• En brunvit terrier sitter vid en korg med mjuka leksaker.
    Citat och kloka ord

    Spara lite lek till i morgon

    ”Vi får sluta medan det fortfarande är roligt. Leksaken ligger kvar i morgon.”

    Bollen ligger mellan dina händer, och jag står redo framför dig. Det har den gjort många gånger nu. Först hann jag knappt tillbaka innan jag ville i väg igen. Nu blir jag stående med nosen nära din hand och känner efter om jag verkligen vill ta ett nytt tag.

    Du rör bollen lite åt sidan. Jag följer med huvudet, men benen står kvar. En annan gång hade jag kastat mig efter den rörelsen. I dag tar jag emot leksaken långsammare och bär den en bit bort innan jag vänder tillbaka. Du har satt dig på golvet när jag kommer fram.

    Det är svårt att tacka nej till något som nyss var så roligt. Jag tycker om att få dig att röra handen igen. Jag känner igen rösten som kommer när vi hittar varandra i leken, och jag vill gärna höra den en gång till. Samtidigt vill kroppen stå stilla. Jag håller bollen i munnen och vet inte riktigt vilket av allt det där jag ska följa först.

    Du ser att jag tvekar. Handen blir stilla. Jag får ha bollen kvar medan jag går ett litet varv runt dig och sedan ställer mig bredvid korgen. Där stannar jag och tittar mot dörren. Du säger mitt namn mjukt. När jag vänder mig om möter jag samma vänliga blick som när jag kom springande nyss.

    Det betyder mycket att den finns kvar också nu. Jag behöver inte hitta lite mer fart för att du ska fortsätta tycka om stunden med mig. Jag kan vara hunden som står och håller sin mjuka boll, med benen lite tröttare och lusten att bara vara nära på väg fram.

    Jag har varit ordentligt ivrig. Första gången du tog fram bollen kom jag så fort att jag nästan glömde bort var jag skulle sätta tassarna. Sedan hittade vi takten. Jag kom med den, du tog emot och vi fick vår lilla stund mitt i allt annat som rör sig i huset. Det roliga har redan hänt. Vi behöver inte pressa fram en likadan minut till för att få behålla de första.

    Du sträcker fram handen och väntar. Jag lägger bollen i den. Den här gången gör du ingen rörelse som betyder att vi ska börja igen. Du håller den kvar, säger något lugnt och lägger den i korgen. Jag följer den med blicken. Den gröna kanten syns fortfarande över de andra sakerna.

    Jag står kvar ett ögonblick. Det är en sådan där liten paus då jag brukar försöka lista ut om du menar färdigt eller bara vänta. Den här gången börjar du plocka ihop leksakerna som ligger runt oss. Jag behöver inte bevaka din hand för att hinna vara med. Du har lagt undan bollen, och din uppmärksamhet finns fortfarande hos mig när jag går förbi ditt knä.

    Det gör skillnad. Om jag behöver arbeta lite hårdare varje gång du blir stilla kan jag få svårt att sluta försöka. Jag kan putta, hämta något annat och stå kvar med hela kroppen beredd på nästa rörelse. Nu hjälper du mig att förstå att stunden får ta slut. Du låter avslutet vara lugnt och begripligt, lika vänligt som början var.

    Sedan får jag vatten. Jag dricker och kommer tillbaka till dig, som sitter kvar på mattan. När jag lägger mig en bit ifrån flyttar du handen i min riktning, men låter mig välja om jag vill gå fram. Jag sträcker ut frambenen i stället. Huvudet blir tungt mellan tassarna, och du låter handen vila i ditt eget knä.

    Jag hör att det finns fler ljud i rummet nu. Något knäpper till och någon går förbi utanför. Under leken var bollen det jag hade bråttom till. Nu kan jag lyssna på annat utan att samtidigt hålla reda på vart den ska ta vägen. Den stannar i korgen även om jag blundar. Jag kan låta ögonlocken sjunka och ändå ha haft en riktigt bra stund med dig.

    Efter en stund tittar jag mot korgen igen. Du ser det och ler, men tar inte fram bollen. Jag lyfter öronen, lyssnar på ett ljud i huset och sjunker sedan ner en gång till. Det finns något skönt i att du märkte att det räckte innan vi hade hunnit bli osams om att jag tappade intresset.

    En blick mot leksaken behöver inte betyda att jag orkar börja om. Jag tittar på mycket härifrån. På dina strumpor, på dörröppningen och på den lilla skuggan som rör sig när du flyttar armen. Du ser hela mig medan jag ligger där. Benen som sträckts ut, huvudet som sjunker tillbaka och kroppen som inte längre följer efter dina händer. Det blir lättare att vila när jag slipper förklara mig med större och större avstånd.

    Du lutar ryggen mot soffan. Jag vrider mig en aning och hamnar med ena sidan vänd mot dig. Vi behöver inte hålla på med samma sak för att fortfarande vara tillsammans. Din hand kan stanna i ditt knä och jag kan ligga på mattan med hela min tyngd mot golvet. Det är också en stund som hör till oss, fast ingen av oss har något att hämta eller lämna.

    När du reser dig går du först till köket och sedan förbi mig mot hallen. Jag ligger kvar. Leken tog slut, men du blev inte borta ur min dag för det. Jag kan höra dig röra dig medan jag somnar. Bollen ligger i korgen, hel och grön, och väntar tills benen och lusten vill samma sak igen.

  • En grå vinthund sover hoprullad i en bädd i ett vardagsrum.
    Citat och kloka ord

    En stund utan planer

    ”Ibland vill jag bara ligga här och höra att du är hemma.”

    Det första jag hör när jag vaknar till är stolen. Du skjuter den en liten bit från bordet, och sedan hörs dina steg mot köket. Jag öppnar ögonen utan att lyfta huvudet. Ljuset ligger över bäddens kant. Min ena baktass har hamnat utanför, men det verkar vara ett problem som kan vänta.

    Du öppnar ett skåp, ställer ner något och vrider på kranen. Jag känner igen ordningen. Snart kommer ljudet av skeden mot koppen, sedan stegen tillbaka. Jag lyssnar tills stolen rör sig igen. Först då sluter jag ögonen helt.

    Jag vet att du ibland tittar hit och undrar om jag har tråkigt. Jag ser det när du tar upp leksaken och låter den röra sig lite framför bädden. Den är omtyckt, och en annan stund hade jag kommit direkt. Nu ligger värmen kvar efter mig i filten. Kroppen är tung och behaglig. Jag lyfter huvudet för att se dig, men lägger ner det igen när handen med leksaken blir stilla.

    Tack för att du ser skillnaden. Jag kan längta efter dig fast jag vill ligga kvar här. Jag kan vara glad över att du finns i rummet utan att resa mig varje gång våra blickar möts. När du låter mig somna om får jag ha både sällskapet och sömnen kvar.

    Tidigare i dag följde jag dig tätt genom hallen. Du hade kopplet i handen och jag hade åsikter om hur länge det skulle ta att hitta rätt sko. Ute ville jag fram till kanten där snön hade smält. Jag behövde nosa, röra på benen och undersöka det som hänt där. Allt det finns fortfarande i mig nu, som en trötthet ända ut i tassarna. Jag har inte glömt hur man vill saker. Just nu vill jag vila.

    Du bläddrar vid bordet. Ibland slutar ljudet en lång stund, och jag hör bara huset omkring oss. Då drar jag in nosen lite närmare bröstet. Det gör inget att du inte säger mitt namn. Jag vet var du är. När jag behöver se efter kan jag öppna ögonen och hitta ditt ben under bordet.

    Jag sover djupare då. Så djupt att ett ljud kan få mig att lyfta huvudet innan jag riktigt har vaknat. Nyss tappade du något. Jag reste öronen och såg mig omkring. Du stod kvar i köket med trasan i handen och sa något med din vanliga röst. Jag tittade en stund till och lät sedan huvudet sjunka ner. Du fortsatte med ditt.

    Det här är en del av hur jag hör hemma hos dig. Jag får släppa taget om det som händer en stund. Du går förbi utan att röra min sovande kropp. När du behöver komma åt fönstret väntar du tills jag flyttat tassen som ligger i vägen. Jag kan sträcka ut mig igen så snart du passerat.

    När jag till slut vaknar ordentligt sitter du fortfarande vid bordet. Jag reser mig, sträcker frambenen långt framför mig och stannar mitt i en gäspning när du vänder dig om. Din hand kommer ner vid stolen. Den nosar jag gärna på. Sedan lutar jag mig mot ditt knä en liten stund, utvilad nog att vilja något nytt.

  • En brun hund vilar på en tjock grå filt på en inglasad veranda med snöig skog utanför.
    Citat och kloka ord

    Min filt på vinterverandan

    ”Min favoritplats är den du gör rum för mig på.”

    Jag står i dörröppningen medan du vecklar ut filten på verandan. Du skakar den en gång och lägger den vid bänken. Jag känner igen lukten. Där finns lite av vardagsrummet, lite av mina tassar och den där svaga doften efter tvätten som du verkar uppskatta mer än jag.

    Du sätter dig och klappar på filten. Jag kommer fram men lägger mig inte genast. Först går jag ett varv runt bänkbenet, nosar på en springa och tittar ut mot snön. Du väntar med handen i knät. Det gör det lättare att stanna. Jag hinner bestämma mig innan jag har blivit indragen i din famn.

    Jag tycker om dina händer. Jag vet vilken som brukar hitta det sköna stället under hakan och hur du håller om mig när det behövs. Ändå vill jag ibland bara ligga bredvid. När du märker det slipper jag vrida undan huvudet en gång till. Jag kan låta det vila på framtassarna och fortfarande vara hos dig.

    Det är svårt att både vilja nära och vilja ha en liten bit luft kvar omkring sig. Från dörren såg jag att du var här, och jag ville också hit. Nu när jag har lagt mig vill jag känna golvet under magen, ha uppsikt över gården och höra dig röra på dig ovanför mig. Det här är också ett sätt att vara tillsammans. Jag hoppas att du känner det, fast jag inte ligger i ditt knä.

    Du tar upp koppen. Jag lyfter blicken, eftersom det ibland finns något ätbart i närheten av en kopp. I dag är det tydligen bara kaffe. Jag undersöker saken utan större förhoppningar, får en blick tillbaka och sjunker ner igen. Du låter ett litet skratt komma genom näsan. Jag känner hur din stövel rör sig intill filten.

    Efter en stund går jag till verandans andra sida. Något hördes vid grinden. Du ropar inte tillbaka mig, och när jag kommer tillbaka ligger filten kvar. Den behöver jag aldrig försöka hinna till före någon annan. Du har valt en plats där mina tassar får ligga utsträckta och där ingen måste kliva över mig för att komma förbi.

    Jag lägger mig lite närmare den här gången. Så nära att du kan känna min päls mot byxbenet om du lutar dig fram. Jag vet att du märker det. Handen sänks, stannar vid min skuldra och väntar. Jag vrider huvudet mot den. Först då börjar du stryka mig över bröstet.

    Det är sådant jag lär mig om dig. Att min lilla rörelse får ett svar. Att du kan vilja klappa mig och ändå vänta på att jag ska vilja samma sak. Ju fler gånger det händer, desto mindre behöver jag hålla reda på handen. Jag kan lyssna på fåglarna i stället. Jag kan somna fast du sitter så nära.

    När vinden tar i viker du in den lösa filtkanten. Jag vaknar till men ligger kvar medan du ordnar. Din ärm luktar av huset och din hand är varm. Om en stund vill jag säkert gå in. Då får filten följa med eller vänta här ute. Just nu har jag hittat läget där ditt ben skärmar av draget, och du har flyttat foten så att mitt huvud får plats.

  • En brun hund ligger på en matta bredvid en fåtölj.
    Citat och kloka ord

    Sällskap även en tung dag

    ”Du behöver inte ha en bra dag för att få sällskap.”

    Jag kommer med bollen när du sätter dig. Den är lite fuktig och har ett litet hål vid sömmen, men jag har valt den med omsorg. Vanligtvis sträcker du fram handen redan innan jag hunnit fram. I kväll låter du händerna ligga kvar i knät.

    Jag ställer mig närmare. Du säger mitt namn, tystare än du brukar, och drar fingrarna över mitt öra. Sedan blir handen stilla igen. Bollen faller ur munnen och rullar in under fåtöljen. Jag följer den med blicken. Den ligger inom räckhåll, om jag verkligen anstränger mig. För en gångs skull får den ligga.

    Det luktar kall luft om byxbenen. När jag lägger nosen mot dem känner jag fukten efter vår runda. Du gick långsammare i dag. Vid grinden väntade jag medan du fick ordning på vanten, och sedan väntade du medan jag undersökte spåret vid häcken. Vi kom hem till slut, fast ingen av oss hade särskilt bråttom den sista biten.

    Nu lägger jag mig på mattan. Först med frambenen raka och huvudet uppe, ifall du ändå skulle få lust att leta fram bollen. Jag lyssnar på ljuden från köket och på din hand som rör sig mot fåtöljens tyg. Du sträcker ner den en stund. Jag lägger hakan i den. Det är en bekant plats för min haka, och handen vet ungefär hur tung den är.

    Jag vet inte var du har varit i tankarna i dag. Jag vet när din röst blir varm när du säger mitt namn. Jag vet hur det känns när du flyttar foten så att jag kan lägga mig närmare. Just det händer nu. Jag vrider mig på sidan, med ryggen mot din strumpa, och låter huvudet vila på mattan.

    Efter en stund går jag till vattenskålen. Jag dricker så högt att du tittar upp. Du brukar säga att jag låter som om hela sjön ska ta slut. I kväll säger du ingenting, men jag hör ett litet ljud från fåtöljen som liknar början på ett skratt. Jag lämnar några droppar på golvet på vägen tillbaka. Mina försök att dricka prydligt har hittills varit begränsade.

    När jag kommer tillbaka ligger din hand nere vid kanten igen. Jag stannar till under den innan jag lägger mig. Du behöver inte hålla den där hela kvällen. Jag kan sova med nosen åt andra hållet och ändå höra när du reser dig. Ibland byter jag plats för att golvet är svalare där borta. Efter en stund brukar jag hitta tillbaka.

    Ditt ben rör sig när du drar ett djupare andetag. Jag öppnar ena ögat. Du sitter kvar, med filten över knäna och koppen på bordet. Det finns kvällar när vi leker tills mattan ligger snett. Den här kvällen ligger mattan kvar och bollen är fortfarande under fåtöljen.

    Till sist böjer du dig fram och fiskar ut den. Du håller den i handen en liten stund, med tummen över det trasiga stället. Sedan lägger du den bredvid mig. Jag nosar på den och låter huvudet sjunka ner igen. När du släcker lampan följer jag med dig genom hallen, lite sömnig i benen. Vid sovrumsdörren vänder du dig om och väntar på mig.