• En rottweiler i sele väntar vid en trädgårdsgrind med sin människa och ser tillbaka mot en annan person på gången.
    Citat och kloka ord

    Vi väntar vid grinden

    Det är lättare att gå vidare när alla jag vill ha med mig har kommit fram.

    Jag är först framme vid grinden. Här brukar vi gå ut, så jag ställer mig med nosen mot springan och väntar på handen som ska öppna. Du kommer strax bakom med kopplet. Men stegen längre bort på gången har stannat. Jag vänder på huvudet. Den andra människan som brukar följa med oss står kvar vid dörren och letar efter något. Du har redan lagt handen på grinden när jag går tillbaka ett par steg.

    Du tittar åt samma håll och säger något om att hon kommer snart. Jag sätter mig ändå med ansiktet mot huset. Jag hör en låda där inne och sedan rösten som svarar dig. Det brukar bli en bra promenad när vi går alla tre. Hon stannar gärna när jag hittar något som behöver undersökas. Du har oftare blicken längre fram. Jag har lärt mig att det kan löna sig att hålla reda på er båda.

    När hon kommer ut igen reser jag mig genast. Det blev visst en extra tur in efter nycklarna. Du skrattar åt något hon säger, och jag går henne till mötes på gången. Handen kommer ner över min panna. Nu luktar den lite av skåpet där hon letade. Jag följer med tillbaka till dig vid grinden och ställer mig beredd igen. Den här gången är alla på rätt sida om det som ska öppnas.

    Vi går genom kvarteret och jag får ta den vanliga svängen vid hörnet. Ibland hamnar hon lite bakom oss. Då tittar jag tillbaka. Du märker det och låter stegen bli långsammare tills hon är nära igen. Jag behöver inte välja mellan att följa kopplet och att ha kvar henne där jag kan se. Vi fortsätter tillsammans, och jag kan sänka nosen mot gräskanten utan att hålla uppsikt åt två håll hela tiden.

    Jag tycker om när ni pratar med varandra. Rösterna följer med ovanför mig medan vi går. Ibland hör jag mitt namn och tittar upp, fast det verkar som att ni bara berättar något om mig. Ni skrattar båda två. Jag vet inte riktigt vad som blev så roligt, men jag går ett par steg med svansen högre ändå. Det är trevligt att vara mitt ibland er när ni låter på det där sättet.

    Vid bänken stannar vi. Hon sätter sig och du ordnar med vattnet. Jag dricker och går sedan fram till hennes knä. Där finns ofta en hand att luta huvudet mot, även när hon fortsätter prata med dig. Du sätter dig på andra sidan. Nu kan jag stå nära er båda utan att flytta på mig. Jag blir kvar tills handen har strukit mig färdigt och lägger mig sedan på den svala marken framför bänken.

    På vägen hem är det min tur att bli efter. Någon har lämnat en doft vid samma hörn sedan sist och jag vill stanna en stund. Ni blir stående medan jag nosar. När jag är färdig lyfter jag huvudet och möter två blickar som väntar på mig. Nu förstår jag åtminstone hur det känns från mitt håll: det är skönt att hinna fram utan att behöva rusa efter någon som redan är på väg bort.

    Hemma öppnar du grinden och jag går in först. Sedan stannar jag på gången tills ni båda är genom. Hon stänger bakom sig, du tar av kopplet och vi fortsätter mot dörren. Jag hör stegen jag ville ha med mig redan när vi gick ut. Det blev ingen lång promenad i dag. Men jag behövde aldrig hålla reda på någon som försvann för långt ifrån oss.

  • Brun hund bär en pinne på en grön gångstig i försommargrönska.
    Citat och kloka ord

    När jag fick bära en egen pinne

    Jag går gärna bredvid dig. I dag vill jag bära något jag hittade själv.

    Den låg en bit från stigen. Ingen särskild pinne, om du frågar den som gick förbi före oss. Lite böjd, lagom i min mun och med en ände som hade legat i den fuktiga jorden. Jag nosade på den länge innan jag tog upp den. Du hade redan gått några steg när du märkte att jag hade blivit kvar. Då väntade du. Det var bra, för det här var inget beslut jag tänkte skynda igenom.

    Jag provade hur den låg i munnen. För långt åt ena sidan först, sedan lite bättre. Du log när jag kom i kapp. Jag höjde huvudet en aning och gick förbi ditt knä så att du säkert skulle se vad jag bar. Det behövde inte betyda att jag ville lämna över den. Ibland vill jag bara ha med mig något som jag själv har hittat.

    Vi gick förbi bänken och ut på den ljusa delen av vägen. Jag hörde dina steg bakom mina och kände pinnen röra sig lite för varje kliv. Det var samma runda som andra dagar, men jag hade fått något att göra på den. Jag behövde välja var jag satte tassarna och hur jag tog mig förbi den lilla busken. Den här gången kunde jag inte bara sticka in nosen överallt utan att tänka på vad jag hade med mig.

    Du höll inte fram handen och bad mig släppa. Du tog ingen annan pinne för att göra en lek av det. Vi gick bara. Jag hade trott att du skulle vilja bestämma vad fyndet skulle bli, eftersom du brukar ha så många idéer. Nu fick jag gå bredvid dig med min egen. Det gjorde mig märkvärdigt nöjd. Jag behövde inte vänta på nästa sak du skulle be mig om.

    Vid den smala passagen stötte ena änden emot. Jag stannade tvärt. Försökte igen, på nästan samma sätt, och stannade en gång till. Du stod på andra sidan och såg på mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka och vred huvudet lite. Det gick. Jag kom fram till dig med hela min viktiga pinne och en ganska bestämd svans. Du såg ut som om du hade förstått att något hade lyckats, fast vi inte hade tränat på det.

    En bit senare lade jag ner den. En doft vid vägkanten behövde undersökas och jag kunde inte göra allt samtidigt. Pinnen fick ligga medan jag nosade. Du väntade igen, utan att plocka upp den för att hjälpa mig. Jag gick tillbaka och hämtade den när jag var färdig. Det var skönt att den fortfarande var min att välja. Jag ville inte ha den varje sekund. Jag ville kunna komma tillbaka till den.

    Jag vet att du ibland måste säga nej till sådant jag hittar. Då får du hjälpa mig vidare på ett sätt som jag förstår. Jag behöver inte få bära allt för att tycka om en promenad. Men när något går bra att ha med sig, som den här pinnen gjorde en stund, tycker jag om att du låter det få finnas. Allt jag intresserar mig för behöver inte bli en uppgift med ett ord och en belöning efteråt.

    När vi närmade oss hemmet hade pinnen blivit mindre viktig. Jag lade den på gruset och skakade på mig. Du tittade på den, sedan på mig, och vi fortsatte utan den. Det fanns inget tråkigt i det. Jag hade burit den för att jag ville, hittat ett sätt att komma förbi busken och lämnat den när jag var färdig.

    Du öppnade dörren och jag gick in före dig. Jag hade inget att visa upp längre, men kroppen mindes promenaden. Det fanns en liten nöjdhet kvar när jag lade mig på golvet. Du hade varit med hela tiden och ändå låtit mig göra något själv. Nästa gång kanske jag hittar en annan pinne. Eller så vill jag bara gå bredvid dig med tom mun och nosen fri.

  • En grå strävhårig hund tittar upp mot en person på en grusgång vid en sjö.
    Citat och kloka ord

    Morgondagens promenad får vänta

    ”Jag kan inte gå morgondagens promenad i dag. Den här räcker att vara med på.”

    Du går med telefonen i handen och pratar om i morgon. Jag hör ordet tid flera gånger. Vi har tagit den vanliga svängen, men du verkar redan ha hunnit längre än jag. När jag stannar vid busken fortsätter du ett par steg och ser sedan förvånat tillbaka. Jag står fortfarande i den här promenaden.

    Jag hinner se hur du nickar till den som finns i telefonen. Sedan pekar du med handen framåt och börjar gå igen. Jag vet inte om du visar mig vart vi ska eller om handen hör till det du berättar. Du ser min tvekan först när jag blivit kvar bakom ditt ben. Vi får börja om med en blick på varandra innan jag hittar rätt håll att följa.

    Det luktar hund längs det låga staketet. Någon har gått här före oss, och jag undersöker flera ställen innan jag väljer var jag själv ska stanna. Du flyttar telefonen mellan händerna. Jag kan höra din röst och ändå vara upptagen av marken. Men jag vill helst slippa rycket som kommer när dina ben följer det du planerar och mina ännu inte är färdiga.

    När kopplet rätas upp lämnar jag fläcken fast nosen ville fortsätta. Nästa ställe luktar också något, och jag försöker hinna böja mig ner där. Det blir många små avbrott för oss båda. Du får stanna när du tänkte gå, jag får gå när jag tänkte stanna. Vi är nära nog att nå varandra men hinner ändå tappa bort vad den andra håller på med.

    Vi har gjort så ibland: gått hela vägen runt utan att riktigt gå tillsammans. Jag har försökt hinna med mina avbrott och du har flyttat dig framåt i korta otåliga etapper. Hemma har kopplet lagts undan som om promenaden var avklarad. Jag har fortfarande haft mycket kvar i kroppen och ställt mig vid dörren igen.

    Jag kan inte skynda färdigt med allt det där genom att gå fortare. Tassarna kan visserligen ta oss runt kvarteret på kortare tid. Nosen har däremot bara fått några snabba snuttar av det som fanns längs vägen. När vi kommer tillbaka känner jag igen dörren utan att riktigt känna igen känslan av att ha varit ute med dig. Det blev en väg att gå, men väldigt lite plats att upptäcka den på.

    I dag avslutar du samtalet vid hörnet. Du stoppar telefonen i fickan och tittar ner. Jag lyfter huvudet, först för att se om vi ska gå. Sedan får jag syn på att du faktiskt ser tillbaka. Du säger något om att vi kan ta den lilla stigen. Jag ställer mig med kroppen åt det hållet innan du hunnit säga färdigt.

    Du märker att jag har fått något i siktet innan vi ens hunnit svänga. Jag gör en liten båge och sänker nosen mot kanten där gruset övergår i jord. Du följer med handen i stället för att fortsätta rakt fram. Förändringen är liten från min ände av kopplet. Ändå får den mig att stanna kvar i det jag undersöker utan att samtidigt behöva hålla emot din väg åt ett annat håll.

    Här måste du se var du sätter fötterna. Marken är ojämn och vi går långsammare båda två. Jag kommer åt en rot som jag länge velat undersöka. Du hukar dig vid en gren för att komma förbi. När jackan fastnar fnissar du och ber mig vänta, som om det var jag som hade bråttom. Jag kan vänta när jag vet vad vi väntar på.

    Jag står på andra sidan grenen och tittar tillbaka. Du får lyfta ena foten ganska högt för att ta dig över och verkar ha fått mer än nog att tänka på alldeles här. Jag väntar tills du står stadigt igen. Sedan går vi vidare med några steg som passar underlaget. Ingen av oss skulle se särskilt skicklig ut om någon tittade, men vi lyckas ta oss fram tillsammans.

    Jag vet inte hur din morgondag ska bli. Du kanske behöver lägga mycket på minnet för att den ska fungera. Jag går bredvid dig nu och känner din lukt nära nosen när du kommer upp intill. Det räcker långt för mig, men stunden blir större när du också verkar upptäcka vad som händer längs vägen.

    Du kan förstås behöva prata i telefon när vi är ute. Jag hör inte skillnaden mellan det som måste ordnas nu och det som hade kunnat vänta hemma. Det jag märker är om du fortfarande följer mina rörelser och ser vad som finns framför oss. En kort blick kan hjälpa oss att hitta tillbaka till samma promenad även när du har något annat att hålla reda på.

    Vid den sista öppningen stannar vi och ser ut en stund. Du tar inte fram telefonen igen. Jag hör en bil långt borta och känner efter var vinden kommer ifrån. När du börjar gå följer jag, utan att först behöva slita mig från något jag just upptäckt. Det finns ett lugn i att ha fått bli färdig på flera ställen.

    Du petar undan en liten sten med skon och jag följer den med blicken. Det var tydligen allt som skulle hända den här gången. Jag tittar upp och får ett litet leende tillbaka. Vi går vidare utan att försöka göra något särskilt av stunden. Jag har fått vara här medan vi var här. Nu kan vi gå hem och låta nästa del av dagen börja där.

    Hemma lägger jag mig medan du ordnar med morgondagen. Nu kan du skriva, flytta på tider och leta efter det du behöver. Jag har varit med dig ute. Innan jag somnar hör jag att du går förbi och säger mitt namn. Jag rör ena örat åt ditt håll. Den här promenaden har vi redan fått, och den tog plats nog för oss båda.

  • En äldre gul hund med grå nos går bredvid en person på en gångväg.
    Citat och kloka ord

    Promenaden får förändras med åren

    ”Jag räknar inte mina år. Jag känner igen vår promenad.”

    Jag vet var vi är när vi svänger in på gångvägen. Här brukar du byta kopplet till den andra handen. Jag känner igen busken vid hörnet och öppningen där vinden kommer åt från sidan. Jag lyfter nosen redan innan vi hunnit fram.

    Du tar några steg till innan du märker att jag går långsammare. Då vänder du dig om. Jag har stannat vid kanten och står där med nosen nära marken. Du säger något om hur fort jag brukade komma runt den här svängen. Jag känner igen den glada rösten när du minns. Ändå är det här jag står i dag, med något framför nosen som jag gärna vill hinna undersöka.

    Förr kom jag ofta fram till öppningen före dig. Sedan fick jag vända tillbaka en bit och se efter var du var. Nu går vi närmare varandra. Jag hör dina steg nästan samtidigt som mina egna tassar landar. När du anpassar dina steg kan jag fortsätta i min takt och ändå känna att vi är på väg åt samma håll.

    Jag tycker fortfarande om att komma hit. Kroppen vaknar när du tar fram selen, och jag känner samma lust att följa med ut genom dörren. Den lusten syns inte alltid som den gjorde när jag for runt dina ben. Ibland märks den mest i hur jag lyfter huvudet när du säger att vi ska gå, och i att jag står färdig vid mattan när du kommer tillbaka med skorna.

    Vid busken får jag nosa färdigt. Du väntar en bit ifrån och låter kopplet vila i handen. När jag till slut ser upp står du redan vänd åt det håll vi ska fortsätta. Du har inte börjat gå medan jag fortfarande försöker komma loss från dofterna. Jag hinner ta de första stegen tillsammans med dig.

    Det gör mig trygg att känna igen dig också när vår promenad förändras. Jag vill fortfarande få vara nyfiken, välja en fläck att stanna vid och möta din blick när något roligt händer. När du ser de små försöken slipper jag sträcka mig efter ett sätt att vara som inte kommer lika lätt längre.

    En liten bit framför oss prasslar något till. Jag höjer huvudet och ökar farten. Du börjar skratta när jag plötsligt får bråttom, men väntar med att följa tills du ser vart jag vill. Det blev bara ett par raskare steg i dag. Sedan stannar jag, känner efter i luften och går lugnare igen. Du följer med i båda takterna.

    På hemvägen stannar du vid samma hörn som alltid och drar handen längs min kind. Jag står stilla under den. Du har känt min päls under så många av våra dagar att rörelsen hittar rätt utan att du behöver titta. När jag vänder huvudet ligger handen kvar ett ögonblick till.

    Sedan går vi den sista biten. Jag känner igen dörren, rösten du använder när vi kommer hem och ljudet när selen läggs undan. Vattnet väntar där inne. Innan jag går till skålen står jag en stund bredvid dig i hallen. Du sträcker ner handen, och jag petar på den med nosen. Vi har varit på vår promenad igen.

  • En svart labrador står med en person vid två gångvägar i en park.
    Citat och kloka ord

    Den andra vägen vid korsningen

    ”Vi kan svänga åt ett annat håll. Jag hjälper gärna till att undersöka vägen.”

    Vid korsningen går du som vanligt åt vänster. Jag har hunnit stanna med nosen vänd åt höger. Därifrån kommer en lukt jag vill följa. När kopplet rör sig ser jag tillbaka på dig. Du tittar på mig, sedan på vägen och så på mig igen.

    Jag tar ett litet steg åt sidan. Du står kvar en stund och säger något om att vi kanske kan prova. Sedan vänder du hela kroppen åt mitt håll. Jag märker det direkt. Det finns plötsligt en väg framför oss där jag nyss stod och väntade på att få fortsätta.

    Först går jag fort. Det är mycket att hinna fram till, och jag kommer lite för långt framför dig. När jag känner att utrymmet i kopplet tar slut vänder jag huvudet. Du har stannat. Jag går tillbaka några steg, känner din hand vid min skuldra och väntar medan du får ett bättre tag om vanten. Sedan börjar vi om i en takt där vi båda får plats.

    Jag behöver dig här också, fast det var jag som ville hit. Jag ser kanten på gångvägen och det som ligger närmast nosen. Du ser cykeln som kommer bakifrån och visar mig åt sidan. När vi står på gräset får jag undersöka en låg gren medan cykeln passerar. Sedan kan vi fortsätta utan att någon behövt skynda förbi någon annan.

    Det är skönt att få vara den som kommer med ett förslag ibland. Jag går med dig på många vägar som du har valt. Jag följer svängen vid husen, väntar medan du pratar med någon och vänder hem när du säger att det är dags. I dag märkte du att jag ville något annat. Jag behövde inte få hela promenaden som jag tänkt för att det skulle kännas betydelsefullt. Det räckte att du såg mitt lilla steg åt sidan och svarade på det.

    Längre fram delar sig vägen igen. Här stannar du först. Jag kommer upp bredvid och känner efter i luften medan du tittar mot husen. Du väljer den bredare gången. Jag följer med, men hinner sätta nosen mot en tuva innan vi fortsätter. Du väntar så att jag blir färdig. Vi håller på att lära känna den här vägen från varsin höjd.

    När en dörr slår igen i närheten stannar jag mitt i ett steg. Jag lyssnar och ser mig omkring. Då hör jag din vanliga röst nära örat. Du är kvar där du nyss var. Jag tittar upp på dig, sedan tillbaka mot dörren. Efter en stund kan jag sänka nosen igen.

    Nu går jag långsammare. Det som nyss var helt nytt har fått lite ordning. Där finns grinden vi gick förbi, svängen där du stannade och fläcken där jag nosade länge. Dina steg har funnits intill genom alltihop. Jag kan vända mig om och hitta dig utan att behöva leta.

    Till slut känner jag igen luften från vår vanliga väg. Jag ser upp på dig och ökar farten en liten bit. Du skrattar till när jag verkar veta var vi är igen. Det gör jag nog. Men nästa gång vi kommer till den första korsningen kommer jag att minnas att det går att stå där med nosen åt höger och att du ibland kan tänka dig att följa med.