-
Hunden med träapporten på gräsplanen
Jag vill gärna lämna den till dig. Jag behöver bara förstå när du vill ta emot.
Jag sitter framför dig med apporten i munnen. Den är av trä och känns annorlunda än leksaken vi brukar dra i tillsammans. Du har handen nära, men jag vet inte riktigt om den betyder att jag ska lämna ifrån mig eller hålla kvar. När fingrarna rör sig öppnar jag munnen lite för tidigt. Apporten hamnar mellan oss i gräset och vi tittar båda ner på den.
Det blev visst något annat än du hade tänkt. Jag ser det på hur du andas ut och flyttar handen. En stund tittar jag åt sidan, mot väskan där min leksak ligger. Men du ber mig inte göra allting igen på samma sätt. Du tar upp apporten och sätter dig närmare. Nu finns bara en kort bit mellan min nos och din hand. Jag behöver inte hålla reda på hela den där vägen samtidigt.
Du erbjuder mig träbiten igen. Jag tar mitt omtag kring mitten och sitter still en liten stund. Handen kommer fram, men den stannar innan du tar tag. Jag väntar. Så kommer ordet jag känner igen, och då lämnar jag över. Du tar emot utan att vi börjar dra åt varsitt håll. Något gott kommer direkt efteråt. Jag hinner svälja det och ser sedan efter vad du vill att vi ska göra nu.
Nästa gång känns väntan lite mer begriplig. Apporten får vara kvar i munnen medan din hand närmar sig. Du tittar på mig och jag försöker hålla reda på både fingrarna och rösten. Det är mycket som kan se nästan likadant ut från min plats. Därför blir jag glad när du gör samma lilla sak igen, så att det jag nyss förstod fortfarande går att använda. Jag behöver inte börja gissa om allt från början.
Vi har roligt när det fungerar, men jag vill gärna att du ska finnas kvar också mellan försöken. Efter en överlämning låter du apporten ligga i din hand och böjer dig ner mot mig. Jag trycker huvudet mot din jacka och får en klapp på sidan av halsen. Sedan hämtar du leksaken. Den delen förstår jag mycket bra. Jag griper tag och tar ett par ivriga steg bakåt när du följer med.
När vi pausar tittar jag ut över gräsplanen. Någon går långt borta och fåglar rör sig nära staketet. Jag kan se dem en stund utan att förlora min plats hos dig. Du står kvar med väskan vid fötterna och väntar tills jag vänder mig tillbaka. Då känner jag igen rörelsen du gör med handen. Jag kommer fram igen. Nu vill jag gärna försöka med det som nyss blev så tydligt.
Den här gången får jag ta ett par steg med apporten innan jag sätter mig framför dig. Det blir lite snett. Ena tassen kommer nära din sko och svansen skrapar i gräset. Men träbiten ligger kvar där den ska i munnen. Du låter handen vänta medan du säger ordet. När du tar emot håller vi båda reda på samma ögonblick. Jag hinner lämna och se dig bli glad innan jag börjar undra om jag skulle ha gjort något annat.
Du stoppar ner apporten i väskan efter det försöket. Jag följer handen med blicken, för jag hade nog kunnat bli ivrig på ett varv till. I stället får jag leksaken och du går ett litet stycke med mig över planen. Jag bär den med huvudet högt. Det blev några tappade träbitar i dag och ett par omtag från oss båda. Men den sista överlämningen kände jag igen hela vägen, från mitt grepp till din väntande hand.
-
Hunden vilar i gräset vid parkbänken
Jag går gärna vidare med dig. Först vill jag bara få ligga här en stund.
Bänken står lite vid sidan av gångvägen, under trädet där det har kommit nya blad. Du sätter dig och lägger kopplet löst i handen. Jag nosar längs bänkbenet innan jag vänder ett halvt varv och lägger mig i gräset. Här är skugga över ryggen och jag når din sko med nosen. Det verkar vara en mycket bra plats att göra ingenting på just nu.
Först ligger jag med huvudet högt. Det går människor förbi och en cykel rullar långsamt längs vägen. Jag följer den med blicken tills den har passerat. Du sitter kvar. Det betyder att jag slipper resa mig för att hinna efter dig så snart något nytt fångar min uppmärksamhet. Jag kan titta färdigt, nosa på en lukt i luften och sedan låta blicken komma tillbaka till platsen där vi är.
Du har stannat på ett annat sätt än när du knyter skon. Då är det ofta ganska bråttom i hela kroppen, också när dina händer arbetar långsamt. Nu lutar du ryggen mot bänken och flyttar ut ena benet. Jag känner sulan mot sidan en kort stund och lägger huvudet på tassarna. Det verkar inte finnas något jag behöver vara beredd att göra omedelbart. Jag tänker prova att ta dig på orden.
En löpare kommer närmare. Jag lyfter huvudet och tittar. Du ser också åt det hållet och håller kvar kopplet utan att dra mig upp från marken. Löparen passerar ute på gångvägen. När stegen försvinner lägger jag mig till rätta igen. Det är ganska skönt att någon annan också håller reda på sådant, så att varje ljud inte måste sluta med att jag står upp och försöker förstå allting själv.
Vi gick förbi flera intressanta ställen på vägen hit. Jag stannade vid en buske, du väntade vid en stolpe och sedan gick vi tillsammans över den öppna delen av parken. Det fanns mycket att hinna med. Här behöver jag inte välja mellan nästa lukt och nästa steg. Jag kan ligga med sidan mot gräset och låta munnen vara lite öppen medan vinden rör sig i bladen ovanför oss.
Efter en stund tar du fram vatten och håller skålen stadigt på marken. Jag reser mig, dricker och stannar intill ditt knä. Du stryker mig över bröstet medan jag ser ut över platsen där vi nyss gick. Sedan lägger jag mig igen, nästan på samma fläck. Du hade kanske tänkt att vattnet skulle bli början på nästa del av promenaden. Jag verkar ha röstat för ett litet uppehåll till.
Det finns saker att göra för dig också. Du tittar på fåglarna, flyttar handen över träet och säger något lågt när jag lägger hakan mot din sko. Jag tycker om att du kan sitta nära utan att hela tiden försöka få något att hända med mig. Vi behöver inte hitta på en övning för varje stund vi har tillsammans. Just nu håller gräset mig kvar, och din fot är ett bra sätt att veta var du finns.
Till slut sätter jag mig upp och sträcker mig framåt. Du väntar medan jag får bakbenen under mig och skakar igenom kroppen. Först då reser du dig. Jag går ett par steg ut från bänken, tittar tillbaka och ser att du kommer. Nu känns det roligt att fortsätta. Borta vid gångvägen finns den där busken som vi passerade åt andra hållet, och jag är inte helt säker på att jag undersökte den färdigt.
När vi går därifrån har vi ingen leksak att bära och inget nytt att visa upp. Jag har bara fått vila en stund medan du satt bredvid. Ändå går jag med lite mer lust i stegen än när vi kom fram till bänken. Du märker det och låter mig nosa vid busken. Jag får börja där, med dig kvar i andra änden av kopplet och gott om väg framför oss.
-
Hunden vid en tom plastkruka på altanen
Du ställde fram en tom kruka. Jag såg något vi kunde undersöka tillsammans.
Det börjar med att du bär ut en säck och ställer den intill bordet. Sedan kommer små krukor, handskar och en kanna som du helst verkar vilja hålla för dig själv. Jag följer efter ut på altanen. När du har tagit fram så många saker måste det rimligen finnas något för mig att göra också. Jag sätter mig nära och väntar på att du ska komma på vad det är.
Du böjer dig över en planta och arbetar med båda händerna. Jag får en snabb klapp innan du fortsätter. Det var trevligt, men ganska kort. Min nos hittar en tom plastkruka som du har lagt vid din fot. Den luktar jord och något som nyss har varit där. Jag petar försiktigt på kanten. Krukan rör sig, stannar och ser plötsligt mycket mer intressant ut än när den bara låg still.
Ett litet nospet till och den rullar bort från skon. Jag följer efter med huvudet lågt. Du tittar upp när plasten skrapar mot brädorna och jag vänder mig genast mot dig. Där var du ju. Öronen kommer fram och svansen gör ett försök att förklara att vi visst har hittat en aktivitet. Jag vet inte varför du först ser på krukan och sedan på mig med den där munnen som försöker hålla sig allvarlig.
Jag hinner sätta en tass intill den innan du kommer närmare. Du skjuter inte undan mig med foten och börjar inte jaga mig över altanen. I stället tar du fram min leksak från stolen och håller den lågt. Den känner jag. Nu lämnar jag krukan och kommer fram så nära att nosen nästan hamnar i din hand. Du lägger undan plasten medan jag får något annat att bära.
Vi leker en liten stund på den fria delen av altanen. Du rör leksaken längs marken och jag följer med, stannar och tar om när du släpper efter. Det blir inga långa rusningar. Bara du och jag som är upptagna med samma sak, medan säcken står kvar vid bordet och väntar. Jag tycker om när dina händer hittar något att göra som också jag förstår hur jag kan vara med i.
När du återvänder till plantorna lägger du min filt en bit från arbetsplatsen. Jag går dit med leksaken och sjunker ner på ena sidan. Härifrån kan jag se dig utan att varje gång behöva resa mig och kontrollera vad du har i händerna. Du flyttar de tomma krukorna till en låda uppe på bordet. Det verkar ganska onödigt att gömma så roliga saker, men jag har i alla fall fått behålla mitt eget fynd.
Du arbetar en stund medan jag ligger kvar. Ibland möts våra blickar och då säger du något till mig. Jag behöver inte förstå allt för att höra att det finns en plats för mig i pratet. När jag reser mig för att sträcka på benen får jag följa med till vattenskålen. Sedan visar du mig tillbaka till filten. Jag får vara nära utan att stå mitt bland det du behöver hålla reda på.
Till sist ställer du ifrån dig handskarna och sätter dig på stolen. Jag kommer direkt, fortfarande med leksaken i munnen. Nu är händerna lediga på riktigt. Du skrattar när jag försöker lägga den i knät men tappar den på din sko i stället. Jag plockar upp den och försöker igen. Den här gången ser du noga vad jag gör och tar emot den innan den hinner ramla.
Plantorna står kvar på bordet när vi går in. Det blev visst ganska mycket gjort, fast du behövde släppa arbetet en stund för min skull. Jag bär leksaken över tröskeln och lägger mig där jag ser dig hänga upp jackan. Nästa gång den stora säcken kommer fram tänker jag följa med igen. Du får gärna ordna med dina krukor. Jag vill mest veta var i alltihop det finns lite tid för oss.
-
Hunden i vardagsrummet på valborgskvällen
Ni får gärna välkomna våren. Jag vill helst göra det här inne med dig.
Det är kväll och du har satt dig i vardagsrummet, men ute händer det fortfarande saker. Röster kommer och går utanför huset. En bildörr stängs, någon skrattar högt och jag lyfter huvudet från mattan. Du säger något om Valborg till den som sitter bredvid. Jag känner inte igen alla era ord för kvällar som den här. Jag märker mest att det låter annorlunda än när vi brukar göra oss färdiga för natten.
Vi har redan varit ute och kommit hem igen. Skålen står där den brukar och min bädd ligger kvar på sin plats. Ändå går jag fram till fönstret när ett nytt ljud hörs. Jag står en stund och ser efter utan att förstå vad jag ska leta efter. Det blir lätt många frågor i kroppen när något hörs tydligt men inte går att komma fram till och undersöka med nosen.
Du kommer nära och ser ut en kort stund. Sedan drar du för gardinen och går tillbaka till platsen där du satt. Jag följer med, men lägger mig inte direkt. Först går jag ett litet varv vid bordet och stannar intill ditt ben. Din hand kommer ner mot mig utan att hålla fast. Jag får stå kvar, nosa på ärmen och bestämma själv när jag vill flytta mig igen.
Ett skarpare ljud får mig att rycka till. Jag tittar mot fönstret och sedan på dig. Du möter blicken och pratar med samma röst som förut. Du försöker inte göra kvällen rolig genom att få mig att gå närmare det som låter. Jag har nog med det som händer här inne just nu. Det är skönt att kunna gå åt ditt håll och hitta någon som verkar ha plats för mig där.
Jag lägger mig på mattan nära soffan, med huvudet uppe. En stund senare reser jag mig igen. Du flyttar foten så att jag kan stå närmare och låter handen finnas kvar vid min sida. Jag behöver inte välja mellan att ligga prydligt på en bestämd plats och att få ha dig nära. I kväll får det bli lite fram och tillbaka innan kroppen verkar vilja stanna någonstans.
Ni har visst bestämt er för att vara hemma. Jag hör det på hur ni pratar vidare, hämtar något från köket och kommer tillbaka utan att ta fram jackor och skor. Det finns inga tecken på att jag snart ska behöva följa med ut till allt det där som hörs. När du sätter dig igen lägger jag bröstet mot mattan. Nu når jag din hand genom att bara lyfta nosen en liten bit.
Det kommer fler ljud under kvällen. Några får mig fortfarande att lyssna ordentligt. Men mellan dem hinner det också vara vanligt här inne. Du tar ett glas vatten, någon ändrar hur den sitter och rösterna fortsätter nära. Jag kan vila huvudet en stund och sedan se efter att ni är kvar. Jag behöver inte förstå vad alla andra människor gör för att veta var jag själv helst vill vara medan de håller på.
När du reser dig följer jag med ett par steg. Du går bara till dörröppningen och tillbaka, och jag vänder vid dina fötter. Sedan hittar jag platsen på mattan igen. Du sätter dig närmare kanten den här gången. Jag lutar huvudet mot ditt knä en kort stund innan jag lägger mig ner. Handen rör sig långsamt över bröstet. Just nu är det den delen av kvällen jag gärna vill att vi fortsätter med.
Våren finns kvar i morgon också. Då kan vi gå ut och undersöka det som har kommit fram längs vår vanliga väg, stanna vid gräset och känna efter vad som har förändrats sedan sist. Jag behöver inte vara med på människornas stora välkomnande för att tycka om allt det där. I kväll räcker det att dörren får vara stängd och att du stannar här. När jag till sist låter huvudet ligga kvar nära din fot märker du det och flyttar dig försiktigt.
-
Hunden spårar i vårgräset
Du såg en sträcka gräs. Jag hittade något att följa hela vägen.
Gräset ser ganska vanligt ut från platsen där vi står. Det går en vind över marken och längre bort hörs en bil som passerar. Du tar fram selen och jag kommer nära. Den här känner jag igen från stunder då nosen brukar få mycket att göra. Jag står kvar medan du ordnar remmarna och fäster linan. Sedan går vi lugnt fram till början, utan att någon behöver skynda mig över den.
Jag sänker huvudet och undersöker marken. Här har du gått tidigare, och det finns något kvar som får mig att vilja fortsätta åt ett bestämt håll. Först går jag bara ett par steg. Sedan stannar jag och nosar igen. Du följer en bit bakom utan att börja gå förbi mig. Det är skönt att få bli upptagen av det som finns här nere, medan du håller reda på sådant som jag just nu inte tittar efter.
Det blir en liten omväg. Jag lyfter nosen, går åt sidan och söker tillbaka mot platsen där jag nyss stannade. Du väntar utan att peka ut nästa steg åt mig. Jag arbetar mig närmare igen och hittar något som får kroppen att fortsätta. Nu kommer rörelsen mer bestämt. Jag tycker om att få upptäcka var jag ska gå, i stället för att hela tiden försöka läsa svaret i din hand.
Linan följer med bakom. Ibland stannar du för att ordna den, och då hinner jag stå kvar med nosen nära marken. Sedan fortsätter vi i samma lugna takt. Det finns inga snabba ryck som tar mig bort från fläcken jag håller på med. Jag kan vara ganska intensiv när jag vill förstå en doft. Just därför märker jag också när du låter mig få arbeta färdigt där jag har stannat.
Vi rör oss inte långt från platsen där vi började. Ändå har jag hunnit få mycket att göra. En bit går lätt att följa, en annan behöver undersökas från fler håll innan jag vill vidare. Du ser kanske att vi stannar ofta. För mig är det där en del av det som händer, inte ett avbrott i väntan på att den riktiga promenaden ska börja. Jag är redan mitt i min uppgift.
Till sist kommer jag fram till leksaken som ligger vid slutet av den korta sträckan. Jag nosar på den först, som om jag behöver kontrollera att också den verkligen hör till det jag har följt. Sedan tar jag upp den. Du kommer närmare, säger något glatt och sätter dig en stund hos mig. Jag håller kvar leksaken medan din hand landar över min sida. Nu vill jag gärna ha dig nära igen.
Vi stannar där innan du samlar ihop linan. Jag står med min leksak och ser mig omkring, och världen blir större än den smala bit mark som nyss tog all min uppmärksamhet. Bilen hörs igen någonstans långt bort. Du har fortfarande jackan på och ser ganska nöjd ut. Jag tycker om att du kan bli glad över något jag har gjort med nosen, fast du inte uppfattar det på samma sätt som jag.
På vägen tillbaka bär jag leksaken nästan hela tiden. När jag behöver nosa vid en sten får jag lägga den på en torr plats och hämta den igen. Nu väljer vi väg tillsammans på det vanliga sättet, med kopplet mellan oss och gott om tid vid gräskanten. Det är en annan sorts promenad än arbetet vi nyss gjorde. Jag tycker om att få plats med båda under samma stund ute.
Hemma lägger jag mig med leksaken strax framför tassarna. Jag har ingen lång rad saker att visa dig efteråt. Det finns inga märken som berättar hur många gånger jag behövde söka tillbaka eller exakt var jag hittade rätt igen. Men du var med bakom mig och väntade när det behövdes. När du går förbi bädden lyfter jag huvudet. Nästa gång du tar fram selen tänker jag nog komma fram redan innan du hunnit veckla ut linan.
-
Inkallning på inhägnad träningsplan
När du ropar vill jag hinna fram till dig med hela min glädje.
Du har gått en bit bort över gräset. Jag står kvar hos personen som väntar med mig och följer dina steg. Här på den inhägnade planen känner jag igen hur det brukar börja. Du vänder dig om, ställer dig stilla och ser åt mitt håll. Jag flyttar vikten framåt innan något mer har hänt. Det finns ganska mycket spring i kroppen som just nu inte har någonstans att ta vägen.
Så kommer ordet. Jag känner igen det, känner hur väntan tar slut och sätter fart mot dig. Gräset rör sig under tassarna och du blir större för varje steg. Jag har ingen tanke på hur det ser ut från sidan. Jag vill bara fram till den där rösten som nyss kom hela vägen hit bort och hämtade mig. När jag når dig behöver kroppen ett par extra steg för att komma ihåg hur man stannar.
Du möter mig med handen nära och ett skratt som gör mig ännu mer ivrig. Jag kommer in vid benet, men svansen har fortfarande bråttom. Det blir lite trångt mellan nosen, fickan och dina händer. Sedan får jag ta leksaken du har haft med dig. Jag tar ett ordentligt grepp medan du håller kvar, och en stund är vi båda upptagna med varsin ände. Nu känns det som om hela springandet har hittat fram.
Efter leken går vi ett litet varv tillsammans. Det är skönt att inte genast behöva hamna långt ifrån dig igen. Jag nosar vid en grästuva, tittar upp och får din hand över bröstet en kort stund. Du är fortfarande glad, fast jag redan har kommit och inget mer behöver bevisas just nu. Jag vill gärna att den delen också ska höra till när du ropar på mig.
Nästa gång fastnar blicken vid något som rör sig utanför staketet. Jag har redan börjat mot dig, men huvudet hinner vända sig åt sidan. Då låter din röst likadan när jag hittar tillbaka till den. Du står kvar på platsen där jag väntade mig att möta dig. Jag får komma hela vägen fram utan att den sista biten fylls av ett missnöje jag inte förstår vad jag ska göra med.
Jag känner skillnaden mellan att springa till någon och att komma fram till något som plötsligt har ändrats. Här finns samma vänliga händer också när vägen blev lite krokigare. Du kan visa en enklare början nästa gång och göra det lättare för mig att hålla reda på uppgiften. Men jag slipper undra om jag borde ha stannat där borta i stället. Det är fortfarande hos dig som det roliga fortsätter.
Vi gör ett sista försök på kortare avstånd. Nu kan jag nästan höra hur du drar in luft innan du säger ordet. Jag väntar, trampar och får till sist komma. Den här gången blir det ingen stor rusning, bara några ivriga språng och en tvär liten inbromsning framför handen. Du ser så nöjd ut att jag trycker nosen mot din jacka innan jag tar det du räcker mig.
När kopplet kommer fram står jag redan nära. Du fäster det och låter mig nosa färdigt vid kanten av planen innan vi går mot grinden. Jag behöver inte försöka hinna undan för att få vara kvar ute lite till. Vi har en bit att gå tillsammans också efter övningen. Det finns en välbekant lukt längs staketet som jag gärna vill läsa noggrant, och du verkar ha tid med den innan vi lämnar.
Senare, när jag hör mitt namn hemma, lyfter jag huvudet från bädden. Du står vid köksdörren och vill mig något. Jag reser mig och kommer fram, fortfarande lite mjuk i kroppen efter dagens springande. Det finns ingen lång grässträcka mellan oss nu. Ändå känner jag igen lusten att gå dit din röst finns. Jag tycker om när det händer något vänligt i andra änden av den vägen.
-
Hunden på en filt på tågets golv
Jag visste inte vart vi skulle. Jag visste vem jag åkte med.
Golvet börjar röra sig medan jag fortfarande undersöker platsen vid dina fötter. Jag lyfter huvudet fort och ställer benen lite bredare. Utanför fönstret glider det vi nyss gick förbi åt sidan. Här inne luktar det människor, väskor och ett golv jag aldrig tidigare har stått på. Du sitter kvar med handen nära mitt bröst och låter mig hitta balansen innan du gör något mer.
Vi har satt oss på en plats där hundar får följa med. Min filt ligger nedanför sätet, och du har flyttat väskan så att jag kan komma åt den ordentligt. Jag går fram, nosar och vänder mig ett halvt varv. Sedan står jag kvar igen. Det hörs ett nytt ljud från dörren längre bort, och jag behöver titta efter vad som händer där innan jag bestämmer mig för att lägga mig.
Du försöker inte få ner mig på golvet med handen. Du väntar medan jag undersöker utrymmet och visar sedan var filten ligger. Jag sänker huvudet, böjer frambenen och lägger mig med bakdelen lite snett. Härifrån ser jag dina skor och benen på den som sitter mittemot. Det är många ljud kvar, men jag behöver inte stå mitt i dem hela tiden för att kunna höra vad som pågår.
En väska dras förbi och jag lyfter hakan. Personen stannar till, ser på mig och går sedan vidare utan att komma närmare. Du håller kopplet så att det finns kvar plats för den som passerar och för mig där jag ligger. Jag tycker om när ingen plötsligt böjer sig ner i mitt ansikte. Det räcker bra att lära känna den här resan innan jag också ska lära känna alla som råkar åka med.
Ibland stannar tåget. Då blir ljuden annorlunda och jag tror först att vi ska resa oss. Jag tittar på dig, men du sitter kvar och stryker mig kort över sidan. Så jag lägger ner huvudet igen. Det tar några sådana stunder innan jag slutar förbereda hela kroppen på att gå varje gång rörelsen upphör. Dina händer verkar veta något om ordningen som jag ännu inte har hunnit få reda på.
Det hjälper att min plats får vara kvar. Jag kan flytta mig en bit, dricka när du erbjuder vatten och återvända till samma filt. Du märker när jag tittar upp och när jag behöver lite mer avstånd till väskan som ställs ner i gången. Allt behöver inte bli en stor sak för att du ska se det. Jag känner igen ditt sätt att vara nära, även när resten av rummet fortsätter låta som något helt nytt.
Efter en stund kommer sömnen lite försiktigt. Jag blundar men öppnar ögonen när du flyttar foten. Skon står fortfarande där jag lämnade den med blicken, och jag låter huvudet bli tungt igen. Tåget kan fortsätta åt sitt håll medan jag får vila under ditt säte. Jag vet inte vad som väntar när dörren öppnas nästa gång, men just nu har jag tillräckligt mycket som jag känner igen här nere.
Sedan ändras dina rörelser. Du samlar ihop något, tar på dig jackan och lyfter väskan på ett annat sätt. Nu är jag genast vaken. Jag reser mig medan du ordnar kopplet och väntar nära benet tills det är vår tur att gå. När vi kliver av följer nya lukter med luften. Jag vill undersöka allihop, men först behöver vi komma åt sidan och stå stilla en liten stund tillsammans.
Du vecklar ihop filten och stoppar ner den. Där finns nu lite av tåget också, blandat med allt det välbekanta som följde med hemifrån. Jag nosar på din hand innan vi börjar gå. Resan innehöll ljud jag inte begrep och flera stopp som inte var våra. Men du gjorde plats för mig genom alltsammans. När dina skor tar de första stegen längs den nya vägen följer jag med, ganska utvilad och mycket redo för att få nosa på något som står still.
-
Hunden på picknickfilten
Jag fick en plats på filten. Sedan tyckte jag att jag kunde få lite mer av den.
Väskan öppnas på marken i stället för på köksbänken. Det är en ordning jag genast blir intresserad av. Först kommer filten, sedan något som prasslar och till sist doften av mat. Jag ställer mig nära nog för att kunna följa arbetet utan att gå miste om några detaljer. Du vecklar ut tyget över det torra gräset och försöker få ena hörnet att ligga kvar i den lilla vinden.
Jag hjälper till genom att ställa framtassarna mitt på. Det verkar åtminstone hindra filten från att flytta sig just där. Du sätter dig med jackan på och låter kopplet ligga löst mellan oss medan du ordnar resten. Jag nosar vid väskan, men när din hand kommer framför den vänder jag mig tillbaka. Där finns något eget till mig, och lite senare får jag dricka ur skålen som du har ställt bredvid.
Sedan försöker jag bestämma hur mycket plats jag behöver. Först sitter jag på kanten, med bakdelen i gräset. Det känns ganska bra tills jag ser att du faktiskt har hela ben på filten. Då flyttar jag fram lite till. Du drar undan väskan och jag lägger mig på den lediga biten med bröstet riktat mot dig. Nu kan jag både följa händerna och ha nosen nära ditt knä.
Du äter medan jag tittar. Ibland ser jag bort en stund för att det händer något längre bort på gångvägen, men jag hittar snabbt tillbaka till det pågående arbetet framför din mun. Det är ingen stor rörelse från min sida. Bara huvudet som höjs lite när papperet viks undan igen. Du verkar känna igen det där och lägger handen lugnt över mitt bröst när jag börjar resa mig för att undersöka närmare.
När maten är undanpackad tar det en stund innan jag tror på det. Jag kontrollerar väskan med blicken och nosar där din hand nyss låg. Sedan lägger jag ner hakan. Marken är lite ojämn under filten, och det tar ett par försök att hitta en plats där armbågen hamnar bra. Du flyttar dig så att jag får mer utrymme. Jag använder det genast, som om det var precis vad vi hade kommit överens om från början.
Det är ovant att stanna ute när vi redan har gått färdigt den här delen av vägen. Jag lyfter huvudet när en människa passerar på avstånd, följer ett prassel bakom oss och tittar efter fåglarna en stund. Men du gör ingen ny början av varje ljud. Du sitter kvar, och din hand finns där när jag vänder nosen mot dig. Efter ett tag behöver jag inte hålla upp huvudet lika högt för att vara med.
Vi brukar ofta vara på väg någonstans när vi går ut genom dörren. Till en stig, runt ett hörn eller hem igen innan något annat ska börja. Här händer det mindre. Jag hinner känna hur filten luktar när den legat en stund mot marken. Jag hinner blunda och öppna ögonen igen utan att ha hamnat efter dig. Det är ganska skönt att kunna ligga kvar och ändå följa med.
När du börjar lägga ner skålen i väskan reser jag mig genast. Den rörelsen känner jag igen. Men sedan tar du bara fram en extra tröja åt dig själv och sätter dig igen. Jag blir stående och ser på dig ett ögonblick, innan jag går ett varv i kopplets lösa längd. När jag kommer tillbaka finns platsen kvar. Den har visst blivit lite större sedan jag lämnade den, för nu kan jag lägga mig på sidan.
Till sist ska vi faktiskt gå. Jag kliver av filten och står nära medan du skakar bort grässtråna. Det luktar mat ur väskan fortfarande, vilket jag tänker hålla ett visst intresse för på hemvägen. Men jag är också nöjd på ett annat sätt. Jag fick ligga nära länge utan att du ville något särskilt av mig. Nästa gång filten kommer fram ute tänker jag nog börja med att lägga mig lite längre in redan från början.
-
Hunden med boll och koppel på stigen
Jag tappade bollen. Du stannade för min skull.
Bollen har legat bra i munnen hela vägen hit. Jag har burit den förbi grinden, stannat för att nosa och plockat upp den igen utan problem. Men när jag öppnar munnen vid kanten av stigen rullar den åt fel håll. Först försöker jag hinna med nosen. Sedan står jag stilla och ser den lägga sig i vattnet, precis där den lilla bäcken svänger runt en sten.
Jag tittar på dig och sedan på bollen. Det här var inte vad jag hade tänkt göra med den. Jag tar ett steg närmare, men kopplet håller oss kvar på stigen. Du stannar också. En stund händer ingenting mer än att vattnet rör sig och jag flyttar huvudet för att kunna se den runda kanten bakom stenen. Jag vill helst ha den i munnen igen omedelbart.
Du kommer fram bredvid mig och ser efter. Bollen ligger i en grund kant nära land, men från min plats går den ändå inte att nå. Jag nosar i luften, trampar och tittar upp igen. Det är lite märkligt att kunna veta så noga var något finns och ändå behöva stå kvar. Jag brukar inte uppskatta den sortens avstånd när det gäller saker jag nyss hade med mig.
Du har gott om plats att stå stadigt på stigen. Med en lång nedfallen kvist försöker du föra bollen närmare kanten utan att gå ner i vattnet. Jag följer varje rörelse. När den glider åt fel håll kommer ett litet ljud ur mig som jag inte riktigt hade planerat. Du pratar lugnt och fortsätter försiktigt. Jag tycker att kvisten kunde arbeta betydligt fortare, men jag står kvar bredvid ditt ben.
Till sist kommer den fram till kanten. Du lägger undan kvisten, tar upp bollen och håller den en liten stund medan vattnet droppar av. Jag har redan satt mig utan att någon bett mig om det. Nu är jag beredd på nästan vad som helst som kan påskynda överlämningen. När handen sänks tar jag försiktigt emot det jag var helt säker på att jag just hade förlorat.
Den luktar annorlunda nu. Bäckvatten och jord har följt med, och det finns ett litet grässtrå som jag får reda ut innan greppet blir bra. Men den är fortfarande min vanliga boll. Jag trycker den mot ditt ben och står nära en stund. Du stryker mig över bröstet med den torra handen. Det blir visst ingen brådska vidare förrän jag själv har hunnit få ordning på allting igen.
Det hade varit lätt för dig att börja gå. Du har ju många saker hemma som ser ganska likadana ut, och det här är bara en av dem. För mig var det den jag hade valt att bära just i dag. Den följde med när vi gick ut och skulle följa med när vi kom hem. Jag märkte att du tog dig tid med något som var viktigt för mig, även om du inte behövde bollen själv.
Längre fram på stigen vill jag nosa ordentligt vid en rot. Jag stannar med bollen kvar i munnen och försöker få ihop båda sakerna samtidigt. Det blir inte särskilt praktiskt. Du ser på mig och skrattar lite, men väntar tills jag har hittat ett sätt att undersöka roten utan att släppa det jag bär. Jag har fått ganska mycket att tänka på kring var man lägger ifrån sig sina saker.
När vi kommer hem bär jag bollen ända in till mattan. Där lägger jag den och dricker vatten, men vänder mig om ett par gånger för att se att den ligger kvar. Du torkar dina skor i hallen. Det var en liten stund vid bäcken för dig, kanske bara ett avbrott i promenaden. För mig blev det stunden då jag stod och ville ha hjälp, och du stannade tillräckligt länge för att förstå med vad.
-
Flexi i handen, liten hund vid sidan
Det är lätt att diskussionen om flexikoppel fastnar i ett ja eller nej. Antingen ska de vara hemska, eller också ska alla invändningar avfärdas. Jag tycker att det missar det viktigaste: vem håller i handtaget, vilken hund går i andra änden och var befinner de sig? En lugn skogspromenad med en liten hund är en annan situation än en vägövergång där hunden har hunnit flera meter framför sin människa. Det måste vi kunna prata om utan att allt blir samma sak.
Jag har små hundar och tycker att flexi kan vara alldeles utmärkt när man går med en hund i taget och har uppmärksamheten på den. I skogen kan hunden få stanna vid en doft och undersöka lite vid sidan av stigen medan man själv går lugnt vidare. Det finns något fint i att ge plats åt sådant. En promenad behöver inte vara en transportsträcka där nosen hela tiden måste lämna något intressant. Men utrymmet vi ger måste vara ett utrymme vi också kan ha kontroll över.
Att gå ensam med hunden gör inte ansvaret mindre. Det betyder att det är jag som behöver upptäcka mötet, vägen eller cyklisten och agera innan vi har hamnat för nära. Hunden kan vara sysselsatt med något helt annat. Den har kanske hittat dagens mest angelägna grästuva och ser ingen som helst anledning att lyfta huvudet. Det är ganska härligt när en liten hund kan vara så upptagen av sin promenad. Just därför behöver människan fortsätta hålla reda på omgivningen.
Kopplet ska vara kort innan vi når vägen
Föreställ dig att hunden går en bit framför och svänger runt hörnet mot en korsning. Föraren har ännu inte kommit fram och kan inte se vad som finns där. Hunden står då redan på en plats som människan inte har hunnit bedöma. Att det fortfarande finns ett koppel mellan dem löser inte den situationen. Jag vill att hunden ska vara nära innan vi når vägkanten, så att vi kan stanna, se oss omkring och gå över tillsammans.
Det räcker inte att börja leta efter bromsknappen när hunden redan är på väg ut. På en smal trottoar kan några steg vara hela avståndet till körbanan. Samma sak gäller vid utfarter där en bil kan komma fram bakom en häck. Jag tycker att det är en viktig skillnad mellan att reagera snabbt och att ge sig själv tid att reagera. Vi kan hjälpa hunden mycket genom att korta kopplet där vi vet att vi snart behöver ha den intill oss.
Tillverkarens anvisningar säger att kopplet ska kortas och låsas när hunden behöver hållas vid sidan och när andra människor eller djur finns nära. De varnar också för att en hund kan hinna bygga upp fart på ett långt koppel och sedan dra omkull föraren. Även en liten hund kan orsaka skador. Man ska hålla i handtaget och inte gripa om linan eller bandet. Det är konkreta anvisningar som behöver finnas med i hur vi faktiskt använder kopplet.
Jag önskar att samma framförhållning vore självklar vid möten. Den som kommer emot oss ska inte behöva fundera på om hunden ska hälsa, om linan är låst eller åt vilket håll den kommer att röra sig. Någon kan vara hundrädd. Någon annan har en hund som behöver avstånd. Det blir vänligare för alla om vi samlar in kopplet i god tid och låter mötet få plats. Att hunden själv är vänlig gör inte den andres behov mindre.
Stor hund, sele och små marginaler
Jag är särskilt kritisk till kombinationen flexi och sele på en stor hund. Jag kan förstå varför någon vill använda sele, men tillsammans med ett långt flexikoppel tycker jag att det kan bli en farlig kombination. En stor, stark hund som får fart framåt måste fortfarande kunna hållas och stoppas av personen bakom. Att utrustningen passar hundens vikt betyder inte automatiskt att människan klarar det ryck som kan komma.
Min invändning gäller kontrollen över hela situationen. Om en hund kastar sig mot något på andra sidan vägen hjälper det föga att föraren hade tänkt korta kopplet lite senare. Jag tycker inte att man ska behöva förlita sig på att hunden aldrig kommer att göra något oväntat. Ett vanligt koppel gör längden mer förutsägbar, men även där behöver människan kunna hantera hunden. Utrustning ersätter inte träning, uppmärksamhet eller en ärlig bedömning av vad man själv klarar.
Jag använder inte sele som standard på vanliga promenader. För mig hör den framför allt till cykling med springer och till hundarnas säkerhet i bilen. Det är olika sammanhang med olika behov. Här, när jag skriver om flexi på promenaden, vill jag framför allt lyfta fram att längre räckvidd också kräver mer av den som håller i kopplet. Hunden ska inte behöva lära sig var gränsen går genom ett plötsligt stopp efter flera meters fart.
Skogen kräver också hänsyn
Skogen kan ge mer utrymme än en trottoar, men den är inte tom bara för att vi inte ser någon. En stig kan svänga, någon kan komma fram bakom träden och vilda djur finns där utan att visa sig. Mellan den 1 mars och den 20 augusti ska hundar hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Övrig tid ska de hindras från att driva eller förfölja vilt när de inte används vid jakt. Särskilda regler kan också gälla på platsen.
För mig innebär det att längden får följa sikten och situationen. Där det är öppet och lugnt kan en liten hund få mer plats att undersöka. När stigen blir trång eller någon närmar sig samlar man in den. Om hunden behöver mer hjälp att hålla kontakt får man börja med det, utan att samtidigt ge den hela kopplets längd. Det är inget misslyckande att välja ett annat koppel när förutsättningarna kräver det.
Jag vill kunna uppskatta flexi där det fungerar och samtidigt säga ifrån när det används vårdslöst. Det ena behöver inte ta bort det andra. En bra promenad rymmer både hundens nyfikenhet och hänsyn till dem vi möter. Hunden får gärna stanna länge vid sin grästuva. Vid vägkanten behöver vi däremot vara överens om att gå tillsammans. Den skillnaden ligger i människans hand, redan innan tummen trycker på knappen.