-
Jag hittade dig
Du är ganska dålig på att gömma dig. Jag blir lika glad när jag hittar dig ändå.
Du försvinner bakom busken när jag står med nosen åt ett annat håll. Jag hör gruset under dina skor och vänder mig om precis när ena benet försvinner bland bladen. Sedan blir det tyst. Jag står kvar och tittar. Du brukar inte stå där när du har något tråkigt för dig. Dessutom syns skon fortfarande. Jag är ganska säker på att du har missat den detaljen när du valde plats.
Så hör jag mitt namn. Rösten är låg och glad, och jag kommer genast. Jag tar vägen runt busken och hittar dig med händerna på knäna och ett ansikte som redan börjat skratta. Du sträcker fram handen, och jag tränger mig nära nog för att du ska behöva flytta ena foten. Här är du ju. Du säger att jag var duktig, men jag är mest upptagen av att få hela mig fram till dig.
Nästa gång får jag vänta på gräset. Du går bakom samma buske. Samma sko sticker fram. När du ropar kommer jag lika fort ändå, för jag längtar redan efter det som händer när jag når dig. Du ser upp så snart jag visar mig. Handen kommer ner och rösten blir alldeles mjuk. Jag hinner vara hos dig ordentligt innan du börjar fundera på nästa sak. Det är en bra anledning att ta ett varv till runt en buske.
Jag känner igen mitt namn från många andra stunder. Ibland betyder det att vi ska lämna en doft jag inte är färdig med. Ibland vill du att jag ska flytta mig så att du kan komma fram med något du bär på. Då går jag också till dig, men vi har ofta bråttom vidare. Här stannar vi mitt emot varandra. Du väntade på mig, och när jag kommer märks det att du blev glad.
Sedan gömmer du dig bakom ett träd längre bort. Där ser jag ingen sko. Jag stannar och lyssnar innan jag följer rösten över gräset. Vid stammen sänker jag nosen och går runt. Först kommer handen fram, sedan resten av dig. Svansen börjar röra sig innan jag når benet. Du sätter dig på huk, och jag får trycka sidan mot dig medan du kliar mig på bröstet. Jag hade gärna stått så en lång stund.
Du är van vid att visa vägen. Jag följer dig genom dörrar och över gator och tittar upp när jag behöver veta vart vi ska. Nu står du stilla och låter mig komma fram på egen hand. När jag går åt rätt håll behöver du inte visa med hela armen. Du finns där när jag kommer runt stammen. Jag blir stolt i kroppen när jag hittar dig, med huvudet högt och benen ivriga att få göra det igen.
Efter några turer blir jag kvar vid trädet för att nosa på något annat. Du kommer fram och sätter dig på filten i stället för att ropa igen. När jag är färdig går jag dit. Jag dricker ur skålen och lägger mig med framtassarna nära ditt knä. Du kliar mig bakom örat. Nu är det skönt att veta precis var du finns utan att behöva leta. Jag sjunker ner på sidan, och din hand följer med en bit.
På vägen in stannar du bakom busken en sista gång. Jag ser blicken mellan bladen och går genast runt. Du skrattar när jag dyker upp. Den här gången nöjer jag mig med att nudda handen med nosen innan jag följer dig till dörren. Vi vet båda var du har varit hela tiden. Ändå har vi hälsat på varandra som om det var något alldeles särskilt att få träffas igen.
-
Glad midsommar önskar Svea Doggie Service
Glad midsommar önskar vi på Svea Doggie Service! Vi hoppas att ni får en härlig dag och en lång, ljus kväll tillsammans med människor och hundar som ni tycker om. Våra varmaste hälsningar går till er som firar stort, till er som har ett litet sällskap och till er som njuter av en lugn sommarhelg hemma. Må dagen ge er mycket att glädjas åt och några fina minnen att ta med er.
Midsommar kan vara en av de dagar då flera generationer får tid att mötas. Någon känner igen allt sedan länge och någon är med på en viss plats för första gången. Vi önskar er nyfikenhet på varandra och glädjen i att få dela sådant som betyder något. En berättelse om en tidigare sommar kan få fler att börja minnas, och snart är samtalet på väg någonstans som ingen hade planerat när ni satte er ner.
Hunden har kanske hittat sin favoritplats innan människorna ens är färdiga. Från filten under bordet går det bra att hålla lite reda på sällskapet och sedan somna när allt verkar vara i ordning. Vi skickar en extra klapp till alla fyrbenta vänner som gärna är med på det sättet. Hoppas att ni får glädje av att ha dem nära och av att se hur de hittar sin egen plats bland alla välbekanta röster.
Vi önskar er tid för en skön promenad under helgen. Det kan vara fint att ta med någon som man inte har gått med på länge och upptäcka hur mycket det finns att prata om längs vägen. Hunden ser till att det blir pauser här och där, och ibland hittar man något som får hela sällskapet att stanna. En stund ute kan bli ett av dagens bästa minnen också när den började som en alldeles vanlig runda.
Till er som får besök av någon ni har saknat önskar vi ett riktigt glatt återseende. Det är något särskilt med att få sätta sig bredvid en människa som man annars mest hör i telefon. Vi hoppas att ni hinner fråga det ni har undrat över och berätta om sådant som aldrig riktigt kommit med i korta meddelanden. Även hunden kan ha mycket att säga om saken, fast hälsningen uttrycks med hela kroppen.
Vi tänker också på er som av olika skäl får fira på egen hand eller på en annan plats än ni hade önskat. Hoppas att någon hör av sig och att ni får en stund som känns ljus och varm. Ett samtal kan korta avståndet till en vän, och kanske går det att bestämma en träff en annan dag. Vi önskar er en sommar där det finns utrymme för fler sådana möten, när tillfälle och krafter räcker till.
När kvällen kommer hoppas vi att ni får dröja kvar en stund med det som har varit fint under dagen. Kanske återstår en promenad eller ett sista samtal medan hunden redan har lagt sig till ro. Vi önskar er glädjen i att få vara nöjda och lite behagligt trötta efter en dag tillsammans, och en morgondag som också har något trevligt att erbjuda.
Må sommaren bli vänlig mot er och ge många dagar att trivas i. Ta hand om varandra, njut av era fyrbenta vänners sällskap och ha en riktigt glad midsommar! Varma hälsningar från Svea Doggie Service.
-
Du luktar någon annan
Du har hälsat på någon annan. Jag vill också höra berättelsen.
Du har knappt hunnit genom dörren innan jag märker det. Först blir jag glad på det vanliga sättet, med hela kroppen på väg mot dig. Sedan når nosen din hand och jag hejdar mig. Här finns mer än du. Jag följer doften över fingrarna, runt handleden och en bit upp på ärmen. Du skrattar och säger att jag väl känner igen dig. Självklart gör jag det. Det är resten jag håller på att ta reda på.
Du har hälsat på en annan hund. Det märks tydligast på den ena handen, så jag stannar där en stund. Du försöker ta av dig jackan och får vänta tills jag flyttat nosen. Jag undersöker nedre delen av ärmen också, noggrant och med huvudet lite på sned. Du verkar tro att du kom hem med samma händer som du gick ut med. Från min höjd finns det anledning att gå igenom den saken en gång till.
När du väl fått av dig jackan sätter du dig på bänken i hallen. Det gör arbetet lättare. Jag kan stå nära utan att du behöver böja dig åt flera håll och ser nu att det finns något på byxbenet också. Du berättar medan jag nosar. Jag förstår inte hela historien, men jag tycker om att du stannade kvar och lät den få ta en liten stund. Jag behöver inte skynda genom hälsningen bara för att du redan vet var du har varit.
Ibland kommer du hem med nästan bara lukten av oss själva. Andra gånger finns där regn, främmande skor och sådant som får mig att undersöka väskan också. Jag följer med på många av dina vägar, men inte alla. Då kan det finnas mycket att upptäcka när du kommer tillbaka. Jag har inga bilder från det som hände medan jag var hemma. Däremot har du tagit med dig något som min nos kan stanna vid.
Du håller fram handen lite tydligare och säger något om en väldigt glad hund. Jag tar ett nytt varv runt fingrarna. Sedan lyfter jag huvudet och möter dig med min egen nos. Du får gärna hälsa på andra. Just nu vill jag att du också ser mig, mitt i allt det intressanta som följde med hem. Du kliar mig där halsen möter bröstet, och jag flyttar mig närmare tills du skrattar åt hur tung jag plötsligt lyckas bli mot ditt knä.
Efter en stund har jag fått veta det jag kan om handen. Jag går vidare till skorna medan du sitter kvar. Där finns andra saker att undersöka, och jag behöver inte ha samma fart genom allting. Det är skönt när min nyfikenhet får märkas utan att du viftar undan huvudet som om jag vore i vägen för själva hemkomsten. Jag är ju också en del av den. Jag har bara ett annat sätt att fråga hur du har haft det.
Sedan reser du dig för att gå in i köket. Jag följer med, men nu kan jag gå bredvid utan att försöka nå handen hela tiden. Den hänger där den brukar och har hunnit få lite av min lukt på sig också. Du ställer ifrån dig väskan och frågar om vi ska gå ut en stund. Jag går genast tillbaka mot kroken. Det kan finnas mer att undersöka där ute, även efter en ovanligt innehållsrik stund i hallen.
När du fäster kopplet kommer fingrarna nära nosen igen. Jag tar en sista liten kontroll innan jag vänder mig mot dörren. Du ler som om du visste att det skulle bli så. Vi är färdiga med min genomgång för den här gången. Jag har fått hälsa på dig, upptäcka något nytt och stå nära en stund. Nu kan vi gå ut och komma hem med lukter från samma väg i stället.
-
När bussen kom
Jag behöver få titta innan vi följer med.
Du stannar vid bänken och tittar längs gatan. Jag passar på att undersöka stolpen bredvid. Här har flera hundar haft något att berätta, så jag märker inte genast att du har slutat gå. Sedan kommer ett ljud som växer från andra hållet. Jag lyfter huvudet. Den stora blå bilen är på väg mot oss, och du samlar ihop lite av kopplet medan jag försöker se hur nära den tänker komma.
När bussen stannar känner jag det i marken. Dörren rör sig, luften pyser och någon kliver ut med en väska som slår mot benet. Jag tar ett steg bakom dig. Du går inte fram direkt. Du blir kvar på den bredare delen av hållplatsen och låter de andra människorna passera först. Därifrån kan jag titta utan att få både dörren och väskorna alldeles framför nosen på samma gång.
Du säger mitt namn, och när jag ser upp möter jag din vanliga blick. Den är lättare att känna igen än allt det nya omkring oss. Jag går ett steg åt sidan för att se förbi ditt ben. Nu hör jag rösterna inifrån och känner en blandning av gummi, tyg och människor. Jag behöver få ordning på vilken del av det här jag ska undersöka först. Du väntar medan huvudet rör sig åt flera håll.
Sedan visar du vägen mot dörren. Jag följer med en bit och stannar vid kanten. Första steget är högre än jag hade tänkt mig. Du står nära utan att dra mig framåt. Jag sätter upp framtassarna, känner efter och tar mig vidare. När alla fyra tassar till slut står där inne tittar jag genast upp på dig. Du är här också. Det gör den främmande platsen betydligt lättare att fortsätta undersöka.
Vi hittar en plats med golv framför dina ben. Du sätter dig och ordnar kopplet så att jag kan lägga mig nära utan att det fastnar under tassarna. Först står jag kvar. Jag tittar på en sko som flyttar sig i gången och lyssnar på dörren bakom oss. Sedan känner jag din hand mot sidan. Den kräver ingen hälsning, den finns bara där medan jag försöker förstå hur vi ska vara på den här platsen.
När bussen börjar rulla ställer jag tassarna lite bredare. Du är fortfarande stilla ovanför mig. Jag behöver inte följa varje människa som rör sig längre bort, och efter en stund kan jag sätta mig. Utanför går träden förbi utan att jag går själv. Jag lyfter huvudet mot fönstret och sänker det igen. Det är mycket som händer, men jag har hittat en liten bit av färden som jag kan känna igen: ditt ben, min plats och kopplet som hänger mjukt.
Vid nästa stopp pyser dörren på nytt. Jag tittar upp, men vi blir kvar. Du säger något lugnt och jag lutar mig mot skon. Nu känner jag igen en liten del av ljudet från när vi stod där ute. Det är lättare att lyssna den här gången. Jag börjar kunna vara här utan att resa mig inför precis allt. Du stryker mig över bröstet och låter mig sedan få fortsätta med den saken i fred.
När vi kliver av väntar du tills vi har gott om plats framför oss. Jag kommer ner på trottoaren och nosar genast vid den närmaste kanten. Där är marken stilla igen. Du följer med några steg innan du frågar vilket håll vi ska gå. Jag tittar tillbaka mot bussen en gång och sedan upp på dig. Jag har varit med om mycket under en ganska kort färd. Det var skönt att vi började med att stå kvar och titta.
-
Här vid dina skor
Du får gärna bada. Jag trivs här vid dina skor.
Du tar av dig skorna så fort vi kommer ner till vattnet. Jag undersöker den ena innan du hunnit ställa den ordentligt. Där finns sand från gången och något av allt vi gått igenom på vägen hit. Du har blicken ute över sjön. Jag har nosen i din sko. Det verkar som att vi redan har hittat varsin bra början på den här utflykten.
Sedan går du ut i vattnet och ropar på mig. Jag följer efter över den torra sanden tills det första blöta når tassarna. Där stannar jag. Du vänder dig om, ler och visar med handen att jag kan komma. Jag tittar på dig och flyttar vikten bakåt. Vattnet rör sig mot benen på ett sätt som marken inte brukar göra. Jag vill gärna ha dig i närheten, men just nu helst från den här sidan av kanten.
Du kommer lite närmare land igen och sätter dig där jag kan nå fram. Då går jag till dig och nosar mot ditt våta knä. Det är skönt att du kom tillbaka utan att göra något stort av att jag blev stående. Jag slipper försöka välja mellan att följa med dig och att stanna på den plats som känns bra under tassarna. Vi kan mötas här en stund och sedan se vad var och en vill göra.
När du går ut igen börjar jag undersöka stranden. En rot sticker fram ur sanden och mellan några stenar finns en doft som jag behöver sänka nosen långt ner för att komma åt. Jag glömmer nästan att hålla reda på dig. Sedan hör jag plasket och lyfter huvudet. Du finns där ute, fullt sysselsatt med ditt. Jag står kvar på land med lite sand på nosen. Det är ganska trevligt att kunna se dig ha roligt utan att själv behöva göra precis samma sak.
En gång ser du bort mot mig och skrattar. Jag står med nosen i skon igen. Den har inte blivit mindre intressant bara för att du har lämnat den. Jag letar efter platsen där min egen filt ligger och trampar ett varv innan jag lägger mig. Därifrån kan jag följa dig med ögonen medan en fågel rör sig längre bort. Jag har fått något eget att vara upptagen av på en utflykt som du hade tänkt ut.
Jag tycker om många av dina förslag. Jag går gärna med när du tar fram kopplet och blir ivrig när du hämtar en leksak. Men ibland märker jag att vi väntar oss olika saker av samma plats. Det är då jag behöver att du tittar på mig en gång till. Mina tassar som stannar är också ett svar. När du ser det blir det lättare för mig att fortsätta vara nyfiken på det som faktiskt lockar.
Till slut kommer du tillbaka till filten och sträcker dig efter handduken. Jag reser mig och hälsar som om du varit borta mycket längre. Nu luktar benen sjö och jag får undersöka dem i lugn och ro. Du sätter dig bredvid mig, torkar fötterna och låter skorna stå kvar en stund till. Jag lutar sidan mot ditt ben. Vi har båda varit ganska upptagna, men jag har ändå haft dig med mig hela tiden.
När det är dags att gå har jag sand mellan tårna och du har fukt i håret. Vi skakar av oss det vi kan på olika sätt. Du skrattar när lite av mitt hamnar på handduken. Sedan fäster du kopplet och vi följer gången tillbaka. Jag kom inte längre ut i sjön i dag. Däremot hittade jag en rot, en bra viloplats och ett sätt att vara med dig här. Det räcker gott som min utflykt.
-
Rösten i telefonen
Jag hörde någon jag tycker om. Därför gick jag till dörren.
Jag ligger på golvet när du börjar prata i telefonen. Först rör jag bara öronen. Sedan hörs något som får mig att lyfta huvudet. Den rösten känner jag. Jag reser mig och går ut i hallen, fast ingen har ringt på och du fortfarande sitter kvar i stolen. Vid dörren stannar jag och lyssnar igen. Det brukar vara härifrån den människan kommer in, med samma glada ljud redan innan jackan har hunnit av.
Du ser vart jag tog vägen och säger mitt namn. Jag tittar på dig, sedan på dörren. Du håller fram telefonen lite, och rösten hörs tydligare. Där är den ju. Jag går tillbaka över golvet och nosar mot din hand, men det finns ingen ärm att trycka nosen mot och ingen sko att undersöka. Bara den lilla saken du håller i. Jag tittar förbi den, som om resten av besöket skulle kunna finnas bakom stolen.
Jag brukar få gå fram i min egen takt när den här människan kommer. Först väskan, sedan handen, och därefter blir det ofta en stund på golvet. Ingen lyfter undan mitt huvud när jag vill komma närmare. Ibland har vi suttit så länge att jag hunnit somna med ryggen mot ett ben. När jag vaknat har benet varit kvar. Det finns människor som det är lätt att lägga sig till rätta hos.
Nu säger rösten mitt namn också. Svansen börjar röra sig innan jag har kommit på hur det här ska gå till. Jag tar ett par steg mot hallen igen. Du skrattar varmt, men du kallar inte tillbaka mig den här gången. Jag får stå där en stund och lyssna färdigt. Luften vid dörrspringan berättar inget nytt. Ingen står utanför. Ändå är jag inte riktigt beredd att gå och lägga mig som om jag inte hade hört någonting.
När du fortsätter prata hör jag hur din egen röst förändras. Du låter glad och lutar dig tillbaka i stolen. Jag sätter mig där jag kan se både dig och hallen. Det är en bra plats om något skulle hända. Därifrån ser jag också när din lediga hand kommer ner vid sidan av knät. Jag går fram och låter nosen vila mot fingrarna. Du stryker mig över kinden utan att sluta lyssna.
Jag förstår inte allt ni säger till varandra. Ni pratar länge utan att någon tar fram ett koppel eller öppnar ett skåp. Men jag hör pauserna, skratten och den där mjuka rösten som jag gärna vill ha närmare. Jag minns hur det känns när den följs av en hand på min sida. Det är nog därför jag blir kvar bredvid stolen, fast jag redan har upptäckt att telefonen inte kan ge mig det jag först gick och väntade på.
Till slut blir det tyst. Du lägger ifrån dig telefonen och tittar ordentligt på mig. Jag tittar tillbaka och rör svansen mot golvet. Nu har du båda händerna fria. Den ena hamnar där jag tycker om att bli kliad, och jag lutar mig närmare tills du flyttar lite på benet så att jag får plats. Dörren är fortfarande stängd. Men du har inte hunnit försvinna in i något annat.
Efter en stund lägger jag mig vid dina fötter. Jag behåller huvudet uppe ett tag till, med nosen åt hallen. Om det kommer ett besök vill jag märka det. Sedan sjunker hakan ner mot golvet och du låter handen följa med längs min rygg. Jag hörde någon jag tycker om i dag. Det fick mig att resa mig. Och när rösten tystnade fanns du här och såg varför jag hade gått till dörren.
-
Den kvällen du gick ner till mig på golvet
Det var fint här nere redan innan du kom. Men jag tyckte om att du satte dig hos mig.
Du stod vid bänken och gjorde sådant med händerna som jag inte riktigt kunde se. Det skramlade lite, något lades undan och sedan började vattnet rinna. Jag satt en stund vid dina fötter. Du tittade ner och sade något vänligt, men händerna fortsatte med sitt. Det var inget konstigt med det. Du behöver göra sådant ibland. Jag flyttade mig till mattan där jag kunde se när du skulle bli färdig.
När vattnet tystnade trodde jag att du skulle gå till stolen. Det brukar du göra, och då kommer jag gärna efter. Men den här gången böjde du knäna och satte dig på golvet. Inte för att ta på selen eller leta efter något under bordet. Du blev bara sittande där en liten bit ifrån mig. Jag lyfte huvudet. Det tog en stund innan jag förstod att jag inte behövde göra något särskilt.
Från golvet såg du annorlunda ut. Ansiktet var närmare mitt utan att komma rakt ner över mig. Jag kunde gå fram från sidan och nosa på din tröjärm. Du lät handen ligga stilla tills jag hade kommit fram. Sedan fick jag lägga sidan mot ditt ben. Jag hade inte tänkt mig någon stor stund av det, men jag stannade längre än jag först hade trott.
Ofta måste jag lyfta blicken för att se vad du håller på med. Du rör dig över mig, sträcker dig efter saker och försvinner bakom bordet. Jag känner igen ljuden och vet var du brukar vara. Här nere behövde jag inte hålla reda på lika mycket. Ditt knä, din hand och din röst fanns nära varandra. Jag kunde nosa färdigt på ärmen och ändå se när du log.
Du började klia mig på bröstet. Jag flyttade fram ena tassen och lutade mig lite till. När handen stannade vände jag huvudet mot den. Du fortsatte, långsammare nu. Det blev ett samtal som jag kunde vara med i utan att försöka förstå alla orden. Jag flyttade mig när jag ville bli kliad på ett annat ställe, och du märkte det. Det kändes bra att det jag gjorde fick styra en del av stunden.
Sedan reste jag mig för att hämta den mjuka leksaken. Du skrattade lite när jag kom tillbaka. Den hade legat vid fåtöljen hela eftermiddagen men verkade plötsligt behövas just här. Jag lade den nära ditt ben och tog upp den igen när du rörde vid den. Vi drog försiktigt en kort stund. Sedan släppte jag och satte mig med ryggen mot ditt knä. Leken hade fått plats utan att behöva ta över.
Jag tycker om när du är med mig där jag är. Det betyder inte att du måste sitta på golvet varje kväll. Ibland blir jag lika glad över en hand som når ner från stolen, och ibland vill jag gå och lägga mig någon annanstans. Men jag märkte att du hade kommit hit utan att vilja ordna något med mig. Ingen tass skulle torkas och inget spänne knäppas. Det var en lättnad att bara få undersöka vad du gjorde där nere.
En bil hördes utanför. Jag vred ena örat mot ljudet och blev kvar. Din hand låg över mitt bröst och jag kände hur den följde med när jag andades. Efter en stund slutade du klia. Det var behagligt ändå. Jag behövde inte puffa på handen för att behålla dig hos mig. Du satt kvar och såg ut över samma rum som jag.
Till slut reste du dig. Jag gick undan så att dina ben fick plats och följde dig med blicken när du tog koppen från bordet. Sedan lade jag mig på mattan igen, med leksaken alldeles intill. Allt såg ungefär ut som förut. Du var tillbaka där uppe och jag här nere. Men nästa gång du tittade på mig lyfte jag huvudet lite fortare. Jag hade fått möta dig på ett annat sätt, och det ville jag gärna komma ihåg.
-
När jag fick bära en egen pinne
Jag går gärna bredvid dig. I dag vill jag bära något jag hittade själv.
Den låg en bit från stigen. Ingen särskild pinne, om du frågar den som gick förbi före oss. Lite böjd, lagom i min mun och med en ände som hade legat i den fuktiga jorden. Jag nosade på den länge innan jag tog upp den. Du hade redan gått några steg när du märkte att jag hade blivit kvar. Då väntade du. Det var bra, för det här var inget beslut jag tänkte skynda igenom.
Jag provade hur den låg i munnen. För långt åt ena sidan först, sedan lite bättre. Du log när jag kom i kapp. Jag höjde huvudet en aning och gick förbi ditt knä så att du säkert skulle se vad jag bar. Det behövde inte betyda att jag ville lämna över den. Ibland vill jag bara ha med mig något som jag själv har hittat.
Vi gick förbi bänken och ut på den ljusa delen av vägen. Jag hörde dina steg bakom mina och kände pinnen röra sig lite för varje kliv. Det var samma runda som andra dagar, men jag hade fått något att göra på den. Jag behövde välja var jag satte tassarna och hur jag tog mig förbi den lilla busken. Den här gången kunde jag inte bara sticka in nosen överallt utan att tänka på vad jag hade med mig.
Du höll inte fram handen och bad mig släppa. Du tog ingen annan pinne för att göra en lek av det. Vi gick bara. Jag hade trott att du skulle vilja bestämma vad fyndet skulle bli, eftersom du brukar ha så många idéer. Nu fick jag gå bredvid dig med min egen. Det gjorde mig märkvärdigt nöjd. Jag behövde inte vänta på nästa sak du skulle be mig om.
Vid den smala passagen stötte ena änden emot. Jag stannade tvärt. Försökte igen, på nästan samma sätt, och stannade en gång till. Du stod på andra sidan och såg på mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka och vred huvudet lite. Det gick. Jag kom fram till dig med hela min viktiga pinne och en ganska bestämd svans. Du såg ut som om du hade förstått att något hade lyckats, fast vi inte hade tränat på det.
En bit senare lade jag ner den. En doft vid vägkanten behövde undersökas och jag kunde inte göra allt samtidigt. Pinnen fick ligga medan jag nosade. Du väntade igen, utan att plocka upp den för att hjälpa mig. Jag gick tillbaka och hämtade den när jag var färdig. Det var skönt att den fortfarande var min att välja. Jag ville inte ha den varje sekund. Jag ville kunna komma tillbaka till den.
Jag vet att du ibland måste säga nej till sådant jag hittar. Då får du hjälpa mig vidare på ett sätt som jag förstår. Jag behöver inte få bära allt för att tycka om en promenad. Men när något går bra att ha med sig, som den här pinnen gjorde en stund, tycker jag om att du låter det få finnas. Allt jag intresserar mig för behöver inte bli en uppgift med ett ord och en belöning efteråt.
När vi närmade oss hemmet hade pinnen blivit mindre viktig. Jag lade den på gruset och skakade på mig. Du tittade på den, sedan på mig, och vi fortsatte utan den. Det fanns inget tråkigt i det. Jag hade burit den för att jag ville, hittat ett sätt att komma förbi busken och lämnat den när jag var färdig.
Du öppnade dörren och jag gick in före dig. Jag hade inget att visa upp längre, men kroppen mindes promenaden. Det fanns en liten nöjdhet kvar när jag lade mig på golvet. Du hade varit med hela tiden och ändå låtit mig göra något själv. Nästa gång kanske jag hittar en annan pinne. Eller så vill jag bara gå bredvid dig med tom mun och nosen fri.
-
Fin päls och gräs mellan tassarna
Jag vill följa med ut, även dagen efter badet.
Du har fortfarande lite av min päls på ena ärmen. Jag känner lukten av gårdagens bad när du böjer dig ner och fäster kopplet. Du drar handen genom behänget på mitt ena framben, där allt ligger mjukt och utrett. Själv tittar jag förbi din axel. Dörren är öppen och gräset utanför är fullt av sådant som har hänt sedan jag var där sist.
Det tog tid att bli så här fin. Först vattnet, sedan handdukarna och till sist det där långa arbetet när jag fick stå och vända på mig. Jag blev trött i benen och du satte dig närmare så att vi kunde ta en paus. Efteråt låg jag på filten medan du samlade ihop allt. Jag tyckte om hur din hand gled genom pälsen utan att stanna i något som drog. Och jag sov gott när vi var färdiga.
Men nu är det en ny morgon. Det luktar fuktig jord längs häcken och någon har gått förbi grinden. Jag vill undersöka båda delarna, helst innan du hinner få för dig att vi ska stå kvar och beundra mig. När jag sätter ena tassen i gräset säger du mitt namn. Jag stannar och ser upp. Du tittar ner på mina ben, sedan på den blanka gången bredvid. Vi går där en bit.
Jag följer gärna med dig, men nosen drar åt sidan. Det finns nästan ingenting att läsa mitt på plattorna. Jag hinner känna något från rabatten innan vi går förbi. Vid busken väntar jag ett ögonblick och vänder mig mot dig. Du stannar också. Det är lite svårt att visa hur mycket jag vill fram till just den där roten när hela jag samtidigt försöker vara följsam.
Så böjer du dig ner och lossar kopplet innanför den stängda grinden. Du pekar mot gräset. Jag står kvar en sekund till, eftersom jag nyss inte riktigt förstod om jag fick. Sedan går jag fram med nosen nere. Det första jag gör är ganska stillsamt. Jag blir länge vid roten och flyttar ena framtassen för att komma åt från ett bättre håll. Du hade nog föreställt dig ett betydligt större jordarbete.
När jag är färdig får jag fart i benen. Jag springer över gräsmattan och vänder tillbaka mot dig. Pälsen rör sig längs sidorna, öronen studsar och framtassarna landar någon annanstans än där du nyss ordnade dem. Det känns härligt att få använda hela kroppen igen. Jag tittar upp när jag kommer nära. Du skrattar och tar ett steg undan, för min svängradie är fortfarande mer hoppfull än noggrann.
Jag vet inte hur mycket arbete du ser framför dig när du upptäcker grässtrået som fastnat. Jag vet hur det känns när din röst plötsligt blir försiktig så fort jag är på väg att göra något. Då börjar jag se efter dig innan jag sätter ner nästa tass. I dag behöver jag inte hålla reda på det. Du har satt dig på trappan och följer mig med blicken. Jag kan springa fram till dig utan att först försöka avgöra om jag har förstört något.
Till slut stannar jag vid ditt knä och andas med öppen mun. Du plockar bort strået och stryker mig över sidan. Din hand är lika vänlig som den var när pälsen var alldeles nyordnad. Jag lutar mig närmare. Det tycker jag mycket om, att kunna komma till dig efter det roliga och känna mig lika välkommen som innan.
Vid dörren finns handduken kvar. Du torkar tassarna, en i taget, och jag väntar medan du ser efter vad som följt med in från gräset. Det tar en stund. Jag är nöjd nog att stå stilla, och du har slutat låta bekymrad för varje nytt litet fynd. Vi känner igen det här arbetet, du och jag. Det hör också till vår morgon.
Sedan lägger jag mig på filten. Jag luktar fortfarande lite av badet, men också av det jag har varit ute och gjort. Du går förbi och låter handen vila på min rygg. Jag lyfter huvudet så att du kommer åt under hakan. Här är jag igen, mjuk om pälsen och trött i benen av en mycket bättre anledning än i går.
-
Du får vara min vän utan att vilja leka
Du får vara min vän utan att vilja leka med mig.
Jag hämtar bollen så fort du kommer genom grinden. Den gröna, som går att hålla i ena mungipan medan jag springer. Jag visar dig den från båda håll, för säkerhets skull. Du luktar på min kind, går förbi och lägger dig i gräset. Då blir jag stående med mitt mycket väl förberedda förslag. Jag hade redan räknat ut var du skulle försöka hinna i kapp mig.
Vi har lekt här förut. Jag känner igen hur du brukar sänka framkroppen strax innan du far iväg, och jag är ganska bra på att hinna före till hörnet. I dag kommer ingen sådan rörelse. Du rullar över på höften och nosar på något nära tassen. Jag lägger bollen framför dig. Du tittar på den, sedan på mig. Jag tar upp den igen, lite långsammare nu.
Det är svårt när man har längtat efter samma sak hela vägen ut genom dörren. Jag kan nästan känna svängen vid staketet i benen fast vi inte har sprungit. Jag vill få fart på dig, komma nära och försöka en gång till. Men när jag går ett steg fram vänder du huvudet åt sidan. Den här gången stannar jag. Bollen är fortfarande min att bära på. Du behöver inte följa med den.
Jag går bort till vattenfatet. Du ligger kvar. Människorna sitter på altanen och pratar, och en av dem säger att vi visst tar det lugnt i dag. Jag dricker och ser efter dig över kanten. Du har inte gått undan bakom huset, dit jag inte kan se dig. Du har lagt dig mitt i vår trädgård, med ena örat vänt åt mitt håll.
Efter en stund reser du dig. Nu händer det något vid vinbärsbusken som du vill undersöka. Jag kommer dit från andra hållet och nosar på marken en bit ifrån dig. Du gör plats utan att gå din väg. Vi följer samma lukt några steg och blir stående bredvid varandra. Jag hade glömt att det här också är något vi brukar göra tillsammans.
Det känns annorlunda i kroppen nu. Jag behöver inte hålla utkik efter ögonblicket då du äntligen tänker börja leka. Jag kan nosa färdigt vid roten och sedan gå till hörnet själv. Där hittar jag bollen igen. Jag tar ett litet språng med den och tappar den nästan under mig. Du tittar upp. Om du tänkte skratta åt min teknik får du försöka göra det lite mindre tydligt.
När jag lägger mig finns det en tom bit gräs mellan oss. Jag känner din lukt när vinden vänder och hör hur du tuggar lite på ett grässtrå. Ibland lyfter någon av oss huvudet, och den andra ser efter vad som hördes. Det är skönt att ha dig här. Jag hade nog känt mig mer ensam om jag hade sprungit runt dig hela tiden och väntat på ett svar som du inte ville ge.
Du sträcker på ett bakben och din tass hamnar närmare min. Jag låter den ligga där. Jag behöver inte passa på att börja brottas bara för att du rör dig. Det finns något jag tycker om i att du kan somna en liten stund bredvid mig. Jag känner mig betrodd, fast jag inte har gjort något särskilt mer än att stanna kvar och låta dig vara.
Så småningom kommer din människa med kopplet. Du sätter dig upp, ruskar på dig och kommer fram till mig innan ni går. Jag nosar längs din hals. Den här gången har jag ingen boll i munnen som du måste runda för att kunna hälsa. Vi står så en stund, nära och alldeles vanliga, innan grinden öppnas.
Jag följer er med blicken till hörnet. Sedan går jag tillbaka och hämtar bollen. Jag vill fortfarande leka, och min människa har rest sig från stolen. Jag springer fram till henne med mitt förslag. Till nästa gång du kommer kan bollen få ligga vid dörren. Jag blir glad om du vill ha den. Jag blir glad när du kommer också.