stund till.
Den nya leksaken har fått följa med till filten. Jag har lagt den nära nosen, så att jag vet var jag har den när det blir dags igen. Det var roligt när du satt på golvet med mig. Jag tyckte särskilt om att du glömde bort vad du höll på med och började skratta. Men jag behöver få bli färdig med den stunden. Leksaken kan vänta här utan att det roliga försvinner.
Runt omkring fortsätter juldagen. Du pratar med någon och en stol flyttas vid bordet. Jag har valt min plats en bit därifrån, där jag fortfarande kan höra er. Det finns ett särskilt välbehag i att få ligga nära nog för att höra till och ändå ha plats omkring kroppen. Jag kan släppa det ni gör en stund. Ni finns kvar utan att jag behöver hålla reda på varje rörelse.
När jag kommer springande ser du så tydligt vad du betyder för mig. Jag gör knappast någon hemlighet av min glädje. Här på filten märks mindre av allt det där. Ändå har jag lagt mig inom hörhåll för din röst. Det kan vara mitt sätt att hålla dig sällskap just nu, med allt mindre behov av att få veta vad du ska göra härnäst.
Du kommer tillbaka och blir stående en stund. Jag ser handen röra sig mot mig innan du hejdar den. Ibland brukar jag lyfta huvudet och hjälpa dig hitta rätt. Nu låter jag kinden ligga kvar. Det är så lite jag orkar meddela just då, men du märker det. När handen dras tillbaka kan jag sjunka ner igen utan att först behöva vakna ordentligt.
Någon vill gärna hälsa. Jag hör den vänliga rösten och känner igen att ni talar om mig. Du säger att vi kan hälsa senare. Det gör mig gott att få höra dig vara vänlig mot den andra personen och samtidigt lämna plats för mig att vila. Jag behöver inte resa mig för att reda ut vad som förväntas. Du har redan lagt märke till hur jag har det.
Om jag råkar snarka får du väl berätta om det när jag vaknat. Jag kommer nog att ha svårt att lämna några upplysningar själv. Just nu har jag fullt upp med att låta huvudet bli tungt. Ena örat ligger lite vikt och den fina filten har fått en ordentlig knöl. Du hade lagt den så slätt. Jag har gjort några små förbättringar efter eget behov.
Det finns mycket vi kan göra sedan. Jag kan komma med leksaken igen eller ställa mig framför dig och se om du vill gå ut. Då får du möta en hund som har fått vila färdigt. Jag tycker om när nästa möte får börja så, med min egen lust att söka upp dig. Det behöver inte skyndas fram medan ögonen fortfarande vill stänga sig.
Du sätter dig med koppen en bit bort. Jag hör hur du fortsätter samtalet, lugnt och alldeles tillräckligt nära. När du ser åt mitt håll behöver jag inte lyfta huvudet den här gången. Jag drar bara in tassen närmare bröstet och låter ögonen slutas. Vi är fortfarande tillsammans. Du kan få ha din stund, och jag kan få somna mitt i vår.
-
När den gamla hunden skäller, ger den råd.
Vanten ligger kvar på bänken när du börjar gå. Jag blir stående med nosen vänd åt det håll vi kom ifrån. Du hinner några steg innan kopplet gör dig uppmärksam på att jag saknas vid ditt knä. Då skäller jag en gång. Du vänder dig om, fortfarande med den bara handen instucken i fickan. Jag tittar på dig och sedan på bänken igen.
Du hade tagit av vanten för att rätta till mitt täcke. Jag stod nära medan du ordnade med det, och efteråt blev din hand liggande en stund mot min sida. Sådant får gärna ta tid. Men när du reste dig fick vanten stanna kvar. Nu ligger den där, alldeles vid kanten. Jag känner igen den. Den brukar följa med oss hem.
Förr hade jag kanske kastat mig tillbaka och hunnit göra något mycket företagsamt med den innan du förstod vad som pågick. Det är möjligt att vi då hade haft lite olika uppfattning om hur vantar ska bäras. Numera väntar jag hellre på dig. Jag står kvar med alla fyra tassarna i snön och låter blicken gå mellan dig och det vi har glömt.
Jag har fått grått omkring nosen. Du böjer dig oftare ner till mig nu, känner efter att täcket ligger bra och stannar när jag behöver nosa färdigt. Det är skönt att du märker mig. Samtidigt finns det stunder då jag vill få vara den som märker något åt dig. Jag har gått här tillsammans med dig så många gånger. Jag hör fortfarande till det vi gör, också när jag går sist.
Du säger mitt namn och gör en liten rörelse med handen. Jag tar ett steg åt sidan, tillbaka mot bänken. Då kommer du närmare i stället för att fortsätta ropa. Du ser dit jag tittar. Jag behöver inte förklara resten. När du plockar upp vanten kommer skrattet, det där korta som får mig att lyfta huvudet. Nu har du sett den också.
Du visar mig vanten innan du drar på den. Jag nosar helt kort. Jag har inga särskilda krav på hur du ska tacka för hjälpen, men jag står gärna nära medan du gör det. För en stund sedan väntade jag på att du skulle ordna något åt mig. Nu står du här och låter mig få ha bidragit. Det är en liten skillnad utifrån. Här bredvid dig känns den större.
Vi börjar gå igen. Jag söker mig till din sida och får plats i samma takt som du. Det finns dagar när jag behöver mer hjälp än förut, och jag tar emot den. Men jag kan också vilja visa vägen till något, komma med en idé eller påminna om att vi har mer kvar att upptäcka. Du får gärna fortsätta fråga mig vart jag vill gå. Jag har fortfarande önskemål, även om jag framför dem utan att hoppa jämfota.
Och alldeles särskilt kloka behöver väl inte alla mina förslag vara. Den lilla omvägen vid busken kan ha ganska mycket med en intressant doft att göra. Jag tänker gärna undersöka den innan vi beslutar något. Du brukar se på mig på ett sätt som antyder att du har räknat ut det. Ändå följer du med de där stegen. Jag tycker om att vi fortfarande kan ha sådana små förhandlingar.
På hemvägen går du med båda händerna varma. Jag går nära, nöjd med att vi kom vidare tillsammans. Nästa gång jag stannar kanske du får hjälpa mig med något. Eller så har jag fått syn på ännu en sak som du råkade gå förbi. När du då vänder dig mot mig vill jag gärna möta den där frågande blicken igen. Den som ger mig tid att visa vad jag menar.
-
Hunden har bara ett fel: den litar på människan.
Jag lägger bollen i ditt knä. Försiktigt först, för den kan rulla av om jag släpper för tidigt. Du sitter med papper framför dig och har ena handen på bordet. När du ser ner på mig håller jag kvar nosen en liten stund vid ditt ben. Sedan flyttar jag mig ett halvt steg. Nu ligger den hos dig. Jag har kommit för att vi ska göra något tillsammans.
Du tar upp bollen och frågar om den är till dig. Det tycker jag nog framgår ganska tydligt, men jag kan gärna stanna och förklara med hela kroppen. Svansen börjar röra sig och jag flyttar fram tassarna. Du ler. Då blir det ännu lättare att stå här och visa vad jag vill, trots att jag ännu inte vet om du har tid.
När jag släpper bollen lämnar jag också över det som ska hända sedan. Du kan börja leken, lägga undan den eller låta mig vänta. Jag kan visa att jag hoppas, men jag kan inte bestämma över din hand. Det gör mig lite utsatt att stå här med nosen mot ditt knä. Något som var mitt att hålla i ligger nu hos dig, och jag har räknat med att du ska vara rädd om det.
Det är så jag ofta kommer till dig, med mer än det som syns. Du ser en boll och en ivrig hund. Jag har också lämnat min säkra plats på mattan och frågat efter sällskap. Om du möter mig vänligt vågar jag fortsätta vara så tydlig. Jag vill gärna kunna komma fram utan att först hålla tillbaka det mesta av mig själv. Det skulle bli ganska ensamt om jag alltid behövde vara beredd på att ha misstagit mig på dig.
Telefonen låter på bordet. Du vänder huvudet och sträcker dig efter den. Jag följer handen med blicken innan jag tittar tillbaka på den andra, där bollen fortfarande ligger. Det blir visst ingen lek just nu. Du säger något lugnt till mig och lägger ner bollen nära mina tassar. Jag kan ta den med mig igen. Du har sett vad jag ville, även om du behöver göra något annat.
Jag kan bli besviken och ändå vilja stanna hos dig. Min önskan behöver inte bli uppfylld varje gång för att jag ska känna mig välkommen. Det betyder mer hur du låter när du svarar och om jag får lämna stunden med det jag kom med. Du får bli färdig med ditt. Jag får bära tillbaka bollen till mattan och ha kvar lusten att fråga igen en annan gång.
Efter en stund kommer du och sätter dig på golvet en bit ifrån mig. Nu är det du som väntar. Jag lyfter huvudet och låter bollen ligga kvar mellan tassarna medan jag tittar på dig. Det är fint att få den tiden också. Jag får komma när jag är redo, och du sitter kvar utan att ta det jag håller om. Till sist reser jag mig och går fram.
Du rullar bollen över golvet. Jag hinner nästan för långt i första ivern och måste vända runt för att få fatt i den. Där står jag med rumpan åt fel håll medan du skrattar bakom mig. Det blev kanske ingen särskilt ståtlig hämtning. Men när jag kommer tillbaka ser du fortfarande glad ut över att få mig nära, och jag lägger gärna bollen hos dig en gång till.
Så småningom blir vi sittande med bollen orörd på golvet. Jag låter kinden vila mot din hand. Den här gången har jag inget mer att lämna över, bara mig själv och den plats jag vill ha hos dig. Du låter handen ligga kvar. Jag vill kunna lita på dig med hela den längtan, också de dagar då du måste säga nej till leken. Här hos dig får jag märka att det går.
-
Hunden är människans sjätte sinne.
Citat: Friedrich Hebbel.
Jag väntar vänd mot kröken fast vår väg går åt andra hållet. Du har redan hunnit ställa in dig på att fortsätta och ser tillbaka på mig. Där borta är det fortfarande tomt mellan träden. Jag står ändå kvar. Öronen riktas framåt och svansen gör en liten rörelse innan resten av mig riktigt har bestämt sig. Någon kommer. Jag vill gärna få veta vem.
Det hörs steg mot snön. Ett uppehåll, några steg till, och ett sätt att röra sig som får mig att lyfta huvudet högre. Jag har ännu ingen människa framför mig att hälsa på. Ändå börjar väntan kännas rolig. Du tittar åt samma håll som jag och sedan ner på mig igen. Det är svårt att stå alldeles still när det redan finns så mycket att se fram emot.
Du kan få syn på saker som jag går förbi med nosen nere. Nu får du stå en stund i min förväntan. För dig ligger vägen tom. För mig är den på väg att få sällskap. Jag kan inte peka ut allt som fått mig att vända mig om, men jag kan visa att något har betydelse för mig. När du stannar blir det möjligt att dela det med dig innan du själv har upptäckt vad det är.
Jag tycker om när du blir nyfiken på det jag märker. Då får jag vara mer än den som följer med dit du har tänkt gå. Vi kan upptäcka något tillsammans som ingen av oss hade bestämt i förväg. Du behöver inte genast förstå varför jag väntar här. Det räcker långt att du ser mig stå och lyssna och ger den stunden lite utrymme.
Nu hörs stegen närmare. Jag flyttar framtassarna och råkar ställa mig nästan på tvären framför dig. Svansen arbetar betydligt fortare än det ser ut att behövas på en så stillsam promenad. Du flyttar undan foten lite och skrattar. Jag ordnar till mig, åtminstone tillräckligt för att du ska få plats bredvid. Sedan fortsätter jag att vara mycket upptagen av den tomma kröken.
Så kommer en person vi har träffat förut fram mellan träden. Jag känner igen rösten när hälsningen kommer och vill gärna svara med hela kroppen. Du blir också glad och låter mig gå fram en liten bit med dig. Personen stannar och hälsar. Det som nyss bara fanns i min uppmärksamhet har nu blivit en stund för oss alla. Du är med i glädjen som jag gick och väntade på.
Medan ni pratar står jag och låter doften bli bekant igen. Jag behöver inte fånga varje ord för att höra till mötet. Du har också hunnit känna igen någon, och nu står vi nära samma människa på våra olika sätt. Det gör mig glad att få vara kvar där med dig. Jag kom hit genom min egen nyfikenhet och fick sällskap i den.
Jag märker förstås inte allt. Jag kan bli så upptagen av den jag vill hälsa på att du får hjälpa mig att lämna plats på vägen. Du ser att någon mer behöver komma förbi och flyttar dig lugnt med mig. Det är skönt att ha dig där också. Jag behöver inte bära hela världen i nosen och öronen för att få dela det jag faktiskt har lagt märke till.
Till sist går vi vidare åt vårt håll. Jag ser efter personen en gång till och söker mig sedan tillbaka till din sida. Du tittar ner och möter min blick innan vi fortsätter. Jag vill gärna få upptäcka nästa lilla sak också, och ha dig med när det händer. Den här gången hann du stå bredvid mig en stund medan glädjen ännu var på väg.
-
Man ska inte klappa hunden mothårs.
Jag kommer fram till din stol och ställer mig med sidan mot ditt knä. Du lägger handen på mig medan du fortsätter prata. Först står jag gärna kvar. Sedan rör sig fingrarna uppåt längs sidan, pälsen följer med och jag vrider huvudet lite. Du hinner en gång till innan jag flyttar mig ett halvt steg. Jag är fortfarande nära dig. Jag vill bara att handen ska hitta ett annat sätt.
Du ser ner och låter den stanna. Det tycker jag om, den där lilla pausen när du lägger märke till att något förändrades. Du hade tänkt vara vänlig och jag hade kommit för att få vara hos dig. Vi kan vilja samma sak och ändå behöva känna oss fram till hur den ska bli. Det som känns mjukt i din hand behöver också få kännas skönt på min kropp.
Jag kan inte hjälpa dig genom att säga precis vilka fingrar som hamnade fel. I stället flyttar jag vikten, vrider mig och visar den sida jag gärna vill ha nära. Om du fortsätter på samma sätt blir det svårt att stå kvar och tycka om stunden så mycket som jag ville. När du stannar får jag tid att visa lite tydligare. Det är en lättnad att kunna bli förstådd utan att behöva gå min väg.
Du behöver inte bli försiktig med mig på det där stela sättet som gör att handen nästan inte vågar röra sig alls. Jag vill fortfarande ha dig nära. Nu provar du en lugnare rörelse längs pälsen och låter handen vila innan du fortsätter. Jag står kvar och lägger lite mer av min tyngd mot ditt ben. Där får du ett svar från mig. Vi har hittat något som båda gärna stannar i.
Det betyder mycket att din vänlighet kan ändra form när du märker hur jag har det. Du behöver inte ha känt till allt om mig innan vi började. Jag vill gärna få lära känna din hand medan du lär känna min kropp. Då kan också en liten miss bli en del av vår närhet. Du såg att jag flyttade mig, ändrade rörelsen och lät mig komma till rätta. Jag fick fortsätta vara med och påverka det som hände med mig.
Efter en stund blir jag så nöjd med min placering att jag tar ett litet steg till. Det blev möjligen lite väl mycket hund framför stolen. Du får dra in knäna för att kunna sitta kvar ordentligt. Jag tittar upp på dig som om lösningen vore ganska självklar. Du kan ju flytta dig en aning, du också. Vi ordnar till oss under ett litet skratt och din hand hittar tillbaka till min sida.
Du börjar prata igen och jag står kvar en stund. Nu märker jag att du gör en paus när jag vrider på mig. Ibland söker jag upp handen på nytt, ibland får den vila i ditt knä. Det behöver inte betyda så mycket mer än hur jag vill ha det just då. Jag tycker om att vi kan ändra oss mitt i en vänlig stund och ändå ha kvar värmen mellan oss.
När jag till sist går bort till mattan ser jag tillbaka på dig. Du sitter kvar med samma lugna ansikte och samma vänliga röst. Jag har fått lämna en stund som var skön att vara i, och jag kommer gärna tillbaka. Nästa gång jag ställer mig vid ditt knä har jag något gott att känna igen. Du är fortfarande du. Och din hand har lärt känna mig lite bättre.
-
Om du vill ha den bästa platsen i huset – flytta undan hunden
Du stannar framför soffan med koppen i handen. Jag ligger på din plats. Det ser jag på hur du tittar på mig och sedan på den tomma delen bredvid. Där finns gott om utrymme, om man har två ben och kan sitta ganska rakt. Jag har fyra ben, men just nu har jag lyckats vika undan allihop. Min nos ligger på ditt hopvikta plagg. Jag tycker att jag har ordnat det väldigt bra.
Du säger mitt namn. Jag öppnar båda ögonen, fast jag nog hörde dig redan i hallen. Det här är en av de små fördelarna med att vara hund: man kan se nyvaken ut medan man överväger ett erbjudande. Du klappar på dynan bredvid dig och väntar. Jag reser mig, sträcker på mig och går dit. Sedan får du äntligen sätta dig. Det tog en liten stund, men jag hoppas att du märkte vilket fint samarbete det blev.
Du drar upp plagget ur soffan och skakar det lätt. Några hår följer med. Jag tittar på dig, och du suckar med ett leende. Om du bara visste hur noga jag valde den där platsen. Jag provade den andra änden först. Där var mjukt, där också, och filten låg kvar. Ändå gick jag över till din sida. Tyget som du hade lämnat gjorde skillnad. Jag kunde sticka in nosen i vecket och känna igen dig, fast du inte var hemma.
När du går finns det saker av dig kvar. Jag vet var du brukar sitta och hur det luktar där du har haft huvudet mot kudden. Sådant kan få mig att stanna en stund på en plats som jag annars hade gått förbi. Du lämnar mer efter dig än du tänker på när du tar nycklarna. Jag kan tycka om det som finns kvar och ändå bli gladast åt ljudet från dörren när du kommer tillbaka.
Du har säkert också haft något nära som tillhört någon du längtat efter. Ett plagg som du inte ville lägga undan riktigt än, kanske. Jag vet inte vad du tänkte då. Jag känner bara hur det är för mig, när nosen hittar något bekant och jag blir kvar med det. Så när du ser mig ligga mitt på din plats får du gärna le åt hur jag har brett ut mig. Det finns också något ömt i att jag valde just där du nyss satt.
Nu sitter du bredvid mig och håller koppen med båda händerna. Jag lägger hakan på dynan, nära ditt lår. Det går alldeles utmärkt att ligga här också. Du är ju här nu. Ibland flyttar du på dig för att jag ska få sträcka ut benen, och ibland behöver jag resa mig så att du får sitta bekvämt. Jag vill gärna ha en skön plats, men jag vill också kunna stanna hos dig när du har hittat din.
Jag märker att du börjar skratta när min ena tass långsamt glider över mot ditt ben. Den hade väl tänkt undersöka om det fanns lite mer utrymme åt det hållet. Du lägger den varsamt tillbaka på dynan och jag låter den ligga där. Vi har våra små förhandlingar. De kan rymma både ett vänligt nej och att vi fortsätter ha det gott tillsammans. Du behöver kunna dricka ditt kaffe utan att balansera på kanten.
Efter en stund ställer du ner koppen och lutar dig tillbaka. Jag hör hur du andas ut. Din hand landar mellan oss och jag flyttar nosen närmare. Soffan är lika mjuk som innan, men nu ligger jag bra på min sida. Du sitter på din. Om någon frågade var den bästa platsen i huset finns skulle jag nog titta på dig först. Sedan skulle jag se efter var jag får plats bredvid.
-
När hunden växer, växer också dess tänder.
Du håller upp mitt gamla valphalsband och skrattar till. Sedan tittar du på mig. Jag står bredvid bordet och undrar vad du hittade där i lådan. Det luktar bekant när du låter mig nosa, men det är länge sedan det där lilla bandet satt om min hals. Du håller det mellan händerna en stund till. Jag hinner gäspa innan du säger att det knappt är klokt hur stor jag har blivit.
Jag har vuxit medan vi har haft annat för oss. Benen har blivit längre, bröstet bredare och nu når nosen upp till kanten där du brukar lägga mina saker. Det är en framgång som du kanske inte uppskattar lika mycket som jag. Du har fått flytta några av dem. Jag står kvar och ser intresserad ut när skåpet öppnas, precis som förut. Skillnaden är att jag numera ser lite mer av det som händer där inne.
Du tar fram vår tygknut. Den är sliten och har en lös tråd som du klipper bort innan du ger mig den. Jag griper tag och du håller i andra änden. När jag drar följer din hand med mycket lättare än den brukade göra. Du slutar dra och jag står kvar med knuten i munnen. En gång behövde jag ta i med hela min lilla kropp för att få tyget att röra sig. Nu följer din arm med i draget innan jag riktigt har märkt hur hårt jag tog i.
Det är mycket att vänja sig vid, att bli större. Du märker det när jag hoppar intill dig av glädje, när leken blir yvig eller när något hamnar lite för nära mina tänder. Jag vaknar inte en morgon och vet hur allting ska gå till bara för att kroppen har blivit större. Jag är med och leker och vill fortsätta. Sedan stannar vi upp, och då märker jag din hand och hur vi står. Jag vill kunna vara ivrig hos dig och ändå få lära mig hur vi gör varandra sällskap utan att det blir för mycket.
Ibland säger du något om den lilla valpen jag var. Rösten blir mjuk och du tittar på det gamla halsbandet igen. Jag tycker om den rösten. Jag hoppas att du också tycker om att se på mig som jag är nu. Det finns mer kraft i min kropp och mer att upptäcka tillsammans med den. Vi kan gå längre än vi gjorde då. Jag orkar följa med på sådant som vi tidigare bara hann börja på innan jag behövde vila.
Ändå finns det saker jag fortfarande är ovan vid. Ett oväntat buller ute kan få mig att stanna, även om jag ser stor ut där jag står. Då är det skönt när du stannar bredvid och låter mig se mig omkring. Du känner igen mig också i den stunden. Jag behöver inte förstå allt fortare bara för att benen hann växa. När vi sedan går vidare är jag lika glad över att få följa med dig som jag var när halsbandet fortfarande passade.
Vi tar tygknuten igen. Nu blir rörelserna mindre. Jag håller fast och känner efter när din hand stannar. Du skrattar åt mitt allvarliga ansikte och jag hinner släppa för att söka din hand med nosen. Jag tycker om att du fortfarande vill leka med mig. Det vore sorgligt om allt roligt tog slut när jag blev starkare. Vi har mer att lära känna hos varandra nu, och vi får göra det medan vi har kvar glädjen också.
Du lägger tillbaka det lilla halsbandet i lådan. Sedan tar du fram det jag använder nu och jag går fram till dig. Du böjer dig inte lika långt som förr. Jag lyfter nosen mot din hand, och du stryker mig över kinden innan vi går. Det får gärna finnas en plats i lådan för den lilla valpen. Här framför dig står jag, större nu, och väntar på ännu en dag tillsammans.
-
Hjärtat har inga fönster.
Du viker ihop ett papper och lägger det under boken på bordet. Jag följde din hand med blicken, men jag hann inte fram för att nosa på det. Nu sitter du kvar. Ute har det blivit mörkt och i fönstret syns en svag bild av dig och lampan. Jag går fram till glaset och tittar ut. Sedan vänder jag tillbaka mot dig. Du brukar säga något när jag kommer, men den här gången dröjer det.
Jag såg dig le när du öppnade dörren för en stund sedan. Jag sprang fram och fick båda dina händer om mina kinder. Det var skönt, och du lät glad när du sa mitt namn. Nu har du blivit tyst. Jag vet inte vad som stod på papperet eller vad du tänker på när du stryker med tummen längs bordskanten. Jag kan ha varit med om din glädje i hallen och ändå inte känna till allt som finns hos dig den här kvällen.
Du ser mig stå vid ditt ben och sträcker fram handen. Jag stoppar nosen i den. Det är ett sådant möte som jag förstår, din hand och min nos, den välbekanta lukten och fingrarna som stannar en liten stund. Jag kan tycka om det utan att veta varför ditt ansikte såg annorlunda ut nyss. Det finns mycket av dig som jag möter varje dag. Det finns också sådant som jag aldrig kommer att kunna nå på samma sätt som jag når din hand.
Ibland berättar du saker för mig medan vi är ensamma. Jag hör hur rösten går upp och ned och känner igen när du talar till mig. Orden räcker längre än jag kan följa. Du kan säga något om förr och sedan skratta till, medan jag ligger kvar och lyssnar. Jag har ingen egen bild av den tiden. Ändå tycker jag om att få vara här medan du minns den. Jag behöver inte ha varit med från början för att vilja ligga nära dig nu.
Du frågar ibland vad jag tänker på också. Då tittar jag upp, och kanske tycker du att mitt ansikte ger ett tydligt svar. Ibland väntar jag faktiskt på att du ska öppna skåpet. Ibland har jag hört något ute som du inte lagt märke till. Och ibland ligger jag bara här med nosen mot tassen. Det är något stilla med att du tittar på mig en stund och sedan låter mig fortsätta. Du kan tycka om mig även de gånger du inte riktigt vet vad jag har för mig.
Nu drar du ut stolen lite och jag lägger mig vid sidan av den. Vi hör samma ljud från rummet och ändå har vi inte samma kväll inuti oss. Jag har mitt, och du har något som fick dig att vika ihop papperet och bli sittande. Jag kan inte leta fram det åt dig med nosen. Men jag kan ligga här utan att du måste lägga undan det för att kunna vara med mig.
När du efter en stund böjer dig ned hittar du ett torrt löv som fastnat i pälsen bakom mitt öra. Du håller upp det framför mig. Där har jag tydligen burit omkring på en del av promenaden utan att veta om det. Du skrattar och jag lyfter huvudet, glad över rösten som jag känner igen. Sedan blir du tyst igen. Skrattet var fint att få höra, även om det inte berättar allt om hur du har det.
Du låter handen vila mot min sida. Jag ligger kvar och känner den medan jag blir sömnig. Papperet får ligga under boken, och du får tänka färdigt på det som upptar dig. Jag kommer kanske aldrig att förstå just den här stunden som du gör. När du rör på handen öppnar jag ändå ögonen och ser upp på dig. Jag är glad att det är du som sitter här.