-
Hunden mellan två koner
Jag följde handen. Den råkade bara visa åt ett annat håll än du tänkte.
Du står mellan två koner och tittar på mig som om jag nyss har gjort något mycket oväntat. Jag står vid ditt andra ben. Det var dit handen gick, och jag följde den ganska noggrant. Nu rör du handen igen, lite högre den här gången, medan fötterna börjar åt ett annat håll. Jag tittar ner för att hinna undan en sko och kommer sedan runt framför dig. Där blev vi visst stående båda två, utan att riktigt komma vidare.
Vi skulle gå en åtta. Det verkade enkelt när du pratade om det innan vi började. Två koner, du och jag, och ganska mycket gräs att röra oss på. Jag hann undersöka den ena konens fot medan du ordnade kopplet. Sedan kom din hand nära mitt huvud och vi satte oss i rörelse. Första svängen gick fint. I den andra började du titta bakåt efter något som jag också ville se. När du vände dig igen stod jag redan på den sida där handen hade hamnat.
Du blir stilla en liten stund. Jag ser på ansiktet, handen och fickan i den ordningen. Det finns säkert en fortsättning någonstans bland de tre. Men nu pekar inget riktigt åt något håll. Du säger något lågt, andas ut och flyttar dig bort från konerna. Jag följer med tills du stannar vid kanten av planen. Där får jag nosa medan du ser tillbaka på platsen vi nyss lämnade. Vi har tydligen inte slutat, men vi har slutat försöka reda ut allt medan benen fortfarande går.
En annan människa kommer fram. Hon tittar på hur du står och gör en liten rörelse med sin egen arm. Du provar samma sak utan mig först. Jag står bredvid och följer handen med blicken, beredd ifall den här omgången också var till mig. Det var den inte. Du tar ett par steg, vänder och börjar skratta när armen hamnar på precis den sida där jag nyss stod. Jag viftar på svansen. Det verkar som om vi har hittat något användbart tillsammans, fast jag inte behövde göra mer just då.
När du kommer tillbaka böjer du dig ner och låter mig få en kort stund nära. Jag trycker nosen mot handen och väntar. Du har fått ett annat uttryck i ansiktet. Förut tittade du som om du väntade på att jag skulle ordna något åt oss. Nu ser du efter var jag står innan du börjar visa. Det är lättare att följa med i. Jag kan lägga märke till rörelsen utan att samtidigt behöva gissa vilken del av mig du redan tänkt skulle befinna sig någon annanstans.
Vi börjar med bara en kon. Du går i en jämnare båge och håller handen där jag faktiskt kan se den. Jag följer med runt och kommer fram till din sida igen. Där stannar du innan du börjar göra nästa sak. Jag får något gott och ett tydligt besked om att vi hittade rätt. Det blev inte hela åttan på en gång. Men jag hann vara med genom den sväng vi faktiskt gick, och du såg glad ut redan innan vi var på väg mot den andra konen.
Nu vet jag lite mer om vad som kan vara roligt här. Jag ser upp när du gör dig redo igen. Den här gången väntar du in blicken innan handen rör sig. Vi går runt samma kon åt andra hållet. Jag kommer en aning nära ditt knä och du anpassar steget så att jag får plats. Det är skönt att vi kan lösa det medan vi går. Jag behöver inte bli en omväg som du först måste ta dig runt för att kunna fortsätta din egen plan.
Sedan kommer den andra konen tillbaka i det vi gör. Jag märker när du ska ändra riktning, för handen börjar visa vägen innan kroppen har hunnit vända bort från mig. Jag följer den och hittar in i nästa båge. Vi kommer runt. Du stannar, jag ser upp och då skrattar du igen. Den andra människan säger något från sidan, men du tittar kvar på mig medan jag får min belöning. Jag behöver inte springa mellan flera blickar för att få veta hur det gick för oss.
Jag tycker om när du blir så glad att rösten ändrar sig lite. Då vill benen gärna börja på en ny sak innan du hunnit säga vad det är. Jag gör ett litet hopp åt sidan och du låter mig landa innan vi fortsätter. Vi verkar ha olika förslag på hur framgången ska firas. Du tänkte kanske stå kvar och känna dig nöjd. Jag hade hellre lagt in något med mer svängrum. Vi får plats med en liten bit av båda innan vi tar paus.
Du plockar fram leksaken och går med mig en bit från konerna. Där får jag gripa, bära och komma tillbaka nära. Det är roligt att få använda kroppen på ett annat sätt efter att ha hållit reda på dina ganska små rörelser. Du släpper taget och jag bär en kort runda med ordentligt lyft huvud. När jag kommer tillbaka står du kvar. Det finns fortfarande någon att dela det roliga med, fast du inte visar någon väg med handen just då.
På väg till våra saker passerar vi konerna igen. Jag tittar dit men du fortsätter mot väskan. Vi är färdiga för den här gången. Du lägger undan det som varit framme och sätter dig en stund så att vi slipper gå direkt från träningen till nästa ärende. Jag lägger mig nära stolen och ser en annan hund börja på sin uppgift längre bort. Den har något eget att reda ut med sin människa. Vi kan få titta en stund utan att du behöver jämföra våra svängar med deras.
När du till sist tar kopplet för att gå kommer jag upp på benen och ställer mig vid din sida. Jag väljer inte alldeles rätt plats på första försöket. Du flyttar handen lite och jag hittar fram. Där kom den igen, den där lilla möjligheten att förstå dig. Du behöver inte börja om med hela åttan för att använda den. Vi går mot utgången tillsammans, och den här gången visar handen åt samma håll som du börjar gå.
-
SM-brons till Ann och Pivot
Ett SM-brons i sök har kommit till Sandvikens Brukshundklubb genom Ann och Greis Working Pivot. Klubben gratulerar ekipaget, och i medaljrapporten den 3 augusti finns Pivot på tredje plats. Det är en nyhet att stanna vid en stund. Sökhundens arbete sker ju till stor del bortom människans blick, mellan träd och bakom sådant som döljer den gömda personen. En medalj blir synlig på ett sätt som många av prestationens avgörande ögonblick aldrig blir.
Guldet gick till Annika med Greis Working Jo och silvret till Eva med Greis Working Dobby. Därmed tog tre hundar från samma uppfödning samtliga medaljer. Dagen före avslutningen rapporterade uppfödaren att de tre ekipagen låg delad etta på samma poäng. Slutresultatet var alltså ännu öppet inför den sista delen. För Sandviken blev fortsättningen ett brons att glädjas åt, med Pivot och Ann som klubbens namn på pallen.
Hunden går ut dit människan inte kan se
I söket ska hunden hitta människor som finns gömda i ett område och visa fyndet på sitt inlärda sätt. Föraren behöver kunna skicka ut, uppfatta hundens arbete och låta sökandet fortsätta där människan själv saknar samma information. Det är en uppgift där lydnad och självständighet behöver fungera tillsammans. Hunden ska ta emot ett besked från föraren och sedan använda sin egen förmåga för att lösa det som finns ute i terrängen.
För den som tränar sök blir väntan på information en välbekant del. Hunden försvinner, och det går inte att se varje vägval från stigen. Människan behöver avstå från att fylla varje osynligt ögonblick med ett nytt ingripande. Samtidigt finns ett ansvar att ha en plan och förstå markeringen när den kommer. Det är i den växlingen mellan att leda och att lyssna som samarbetet prövas. En hund kan lämna information som föraren måste vara beredd att ta emot.
En delad ledning skapar också en särskild sorts väntan för dem som följer tävlingen. Poängen har dittills inte skilt ekipagen åt, men en del återstår och slutplaceringen är ännu inte given. Det är lätt att fästa all uppmärksamhet vid vad som kan vinnas i fortsättningen. Efteråt är bronsplatsen i stället något konkret att bära med sig. Ekipaget har genomfört ett mästerskap så väl att det räckte hela vägen till en medalj.
Tre hundar med samma kennelnamn är fortfarande tre individer
Att hela pallen bär samma uppfödarnamn är ovanligt nog att väcka intresse. Men utfallet ska inte göras till ett enkelt bevis för att en viss hund automatiskt blir en vinnare. Varje ekipage måste genomföra sitt eget arbete. Hundens förutsättningar, förarens förståelse och det samarbete de faktiskt visar kan inte ersättas av namnet i stamtavlan. Uppfödaren lyfter också förarnas insatser i sin rapport och gläds över det arbete som lett fram till medaljerna.
För en lokal klubb kan ett sådant resultat göra en gren mer synlig. Någon som hittills mest sett lydnaden på planen får anledning att fråga vad söket innebär. Där finns en möjlighet att förklara sporten så att också den osäkra nybörjaren förstår: hunden ska hitta en människa, kunna visa det och samarbeta med sin förare genom uppgiften. Vägen dit behöver inte börja med en dröm om SM. Den kan börja med nyfikenhet på vad den egna hunden kan lära sig.
Ann och Pivots brons ger Sandviken en konkret framgång att fira. För oss som följer hundlivet utanför den egna promenadrundan påminner det också om hur mycket som ryms i ett gemensamt arbete. Hunden lämnar människans sida och ska sedan komma med något människan behöver förstå. Medaljen sitter på ett band, men prestationen finns i det samarbetet. Ett varmt grattis till ekipaget och klubben.
-
Hundars lustiga smaker
Du tog fram hundgodiset. Jag väntar på den lilla paprikabiten.
Du står vid skärbrädan och tror att jag har kommit för att undersöka påsen med hundgodis. Det är ett rimligt antagande. Den brukar vara intressant. Men i dag har jag redan sett det röda som du håller på att skära, och min blick följer kniven och handen med stor noggrannhet. När du visar en godisbit nosar jag artigt. Sedan tittar jag tillbaka mot paprikan. Du ser nästan lite förolämpad ut. Påsen var ju inköpt för min skull. Grönsaken råkade bara vara till din middag.
Vi hundar kan ställa till det för era föreställningar om vad vi ska tycka om. En av oss står gärna nära när blåbären kommer fram. En annan uppskattar en liten äppelbit och lyssnar uppmärksamt redan vid första knastret. Någon vill hellre ha päron, medan nästa tar emot samma lilla bit, lägger ner den och går därifrån. Det sistnämnda beskedet kan vara ganska tydligt, även om det inte följer era vanliga regler för hur man uppför sig när någon bjuder.
Blåbärsälskaren kan göra ett litet bär till en stor händelse. Du har plockat fram ett smakprov som försvinner nästan innan handen hunnit ner, och därefter granskas den tomma handflatan en extra gång. Det skulle ju kunna finnas ett till. Den mer tveksamma hunden undersöker samma erbjudande länge, som om det behövde jämföras med något som serverades förra sommaren. Ni kan kalla oss kräsna. Vi tycker att det måste finnas utrymme för olika bedömningar i en fråga av den här betydelsen.
Äpplet har sitt eget ljud. Du har knappt tagit första tuggan innan någon av oss tittar upp. Sedan sitter vi där och följer varje rörelse, medan du försöker minnas om vi verkligen var så intresserade förra gången. Det är inte säkert. Då kanske biten hamnade på golvet och blev liggande tills du plockade upp den. I dag kan den vara det bästa som finns. Ni människor byter också uppfattning om vad ni är sugna på, men ni brukar åtminstone slippa få gårdagens omdöme uppläst varje gång.
Päronet kan få ett helt annat mottagande. Det finns hundar som gärna tar emot en liten bit men sedan ser mycket förvånade ut över att den inte knastrar som äpplet. Andra uppskattar just den mjukare känslan. Ni kan stå bredvid med två nästan likadana erbjudanden och få helt olika svar. Det är ganska roligt att bli upptäckt på det sättet, som den hund man faktiskt är. Jag behöver inte tycka om det som fick grannens hund att nästan kliva ur selen av förväntan.
Och så jordgubbarna. Någon tar emot sin lilla bit med sådan försiktighet att du knappt märker när den lämnar handen. Någon annan behöver först nosa, vända huvudet och komma tillbaka för en ny undersökning. Du kanske har föreställt dig en hjärtlig sommarscen och står med ditt erbjudande medan vi överväger saken. Låt oss få tänka färdigt. Även en mycket vacker jordgubbe kan få ett nej av en hund som just då hade hoppats på något helt annat.
Actimel kan också dra till sig intresserade nosar när den kommer ur kylskåpet. En hund kan bli mycket uppmärksam på en liten flaska utan att ha läst ett enda ord på den. Men att vilja smaka och att tåla något är olika saker. Mjölkbaserade drycker kan ge vissa hundar magbesvär, och olika Actimelsorter har olika innehåll. Där behöver du bedöma både ingredienserna och vad just din hund tål. Den längtansfulla blicken får aldrig ensam avgöra vad som hamnar hos oss, hur övertygande vi än framför den.
Vill du låta hunden lära känna lämpliga frukter och grönsaker är det klokt att börja försiktigt redan under valptiden. Ett mycket litet smakprov får vara något att undersöka i lugn och ro, utan att ersätta valpens vanliga, fullvärdiga mat. En vuxen hund med fasta matvanor kan vara svårare att vänja vid något nytt och behöva mer tid och tålamod. Den kan fortfarande upptäcka nya favoriter, men det finns ett värde i att låta nyfikenheten få plats tidigt. Vi kan lära känna dofter och konsistenser samtidigt som du ser vad magen klarar och vad som faktiskt uppskattas.
Här behöver ditt nej betyda något begripligt. Om varje intresse för det du håller i möts av ett nej, samtidigt som en bit av samma sak ibland dyker upp i min skål, blir själva situationen svår att förstå. Visa vad som gäller. Låt ett erbjudet litet smakprov följas av ett tydligt varsågod, och träna lugnt på att lämna sådant vi inte ska ta. Sött är inte i sig samma sak som farligt. Ett tillåtet litet bär och något olämpligt behöver få olika besked från dig.
Vindruvor och russin hör till det som ska hållas undan. De kan orsaka allvarliga njurskador hos hund, även om hunden själv gärna skulle vilja smaka. De används aldrig som provsmakning eller träningsmaterial. Misstänker du att hunden har ätit vindruvor eller russin ska du kontakta veterinär omedelbart, utan att invänta symtom. Vi kan träna på att låta bli ofarliga saker, medan du håller det farliga utom räckhåll. Den arbetsfördelningen är betydligt tryggare än att lägga hela ansvaret på vår självbehärskning.
De tillåtna smakproven behöver också ordnas för den hund som ska få dem. Små, lämpliga bitar, äpple och päron utan kärnhus och mild, okryddad paprika utan stjälk och frön. Något nytt börjar i liten mängd, så att du kan se hur det fungerar. En hund med allergi, känslig mage eller ordinerad kost kan behöva andra val tillsammans med veterinären. Det finns ingen skyldighet att uppskatta hela grönsaksdisken. Smakproven är små extrasaker kring maten, inte en anledning att göra om varje måltid till en överraskning.
Tillbaka vid skärbrädan har du till sist förstått mitt ganska diskreta förslag. Den lilla paprikabiten kommer fram i din hand och jag får vänta tills du erbjuder den. Sedan knastrar det mellan tänderna. Du skrattar och tittar på den fortfarande ganska välfyllda godispåsen. Den behöver inte ta det personligt. Nästa gång kan den mycket väl vara förstahandsvalet igen. Just i dag har jag bara hjälpt dig att upptäcka ännu en sak om ditt sällskap i köket. Det verkar finnas mer på min meny än du hade räknat med.
-
Ellen och Didra tog guld – juniorernas medaljer har flera berättelser
Ellen Fredholm och Didra är världsmästare i U12 Medium. Sveriges Hundungdom berättar den 29 juli om juniorlandslagets framgångar på Junior Agility Open i Mannheim. Didra är en irish softcoated wheaten terrier, och tillsammans med Ellen tog hon guld i den sammanlagda individuella tävlingen. Sverige fick också två brons. Men när man öppnar arrangörens resultatlistor finns en skillnad som är värd att förklara: bronset till Hilda Geterud och Reign och bronset till mediumlaget gäller agilityloppen, inte de sammanlagda resultaten.
Det gör inte glädjen mindre. Däremot gör det bilden av mästerskapet mer rättvis. En kort medaljnyhet kan få det att låta som om alla placeringar kommer från samma sorts sluttabell. Här finns både enskilda lopp och kombinationen av agility och hopp. Resultatportalen redovisar dem var för sig. För en ung förare kan ett särskilt lyckat lopp vara en stor framgång även när ett annat lopp inte går vägen. Den prestationen förtjänar att beskrivas som det den faktiskt är.
Guldet räknades över två lopp
I tabellen Kombi U12 Medium står Ellen och Didra överst. Bakom dem följer Maria Adan Collado med Bubal och Maddie Dadds med Brio. Kombi är den sammanräknade listan, där resultaten från agilityloppet och hopploppet förs ihop. Att förstå vilken lista man läser hjälper också den som följer tävlingen hemifrån: en placering i ett lopp behöver inte vara samma sak som placeringen när båda har räknats samman.
Hilda och border collien Reign står som trea i Agility U12 Large. I den sammanlagda tabellen är de däremot diskvalificerade. Även det svenska mediumlaget har en tredjeplats i agilitydelen och en diskvalificering sammanlagt. Laget bestod av Linnea Roemmelt med Sara, Felicia Borg med Sockan, Havanna Matsson med Karlsson samt Ellen med Didra. Sara och Sockan är perro de agua español och Karlsson är shetland sheepdog. I samma svenska lag samsades alltså flera olika hundraser.
Ett bra lopp får fortsätta vara bra
Just skillnaden mellan ett fint lopp och ett svårare totalresultat vill jag stanna vid. När vi berättar om unga ekipage behöver det finnas plats för båda sakerna. Det är lätt att bli så upptagen av sista raden i resultatlistan att en tidigare prestation nästan suddas bort. Men ett bronslopp har fortfarande genomförts. Föraren och hunden har fortfarande löst den uppgiften tillsammans. Man behöver inte låtsas att hela tävlingen gick perfekt för att kunna vara stolt över det som gick bra.
Det är också något att ta med sig till den vanliga klubbträningen. En ungdom som kommer tillbaka efter ett misstag behöver få hjälp att förstå vad som hände och hur nästa försök kan bli tydligare. Hunden behöver möta en förare som fortfarande vill samarbeta. Jag hoppas att vuxna runt unga tävlande hjälper till att hålla den balansen: låt ambitionen finnas, men gör inte en felaktig sväng till ett omdöme om hela ekipaget. Det går att vara noggrann och varm på samma gång.
Ellen och Didras guld är en stor svensk framgång. Hildas och Reigns bronslopp och mediumlagets tredjeplats visar andra delar av samma mästerskap. Jag tycker om att nyheten rymmer både en sammanlagd vinnare och ekipage som lyckas i en särskild del av tävlingen. Det ger fler unga hundförare något att känna igen sig i. Man kan sikta högt, glädjas åt en medalj och samtidigt veta att det finns mer att lära. Det är en ganska fin grund att fortsätta från tillsammans med sin hund.
-
Hundens första promenad med dig
Jag kan gå bredvid dig innan jag riktigt vet vem du är.
Du står vid dörren med mitt koppel i handen. Jag har sett dig gå mellan rummen och hört din röst flera gånger sedan jag kom, men vi har inte gått ut tillsammans ännu. När du böjer dig ner följer jag handen med blicken. Den rör sig lite annorlunda än handen jag är van vid. Du stannar upp och låter mig komma närmare innan du fortsätter. Jag nosar på fingrarna. Sedan står jag kvar medan du ordnar det sista och reser dig igen.
På andra sidan dörren finns fler saker att reda ut. Jag stannar på tröskeln medan du kliver åt sidan. Luften kommer emot mig med lukter som inte hör till den plats jag nyss har börjat undersöka inomhus. Du går inte vidare genast. Jag får sätta ner framtassarna ute och sedan flytta resten av kroppen efter. När jag har kommit ut vrider jag huvudet mot dörren en gång till. Den finns fortfarande bakom oss. Det är bra att ha sett var vi började.
Du tar några steg längs gången. Jag följer efter och håller nosen lågt. Här har någon annan gått, men jag vet inte vart deras väg tog vägen. Det finns en kruka vid kanten och en häck som döljer sådant jag hör på andra sidan. Jag stannar för att undersöka en fläck nära marken. Du blir stående längre fram med kroppen lite vänd mot mig. Kopplet gör det möjligt att hålla på en stund. Jag behöver inte börja dra för att få reda på vad som finns där.
När jag kommer fram till din sida ser du ner och säger något vänligt. Handen rör sig lite mot fickan men stannar sedan. Jag har inte hunnit intressera mig särskilt mycket för det som finns i den. Just nu är det benen framför mig och vägen ut genom öppningen som tar plats. Du verkar förstå att vi kan fortsätta ändå. Jag behöver inte först svara på allt du erbjuder för att få gå med dig på den här första lilla turen.
Vid hörnet svänger jag åt ett håll medan du är på väg åt det andra. Vi stannar båda två. Jag står kvar och ser längs gången jag hade tänkt välja. Du flyttar dig närmare utan att komma ända in över mig. Sedan visar du lugnt vart du är på väg. Jag ser tillbaka mot dig, tar ett steg och kommer efter. Det blev visst din väg den här gången. Jag får undersöka marken längs den också, och snart finns något där som gör att jag glömmer hörnet en stund.
Du går inte som den människa jag har gått med förut. Dina steg är lite längre och du håller handen på en annan höjd. Jag behöver ibland ändra farten för att hitta platsen som fungerar bredvid ditt ben. När jag kommer för nära flyttar du armen så att kopplet inte hamnar under mig. Sedan fortsätter vi. Det finns sådant vi kan lära om varandra medan vi går, utan att du behöver sätta mig stilla och göra en stor uppgift av varje liten sak som blir sned.
En människa kommer emot oss längre fram och ser ner på mig. Jag lyfter huvudet men går inte fram. Du stannar så att det finns plats mellan oss. Det blir några ord över mitt huvud, sedan fortsätter hon sin väg. Ingen hand kommer plötsligt ner över ansiktet på mig. Jag följer henne med blicken och vänder mig därefter mot dig. Du står fortfarande kvar där jag lämnade dig, med samma koppel i handen och samma lugna röst när vi börjar gå igen.
Vi kommer till en bit gräs där du låter mig välja riktning inom det utrymme vi har. Jag börjar vid kanten, går fram och tillbaka ett par gånger och stannar sedan med nosen nära en sten. Du ser dig omkring medan jag håller på. Det gör inte så mycket att vi är upptagna med olika saker just där. Jag kan höra när du flyttar en fot och se ditt ben om jag lyfter huvudet. Vi har inte tappat bort varandra för att du låter mig vara färdig med min undersökning.
Efter en stund kommer jag tillbaka till dig av mig själv. Jag vet inte riktigt vad jag tänker göra där förrän jag står nära. Du låter handen hänga stilla så att jag kan nosa på den utan att genast bli klappad. Jag nuddar fingrarna och dröjer kvar. Sedan vrider jag huvudet åt sidan igen. Det blev en kort stund, men du låter den vara just så lång. Vi behöver inte fortsätta hälsningen tills någon av oss måste flytta undan för att den ska få ett slut.
Du börjar gå tillbaka mot samma håll som vi kom ifrån. Jag känner igen ett par av platserna nu. Vid hörnet stannar jag till, men den här gången svänger vi åt det håll jag nyss kom ifrån med dig. Gången ser lite annorlunda ut när vi går den tillbaka. Jag hittar ändå krukan och häcken, och vid en av fläckarna behöver jag stanna igen. Du väntar utan att försöka övertala mig om att den redan är färdigundersökt. Det kanske den var förut, men nu kommer jag från andra hållet.
När huset blir synligt saktar jag in. Du fortsätter inte ända fram till dörren medan jag står kvar längre ner på gången. I stället stannar du nära och låter mig se färdigt. Där är tröskeln vi gick över. Jag känner igen lukten när vi kommer närmare och går fram för att nosa vid kanten. Du öppnar först när jag har kommit intill. Den här gången går jag in med hela kroppen utan samma paus mellan framtassarna och bakbenen. Jag vet lite mer om vart jag är på väg nu.
Du tar av kopplet och låter mig fortsätta in innan du börjar med dina skor. Jag går några steg, stannar och ser tillbaka. Du är fortfarande i hallen. Vi har gått vår första promenad och kommit tillbaka genom samma dörr. Jag känner inte alla dina rörelser ännu och vet inte hur nästa dag kommer att se ut. Men när jag stannade på vägen väntade du. När jag kom nära fick jag gå undan igen. Jag går fram till hallöppningen en gång till och står där tills du lyfter blicken. Nu vet jag åtminstone hur det känns att ha dig i andra änden av kopplet.
-
Liten hund vid den parkerade cykeln
Jag blev glad innan du ens hade hunnit parkera.
Det klickar till ute vid grinden. Jag lyfter huvudet från platsen vid fönstret och lyssnar. Där kommer ett ljud till, följt av steg som jag gärna vill höra närmare. Jag är nere från min plats och på väg till hallen när människan hemma hos mig också reser sig. Dörren är fortfarande stängd. Jag står framför den med kroppen full av en alldeles bestämd förväntan och behöver flytta tassarna flera gånger fast det egentligen inte finns någonstans att gå ännu.
Hon tar fram kopplet och väntar medan jag får selen på mig. Det tar lite längre tid än jag skulle ha önskat, eftersom mina ben vill åt samma håll allihop och hennes händer behöver komma åt på olika sidor. När dörren öppnas går vi ut tillsammans. Nu ser jag dig. Du står med cykeln vid grinden och håller på att flytta något från pakethållaren. Jag kommer så långt fram som vårt utrymme tillåter och vänder mig sedan snabbt mot henne bakom mig. Vi är väl överens om vem som står där?
Du ser oss och börjar le. Det gör att jag får ännu svårare att stå stilla. Men cykeln finns fortfarande mellan oss, med hjul och pedaler som behöver få bli kvar där de hör hemma. Du öppnar inte grinden förrän du ställt ifrån dig den ordentligt på andra sidan. Jag följer dina händer med blicken. När du kommer tillbaka utan att hålla i något stort är jag mer än redo. Nu finns bara den vanliga grinden kvar att ordna med innan du kan komma nära.
Du kliver in och stänger efter dig. Jag tar några små snabba steg åt sidan, sedan tillbaka igen. Det är svårt att välja vilken del av dig jag ska börja med. Skorna luktar ute, byxbenen har fått något från vägen och handen har alldeles tydligt hållit i något som också behöver undersökas. Du böjer dig ner så att jag når bättre. Jag nosar, viftar och försöker samtidigt komma nära nog att lägga sidan mot ditt ben. Det blir ett ganska omfattande hälsningsarbete för en liten hund.
Du låter väskan stå kvar en stund. Jag tycker om att den kan vänta medan du är här hos mig. När du annars börjar plocka med saker direkt får jag följa efter i små svängar och försöka hitta en lucka mellan det du bär. Nu är händerna fria och jag får reda på att du också har sett mig. Du stryker mig längs sidan, säger mitt namn och låter mig komma tillbaka en gång till när jag först svänger undan av all min egen rörelse.
Sedan går vi bort till cykeln tillsammans. Grinden öppnas bara så mycket som ni behöver, och jag följer med i kopplet medan du hämtar det sista. Jag går inte nära hjulen när du flyttar den. Först när den står parkerad vid stället igen får jag undersöka platsen bredvid. Det finns andra lukter där än när vi gick förbi förut. Jag håller nosen nära marken och sedan mot kanten av däcket, medan du står kvar med handen på väskans rem.
Du har varit någon annanstans. Jag vet inte allt om vart du tog vägen eller vad som hände där. Jag har haft mina egna saker att hålla reda på här hemma. Ett par människor passerade utanför, en dörr slog igen någonstans och jag bytte sovplats när solen kom in över golvet. Men när det började låta vid grinden blev det viktigaste att få se om det var du. Nu kan jag stå vid cykeln och undersöka det som följde med dig hem i stället för att försöka gissa från fönstret.
Vi går in tillsammans och jag följer dig genom hallen. Du ställer ifrån dig väskan utan att genast öppna den. Jag stannar vid dina skor medan du tar av dig dem och råkar sätta en tass precis där den ena skulle hamna. Du flyttar skon lite åt sidan. Det är bra att vi kan lösa sådana små saker utan att hela välkomnandet behöver avbrytas. Jag har mycket kvar av min glädje, men jag börjar kunna stå kvar på samma plats medan du gör dig färdig.
Du sätter dig på golvet med ryggen mot bänken i hallen. Det var ett oväntat och mycket uppskattat val. Jag behöver inte försöka få upp nosen till ett högt knä, utan kan gå fram mellan dina fötter och nå handen där den ligger. Jag vänder ett varv, lutar mig mot låret och blir stilla några ögonblick. Du har fortfarande jackan på. Jag bryr mig inte om att vi inte har kommit hela vägen in i rummet där du brukar sätta dig. Du är redan nära nog här.
När du sträcker dig efter något i fickan blir jag genast mer uppmärksam igen. Det är bara nycklarna. De hamnar på bänken bakom dig och handen kommer tillbaka till mig. Jag nosar på den ändå. Det är lätt hänt att man vill kontrollera ett fickärende när man ändå står precis bredvid. Sedan sjunker jag ner med ena höften mot ditt ben. Allt behöver tydligen inte bli en ny aktivitet bara för att du har kommit hem. Vi kan få vara här medan glädjen blir lite lugnare av sig själv.
Efter en stund reser du dig. Jag följer med in och väljer mattan nära stolen där du sätter dig. Du tar ett glas vatten och svarar på något den andra människan säger. Jag lyfter huvudet när du skrattar. Det är skönt att få höra dig i rummet igen. Jag har slutat flytta tassarna oavbrutet och kan låta huvudet vila mellan dem. När du går förbi senare öppnar jag ögonen, men jag behöver inte starta hela hälsningen från början.
Utanför står cykeln kvar vid stället. Den får gärna stå där en bra stund nu. Jag tyckte om ljudet när du kom, och jag tycker ännu mer om att du inte fortsatte förbi grinden. Nu har du tagit av dig jackan, ställt undan skorna och hunnit låta mig komma nära. När nycklarna rör sig på bänken senare lyfter jag ena örat. Du flyttar dem bara åt sidan. Jag lägger ner huvudet igen. Nu får cykeln stå kvar där ute medan jag har dig här inne.
-
Svart hund vid blåbärskorgen
Du fick blåbär i korgen. Jag fick en eftermiddag med dig.
Du har satt dig på huk igen. Vi har inte kommit särskilt långt sedan förra gången, men tydligen har du hittat ännu en anledning att stanna. Jag går tillbaka ett par steg, med kopplet löst mellan oss, och ser vad du håller på med. Fingrarna försvinner ner mellan små gröna blad. När handen kommer upp ligger där några mörka saker som du granskar innan de hamnar i korgen. Jag sänker nosen mot kanten. Om det här är ett sätt att ordna matsäcken tycker jag att du arbetar med förvånansvärt små mängder.
Du flyttar korgen undan min nos utan att göra någon stor sak av det. Sedan får jag undersöka marken bredvid där du sitter. Där har någon gått före oss, och vid en rot finns något som behöver betydligt mer uppmärksamhet än de där små sakerna i din hand. Jag håller på en stund. När jag lyfter huvudet är du fortfarande kvar på samma plats, men korgen har fått lite mer i botten. Vi verkar båda ha hunnit göra framsteg, fast på olika håll.
Det är annorlunda mot promenaderna när du vill gå en bestämd sträcka. Då rör sig dina ben nästan hela tiden och jag får hålla reda på när du är på väg vidare. Här kan jag stanna vid roten utan att genast känna att vi håller på att lämna varandra. Du ser efter var jag är innan du sträcker dig åt nästa håll. Ibland flyttar du korgen i stället för mig. Då slipper jag backa undan från det jag just har börjat undersöka.
Efter en stund reser du dig med ena handen mot knäet. Jag är redo att fortsätta och tar ett par ivriga steg mot stigen. Du följer med, men bara tills du får syn på något på andra sidan en liten sten. Där sätter du dig igen. Jag vänder huvudet och tittar på dig. Det här var en kort promenad mellan två omgångar av samma mycket noggranna arbete. Du skrattar åt min blick. Jag går tillbaka för att kontrollera om korgen åtminstone fått något större i sig den här gången.
Det har den inte. Däremot har dina fingrar blivit mörka. Du håller fram handen så att jag kan nosa utan att behöva nå ner i korgen. Jag känner igen dig under den nya lukten och kommer nära ditt knä. Min svarta nos möter ett blått finger. Du ler och torkar sedan av handen innan du ordnar med våra saker. Jag väntar. Det brukar finnas något i väskan som är betydligt enklare att förstå än det du samlar från de låga buskarna.
Först kommer vattnet fram. Du väljer en plan bit mark där skålen inte behöver luta, och jag dricker medan du står kvar. Sedan tar du fram det som är till mig. Jag får det ur handen i lugn och ro och nosar efter om det finns mer. Du visar att vi är färdiga med den delen för tillfället. Jag ser tillbaka på korgen. Nu när vi har ordnat mat och dryck på ett ganska välbekant sätt kanske vi kan prata om vart vi ska gå härnäst.
Du väljer en plats med lite skugga för pausen. Jag lägger mig nära väskan, vänd så att jag kan se stigen genom träden. Här går det att höra sådant som inte syns genast. En gren rör sig, någon fågel blir högljudd och längre bort kommer röster mellan stammarna. Jag lyfter huvudet när de blir tydligare. Du tittar också åt det hållet och håller kvar kopplet. När människorna har passerat på stigen låter jag hakan sjunka tillbaka mot marken.
Du äter det du hade med dig hemifrån. Det verkar trots allt ha varit klokt att ordna något färdigt innan vi gick, för jag har följt ditt arbete en bra stund nu och korgen är långt ifrån full. Ibland ser du ner i den och rör på bären med fingrarna. Sedan låter du den stå igen. Du sitter kvar hos mig och fortsätter inte genast bara för att det fortfarande finns tomt utrymme att fylla. Det uppskattar jag, även om jag inte tänker hjälpa till med själva plockandet.
När vi reser oss tar jag mig först till platsen bakom stenen. Den har jag sett från filten en stund och behöver undersöka innan vi lämnar den. Du väntar med väskan på axeln. Jag går runt, stannar och kommer sedan fram på andra sidan. Du har inte börjat ropa medan jag varit upptagen där. När jag vänder tillbaka är din hand nära kroppen och kopplet ger mig plats att gå in till ditt ben. Nu är jag redo att fortsätta en bit.
Den här gången går vi längre. Du bär korgen så att den inte slår mot mig när jag kommer nära. Vi passerar flera av ställena där du satte dig förut, och jag nosar till vid ett par av dem. Det luktar fortfarande av vårt långsamma arbete där. Du går inte ner på huk igen, fast det säkert finns fler små saker kvar. Jag ser på dig när vi kommer ut på den bredare stigen. Dina ben har visst bestämt sig för att följa med hela vägen nu.
På hemvägen blir jag lite långsammare. Jag har gått kortare sträcka än på en del av våra andra turer, men jag har hunnit vara upptagen med mycket ändå. Du märker när jag stannar vid en skuggig kant och står kvar medan jag nosar färdigt. Korgen har du flyttat till andra handen. Vi behöver inte få med oss något mer från skogen för att kunna gå hem. Jag har redan varit där länge tillsammans med dig, också de stunder när dina fingrar arbetade och mina tassar stod stilla.
Hemma ställer du korgen på bänken och börjar ta av dig skorna. Jag går fram till vattnet och sedan till min plats. Du fortsätter med det du samlat, och jag kan höra hur det rör sig mot kanten av ett kärl i köket. Det blev tydligen mer arbete efter skogen också. Jag lägger ner huvudet. När du går förbi lyfter jag ena örat, men följer inte med. Du har dina blåbär kvar att ordna med. Jag tänker börja med min del av eftermiddagen och sova en stund.
-
Två hundar med varsin boll
Min boll blev mycket roligare när jag slapp hinna först till din.
Den andra hunden har redan hunnit fram när jag kommer till platsen där bollen landade. Han vänder med den i munnen och springer mot sin människa. Jag följer efter några steg, stannar och ser tillbaka på dig. Du står kvar med tom hand. Det var samma håll vi sprang åt, men nu har han både bollen och farten kvar i benen. Jag har mest fått en mun full av gräsdoft och en ganska stark lust att försöka hinna före nästa gång.
Du kommer fram till mig innan det blir något nytt kast. Handen vid bröstet får mig att vända huvudet. Jag tittar på dig, sedan bort mot bollen som just byter mun mot hand hos den andra människan. Det är mycket som drar åt det hållet. När den lyfts igen spänner jag kroppen för att ge mig iväg. Du stannar hos mig i stället för att också rikta hela din uppmärksamhet mot den. Då blir det möjligt att se dig en stund till.
Vi går bort mot kanten av gräsplanen. Jag vänder mig om flera gånger. Där borta händer det fortfarande något som jag gärna vill vara med i, även om jag inte riktigt har hittat hur. Du tar fram vatten och låter mig dricka i lugn och ro. Ingen står bredvid och väntar på samma skål. När jag lyfter huvudet är du kvar på huk. Den andra hunden har också fått en paus, längre bort tillsammans med sin människa.
Ur din väska kommer en annan boll. Den är mjukare i ytan och luktar av de ställen där vi brukar leka själva. Jag känner igen den innan du hunnit hålla fram den ordentligt. Nosen kommer nära och svansen får fart. Du rör handen en liten bit åt sidan. Jag följer rörelsen med blicken, men du kastar inte långt. Du låter bollen rulla ett par meter på gräset, rakt framför oss där jag redan står vänd åt rätt håll.
Jag får tag i den nästan genast. Ingen har kommit förbi min axel och ingen är på väg tillbaka med det jag försökte nå. Jag stannar med bollen mellan tänderna och tittar mot dig. Du har redan böjt benen lite, med händerna nära kroppen och blicken kvar hos mig. Det finns någon att komma tillbaka till här. Jag gör ett litet varv innan jag går fram, mest för att få bära det jag faktiskt hann få tag i den här gången.
Du tar inte emot genom att genast sträcka dig in i min mun. Först möter handen sidan av mitt huvud, sedan visar du var jag kan lämna bollen. Jag står kvar nära och släpper efter en liten stund. Det kommer något gott ur den andra handen. När jag har tagit det finns bollen fortfarande hos dig. Jag ser hur fingrarna ändrar grepp. Nu är vi båda upptagna med samma sak, och jag har en ganska bra aning om vad jag ska hålla reda på.
Nästa gång rullar du den åt ett annat håll. Jag hinner svänga och kommer fram med ett litet hopp i steget. Det var inte så långt den här gången heller, men jag kan följa hela vägen. När jag lyfter huvudet ser jag dig utan att behöva leta bland flera människor. Du väntar där vi började. Jag springer tillbaka snabbare nu och bromsar så att bollen stöter till ditt knä. Där blev överlämnandet kanske något mer energiskt än du hade räknat med.
Den andra hunden börjar röra sig på sin sida av planen. Jag hör stegen och vänder huvudet medan jag står nära dig. Han har sin boll. Hans människa väntar där borta, och de gör något eget tillsammans. Jag tittar tills han har kommit fram till henne igen. Sedan känner jag din hand lätt mot bröstet. Min boll finns vid ditt ben. Jag behöver inte lämna det vi håller på med för att försöka få tag i hans också.
Det blir en kort stunds lek till. Du låter mig bära, komma nära och välja att stanna hos dig med bollen. Ibland släpper jag snabbt, ibland behöver jag gå ett litet varv först. Du har slutat jämföra min väg tillbaka med hans. Jag vet inte om du gjorde det med ord förut, men jag märker att blicken är kvar här nu. När jag kommer fram blir du glad innan du ser åt något annat håll. Det får mig att vilja prova samma väg igen.
Efter en stund sätter vi oss i skuggan. Jag lägger bollen mellan tassarna, precis så nära att jag kan känna den utan att hålla den i munnen. Du dricker ur din flaska och jag sträcker ut ena bakbenet. Den andra människan sitter också ner med sin hund en bit bort. Ni pratar över gräset utan att samla oss kring en leksak. Jag kan titta dit och sedan låta huvudet sjunka igen. Vi behöver inte springa samma sträcka för att vara ute på samma plats.
När vi börjar gå hem har du lagt undan min boll. Jag fick lämna den till dig innan kopplet kom fram och hann se vart den tog vägen. Nu går den andra hunden framför oss med sin människa. Vi har lite utrymme mellan oss. Vid kanten av stigen stannar han och undersöker något, och jag får också tid vid en egen fläck. När vi går vidare hinner jag fram till hans sida en kort stund. Då finns det ingen boll mellan våra nosar som vi båda måste hinna till.
Vid väskan hemma stannar jag igen. Du har ställt ner den i hallen medan du tar av dig skorna, och jag vet precis vilken ficka som blev intressant ute på planen. Jag nosar på utsidan. Du ser på mig och skakar lite på huvudet, fortfarande med ett skratt kvar i rösten. Det blir tydligen inget nytt kast i hallen. Jag går till vattnet i stället. Men jag tittar tillbaka när du hänger upp väskan. Nu finns det något där som jag gärna vill få följa med och leka med igen.
-
Hunden vid den tomma bänken
Jag gick till platsen där vi brukade mötas. Du lät mig stanna en stund.
Jag svänger in mot bänken innan du har hunnit följa med runt busken. Där brukar vi vänta. Jag har redan fått syn på stigen på andra sidan och ställer mig så att jag kan se en bra bit mellan träden. Du kommer fram och stannar bredvid. Kopplet blir löst igen. När någon rör sig längre bort lyfter jag huvudet, men det är en människa på cykel. Jag följer henne med blicken tills hon försvinner bakom nästa buske.
Det finns mycket att undersöka vid bänken. Jag nosar längs ena benet, går över gruset och stannar vid kanten av gräset. Där brukar min kamrat börja. Jag brukar hinna fram först till människorna, men han tar ofta en omväg för att undersöka just den fläcken. Sedan kommer han med huvudet lite på sned, och jag går honom till mötes. Nu finns ingen sådan rörelse att följa. Jag vänder tillbaka mot stigen och står kvar med öronen framåt.
Du sätter dig. Jag kommer nära ditt knä men slår mig inte ner. Om han kommer vill jag vara beredd att gå fram. En person med hund blir synlig mellan träden och jag flyttar mig genast ett steg. Sedan stannar jag. Det är en annan kropp, ett annat sätt att röra sig. Du håller kvar kopplet med mjuk hand medan de passerar längre bort. Jag ser efter dem, vänder om och undersöker gräset vid bänken en gång till.
Vi brukade bli fyra på den här platsen. Två människor som behövde prata innan de fick fart på benen, och vi två som redan var ganska klara med den delen. Ibland gick vi runt dem medan de stod stilla. Då fick ni byta hand på kopplen och reda ut det som hamnat mellan er. Jag brukade bli otålig när ni skrattade åt det. Det verkade onödigt att dröja när det fanns en hel stig kvar och någon att undersöka den tillsammans med.
Nu kommer den andra människan runt busken. Jag är på benen innan hon har hunnit säga något. Hon går långsammare fram än vanligt och stannar nära oss. Jag nosar på handen, sedan på byxbenen. Där finns sådant jag känner igen. Jag går ett steg åt sidan för att se bakom henne, men hon kommer ensam. Du reser dig från bänken och säger något lågt. Jag väntar mellan er medan era röster blir stilla igen.
Hon böjer sig ner och låter mig komma fram. Handen rör sig över min nacke på det välbekanta sättet. Jag lutar mig mot benet en kort stund. Sedan går jag runt henne, fortfarande med nosen nära, och stannar på andra sidan. Ingen följer efter. När jag ser upp blir handen kvar i luften innan den kommer ner till mig igen. Jag möter den en gång till. Det finns plats för mig nära henne också, även om vi inte har börjat gå.
Ni sätter er båda på bänken. Jag står först framför er och tittar ut mot stigen. Sedan väljer jag platsen vid era fötter. Jag lägger mig inte lika snabbt som när vi kommit tillbaka från en lång promenad. Först behöver jag byta riktning, flytta på kopplet och se åt det håll där han brukade stå. Du väntar medan jag ordnar mig. Till sist lägger jag ner bröstet i gräset med huvudet fortfarande högt nog att se vägen förbi busken.
Ni pratar en stund. Ibland känner jag igen ett ljud som brukar komma när ni vänder er mot honom, och då lyfter jag huvudet lite till. Handen från bänken möter mig. Jag går fram mellan era knän och stannar där medan den andra handen också kommer ner. Ni brukar inte sitta så här länge före promenaden. Jag kan vara hos er ändå. När jag sedan backar undan för att vända mig får jag gott om utrymme att hitta min plats igen.
Efter en stund tar du fram vatten. Jag dricker medan den andra människan håller skålen stadigt. Det är något hon gjort förut, ofta med en annan nos som velat fram samtidigt. Nu behöver ingen vänta på sin tur. Jag lyfter huvudet och ser på hennes hand när hon flyttar undan skålen. Sedan går jag tillbaka till sidan av bänken. Där ligger en liten pinne som jag får tag i, lyfter och bär ett par steg innan jag lägger ner den igen.
Till sist börjar ni gå. Jag följer med men vänder huvudet flera gånger mot platsen vi lämnar. Du stannar vid första korsningen i stället för att fortsätta medan jag tittar bakåt. Jag ser bänken mellan grenarna. Ingen har kommit fram dit. När jag vänder tillbaka står ni båda kvar och väntar på mig. Jag går fram till ditt ben, nosar på handen och tar sedan de första stegen åt det håll där stigen går in mellan träden.
Vi kommer till roten där min kamrat ofta stannade. Jag sänker nosen och följer marken runt den. Den andra människan stannar också, fast hon inte längre har något koppel att hålla ordning på. Jag kommer fram till henne efteråt och får en kort klapp över bröstet. Sedan börjar vi gå igen. Jag hittar en doft längre fram som jag vill undersöka, och en liten stund blir stegen ivrigare. Du följer med utan att kalla bort mig från den fläcken.
När vi vänder hemåt går vi en annan väg förbi bänken. Jag ser den från sidan och stannar till, men den här gången behöver jag inte gå hela vägen fram. Ni säger något till varandra innan vägarna delar sig. Den andra människan låter handen möta mig en sista gång. Jag står nära medan hon stryker mig över nacken. Sedan följer jag henne med blicken tills hon gått en bit. Du väntar bredvid, precis som du gjorde när vi kom hit.
Vi går vidare tillsammans. Du har inte försökt få mig att glömma platsen eller skyndat förbi när jag velat undersöka den. Nästa gång kanske jag svänger in mot bänken igen. Jag känner vägen dit så väl. I dag kom vi därifrån lite annorlunda, med längre pauser och en människa som gick ensam åt sitt håll. När du sänker handen möter jag den med nosen. Vi har fortfarande vägen hem kvar, och jag går gärna nära dig en stund.
-
Hund och vuxna på gruppfoto
Om jag får vara nära behöver jag inte titta åt samma håll som ni.
Alla ställer sig vid den stora busken. Jag följer efter, för när så många flyttar sig samtidigt brukar det finnas en anledning att vara med. Någon rättar till en skjortärm och en annan flyttar en stol. Du går ner på huk med mig vid sidan. Då blir jag genast intresserad av din hand. Den håller inget särskilt, men det kan vara värt att kontrollera en gång till. När jag tittar upp lutar du huvudet närmare mitt.
Framför oss håller en person upp en telefon. Rösten kommer lite högre än nyss och någon bakom mig börjar skratta. Jag vänder mig om för att se vem det är. Då känner jag din hand mot sidan. Du flyttar den försiktigt, försöker få plats med oss båda och ser framåt igen. Jag följer din blick en kort stund. Sedan rör sig något vid kanten av gräset, och min nos har redan bestämt sig för att undersöka luften åt det hållet.
Ni står kvar. Jag förstår att ni väntar på något, eftersom alla plötsligt gör mindre med kroppen och mer med ansiktena. Du säger mitt namn. Jag tittar på dig, vilket tydligen inte var alldeles det du menade den här gången. Din blick går från mig till telefonen. Jag följer den en bit, men hittar inte något där som jag behöver titta länge på. Du är däremot mycket nära. Jag låter nosen nå din kind innan du hunnit vända tillbaka.
Nu skrattar flera på en gång. Din hand blir lättare mot min sida och du sätter ner ena knäet i gräset. Det gör att jag kan stå intill utan att vrida kroppen. Jag märker skillnaden direkt. Förut var du på väg att hålla både dig själv och mig i en särskild ställning. Nu finns det mer plats. Jag kan flytta en tass och ändå stanna nära. Du rättar till kopplet så att det ligger löst mellan din hand och min sele.
Telefonen sänks en stund. Personen som håller den tittar ner på skärmen och visar något för den bredvid. Någon säger något som får dig att skratta igen. Jag passar på att sätta mig, vänd lite snett mot dig. Det är en bra plats. Jag känner ditt ben mot sidan och behöver inte hålla huvudet högt hela tiden. De andra står fortfarande kring oss, men ingen försöker flytta min nos. En vindpust kommer genom busken och jag lyfter den självmant.
Du stryker med fingrarna över bröstet. Jag vet inte vad ni såg i telefonen, men jag känner hur du har slutat skynda med händerna. När jag ser på dig möter du mig en liten stund innan du tittar framåt. Jag tycker om den stunden. Vi kan stå bland andra och ändå hinna märka varandra. Jag behöver inte bli ensam med alla rösterna bara för att ni håller på med något som är mer begripligt för er än för mig.
Det görs ett nytt försök. Den här gången står ni lite närmare varandra. En hand vilar på en axel, någon lutar sig fram och du sitter kvar vid min sida. Jag tittar mot personen framför oss när rösten kommer, men just då råkar jag öppna munnen i en stor gäspning. Det blir tyst ett kort ögonblick innan skrattet börjar igen. Du ser ner på mig med ögonen lite smala. Jag stänger munnen och väntar. Om det var en gemensam uppgift var den tydligen svårare att samordna än promenaden hit.
Ni låter telefonen vila igen. Jag reser mig och vänder ett halvt varv för att komma närmare din andra hand. Där får jag en liten bit och en lugn klapp innan du ställer dig upp. Jag är beredd att följa med när du tar ett steg åt sidan. Det verkar vara färdigt nu. De andra lossnar ur sin samling och går tillbaka mot bordet. Någon tar stolen med sig. Platsen vid busken blir vanlig gräsmatta igen, med några platta fläckar efter era fötter.
Du stannar kvar med mig en stund. Jag sänker nosen där en av stolarna stod och undersöker kanten på en filt som halkat ner. Sedan går vi tillsammans bort till vatten och skugga. Det är skönt att ingen ber mig titta upp just då. Jag dricker, lyfter huvudet och låter några droppar hamna på ditt byxben. Du flyttar foten men låter skålen stå kvar. Det här är jag betydligt mer bekant med än det där stillaståendet framför en upplyft telefon.
När ni sitter ner går telefonen mellan händerna runt bordet. Jag ligger under din stol och hör hur ni stannar vid olika saker på skärmen. Du böjer dig fram för att se bättre. Jag öppnar ögonen när din hand kommer ner efteråt. Den hittar mig där jag ligger, fast jag inte gjort något nytt för att få din uppmärksamhet. Jag sträcker fram huvudet mot fingrarna och ligger sedan kvar. Ni har tydligen fått med er något från stunden vid busken som är roligt att titta på flera gånger.
Jag tänker inte på hur mitt huvud såg ut eller om båda öronen låg som du ville. Jag var upptagen med din kind, vinden genom grenarna och människorna runt oss. En del av det verkar ha kommit med fast ni först försökte få alla att stå stilla. När du skrattar åt skärmen igen är det med samma röst som nyss ute på gräset. Jag känner igen den även här under bordet. Då vill jag gärna lyfta huvudet och se på dig en gång till.
Efter en stund lägger du undan telefonen. En av de andra reser sig och hämtar något inne i huset. Du sitter kvar och drar stolen en liten bit åt sidan så att jag kan komma ut utan att krypa mellan benen. Jag ställer mig nära ditt knä. Nu behöver vi inte passa in någon annanstans än här. Du låter handen ligga mot min nacke medan jag ser ut över trädgården. Om ni tar fram bilden en annan dag kanske ni skrattar åt min gäspning. Just nu får jag vara hunden bredvid din stol, alldeles utan att hålla en min.