Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
Ett litet steg får räcka
”Ett litet steg är också ett steg. Jag väntar här.”
Du har lagt en matta på golvet och satt dig en bit ifrån. I handen finns något som luktar gott. Jag känner igen den här början. Vi ska försöka förstå varandra om någonting, och du hoppas att det ska gå bra.
Jag går fram till dig och sätter mig. Du ser på mattan. Jag ser på handen. Sedan ser jag på ditt ansikte för att hitta något mer att gå efter. Du säger samma ord igen, lite tydligare. Jag reser mig, tar ett steg åt sidan och provar att sätta mig där. Din hand är fortfarande stängd.
Nu blir du tyst. Jag hör hur du andas ut och ser att du tittar bort en stund. Då står jag kvar. Jag vill gärna göra det du tänker på. Problemet är att det du tänker på är kvar inne i ditt huvud, medan jag står här ute med fyra tassar och flera möjliga förslag.
Du ler till när jag nosar på ditt knä. Sedan flyttar du dig lite, så att vi båda är närmare mattan. Jag följer handen med blicken och råkar sätta en framtass på den mjuka kanten. Då hör jag det välbekanta, glada ljudet från dig. Handen öppnas. Jag tuggar och ser upp igen. Nu har vi något att börja med.
För dig såg det kanske ut som om jag bara flyttade en tass. För mig hände det något mer. Din röst hittade mig mitt i försöket. Jag hann känna att just den rörelsen var värd att göra igen. Nästa gång tittar jag ner på mattan innan jag tittar på handen. Du ser det och blir glad. Jag känner igen glädjen och vill stanna kvar hos dig i den.
Ibland går det fortare mellan oss. Då följer nästa sak så lätt på den första att ingen behöver fundera särskilt mycket. Jag tycker om de stunderna också. Men jag behöver att du tycker om mig när jag står stilla och undrar. När jag sätter mig på fel sida eller tappar tråden för att det knäpper till ute i köket.
När du rynkar pannan börjar jag titta mer på dig än på det vi håller på med. Jag söker efter din vanliga blick. Den som säger mitt namn utan att något först måste bli rätt. I dag kommer den tillbaka när du lägger handen i knät och låter mig nosa färdigt. Då vågar jag prova igen.
En tass till hamnar på mattan. Du skrattar, och den här gången kommer handen fram direkt. Jag känner dina fingrar mot nosen när jag tar min bit. Sedan reser du dig och går till köket. Jag följer efter, fast jag hinner kasta en blick tillbaka på mattan. Den ligger kvar. Det vi höll på med verkar vara färdigt för stunden.
Du böjer dig ner och stryker mig längs sidan. Jag står nära ditt ben och tuggar klart. Två tassar på en matta blev det visst. Jag vet inte vad du hade tänkt från början. Jag vet att vi hittade fram till något tillsammans, och att jag fortfarande har lust att vara med när du tar fram mattan nästa gång.
-
Min filt på vinterverandan
”Min favoritplats är den du gör rum för mig på.”
Jag står i dörröppningen medan du vecklar ut filten på verandan. Du skakar den en gång och lägger den vid bänken. Jag känner igen lukten. Där finns lite av vardagsrummet, lite av mina tassar och den där svaga doften efter tvätten som du verkar uppskatta mer än jag.
Du sätter dig och klappar på filten. Jag kommer fram men lägger mig inte genast. Först går jag ett varv runt bänkbenet, nosar på en springa och tittar ut mot snön. Du väntar med handen i knät. Det gör det lättare att stanna. Jag hinner bestämma mig innan jag har blivit indragen i din famn.
Jag tycker om dina händer. Jag vet vilken som brukar hitta det sköna stället under hakan och hur du håller om mig när det behövs. Ändå vill jag ibland bara ligga bredvid. När du märker det slipper jag vrida undan huvudet en gång till. Jag kan låta det vila på framtassarna och fortfarande vara hos dig.
Det är svårt att både vilja nära och vilja ha en liten bit luft kvar omkring sig. Från dörren såg jag att du var här, och jag ville också hit. Nu när jag har lagt mig vill jag känna golvet under magen, ha uppsikt över gården och höra dig röra på dig ovanför mig. Det här är också ett sätt att vara tillsammans. Jag hoppas att du känner det, fast jag inte ligger i ditt knä.
Du tar upp koppen. Jag lyfter blicken, eftersom det ibland finns något ätbart i närheten av en kopp. I dag är det tydligen bara kaffe. Jag undersöker saken utan större förhoppningar, får en blick tillbaka och sjunker ner igen. Du låter ett litet skratt komma genom näsan. Jag känner hur din stövel rör sig intill filten.
Efter en stund går jag till verandans andra sida. Något hördes vid grinden. Du ropar inte tillbaka mig, och när jag kommer tillbaka ligger filten kvar. Den behöver jag aldrig försöka hinna till före någon annan. Du har valt en plats där mina tassar får ligga utsträckta och där ingen måste kliva över mig för att komma förbi.
Jag lägger mig lite närmare den här gången. Så nära att du kan känna min päls mot byxbenet om du lutar dig fram. Jag vet att du märker det. Handen sänks, stannar vid min skuldra och väntar. Jag vrider huvudet mot den. Först då börjar du stryka mig över bröstet.
Det är sådant jag lär mig om dig. Att min lilla rörelse får ett svar. Att du kan vilja klappa mig och ändå vänta på att jag ska vilja samma sak. Ju fler gånger det händer, desto mindre behöver jag hålla reda på handen. Jag kan lyssna på fåglarna i stället. Jag kan somna fast du sitter så nära.
När vinden tar i viker du in den lösa filtkanten. Jag vaknar till men ligger kvar medan du ordnar. Din ärm luktar av huset och din hand är varm. Om en stund vill jag säkert gå in. Då får filten följa med eller vänta här ute. Just nu har jag hittat läget där ditt ben skärmar av draget, och du har flyttat foten så att mitt huvud får plats.
-
Det roliga är att du är med
”Jag räknar inte hur långt du kastar. Jag märker att du är med.”
Jag har hämtat den blå bollen. Du står vid trappan med händerna i fickorna, så jag går hela vägen fram och visar den. Sedan tar jag ett steg bakåt. Det är viktigt att du ser att jag har den. Mindre viktigt, tycker jag, att du genast tar den ifrån mig.
Du sträcker fram handen och väntar. Jag håller kvar en liten stund, med blicken på din vante. Den luktar ull och lite av mig sedan förra gången. Till slut släpper jag bollen i handen. Du höjer armen. Jag vänder mig mot den stora fria fläcken där jag är säker på att den ska landa.
Den landar bakom dig.
Först letar jag framför mig. Sedan tittar jag tillbaka. Du vrider dig om och börjar skratta, och jag hittar bollen alldeles nedanför trappan. Det var ett egendomligt kast. Jag hämtar den ändå, med lite extra fart den sista biten. Du har böjt på knäna nu. Hela ansiktet är vänt mot mig.
Nästa gång rullar du bollen över gräset. Jag följer den fram till snökanten och får trycka ner nosen ordentligt för att komma åt. Den mjuka tygytan är kall mot munnen. När jag vänder tillbaka sitter du på trappsteget. Jag går tätt förbi ditt knä med bollen kvar. Du låter handen följa min sida och säger att jag får behålla den en stund. Då vänder jag och går förbi en gång till.
Det här tycker jag om. Att du ser när jag kommer, att du väntar när jag tvekar och att du blir glad när jag vänder mot dig. Ibland vill jag springa. Ibland vill jag stå nära och hålla hårt om det jag har burit tillbaka. Du har börjat känna skillnaden. När jag lägger bollen mot din hand är jag färdig med att visa upp den. Då kan vi fortsätta.
En bil passerar utanför staketet. Jag lyfter huvudet och följer ljudet, medan du sitter kvar. När det blivit tyst böjer jag mig ner efter bollen igen. Du har inte hunnit börja med något annat. Du sitter fortfarande där med handen öppen. Jag går fram och trycker min kalla nos mot fingrarna innan jag släpper taget.
Efter några vändor blir mina steg långsammare. Jag lägger mig på den torra delen av trappavsatsen, med bollen mellan framtassarna. Du flyttar på fötterna så att jag får plats. En stund ser vi ut över samma lilla trädgård. Jag flämtar, du drar upp jackans dragkedja, och vinden rör vid pälsen längs min rygg.
Jag hör att du säger mitt namn. När jag vrider på huvudet möter jag din blick. Där finns samma glädje som nyss, fast jag ligger stilla nu. Jag släpper bollen och lägger hakan på tassen. Din hand hittar den mjuka fläcken bakom mitt öra.
När vi går in tar jag bollen med mig. Halvvägs över tröskeln tappar jag den, så att den rullar ut igen. Vi tittar båda efter den. Sedan böjer du dig ner, jag vänder samtidigt, och vi stöter försiktigt ihop huvudena. Du skrattar. Jag får tag i bollen. Den här gången kommer vi ända in.
-
Vägen hem får ta tid
”Vägen hem får gärna ta lite längre tid när vi går den tillsammans.”
Du har vänt hemåt. Jag känner igen svängen vid björkarna och ljudet från vägen på andra sidan skogen. Snön är hård mitt på stigen, mjukare ute vid kanten. Där har något gått sedan vi var här sist. Jag sänker nosen och stannar.
Först fortsätter dina steg. Kopplet rätas ut, och jag lyfter huvudet. Du ser tillbaka på mig. Jag ser på dig och sedan ner på snön igen. Det är svårt att förklara hur mycket som finns kvar just där, på den lilla fläcken som du nästan redan gått förbi. Du tar ett steg tillbaka. Kopplet sjunker, och jag får böja mig ner igen.
Bakom mig hör jag hur du flyttar fötterna. Dina vantar gnider mot varandra. Jag drar in luften närmare marken och följer spåret en bit längs kanten, tills det försvinner bort mellan träden. Där får det fortsätta utan mig. Jag lyfter nosen en sista gång, vänder tillbaka till stigen och kommer upp vid din sida.
Du säger något om att jag känner varenda fläck här. Jag tittar upp på ljudet av din röst. För mig är det just därför jag vill stanna. Här brukar det lukta på ett sätt. I dag luktar det annorlunda. Jag har gått den här vägen så många gånger att tassarna hittar genom svängen, men nosen är sällan färdig när tassarna är det.
Jag behöver inte gå långt bort för att hitta något nytt. Det kan finnas precis där din stövel nyss stod. När du låter mig undersöka märker jag att vi fortfarande är ute tillsammans, även om du redan har börjat tänka på vägen hem. Jag är kvar på promenaden tills vi faktiskt kommit till dörren. Det finns en liten bit av den som fortfarande får vara vår.
Jag vet inte vad du har kvar att göra när vi kommer in. Jag ser om du går fortare, tittar tillbaka mot husen eller letar efter något i fickan. Ibland behöver vi fortsätta, och då hjälper du mig att lämna fläcken. I dag har du tid att stå kvar. Jag använder den en stund och kommer sedan med dig utan att du behöver dra mig därifrån.
Vi går vidare. Vid den smala passagen saktar du in, och då väntar jag på dig. Du sätter ner stöveln försiktigt på den blanka isen. Jag står stilla tills du är igenom. Sedan tar jag ett par snabba steg för att komma jämsides igen. Din vante snuddar vid mitt huvud när armen pendlar förbi.
Här blir det du som väljer den långsammare takten. Jag har redan hittat plats för tassarna på andra sidan och skulle kunna vilja fortsätta, men kopplet mellan oss berättar att vi inte är färdiga med passagen än. Jag vänder mig mot dig och väntar. När du kommer fram får vi börja gå från samma punkt igen, med lite bättre ordning på både dina fötter och mina.
Det finns promenader när jag knappt lyfter blicken mot dig. Jag har fullt upp med marken, vinden och något som prasslar där borta. Ändå hör jag dina steg hela tiden. När de stannar märker jag det. När de vänder gör jag en liten båge tillbaka. I dag stannar de vid trädet där stigen delar sig. Du tittar upp mellan grenarna. Jag följer din blick en stund, utan att hitta det du ser.
Sedan väntar vi visst på ingenting alls. Du står med ansiktet mot ljuset. Jag lutar ena skuldran mot ditt ben och får en hand över bröstet. Den stannar där en stund, varm genom pälsen. När du börjar gå följer jag med innan du hunnit säga mitt namn.
Jag tycker om den närheten. Ingen av oss behöver få den andra att göra något för att stunden ska bli bra. Jag får stå här med min sida mot dig och se ut över samma lilla bit av skogen. Det går att vara tillsammans även när jag inte nosar och du inte försöker komma någonstans. Sedan kan vi fortsätta när kroppen och stegen vill vidare igen.
Längre fram möter vi någon som går åt andra hållet. Du tar oss åt sidan och vi låter personen passera där stigen är bredare. Jag ser efter stegen en stund innan nosen hittar tillbaka till snön. Du väntar tills vi har plats att fortsätta. Den här vägen tillhör fler än oss, och ibland behöver vi sakta in för att kunna ta oss fram utan att trängas.
Nära husen känner jag lukten hemifrån. Jag ökar farten, för där väntar vatten och min plats i hallen. Du skrattar till när jag plötsligt har bråttom. Det har jag faktiskt. Att jag ville stanna vid björkarna betyder inte att jag tänker stå kvar där till kvällen.
Det finns mycket som är värt att komma hem till också. Golvet där jag kan lägga mig med hela kroppen på sidan. Ljudet när du tar av skorna och vi blir färdiga med det som behövde hållas reda på utomhus. Jag kan längta dit och ändå vilja ha de sista dofterna kvar på vägen. Det ena behöver inte radera det andra ur min lilla del av dagen.
Vid dörren får du leta efter nyckeln. Jag väntar igen, med nosen mot springan och en snöklump mellan tårna. Du ser att jag lyfter tassen och böjer dig ner innan du låser upp. Vanten hamnar under armen. Dina fingrar löser försiktigt upp klumpen, och jag lägger tassen i din bara hand tills du är klar. Sedan går vi in tillsammans.
-
Sällskap även en tung dag
”Du behöver inte ha en bra dag för att få sällskap.”
Jag kommer med bollen när du sätter dig. Den är lite fuktig och har ett litet hål vid sömmen, men jag har valt den med omsorg. Vanligtvis sträcker du fram handen redan innan jag hunnit fram. I kväll låter du händerna ligga kvar i knät.
Jag ställer mig närmare. Du säger mitt namn, tystare än du brukar, och drar fingrarna över mitt öra. Sedan blir handen stilla igen. Bollen faller ur munnen och rullar in under fåtöljen. Jag följer den med blicken. Den ligger inom räckhåll, om jag verkligen anstränger mig. För en gångs skull får den ligga.
Det luktar kall luft om byxbenen. När jag lägger nosen mot dem känner jag fukten efter vår runda. Du gick långsammare i dag. Vid grinden väntade jag medan du fick ordning på vanten, och sedan väntade du medan jag undersökte spåret vid häcken. Vi kom hem till slut, fast ingen av oss hade särskilt bråttom den sista biten.
Nu lägger jag mig på mattan. Först med frambenen raka och huvudet uppe, ifall du ändå skulle få lust att leta fram bollen. Jag lyssnar på ljuden från köket och på din hand som rör sig mot fåtöljens tyg. Du sträcker ner den en stund. Jag lägger hakan i den. Det är en bekant plats för min haka, och handen vet ungefär hur tung den är.
Jag vet inte var du har varit i tankarna i dag. Jag vet när din röst blir varm när du säger mitt namn. Jag vet hur det känns när du flyttar foten så att jag kan lägga mig närmare. Just det händer nu. Jag vrider mig på sidan, med ryggen mot din strumpa, och låter huvudet vila på mattan.
Efter en stund går jag till vattenskålen. Jag dricker så högt att du tittar upp. Du brukar säga att jag låter som om hela sjön ska ta slut. I kväll säger du ingenting, men jag hör ett litet ljud från fåtöljen som liknar början på ett skratt. Jag lämnar några droppar på golvet på vägen tillbaka. Mina försök att dricka prydligt har hittills varit begränsade.
När jag kommer tillbaka ligger din hand nere vid kanten igen. Jag stannar till under den innan jag lägger mig. Du behöver inte hålla den där hela kvällen. Jag kan sova med nosen åt andra hållet och ändå höra när du reser dig. Ibland byter jag plats för att golvet är svalare där borta. Efter en stund brukar jag hitta tillbaka.
Ditt ben rör sig när du drar ett djupare andetag. Jag öppnar ena ögat. Du sitter kvar, med filten över knäna och koppen på bordet. Det finns kvällar när vi leker tills mattan ligger snett. Den här kvällen ligger mattan kvar och bollen är fortfarande under fåtöljen.
Till sist böjer du dig fram och fiskar ut den. Du håller den i handen en liten stund, med tummen över det trasiga stället. Sedan lägger du den bredvid mig. Jag nosar på den och låter huvudet sjunka ner igen. När du släcker lampan följer jag med dig genom hallen, lite sömnig i benen. Vid sovrumsdörren vänder du dig om och väntar på mig.