Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
Den grånade hunden i strandgräset
Jag går inte lika långt ut längre. Du får gärna sätta dig här hos mig.
Vattnet når fram över stenarna när jag sätter ner tassen. Jag står kvar en stund och känner hur det rör sig kring foten. Du har redan tagit av dig skorna. Förr brukade jag vara längre ut innan du ens fått av den första strumpan. Nu vänder jag huvudet mot gräset där du ställt väskan. Jag vet att vi kan stanna där också. Det är inte så långt tillbaka, och jag har redan sett vilken plats jag vill ha.
Du kommer efter när jag går upp ur vattnet. Jag skakar mig en bit från dig, men tydligen inte tillräckligt långt bort. Du tittar ner på benen och skrattar till. Det ljudet känner jag väl. Jag har hört det många gånger på sådana här utflykter, ofta just efter att jag gjort något som fått vatten att hamna där du inte tänkt dig det. Jag ställer mig nära igen och låter din hand komma ner till nacken.
Vid väskan stannar du och breder ut något att sitta på. Jag väljer gräset alldeles bredvid. Där finns en grund grop som passar när jag viker in benen och lägger kroppen till rätta. Du sätter dig först när jag är färdig. Sedan drar du väskan närmare, och jag lyfter nosen för att se vad du tänker ta fram. Jag har inte tappat intresset för den delen av utflykten bara för att jag inte är längst ut i sjön.
Du plockar fram vattenskålen innan du öppnar det som är till dig. Jag reser mig, dricker och blir stående bredvid dig en stund. Dina händer är upptagna med en ask. Jag nosar på utsidan men flyttar undan huvudet när du lyfter den till ditt knä. Sedan kommer en liten bit ur min egen påse. Den hamnar i handen jag känner så väl. Jag tar den försiktigt och stannar kvar, ifall påsen skulle ha mer att bidra med.
Det hade den tydligen inte just nu. Jag lägger mig igen med sidan mot ditt ben. Du sitter kvar och ser ut över sjön. Ibland rör du fingrarna genom pälsen över min nacke, och när handen blir stilla låter jag huvudet sjunka lite lägre. Du behöver inte locka upp mig till något nytt för att jag ska vara med dig. Här kan jag följa din rörelse, höra när du lägger undan asken och känna när du ändrar ställning.
Efter en stund reser du dig och går några steg ner mot strandkanten. Jag lyfter huvudet men ligger kvar. Du ser tillbaka innan du fortsätter, stannar vid vattnet och kommer sedan upp till mig igen. Jag följer dig med blicken hela vägen. När du sätter dig är handen nära min nos. Jag sträcker fram huvudet och möter den. Vi har båda hunnit vara nere vid sjön, fast vi inte stannade där lika länge.
Det finns fortfarande saker jag gärna gör. När du lyfter kopplet är jag på benen, och jag väljer vägen förbi busken innan vi lämnar strandgräset. Där behöver jag undersöka ordentligt. Du står kvar med skorna i ena handen medan jag nosar färdigt. Jag går inte mot bilen direkt efteråt. Först kommer jag tillbaka till din sida och tittar upp. Nu kan vi gå. Det var något vid busken som också hörde till den här dagen.
Du tar väskan och vi lämnar platsen tillsammans. Jag har hunnit bli torr över ryggen men är fortfarande lite fuktig kring benen. När du stannar för att ta på dig skorna väntar jag nära. Stranden ligger kvar bakom oss. Nästa gång kanske jag går ner till vattnet igen, kanske stannar jag kortare. Jag vill gärna följa med ändå. Du satte dig hos mig i gräset, och där fanns mycket kvar av det jag tycker om med våra utflykter.
-
Brunvit hund vid det uppslagna tältet
Du kallar det tält. Jag vill först veta var vi ska ligga.
Du kom hit med en lång väska och nu står det ett litet hus på gräset. Jag har följt arbetet från min plats bredvid. Först låg allt platt, sedan reste sig väggarna medan du kröp runt på knä och letade efter något i en påse. Jag reste mig varje gång du gjorde det. Det var svårt att avgöra när vi egentligen var färdiga och skulle kunna undersöka det som kommit upp.
När du öppnar ingången går jag fram och sträcker in huvudet. Här finns en golvyta som rör sig lite när jag sätter ner tassen. Jag stannar med resten av kroppen utanför. Du sitter precis innanför och låter mig nosa vid din hand. Det är trångt jämfört med rummen hemma, men jag kan se rakt igenom öppningen och ut till gräset igen. Jag kliver in och vänder mig genast om för att kontrollera den vägen.
Du har lagt min filt på ena sidan. Jag går ett litet varv, nosar på hörnen och ställer mig sedan ovanpå den. Där är något jag känner igen mitt bland allt som fortfarande behöver undersökas. När du sätter dig på ditt liggunderlag kommer jag närmare. Det prasslar under oss och jag tittar ner. Du blir stilla en stund. Sedan lägger jag mig med nosen ut mot öppningen och kan se både dig och det som händer därute.
Men du är inte riktigt färdig. När du sträcker dig efter ryggsäcken reser jag mig igen, beredd att följa med ut. Du kommer inte långt. Det du sökte låg tydligen bakom dig. Jag står kvar medan du letar och måste sedan backa för att du ska kunna vända dig. Hemma kan vi lätt gå förbi varandra. Här är mina tassar plötsligt något du behöver planera runt, särskilt när du samtidigt försöker få av dig skorna.
Vi tar en lugn sväng utanför innan vi går in igen. Nu står tältet kvar medan vi lämnar det en liten bit bakom oss. Jag vänder mig om och ser på öppningen. Du följer min blick och vi går tillbaka tillsammans. Det hjälper att få komma dit en gång till, känna igen platsen och gå in utan att allt annat också förändras. Jag hittar filten direkt den här gången. Du hinner knappt sätta dig innan jag har vänt kroppen rätt.
När någon går förbi utanför lyfter jag huvudet. Jag hör stegen tydligare än jag ser personen genom öppningen. Du tittar också upp, och efter en stund fortsätter ljudet bort från oss. Jag blir liggande men har öronen vända dit. Det kommer säkert fler saker att lyssna på här i kväll. Jag behöver inte ta reda på allt genom att själv vara först ute genom ingången. Du har också märkt att någon passerade.
Du lägger dig till rätta och det blir min tur att hitta en bättre ställning. Jag sträcker ut ett bakben, drar in det och flyttar mig lite närmare filtkanten. Din hand kommer ner till mig utan att du behöver resa dig. Jag nosar på den och lägger sedan huvudet ner. För en stund har du slutat packa upp, ordna och leta. Vi är båda där du verkar ha tänkt att vi ska stanna.
Gräset syns fortfarande utanför. Jag kan känna kvällsluften genom öppningen och höra dig ändra läge bredvid mig. Tältet har inte hunnit bli lika välbekant som hemmet. Ändå finns min filt här, din hand når fram och skorna står där du lämnade dem. Jag sluter ögonen en liten stund. Om du börjar leta i ryggsäcken igen kommer jag nog att vakna. Du har en ovanlig förmåga att behöva något precis när jag hittat rätt plats.
-
Svart hund på filten vid midsommarbordet
Du dukar för många. Jag tittar efter var du tänker sitta.
Stolen kommer ut genom dörren med benen först. Jag flyttar mig innan du hunnit säga något, men följer sedan efter för att se var den ska stå. Det är den tredje stolen du bär ut. På gräset har du dragit ihop borden och över dem ligger en duk som nästan når ner till min nos. Här brukar vi kunna gå rakt fram. Nu får jag välja en annan väg förbi.
Du berättar att det är midsommarafton i morgon medan du ställer ner en korg. Ordet säger mig inte särskilt mycket, men jag känner igen hur du gör när fler människor ska komma. Du går mellan huset och trädgården med saker i händerna. Ibland kommer du förbi mig utan att stanna. Jag står vid gången, fullt beredd att följa med på nästa vända också.
Till sist går jag så nära att du behöver stanna. Du sätter ner det du bär och låter handen vila en stund på min sida. Jag står kvar, och du har blicken på mig i stället för på bordet. Det är inte mycket som händer under den stunden. Ändå kan jag sedan gå bort och nosa vid häcken medan du fortsätter. Jag hade behövt få fatt i dig mitt bland allt som kom ut genom dörren.
När jag kommer tillbaka har min filt fått en plats en bit från stolsbenen. Jag går fram och undersöker den. Därifrån ser jag bordets ena kortsida och dörren till huset. Det finns utrymme att resa sig utan att genast hamna mellan dina fötter. Jag provar att lägga mig, men huvudet följer med när du går bort för att hämta något. Du kommer tillbaka samma väg. Då lägger jag ner hakan en stund.
Du sätter dig på stolen närmast min plats. För första gången sedan förberedelserna började är du på samma ställe mer än några ögonblick. Jag reser mig och kommer fram till ditt knä. Du stryker mig över bröstet, och jag lutar mig intill innan jag går tillbaka till filten. Nu vet jag hur det känns att ha dig där. Det blir lättare att ligga kvar när du sedan reser dig för att rätta till duken.
En stol skrapar till bakom bordet och jag lyfter huvudet igen. Du ser på mig och låter den stå medan jag tittar färdigt. Sedan flyttar du den sista biten. Jag följer rörelsen men stannar på filten. Den här platsen är fortfarande vår trädgård, fast den håller på att få andra vägar och fler saker i sig. Jag behöver få upptäcka förändringen i den takt den kommer, inte först när allt redan är fullt av ben och röster.
Du gör en liten paus och tar fram min leksak. Jag är uppe innan du hunnit sätta dig på huk. Vi leker på gräset en bit från bordet, och när du släpper taget springer jag en sväng med den i munnen. Duken rör sig i ögonvrån, men nu har jag något mer angeläget att bära tillbaka till dig. Du har fortfarande plats för vår lek, trots att det verkar finnas väldigt mycket att ordna inför i morgon.
Sedan blir vi sittande nära filten. Du ser mot bordet, jag ser mot handen som ligger i ditt knä. Snart kommer det fler stolar att sitta människor på. Några av dem kanske jag vill hälsa på direkt, andra får jag titta på en stund först. Just nu är det bara vi här. När du går in följer jag med, lämnar leksaken vid dörren och vänder tillbaka för att hämta den. Den behöver också vara på rätt plats när alla kommer.
-
Hunden med den lagade tygkaninen
Du ser en trasig kanin. Jag ser den jag har burit genom hela huset.
Ena örat hänger i din hand och resten av kaninen ligger på köksbordet. Jag står nedanför med nosen högt. Den brukar inte vara där uppe. Den brukar vara där jag lämnade den, eller där du hittade den när du skulle sätta dig. Nu har du tagit fram en liten låda och dragit fram stolen. Jag följer varje rörelse. Om du hade tänkt äta något är det ett ganska märkligt tillbehör.
Kaninen har varit med när jag hämtat dig vid dörren. Jag har burit den fram och tillbaka medan du ställt undan skorna, ibland så ivrigt att jag behövt lägga ner den för att få bättre grepp. Du har fått den mot knät när du böjt dig ner. Det är inte alltid jag velat lämna ifrån mig den. Ibland har jag bara behövt ha något i munnen medan hela kroppen varit upptagen av att du kommit hem.
En gång låg den under soffan tills du lade dig på golvet och sträckte in armen. Jag stod alldeles intill och försökte hjälpa till med nosen. När den till sist kom fram var jag så snabb att du började skratta med kinden fortfarande mot mattan. Sedan gick jag några steg bort och lade mig med den mellan framtassarna. Du fick resa dig själv. Jag hade redan fullt upp med att kontrollera att allt var kvar.
Det finns andra leksaker i korgen. En boll som studsar högre och något runt som piper när du trycker på det. Jag kan gärna leka med dem också. Ändå går jag ofta och hämtar just den här. Tyget känns bekant mot munnen, och jag vet hur jag ska vända huvudet för att få tag om mitten. Du kan lägga den långt ner bland de andra sakerna. Jag brukar få fram den ändå.
Nu sitter du vid bordet med kaninen i knät en stund. Dina händer arbetar och jag kan inte riktigt se vad som händer där uppe. Jag flyttar mig till andra sidan stolen. Du låter mig nosa kort innan du lyfter undan den igen. Jag suckar och lägger mig på köksgolvet, tillräckligt nära för att kunna resa mig fort. Det är möjligt att ditt arbete går lättare utan min nos mitt i allt. Jag håller ändå uppsikt.
När du reser dig är örat på plats igen. Du lägger undan den lilla lådan, känner igenom kaninen med händerna och räcker den sedan mot mig. Jag tar den genast men blir stående. Något känns annorlunda vid örat. Jag nosar, byter grepp och bär den ett varv runt stolen. Du väntar med handen på ryggstödet. Kaninen följer med precis som den brukar. Jag går fram och trycker den mot ditt ben.
Du böjer dig ner och låter mig stå nära. Jag viftar med svansen och håller kvar mitt grepp. Nu är vi färdiga med det där uppe på bordet. Jag går mot vardagsrummet men stannar i dörröppningen för att se om du följer efter. Du gör det, och jag tar några snabba steg till korgen innan jag vänder tillbaka. Den lagade kaninen behöver tydligen genast visas upp från flera håll.
Senare ligger jag på mattan med hakan intill den. Du går förbi och stannar med foten precis bredvid örat, men den här gången kliver du över. Jag lyfter huvudet och ser efter dig. Kaninen luktar fortfarande som något jag känner igen, fast du har ordnat till den. Jag drar den lite närmare med nosen och lägger mig igen. När du kommer hem nästa gång vill jag kunna hitta den fort. Det är mycket som ska bäras fram till dörren när någon är efterlängtad.
-
Hunden utanför fotbollsplanen
Alla bollar som rullar är tydligen inte mina. Det här kräver en del eftertanke.
Bollen far över gräset och jag stannar mitt i steget. På andra sidan staketet springer människor efter den med en beslutsamhet som jag förstår mycket väl. Den rullar, någon hinner fram och plötsligt är den på väg åt ett nytt håll. Jag sträcker halsen och följer varje rörelse. Det verkar vara ett mycket bra ställe att hjälpa till på. Du har visst en annan uppfattning om min medverkan.
Vi står kvar utanför fotbollsplanen med kopplet mellan oss. Jag flyttar vikten framåt när bollen kommer närmare staketet, men du går med mig en bit bort där det finns mer plats. Först tittar jag tillbaka över axeln. Sedan får jag syn på handen du håller nära mig. Där finns något jag känner igen, och jag kommer intill ditt ben en kort stund innan jag tittar på spelet igen.
Du försöker inte få mig att låtsas att bollen har slutat finnas. Jag får se efter, höra ropen och märka att de andra fortsätter springa utan att vi gör det. När jag vänder mig mot dig är du redo att möta mig. Det blir lättare att hitta tillbaka till din hand när du inte väntar tills jag har hunnit bli helt upptagen av allt som händer på andra sidan nätet.
Efter en stund plockar du fram min egen boll ur fickan. Den ser mindre märkvärdig ut än den som så många människor jagar, men den luktar rätt. Jag tar den i munnen och ställer mig nära. Nu har jag något att hålla reda på här hos oss också. Du låter mig bära den medan vi går vidare, bort från staketet och ut på vägen längs gräskanten.
Bollen inne på planen kommer fortfarande farande ibland. Jag hör en spark och ser upp. Min egen ligger kvar i munnen medan jag följer rörelsen en liten stund. Sedan vänder jag tillbaka till vägen där vi går. Du säger något vänligt och vi fortsätter tillsammans. Det är ganska mycket att hinna förstå i en sådan passage: något kan vara oerhört intressant utan att det betyder att jag ska springa rakt fram till det.
Vi stannar på en lugnare plats en bit därifrån. Du ber om bollen, får den och rullar den kort över marken mot mig. Jag tar den direkt och kommer tillbaka för att försöka få igång nästa omgång. Nu passar rörelsen mellan oss. Jag behöver inte stå utanför ett staket och försöka gissa när jag äntligen ska få vara med. Här är det faktiskt min tur att följa det som rullar.
Du leker med mig en stund innan vi går vidare. När jag bär bollen efteråt känns den mer intressant än när den först kom ur fickan. Den har hunnit bli något vi har gjort tillsammans. Jag stannar för att nosa vid en tuva och lägger ner den, men hämtar den genast igen. Du väntar tills jag fått ordning på greppet. Det verkar vara klokt att hålla reda på den här när det finns så många andra bollar i världen.
När planen försvinner bakom oss hör jag fortfarande några av ropen. Jag vänder öronen dit men fortsätter vid din sida. Det blev ingen insats från mig i deras spel i dag. Ändå fick jag använda lusten att följa en boll, bära hem min egen och vara med dig i leken. Nästa gång vi passerar kommer jag nog att titta igen. Du får gärna komma ihåg fickan då. Jag misstänker att vi kan ha nytta av innehållet även den gången.
-
Hunden hittar människan bakom björken
Du gömde dig bakom trädet. Jag hade redan börjat följa efter med nosen.
Dina skor syns fortfarande på andra sidan björken. Resten av dig verkar ha försvunnit, åtminstone om jag låter bli att titta för noga. Vi är ute i den inhägnade trädgården och du har just sagt ordet som brukar betyda att jag får leta. Jag står vid gräskanten med nosen vänd åt ditt håll. Du har gjort ett ganska dåligt arbete med att försvinna, men jag tänker ändå ta uppgiften på allvar.
Först går jag till platsen där du nyss stod. Där stannar jag och nosar ordentligt innan jag fortsätter. Du är mycket tyst nu. Det är nästan det märkligaste med hela leken, eftersom du annars ofta har något att säga när vi gör saker tillsammans. Jag går runt en liten buske och får syn på ena skon igen. Sedan kommer jag närmare med huvudet lågt, tills du till sist är precis framför min nos.
Där var du. Du böjer dig ner och hälsar som om du också tycker att det var ett lyckat återseende. Jag trycker mig nära och får båda dina händer kring bröstet en kort stund. Sedan kommer leksaken fram från bakom ryggen. Den delen hade jag inte sett. Jag tar den och viftar så ivrigt att kroppen följer med åt båda håll. Det var väl värt att leta ordentligt, också när jag anade hur det skulle sluta.
Vi går tillbaka tillsammans innan du gör ett nytt försök. Någon stannar hos mig medan du flyttar dig en liten bit bort. Jag följer dina steg tills du kommer bakom trädet och blir stilla. Nu känner jag igen ordningen. När jag får börja vill jag gärna komma iväg direkt, men en lukt vid marken får mig att stanna. Jag undersöker den, lyfter nosen och söker sedan vidare åt ditt håll.
Du ropar inte fram mig så fort jag tar en liten omväg. Jag får hinna märka att du finns nära på ett annat sätt än genom att hela tiden ha ögonen på dig. När jag rundar stammen står du där med ansiktet vänt mot mig. Jag känner hur kroppen blir ivrig redan innan jag når handen. Det är något särskilt med att få upptäcka dig och sedan få visa att jag har gjort det.
Den här gången stannar vi nära björken efter leken. Du sitter i gräset och jag står intill med leksaken. Jag har lite jord på nosen och du borstar bort ett löv från knät. Det verkar inte behövas något större gömställe eller en längre väg för att du ska tycka att vi har haft roligt. Jag kan bära runt min leksak en stund medan du fortfarande sitter där jag hittade dig.
När du reser dig följer jag efter. Du går mot huset och jag springer ett par steg åt sidan för att undersöka busken igen. Sedan kommer jag tillbaka och lägger leksaken framför din fot. Du tar upp den och vi gör en kort lek till, alldeles öppet den här gången. Jag tycker om att det roliga fortsätter hos dig även efter att själva letandet är färdigt och ingen längre försöker vara osynlig.
Björken står kvar när vi går in. Från dörren ser jag den vita stammen och platsen där dina skor stack fram. Nästa gång du smyger åt det hållet kommer jag nog att bli uppmärksam redan innan du hunnit gömma dig. Du får gärna försöka ändå. Jag vill fortfarande få gå den lilla vägen fram, hitta dig och komma så nära att din hand kan möta nosen. Det är den delen av leken jag helst vill göra om.
-
Hunden i den grunda blå plaskpoolen
Du ställde fram en liten pool. Jag tänkte att vi kunde stanna ute en stund till.
Det står något blått mitt på gräset. Jag går ett varv runt det innan jag tittar på dig. Du verkar mycket nöjd med att ha burit fram en sak som ännu inte luktar särskilt intressant. Jag sätter nosen mot kanten och hör hur det knackar till. Sedan går jag runt till andra sidan för att kontrollera om innehållet möjligen ser annorlunda ut därifrån. Det gör det inte.
När du häller i lite vatten ändrar jag uppfattning. Nu rör det sig något över den blå bottnen och ljudet gör mig nyfiken. Jag sträcker fram nosen, drar tillbaka den och försöker från ett annat håll. Du ställer undan kannan och sätter dig bredvid på gräset. Jag kan gå fram utan att också behöva hålla reda på en vattenstråle som kommer från ovan. Den stilla ytan är fullt tillräcklig att börja med.
Först blir det en tass i vattnet. Jag lyfter den igen och ser efter vad som hände på bottnen. Sedan kliver jag över den låga kanten och blir stående med alla fyra tassarna i poolen. Vattnet når bara en bit upp på benen. Du säger något glatt och jag tittar mot dig. Då skvalpar det till bakom mig när jag vänder kroppen. Jag måste genast se efter det också.
Du lägger min boll i vattnet och rullar den försiktigt mot mig. Jag försöker ta den, men nosen skjuter iväg den innan munnen hinner med. Bollen flyter till andra sidan och jag följer efter med korta, ivriga steg. Det blir plask runt benen och du börjar skratta. Nu förstår jag bättre varför du bar fram den blå saken. Den innehåller tydligen en boll som är ovanligt besvärlig att få ordning på.
Till sist får jag ett grepp och kliver ut med den i munnen. Jag går raka vägen till dig och ställer mig nära. Det verkar vara viktigt att visa att jag faktiskt lyckades. Du hinner se bollen ordentligt innan jag skakar mig. Sedan blir det tyst en kort stund medan du tittar ner på din ärm. Jag viftar på svansen. Vi har visst båda fått vara med i vattenleken nu.
Efter några små försök lägger du bollen i gräset i stället. Jag tar den och går till skuggan vid stolen. Där står min vattenskål och jag släpper leksaken för att dricka. Du kommer efter utan att försöka få mig tillbaka till poolen genast. Jag har haft roligt, men det går bra att låta det roliga ligga kvar en stund också. Bollen stannar där jag har lagt den och du sätter dig nära.
Från min plats kan jag se den blå kanten ute på gräset. Det rör sig fortfarande lite i vattnet efter oss. Jag går fram en gång till, nosar vid kanten och väljer sedan att komma tillbaka med bollen. Den här gången lägger jag den vid din fot. Nu vill jag hellre ha några vanliga kast längs marken. Du verkar förstå skillnaden och flyttar handen mot gräset i stället för mot poolen.
När du senare häller ur vattnet står jag bredvid och tittar. Den blå saken blir vanlig igen, nästan lika tom och tyst som när du bar fram den. Men när du lyfter den för att ställa undan följer jag med ett par steg. Jag har ändrat mig om hur intressant den är. Nästa gång den kommer fram tänker jag nog se efter direkt, särskilt om du också har tagit med bollen och satt dig där jag kan komma nära.
-
Hunden i flytväst vid den uppdragna kanoten
Du har packat för ett äventyr. Jag börjar med att undersöka strandkanten.
Kanoten ligger uppdragen på stranden när vi kommer fram. Du ställer ner väskan och ser ut över vattnet. Jag ser först på väskan, sedan på kanoten och till sist på platsen alldeles framför mina tassar. Där finns en pinne som någon annan verkar ha haft före mig. Det är mycket att undersöka redan här. Vi behöver knappast skynda oss att lämna stranden för att det ska bli en intressant dag.
Du tar fram flytvästen och jag kommer nära. Den känns annorlunda än selen jag brukar ha på promenaden. Jag står kvar medan du ordnar den, tar ett par steg och stannar för att se efter vad som följer med över ryggen. Du låter mig röra mig en liten stund bredvid dig. Jag går fram till vattenskålen, dricker och tittar sedan tillbaka mot kanoten. Västen finns kvar, men jag har också annat att tänka på nu.
Du verkar ha en ganska bestämd tanke om vad vi ska göra. Jag känner igen ivern i dina rörelser när du plockar fram paddeln. Själv är jag mer upptagen av hur vattnet rör sig vid strandkanten. Jag går nära och känner lukten, men vänder tillbaka när en liten våg når fram till gruset. Du följer med utan att dra mig längre ut. Då hinner jag också bli nyfiken igen.
Vi stannar vid kanoten medan den fortfarande ligger stadigt på land. Jag nosar längs kanten och sträcker huvudet in över den. Här luktar det annorlunda än i bilen. Du lägger min filt på den plats du har gjort i ordning och håller kanoten stilla medan jag undersöker mer. Jag får gå tillbaka till din sida när jag vill. Det är lättare att vara nyfiken när jag vet att vägen tillbaka också finns kvar.
När jag kliver närmare öppningen möter jag din hand. Du visar var du vill ha mig och hjälper mig lugnt till rätta. Jag står först och tittar ut över kanten. Sedan sätter jag mig, med filten under tassarna och dig alldeles intill. Det är visst här du hade tänkt att jag skulle vara. Från den platsen ser strandkanten redan lite annorlunda ut, fast vi ännu inte har lämnat den.
Du sätter dig bredvid en stund utan att genast börja med nästa sak. Jag kan se efter paddeln, lukta på din ärm och vända mig åt båda håll. När jag hittar en bekvämare plats låter du mig ordna kroppen färdigt. Du har förberett mycket för den här utflykten. Jag tycker om när du också har plats för sådant som inte går att lägga i väskan i förväg, som tiden det tar för mig att komma till ro.
Efter en stund hjälper du mig ut igen och vi tar en liten sväng längs stranden. Jag hittar pinnen men lämnar den när vi går vidare. Nu känner jag igen både kanoten och platsen där vi har lagt våra saker. Jag kan titta upp på dig medan du går, i stället för att behöva undersöka allt på en gång. När vi vänder tillbaka följer jag med utan att stanna vid varje steg.
Vattnet ligger fortfarande framför oss och paddeln väntar vid väskan. Du böjer dig ner och ser efter att allt sitter som det ska på mig. Jag står nära med nosen vid din hand. Dagen har redan hunnit innehålla något nytt för oss båda, trots att du ännu inte har tagit ett enda paddeltag. När du vänder dig mot kanoten igen är jag med och tittar. Nu vet jag lite bättre vad du har gjort plats för där inne.
-
Agility med bommen tio centimeter över marken
Vi missade en sväng. Jag tappade inte lusten att springa med dig.
Du svänger åt vänster och jag fortsätter rakt fram. Ett par språng senare hör jag min signal bakom mig och vänder huvudet. Där står du med handen nere och ett uttryck som får mig att komma tillbaka, fortfarande med ganska mycket spring kvar i benen. Vi har visst hamnat på olika sidor om det vi höll på med. Jag vet inte riktigt när det hände. Nyss verkade vi vara på väg tillsammans.
Du går fram till mig och börjar om en liten bit bort. Den här gången står du annorlunda redan innan vi sätter fart. Jag får syn på handen i tid och följer rörelsen. Hindret som jag nyss sprang förbi kommer framför mig. Bommen ligger lågt och jag tar ett lätt språng över. På andra sidan fortsätter du framåt med mig, och nu behöver jag inte vrida huvudet bakåt för att försöka hitta vart du tog vägen.
Det är den delen jag tycker så mycket om på gräsplanen. Jag får använda benen ordentligt och ändå vara uppmärksam på dig. Ibland räcker en rörelse för att jag ska veta var jag ska fortsätta. Andra gånger hinner jag iväg innan jag har sett färdigt. Då hjälper det när du kommer tillbaka in i det vi gör, så att jag slipper bli ensam med både farten och frågan om vad som gick fel.
Vi stannar efter det låga hindret och du tar fram leksaken. Jag griper den och kommer nära med hela kroppen. Du håller kvar en stund och släpper sedan efter så att jag får bära den ett litet varv. Det är ett mycket trevligt sätt att få reda på att vi hittade varandra igen. Jag ser upp på dig med leksaken i munnen. Du har inte fastnat vid svängen där vi tappade bort varandra.
När du tar tillbaka leksaken går vi en bit åt sidan. Här får jag nosa medan du ser ut över hindren. Du verkar tänka på något, för handen gör en liten rörelse i luften och sedan tittar du tillbaka mot platsen där vi började. Jag följer inte med i alla dina funderingar. Men när du vänder dig mot mig igen finns samma lust i rösten som innan vi satte fart första gången.
Nu får vi ihop en kort följd. Jag kommer över bommen, följer dig till nästa del och hittar öppningen till tunneln. En liten stund ser jag bara vägen genom den. Sedan kommer ljuset och din rörelse där ute. Jag springer mot handen du visar och får fortsätta tillsammans med dig. Det är roligt när det blir begripligt medan kroppen fortfarande har fart. Jag vill gärna hinna vara med hela vägen.
Du skrattar när jag kommer fram, och jag studsar till av det välbekanta ljudet. Sedan böjer du dig ner och låter mig få leksaken igen. Vi har ingen lång bana kvar att göra nu. Du samlar ihop våra saker och vi går bort från hindren till skuggan vid kanten av planen. Jag dricker, står nära ditt ben och låter blicken följa någon som bär en hinderbom en bit längre bort.
När vi lämnar platsen bär jag leksaken och du går bredvid. Vi fick börja om i dag. Jag sprang åt ett håll som du inte hade tänkt, och du behövde visa mig vägen tydligare nästa gång. Men jag får fortfarande lust att titta upp när du rör handen. Det sista jag minns av springandet är hur jag kom ut ur tunneln och hittade dig där du väntade. Därifrån hade vi en bit kvar som vi kunde göra tillsammans.
-
Hunden på filten under kafébordet
Under ditt bord vill jag ha en plats där ingen trampar på min svans.
Stolen skrapar när du drar ut den, och jag stannar vid ditt ben. Här står fler bord än hemma och det rör sig människor åt olika håll. Någon bär en bricka, någon viker ihop en jacka och från ett bord längre bort kommer ett skratt. Jag känner lukter som gärna skulle få mig att undersöka hela platsen. Men först vill jag veta var du tänker sätta dig och var jag kan vara under tiden.
Du väljer bordet ute i kanten och lägger min filt intill stolen, under bordsskivan. Där finns utrymme att lägga sig utan att hamna i vägen för fötterna som passerar. Jag nosar på marken, ser efter bakom ditt ben och kliver sedan på filten. Du har kopplet i handen och flyttar stolen försiktigt när jag vänder mig om. Min svans hinner komma undan innan du sätter dig.
Först står jag kvar. Det kommer någon med en kopp och jag följer rörelsen uppåt, ända tills koppen ställs på bordet. Du låter mig titta. Sedan visar du handen nära min plats och jag vänder nosen tillbaka till den. Det är lättare att hitta dig när du finns där nere också. Jag behöver inte sträcka mig upp mellan bordsbenen för att försöka få kontakt varje gång något nytt händer.
En annan hund går förbi längre bort på gångvägen. Jag flyttar öronen framåt och blir stående lite högre på benen. Du ser den också och ger mig plats bakom din stol, bort från gången. Därifrån kan jag titta en stund utan att hunden behöver komma rakt fram till min nos. Den fortsätter med sin människa och jag nosar på filten igen. Vi slapp tydligen göra ett möte av just den passagen.
Du har hämtat vatten åt mig. Jag dricker och lägger mig sedan med framtassarna vid filtens kant. Härifrån kan jag se dina skor och en liten bit av världen utanför bordet. Resten får du hålla reda på en stund. Jag har redan hunnit titta på ganska mycket. Det känns bra att platsen under bordet inte hela tiden fylls av händer som kommer ner för att klappa mig innan jag ens hunnit se vem de hör till.
Någon stannar och säger något vänligt till dig om mig. Jag lyfter huvudet. Du svarar, men personen böjer sig inte in över min plats. Efter en stund går den vidare och jag kan ligga kvar. Det var ett mycket enkelt samtal att vara hund i. Jag fick finnas med i det utan att behöva resa mig, hälsa ordentligt och förstå en ny människas händer mitt under vilan.
Det klirrar till när du flyttar koppen. Jag ser upp igen, mest för att kontrollera om något har hamnat på marken som skulle kunna behöva min uppmärksamhet. Du möter blicken och ler. Ingenting att hämta den här gången heller. Jag lägger hakan på tassarna och får din hand mot sidan en kort stund. Det går ganska bra att sitta på kafé tillsammans, när min del av besöket får vara så här okomplicerad.
När du har druckit färdigt flyttar du kopplet så att det inte ligger kring ett stolsben. Jag reser mig innan du samlar ihop filten och följer med ut från borden. En bit därifrån får jag stanna vid gräskanten och undersöka den noggrant. Nu finns det plats för nosen igen. Du går i min takt en stund, och jag tycker om att vår utflykt också innehåller den här delen efter att koppen har ställts undan.