-
Fina lydnadsresultat i Knivsta
Det blev fina Upplandsplaceringar när Knivsta Brukshundklubb arrangerade lydnadstävling i startklass den 19 augusti 2023. På förmiddagen vann Kerstin Borglund och Black Mariners Love Me Again från Bro Håbo BK med 187 poäng. Andraplatsen delades av Petrus Wouda med Sunglade’s E’lous Elise från Uppsala BK och Lena Svenblad med Thelook Top-Notch Pixel från Haninge BK. Båda fick 180,5 poäng.
Eftermiddagens vinnare var Madelene Flodström och Nanduhria’s Nurgon från So-Su BK med 186,5 poäng. Kerstin Borglund och Black Mariners Love Me Again blev tvåa med 185 poäng, följda av Elin Boström och Krogstorps Plåga från Väsby BK med 184. Elsa Karlsson dömde förmiddagen och Marita Berg eftermiddagen. Resultaten publicerades av arrangören kvällen efter tävlingen.
Klubben uppmärksammar också sina hemmaekipage. Inger Öhlin och Silverskallets I Am The World fick 165,5 poäng på förmiddagen och 180,5 på eftermiddagen. Ingrid Skiöld och Hessas Rappapports Signe fick 139,5 poäng på förmiddagen. På eftermiddagen fick Linda Ernholm och Line Up Port Of Kirkcaldy 172,5 poäng. Det är roligt att resultatrapporten ger plats åt fler än dem som står överst.
Just startklassen väcker en särskild ömhet för allt som ännu håller på att bli bekant. Vi vet inte vilka av deltagarna som tävlat tidigare eller hur deras dagar kändes. Men den som själv funderar på att börja kan känna igen frågorna: Kommer jag att minnas vad jag ska göra? Kan vi få till samarbetet även när vi lämnar den vanliga träningsplatsen? Sådana funderingar förtjänar ett vänligt svar.
Det är mycket som ska rymmas i en tävlingssituation. Hunden behöver kunna förstå människans signaler, och människan behöver fortsätta vara uppmärksam på hunden. Om man själv blir spänd kan det vara svårt att märka att man plötsligt går annorlunda eller dröjer med något som brukar vara självklart. Då är det värdefullt att få prata med någon efteråt och reda ut vad man faktiskt såg, utan att genast kalla hela starten misslyckad.
Poängen berättar om den bedömda prestationen. De berättar inte hur många små steg som föregick den. Att kunna vänta en stund, hitta kontakten igen efter en störning eller lämna en övning med bibehållet förtroende kan vara betydelsefullt i arbetet tillsammans. Det gör inte resultatlistan mindre intressant. Det ger oss fler saker att lägga märke till när vi följer en hund och dess människa över tid.
För oss som står bredvid finns det också något att tänka på. En ny deltagare behöver få fråga var man ska vara och hur dagen fungerar utan att känna sig besvärlig. Den som nyss lämnat planen kanske vill prata, men kan lika gärna behöva gå en liten sväng med hunden först. Vänlighet kan vara så enkel som att erbjuda hjälp och sedan lyssna på svaret.
Och hunden behöver få vara hund mellan uppgifterna. En stund att nosa och en lugn plats att vila på kan vara mer angeläget än att människan omedelbart analyserar varje poängavdrag. Våra hundar har trots allt inte anmält sig till eftermiddagens långa genomgång av förmiddagens detaljer. Vi får försöka välja våra samtalstillfällen med lite omtanke.
Resultaten från Knivsta ger anledning att glädjas åt både vinnarna och alla de samarbeten som fick synas under dagen. För någon som ännu står vid sidan av kan en lokal tävling också göra steget till en egen start mindre främmande. Därför är det fint när klubbens rapport både redovisar placeringarna och uppmärksammar hemmaekipagen. Fler får känna att deras arbete är värt att se.
-
Vem får plats i sängen?
I hundens ögon finns det bara ett problem med sängen. Människan tror också att han ska sova i den.
Du har bäddat. Överkastet ligger slätt och kuddarna står där du vill ha dem. Jag tittar på den stora ytan och tycker att det ser lovande ut. Du tycker tydligen också det, för du drar undan överkastet på ena sidan och börjar göra dig i ordning. Vi verkar ha fått samma tanke. Frågan är bara om du har räknat med att jag också behöver någonstans att lägga huvudet.
Det finns en hel del plats i början. Du ligger på din sida och jag har lagt mig en bit ned. Ingen behöver flytta på något, och det ser nästan ut som om vi har planerat detta tillsammans. Sedan sträcker du ut benen. Då upptäcker vi att den plats som nyss såg ledig ut redan innehåller mig. Du drar tillbaka foten och jag lyfter huvudet för att se vad som händer.
Jag har inte blivit större sedan jag lade mig. Däremot har jag hittat ett sätt att vila som kräver lite mer utrymme än det där prydliga sättet du kanske hade föreställt dig. Ett bakben får ligga åt sidan, frambenen behöver sträckas och huvudet hamnar bättre om jag vrider kroppen en aning. Du ser på mig och drar ett djupt andetag. Jag vet inte riktigt vad det betyder för fördelningen av sängen.
När du säger mitt namn tittar jag upp. Du klappar på en annan del av bädden och jag reser mig för att följa din hand. Där går det också att ligga. Jag vänder mig om, sätter ned tassarna och provar på nytt. Nu ser du nöjdare ut. Du drar täcket till rätta och vi får börja om från början, fast med en lite tydligare uppfattning om var vi hade tänkt ha varandra.
Det är inte bara mjukheten jag tycker om här. Det finns andra mjuka platser, och somliga av dem är mina alldeles egna. Här hör jag dig nära. När du rör armen vet jag var du är utan att behöva resa mig. Om du vänder huvudet kan jag möta din blick ett ögonblick. Jag har inte någon brådska att hitta på något mer när jag väl har lagt mig till rätta bredvid dig.
Du är annorlunda när du ska vila. Under dagen står du ofta upp igen nästan genast efter att du har satt dig. Det finns något i ett annat rum, en sak som ska hämtas eller ett ljud som du vill undersöka. Jag hinner ibland bara lägga ned hakan innan du är på väg. Nu ligger du kvar. Jag får tid att släppa dig med blicken utan att samtidigt förbereda mig på att följa efter.
Ibland lägger du handen mot min sida. Jag ligger kvar och du stryker mig en liten stund. Sedan slutar handen röra sig, och det går lika bra det. Jag behöver inte att du håller på med mig hela tiden för att det ska vara trevligt att ligga nära. Du kan vila med din hand där, och jag kan känna att du finns kvar utan att något nytt måste börja mellan oss.
Kudden blir däremot lätt en fråga. Du har den på ett ställe som ser behagligt ut, och om jag lägger huvudet vid kanten hamnar vi ganska nära varandra. Du brukar flytta den lite då. Jag följer med blicken och väntar tills du är färdig. Det är märkligt hur mycket arbete du kan lägga på något som jag mest tänkte skulle vara skönt att vila hakan på. Till sist brukar vi ändå hitta någonstans där båda får plats.
Det händer att du vill ha mer utrymme än jag först har lämnat. Då får jag flytta på mig. Jag behöver inte få ligga precis var jag vill för att få vara med dig. Det går att komma nära utan att lägga hela kroppen där du hade tänkt ha dina ben. Om du hjälper mig att förstå var jag kan ligga slipper vi båda hålla på och försöka lösa samma sak om och om igen.
Och ibland vill jag själv ha en annan plats. Jag reser mig, går ned från sängen och lägger mig i min egen bädd. Du kan titta efter mig utan att jag behöver komma tillbaka för det. Här kan jag sträcka ut mig på mitt sätt, och jag hör fortfarande dina rörelser. Det är ganska trevligt att kunna välja var jag vill vila, även när jag alldeles nyss tyckte att platsen bredvid dig var den bästa.
Du behöver inte locka tillbaka mig då. Vi har inte blivit osams om sängen. Jag ligger bara någon annanstans. Det kan vara samma sak för dig när du vill vända dig åt andra hållet eller dra undan armen en stund. Vi behöver få ändra oss lite utan att närheten försvinner. Jag kan vara nöjd i min bädd och ändå gärna komma fram till dig när du vaknar och säger mitt namn igen.
Det är nog lätt att se mig där jag breder ut mig och tänka att jag tycker att allting är mitt. Jag kan förstå hur det ser ut när du har hamnat långt ute vid kanten. Men när jag har flyttat på mig och du äntligen kan lägga dig bekvämt är jag fortfarande lika glad att få vara där. Jag behöver inte vinna över dig för att kunna somna. Jag behöver bara hitta en plats som fungerar.
På morgonen är det du som börjar röra dig först ibland. Jag öppnar ögonen men ligger kvar en liten stund. Du säger något med din nyvakna röst, och jag lyfter huvudet mot dig. Nu har vi annat att göra än att fundera på kuddar och täckeskanter. När du sätter ned fötterna på golvet vill jag följa med. Sängen kan faktiskt få stå tom medan vi går ut och börjar dagen tillsammans.
Fast när du sedan går tillbaka för att bädda kan jag gärna följa efter och titta. Det är samma stora yta igen, samma kuddar som hamnar på sina platser. Du slätar till och betraktar resultatet. Jag står bredvid och väntar tills du är färdig. Kanske har du tänkt vila en stund senare. I så fall kan vi väl komma ihåg att lämna plats för varandra redan från början den här gången.
-
Fåglarna på tv:n
Du satte på fåglarna på tv:n. Jag ville bara se vart de tog vägen.
Jag ligger på mattan när det börjar röra sig borta på tv:n. Först lyfter jag bara öronen. Sedan hörs ett läte som får mig att sätta mig upp. Där står en fågel, större än någon av dem som brukar landa utanför fönstret. Den vrider på huvudet och går ett par steg över gräset. Jag tittar på dig. Du sitter kvar med benen utsträckta och verkar inte tycka att vi har fått något särskilt märkvärdigt besök.
Jag reser mig och går närmare, men stannar på mattan framför möbeln. Fågeln finns kvar. När jag flyttar huvudet åt sidan händer det ingenting med den, så jag sätter mig och väntar. Du tittar också dit, fast du verkar ha betydligt lättare att sitta bekvämt under tiden. Jag ser från dig till rutan igen. Om vi båda har upptäckt samma sak vore det kanske bra att börja prata om vad vi tänker göra åt den.
Då breder fågeln ut vingarna. Jag drar huvudet bakåt och hinner ge ifrån mig ett kort ljud innan den lyfter. Nu försvinner den åt sidan, alldeles för fort för att jag ska kunna följa med blicken hela vägen. Jag blir stående och tittar mot kanten där den försvann. Där finns bara väggen och något som har hängt där så länge jag kan minnas. Jag flyttar en tass framåt, men du säger mitt namn och visar tillbaka mot mattan.
Jag vänder mig mot dig. Du har fått ett litet leende i ansiktet, och när jag lägger huvudet på sned kommer ett skratt också. Jag stannar där jag är. Det verkar finnas något med den här fågeln som du har hunnit förstå före mig. Du säger något och gör plats vid dina fötter. Jag kommer ett par steg närmare, men håller fortfarande ena örat vänt mot ljudet. Om den kommer tillbaka vill jag gärna märka det i tid.
Du tar upp fjärrkontrollen från soffan och trycker med tummen. Ljudet blir svagare. Fågeln kommer tillbaka på rutan, men nu är det lättare att stå kvar och titta utan att behöva räta på hela kroppen varje gång den låter. Du ser på mig och sedan på tv:n. Jag sätter mig vid din fot. Härifrån går det att hålla reda på er båda, och jag har inte lika bråttom fram längre.
När du vänder dig mot mig väntar du tills jag också ser på dig. Du brukar vilja ha min uppmärksamhet när vi ska göra något, men den här gången kommer ingen ny uppgift. Du låter handen vila mot min nacke en liten stund och sedan går den tillbaka till ditt knä. Jag blir kvar hos dig. Det är ganska skönt att få komma fram med sin undran utan att genast behöva göra någonting av den.
Det är ett märkligt sätt att ha fåglar hemma på. Du har inte öppnat någon dörr, och ändå går det nu flera över samma gröna fläck. En försvinner och en annan kommer fram, fast ingen av dem verkar intresserad av att se vilka som bor här. Jag följer en som rör sig långsamt. När den stannar gör jag det också, med huvudet stilla och nosen riktad åt samma håll. Du lägger ifrån dig fjärrkontrollen igen och lutar dig tillbaka.
Jag vet inte vad du väntar på när du sitter så här. Själv väntar jag mest på nästa rörelse. Det kan gå en ganska lång stund då fågeln bara står och vänder på huvudet. Då hinner jag titta på dig också. Du är fortfarande upptagen av rutan. Jag har sett dig somna framför den vid andra tillfällen, men tydligen har de här fåglarna något som du gärna vill vara vaken för. Jag tänker stanna och se om jag kan upptäcka det.
Efter en stund gör du plats på filten bredvid dig i soffan. Du klappar på den och jag kliver upp, vänder mig om och lägger frambenen till rätta. Härifrån kan jag fortfarande se fågeln. Jag behöver bara lyfta huvudet lite när någonting händer på rutan. Du flyttar armen så att jag får bättre plats och sedan sitter vi nära en stund. Det är ganska trevligt att få följa samma märkliga besök från varsin del av filten.
Plötsligt blir bilden stilla. Fågeln har ena benet lyft och tänker tydligen behålla det där. Jag höjer huvudet. Den rör inte på sig, hur länge jag än väntar. Du reser dig och går ut i köket med fjärrkontrollen kvar på soffan. Jag blir liggande ett ögonblick till och ser på fågeln. Sedan vänder jag huvudet mot dörren där du försvann. Du är åtminstone någon som brukar komma tillbaka när det börjar skramla där inne.
Jag följer med till köksdörren och står där medan du fyller ditt glas. När du vänder dig om får jag en hand över huvudet. Jag kommer nära och stannar medan du stryker mig, sedan går vi tillbaka till vardagsrummet tillsammans. Fågeln står fortfarande på samma ben. Det borde vara ganska tröttsamt vid det här laget, men du sätter dig utan att se det minsta bekymrad ut och får den att börja gå igen.
Nu hörs ett annat fågelläte, från fönstret bakom oss. Jag vänder huvudet dit. Det kommer en gång till, och jag reser mig för att titta genom den nedre delen av glaset. En liten fågel sitter ute i trädet. När jag flyttar mig för att se bättre hoppar den vidare till en annan gren. Du följer min blick och sitter kvar medan jag tittar färdigt. Det blev mycket att hålla reda på i ett rum där jag nyss hade tänkt ligga och vila.
Till sist kommer jag tillbaka till mattan och lägger mig närmare dig än förut. Du tittar på tv:n igen. Jag lägger hakan ned men behåller öronen åt olika håll en stund. Den stora fågeln kan du få följa ett tag till. Jag vet var du sitter om något nytt händer, och jag har redan visat dig att det finns fåglar åt fler håll än det du verkar ha bestämt dig för att titta åt. Om du reser dig igen följer jag nog med. Det var ganska trevligt att få sällskap i köket också.
-
Vännen som flyttade
Jag väntar vid grinden. Du brukar ju vara här.
Jag går fram till grinden när jag hör stegen på andra sidan häcken. Först långsamt, sedan med lite mer fart när gruset knastrar alldeles nära. Jag ställer mig vid springan och lyfter nosen. Nu ska du väl ändå komma. Men stegen fortsätter förbi och doften som når fram hör till någon annan. Jag blir stående tills det har blivit tyst igen. Sedan vänder jag mig mot min människa, som har sett mig från trappan.
Hon säger att det inte var du. Det märkte jag också. Ändå går jag ett litet varv längs staketet och tittar åt det håll där du brukade dyka upp. Du kom sällan försiktigt. Det började med ljudet av två människor som hälsade på varandra. Sedan såg jag ditt huvud, öronen och kroppen som redan hade fått så bråttom att komma genom öppningen. Jag stod på den här sidan och flyttade tassarna innan grinden ens hade hunnit öppnas.
När du väl kommit in behövde vi inte alltid börja springa direkt. Först skulle du undersöka sådant som jag redan hade kontrollerat. Samma kruka, samma hörn vid förrådet och samma gräs som låg kvar sedan förra gången. Jag följde efter, ganska otålig ibland. Du hade säkert dina skäl, men jag tyckte ofta att vi kunde ha gått igenom den delen lite fortare. Nu är det märkligt tyst vid just den krukan.
Min människa har sagt att du har flyttat. Hon sa det en gång till när jag stod kvar vid grinden efter ett annat par steg. Jag vet inte hur långt det är till det där flyttat. Jag vet att din lukt inte kommer med vinden här på samma sätt och att människan som brukade öppna åt dig inte längre stannar utanför. Det är sådant jag har att försöka förstå. Grinden finns kvar, men det som brukade börja där har förändrats.
Jag går tillbaka till trappan och ställer mig vid hennes knä. Hon lägger handen på min sida och jag blir kvar medan hon stryker mig. Ibland säger hon ditt namn. Då lyfter jag huvudet och tittar bort mot öppningen igen. Den här gången kommer ingen. Hon flyttar handen till mitt bröst och jag vänder mig tillbaka. Jag vill gärna höra namnet, fast jag verkar hinna hoppas på mer än det som faktiskt händer när hon säger det.
Du var inte alltid någon enkel vän att ha med sig i leken. När jag tog sats åt ena hållet kunde du bli stående och titta på något helt annat. Jag hann göra en ordentlig sväng innan jag upptäckte att jag sprang alldeles själv. Då fick jag komma tillbaka och försöka få igång dig igen. Ibland räckte det att jag sänkte framdelen och väntade. Ibland behövde du tydligen bli färdig med ett grässtrå först. Jag saknar till och med det där grässtrået nu.
När det var dags för dig att gå hem brukade vi båda komma fram till grinden. Du fick ditt koppel på dig, och jag blev kvar en bit innanför medan människorna öppnade. Ibland vände du tillbaka med nosen i springan innan du följde med. Då fick vi titta på varandra en sista gång, fast vi nyss hade haft en hel trädgård att vara tillsammans i. Sedan stod jag kvar tills ni hade kommit förbi häcken. Jag brukade kunna gå därifrån ganska snart. Det hade ju alltid kommit en nästa gång.
Min människa reser sig och hämtar kopplet. Jag kommer genast till dörren. Det finns fortfarande sådant jag gärna följer med på, och hon väntar medan jag får nosen förbi hennes hand så att hon kommer åt spännet. När vi går genom grinden stannar jag till utanför. Här brukade du stå innan vi släppte in dig. Jag nosar längs marken en stund. Sedan hör jag stegen bredvid och följer med bort mot gången.
Vi går den vanliga vägen. Vid buskarna där du brukade vilja stanna får jag plötsligt bråttom att komma fram. Jag undersöker marken noga, men det är andra som har varit där. Min människa blir stående utan att dra mig vidare. När jag är färdig lyfter jag huvudet och möter hennes blick. Jag går närmare och får handen över skuldran. Sedan fortsätter vi, med en liten sväng åt gräskanten som hon verkar ha förstått att jag gärna ville ta.
Längre bort hittar jag något som gör hela promenaden intressant igen. Jag följer doften en kort bit, byter riktning och måste tillbaka till samma fläck för att kontrollera en gång till. Hon skrattar åt hur noga det blir. Jag vänder mig mot rösten och får lust att skynda fram till henne. En stund är jag upptagen av det som finns här. Det hade du säkert också velat undersöka, om du hade gått bredvid mig.
När vi kommer hem ser jag grinden från andra hållet. Jag går igenom och väntar medan hon stänger. Det är ganska skönt att få gå in på sin egen plats efter allt som luktade ute. Jag dricker och tar sedan ett varv genom trädgården. Vid krukan stannar jag längre än jag behöver. Du brukade ju stå här. Jag nosar längs kanten och går vidare till skuggan under stolen, där det finns plats att lägga sig.
Hon sitter på trappan igen och jag kan höra henne flytta fötterna ibland. Jag ligger med huvudet högt en stund. Om grinden skulle öppnas märker jag det härifrån också. Sedan blir nacken trött och jag lägger ned hakan. Det går fortfarande att ha en ganska skön eftermiddag på den här platsen. Hon är nära, luften rör sig genom pälsen och jag har varit ute och undersökt sådant som behövde undersökas.
Jag vet inte när jag får se dig igen. Det är inte något jag kan räkna ut genom att gå ännu ett varv längs staketet. Men när stegen kommer utanför kommer jag säkert lyfta huvudet ett tag till. Jag kan tycka om min promenad, vila i skuggan och ändå hoppas att just du ska stå där när jag tittar. Om det händer vill jag hinna fram till grinden innan den öppnas. Du brukar ha ganska bråttom när du väl har kommit hela vägen hit.
-
Vi kan titta på avstånd
Vi kan titta på avstånd. Den lilla behöver inte hälsa på mig.
Jag ser den lilla hunden längre bort på gången och lyfter huvudet från gräset. Där går någon som jag inte känner. Den följer sin människa med korta steg och stannar till vid kanten innan de fortsätter åt vårt håll. Jag står kvar och tittar. Du har ännu inte sett vad som fångat min uppmärksamhet. Först när mitt huvud följer rörelsen vänder du blicken dit och låter dina egna steg bli långsammare.
Vi har gått här många gånger. Jag vet var gången svänger och var det brukar finnas något att nosa på under buskarna. Nu får allting annat vänta. Jag vill veta vem som kommer. Den lilla lyfter nosen en kort stund, men vänder sedan tillbaka till marken. Jag tar ett steg ut från kanten. Du stannar bredvid mig och visar tillbaka mot gräset. Jag följer med, fortfarande med huvudet vänt åt samma håll.
Där får vi plats att stå utan att vara mitt i vägen. Du håller kopplet i handen och jag försöker se förbi dina ben. Jag har inte tänkt göra något märkvärdigt. Bara gå fram, nosa lite och ta reda på vem den andra är. Så brukar jag vilja börja. Men du står kvar med kroppen vänd en aning från gången. När jag flyttar vikten framåt igen märker jag att vi fortfarande ska stanna här.
Först blir jag ganska besviken. Vi såg ju varandra. Den lilla är kvar där borta, och det finns gott om tid att hinna fram. Jag tittar upp på dig och sedan tillbaka. Om jag står still en stund kanske du ändrar dig. Jag trampar om med tassarna och låter svansen röra sig. Du säger mitt namn och möter min blick, men handen visar samma plats som förut. Jag är tydligen välkommen att stå nära dig medan de andra kommer förbi.
Jag är van vid att du också blir nyfiken när jag hittar något. Ibland följer du med fram och väntar medan jag undersöker. Då känner jag hur kopplet följer min rörelse och hur dina skor kommer efter. Nu blir du kvar. Jag försöker fånga din blick en gång till. Du ser på mig ordentligt och säger något lågt. Sedan tittar du mot den andra människan. Ni gör en liten hälsning till varandra utan att börja gå närmare.
Den lilla stannar vid sin människas ben. Jag kan se huvudet när den tittar fram igen. Det är inte mycket till hälsning från det här hållet, men jag vet åtminstone att den har sett mig. Du låter mig titta medan du håller oss kvar vid sidan. När jag slutar luta mig framåt blir kopplet lösare mellan oss. Jag står fortfarande beredd, fast jag inte längre behöver vara på väg någonstans med hela kroppen.
Efter en stund sätter du dig på huk och jag vänder mig mot handen som kommer ned. Du har inget gömt i den. Jag nosar på fingrarna och känner sådant som hör till oss. När du stryker mig över bröstet står jag nära en stund, men jag vrider öronen mot stegen på gången. Jag har inte glömt vem som är på väg. Det hjälper ändå att få vara hos dig medan jag väntar på något som inte riktigt blir som jag tänkte.
Nu kommer de närmare. Jag rätar på mig och du reser dig bredvid. Den lilla går på andra sidan sin människa, och det finns utrymme kvar mellan dem och oss. Jag följer rörelsen med blicken. Några steg till, sedan skulle vi kunna vara framme vid varandra. Men den andra människan fortsätter gå. Du står kvar och jag blir kvar med dig. Jag hinner känna lite mer av lukten när de passerar, utan att någon nos behöver komma ända fram till min.
Jag vänder mig efter dem. Den lilla tittar också bakåt en kort stund innan den följer sina egna steg igen. Nu har mötet visst redan varit. Vi såg varandra, väntade på varsitt håll och fortsatte sedan åt olika håll. Jag hade gärna gjort mer av det. Jag vet inte vad den lilla hade gjort om jag kommit fram. Kanske hade den nosat tillbaka, kanske hade den vänt bort huvudet igen. Härifrån ser jag bara hur den följer sin människa och sedan stannar vid något nytt längre bort. Det verkar finnas annat på deras promenad också. De fortsätter gå medan vi fortfarande står här och tittar efter dem. Du låter mig stå kvar och titta tills jag själv vänder huvudet mot dig. Då säger du något vänligt och börjar gå, och den här gången följer jag med utan att dröja.
Vid busken längre fram stannar jag. Här finns en lukt som jag lämnade alldeles för hastigt tidigare, när den lilla kom i sikte. Du väntar medan jag undersöker den färdigt. Det är skönt att inte behöva skynda sig genom allt bara för att ett möte blev kortare än jag önskade. När jag lyfter huvudet är du där med handen vid sidan. Jag går nära en liten bit och låter nosen nudda dina fingrar innan nästa grässtrå fångar mig.
Jag tycker om många av hundarna vi möter. Några känner jag på långt håll, och då blir jag glad redan innan vi har kommit fram. Andra luktar spännande för att de är nya. Det är lätt att vilja hälsa på allihop när det är jag som vill fram. Jag märker inte alltid lika fort när den andra hellre går vidare. Därför får du ibland vara den som stannar oss, också när jag själv tycker att promenaden borde ta en annan riktning.
Du kan säga nej till själva mötet och ändå vilja ha mig nära. Det börjar jag känna igen i hur du står kvar, väntar och sedan går vidare tillsammans med mig. Jag får titta en stund, bli lite besviken och hitta något annat längs vägen. Den lilla har sin människa att följa. Jag har dig, med handen kvar i andra änden av kopplet. Vid nästa sväng tittar jag upp. Du ser mig och svänger med mig, och nu är det vår egen väg som känns mest intressant igen.
-
Hund i halsband utanför boulebanan
Ni har tagit med bollar. Jag försöker bara förstå min uppgift.
Det skramlar i väskan när du lyfter den från golvet. Jag kommer ut i hallen för att undersöka vad vi ska göra. Du har redan mina saker i handen, så jag ställer mig nära och väntar medan halsbandet knäpps. Sedan tittar jag på väskan igen. Min boll brukar inte låta så där. Den låter mest när jag trycker på den, och då brukar du be mig att vänta tills vi har kommit ut.
Vi går till parken. Jag stannar vid ett träd och hinner läsa en stund innan vi fortsätter mot gruset. Där står en annan människa som du blir glad av att se. Jag hälsar också, med nosen mot den framsträckta handen. Sedan öppnar hon sin väska. Fler runda saker. Jag tittar från den ena väskan till den andra. Ni har alltså båda tänkt på bollar, men ingen av er har sagt ett ord till mig om det.
Den första blanka kulan rullar över gruset. Jag tar ett snabbt steg framåt och känner kopplet innan jag hinner längre. Du stannar med mig och visar åt sidan. Jag följer dig till gräset bakom träkanten. Där kan jag fortfarande se allt som händer. Du håller kopplet i handen och jag står bredvid ditt ben, medan kulan rullar färdigt utan min hjälp. Ingen springer efter den. Det här behöver jag titta närmare på.
Nu böjer sig den andra människan fram och kastar en till. Den landar med en liten duns. Båda tittar mycket noga på platsen där den stannar. Jag tittar också. Det ligger flera där nu, men ingen verkar särskilt angelägen om att få tillbaka dem. Du säger något och skrattar. Hon skakar på huvudet och svarar. Jag känner igen när ni har roligt tillsammans, även om själva leken hittills verkar sakna den del som jag brukar uppskatta mest.
Jag sätter mig. Det blir lättare att hålla reda på allt då. Dina skor står stilla intill mig och kopplet hänger löst mellan oss. Ibland hör jag ett litet metalliskt klick när kulorna möts. Då lyfter jag huvudet, beredd på att något mer ska hända. Men ni fortsätter titta mot samma fläck. Hemma hade jag åtminstone rullat iväg en av dem igen. Man får ju hålla igång leken om man vill att den ska räcka.
Efter en stund börjar det lukta mer intressant från gräskanten. Jag vänder mig bort och nosar bland stråna. Du flyttar handen så att jag får plats att undersöka marken utan att vi går närmare banan. Det är skönt att få göra något som jag begriper. Jag behöver inte hålla uppsikt över varenda kula. Rösterna finns kvar ovanför mig, och när någon skrattar tittar jag upp en kort stund innan jag fortsätter där jag var.
Plötsligt hör jag mitt namn. Jag kommer genast fram till ditt knä. Du har satt dig på huk och håller fram min egen boll, den mjuka som faktiskt går att bära. Den har legat i ytterfacket hela tiden. Jag tar den försiktigt ur handen och känner efter med tänderna. Där var den. Nu har jag åtminstone något att hålla reda på, och du får ägna dig åt de märkliga sakerna på gruset utan att jag behöver undra om ni har glömt mig.
Med bollen i munnen ställer jag mig tätt intill dig. Du har rest dig igen och den andra människan är upptagen med att räkna eller peka. Jag kan vänta en stund. Det går bättre när jag vet att du har tänkt på mig också. Ibland lägger du ned handen mot min nacke medan du fortsätter prata. Jag trycker mig lite närmare och står kvar. Sedan flyttar jag mig tillbaka till gräset och lägger bollen mellan framtassarna.
Du ser på mig när jag lägger mig ned. Jag möter blicken och släpper den igen. Vi behöver inte gå ännu. Jag har min boll här, du är nära och det finns en skuggig plats som räcker till hela mig. Jag hör människor längre bort i parken, men de kommer inte fram till oss. Någonstans skramlar en annan väska. Jag lyfter ena örat. Det verkar finnas fler som bär omkring på den här sortens bollar utan att låta någon hämta dem.
När ni till sist samlar ihop kulorna reser jag mig. Nu känner jag igen ordningen. Saker läggs i väskor, du ser efter att inget ligger kvar och vi säger hej då. Jag bär min boll en bit längs gången. Den andra människan vinkar och jag vänder huvudet, bara för att kontrollera om hon kanske vill följa med. Men hon går åt ett annat håll. Du och jag fortsätter mot den lugna delen av parken.
Här stannar du och sträcker fram handen. Jag lägger bollen i den, först lite motvilligt, sedan ordentligt när jag ser att du väntar. Du rullar den en kort bit över gräset inom kopplets räckvidd. Jag går efter, får tag i den och vänder genast tillbaka. Där. Nu gjorde du rätt. Du skrattar när jag trycker bollen mot handen igen, och jag får lust att göra om hela saken innan du hunnit ändra dig.
Vi håller på en liten stund. Jag hinner både bära, lämna och komma tillbaka, och du tittar på mig när jag gör det. Det var nog den blicken jag väntade på borta vid banan. Att få vara den du har roligt med också. Jag kan följa med och vänta medan du träffar någon annan. Men jag tycker särskilt mycket om när du sedan vänder dig mot mig och visar att nu finns det en stund som vi förstår på samma sätt.
På vägen hem stoppar du bollen i fickan. Jag nosar mot tyget och följer sedan dina steg. Det skramlar fortfarande i väskan, fast ljudet känns mindre viktigt nu. Jag har fått min tur. Hemma dricker jag och lägger mig där jag kan se hallen. Du ställer undan väskan och bollen hamnar på sin vanliga plats. Om du tar fram de blanka kulorna igen kan jag följa med. Du vet vilket ytterfack som behöver vara packat.
-
Hunden går runt vattenspridaren
Jag går gärna med dig. Bara inte genom vattenspridaren.
Du går ut i trädgården och jag följer med. Det brukar vara så. Jag hör dörren, kommer genom hallen och hinner ut innan du har bestämt åt vilket håll du ska gå. Den här gången har du slangen i handen. Jag känner igen den gröna krumeluren som ligger hoprullad vid väggen, men något är annorlunda. Mitt ute på gräset står en liten sak och skickar vatten fram och tillbaka. Precis över den väg jag hade tänkt ta.
Först står jag kvar och tittar. Vattnet far bort mot rabatten. Jag flyttar fram en tass. Då kommer det tillbaka igen, som om det hade glömt något vid mina öron. Jag backar undan och väntar tills det har gått förbi. Du är redan på andra sidan och ropar mitt namn. Jag hör dig alldeles utmärkt. Det är inte hörseln som är problemet. Det är den blöta vägen mellan oss, som du tydligen inte har några invändningar mot.
Du visar med handen var jag kan komma. Jag tittar dit, sedan på dig. Det är säkert en utmärkt väg för någon som har bestämt sig för att bli duschad. Själv hade jag tänkt mig en eftermiddag i trädgården med torra öron och möjlighet att undersöka vad som har hänt sedan sist. Du får gärna vattna. Jag har inga planer på att hindra dig. Jag skulle bara vilja komma fram utan att behöva delta i hela bevattningen.
Det finns en annan väg. Längs kanten står stolarna med en smal remsa gräs bakom. Jag går dit och sträcker fram nosen mellan två stolsben. Du har inte sett mig ännu. Du tittar fortfarande mot platsen där jag nyss stod, och jag får lust att skynda mig runt för att visa att jag inte har försvunnit. Men slangen ligger tvärs över gången. Jag stannar och tittar på den. Ett steg över, sedan är jag vidare.
Nu upptäcker du mig och skrattar till. Jag kommer fram från ett annat håll än du väntade dig och sätter mig bredvid dina skor. Här var jag. Det tog en liten stund, men jag hittade dig. Du lägger handen mot min sida utan att göra något stort av saken. Det är skönt. Jag behöver inte stå mitt i vattnet för att få vara med dig. Min plats kan vara här, där vi båda får utrymme att göra det vi håller på med.
Du flyttar några krukor och jag följer dina steg på lagom avstånd. Det luktar fuktig jord när du lyfter dem. Under en av dem finns en mörk fläck som måste undersökas innan den nya krukan ställs dit. Jag hinner fram med nosen och du väntar ett ögonblick. Sedan går jag åt sidan. Det blir en ganska bra ordning på arbetet när vi hjälps åt på det viset. Du flyttar sakerna och jag kontrollerar platsen där de har stått.
Min boll ligger kvar längre bort. Jag ser den mellan grässtråna, men närmar mig från sidan för att slippa den vandrande vattenbågen. En baktass hamnar i en blöt fläck. Jag lyfter den och ställer ned den igen, förvånad över att marken har hunnit ändra sig. Då kommer några droppar på ryggen också. Jag ruskar till och tar de sista stegen fram till bollen. Du får en snabb blick över axeln. Jag har klarat det här nu, men det behöver inte bli blötare.
Med bollen i munnen är jag mindre angelägen om att skynda mig tillbaka. Det händer så mycket när man stannar till. En stol har hamnat på en ny plats. Skuggan når längre över gången än förut. Du böjer dig efter något jag inte kan se, och när du reser dig kommer du åt vattenstrålen med ena armen. Du rycker till. Jag stannar med bollen mellan tänderna och tittar på dig. Det var ungefär det jag försökte undvika tidigare, om du minns.
Sedan går du bort till kranen och tystnaden kommer ganska plötsligt. Den lilla saken på gräset slutar röra sig. Några droppar faller fortfarande, men ingenting sveper över min väg. Jag står kvar en stund. Den var ju igång alldeles nyss. Först när du kommer tillbaka går jag fram och nosar på den, från sidan och med huvudet lite på sned. Den luktar vatten och gräs. Bollen får vänta på marken medan jag undersöker det som nyss upptog så mycket av trädgården.
Du plockar upp bollen och väntar tills jag tittar på dig. Jag känner igen den där lilla rörelsen i handen innan du rullar iväg den. Nu finns det plats att springa. Jag tar några snabba steg, får fatt i den och kommer tillbaka med en sväng runt dina ben. Det här är min del av eftermiddagen. Du har varit upptagen med ditt, jag har fått gå bredvid och titta, och nu gör vi någonting tillsammans som jag inte behöver fundera lika mycket på.
Efter några gånger behåller jag bollen och lägger mig i skuggan. Du sätter dig en bit ifrån mig. Jag hör hur stolen skrapar mot gången och flyttar öronen åt ditt håll. Sedan lägger jag ned hakan. Vi är nära varandra utan att behöva göra samma sak hela tiden. Du kan sitta där med dina blöta byxben och jag kan ligga här med min boll. När du rör handen över gräset lyfter jag huvudet, men du ska bara ta bort ett löv från din sko.
Jag tycker om att följa med dig, också när jag inte vet riktigt vad vi ska göra. Ibland går jag rakt fram och ibland behöver jag titta en stund innan jag fortsätter. Den här gången hittade jag vägen bakom stolarna. Du fick syn på mig, flyttade lite på foten och gjorde plats vid din sida. Nu ligger slangen stilla och dörren står öppen. När du går in kommer jag efter. Bollen tar jag med mig. Den har varit ute på tillräckligt många äventyr för i dag.
-
Du ville också gräva
Jag väntade på leken. Du skulle visst plantera.
Du sätter dig på huk vid rabatten och börjar ta undan jord. Jag kommer genast. Äntligen har du valt något som jag känner igen. Händerna går ner i marken, det luktar fuktigt och snart ligger en liten hög bredvid dig. Jag står så nära att du måste titta upp för att komma åt med armbågen. Du säger att jag gärna får vara med, men inte precis där du arbetar.
Jag flyttar mig en bit och följer händerna med blicken. Du gör ett hål, ställer ner något grönt och lägger tillbaka jorden igen. Jag väntar på nästa del. Ska du gömma det en gång till? Ska vi leta efter något? Du trycker försiktigt till marken och lutar dig tillbaka för att se hur det blev. Sedan är du tydligen färdig med just det hålet. Det var en märkligt kort stund att gräva på.
När du börjar bredvid kommer jag fram igen. Nu har jag sett hur du gör. Jag sänker nosen mot högen och får lite jord på den innan du hunnit lägga handen framför. Du visar mig tillbaka till gräset. Jag går dit men behåller blicken på arbetet. Du får gärna gräva utan min hjälp. Jag tycker bara att du kunde ha berättat lite tidigare att det här var något du tänkte sköta alldeles själv.
Efter en stund sätter du dig upp och ser på mig ordentligt. Jag står kvar med huvudet lite på sned. Då sträcker du fram den lediga handen. Jag går dit och trycker bröstet mot knät medan du kliar mig. Fingrarna luktar jord, och när du tittar på min nos börjar du skratta. Du får visst torka av mig lite också. Jag står kvar. Det här är en del av trädgårdsarbetet som jag gärna hjälper till med.
Sedan tar du fram min leksak och sätter dig på gräset. Nu behöver jag inte undra. Du håller i ena änden och jag tar den andra. Vi känner igen varandras sätt att börja, och när du släpper backar jag ett par steg med hela bytet. Jag vänder genast tillbaka. Du får hålla i igen. Det roliga med att vinna den här saken är att du brukar vilja vara med och förlora den en gång till.
När du lägger ifrån dig leksaken står jag kvar en liten stund och väntar. Sedan går jag och dricker medan du återvänder till rabatten. Jag har jordlukten kvar i nosen men mindre bråttom att komma fram till händerna. Nu har vi gjort något tillsammans också. Jag lägger mig i skuggan där jag kan se dig och låter leksaken hamna mellan framtassarna. Om du skulle ändra dig finns den på nära håll.
Du arbetar vidare och pratar ibland åt mitt håll. Jag lyfter huvudet när rösten kommer, ser att du fortfarande håller på med växterna och lägger ner det igen. Det är ganska skönt att få ligga här medan du gör något annat. Jag behövde mest veta om det fanns en stund med mig också i allt det roliga som verkade hända nere på marken. Den stunden fick jag, och nu kan jag låta resten ta sin tid.
Till slut ställer du undan redskapen och kommer över gräset. Jag reser mig med leksaken och du sätter dig bredvid i skuggan. Du luktar fortfarande jord om händerna. Jag lägger bytet framför dig och väntar på vad du vill göra nu. De gröna sakerna står kvar där du satte dem. De verkar inte ha förstått att den bästa delen av eftermiddagen just har flyttat hit.
-
Vi väntar vid grinden
Det är lättare att gå vidare när alla jag vill ha med mig har kommit fram.
Jag är först framme vid grinden. Här brukar vi gå ut, så jag ställer mig med nosen mot springan och väntar på handen som ska öppna. Du kommer strax bakom med kopplet. Men stegen längre bort på gången har stannat. Jag vänder på huvudet. Den andra människan som brukar följa med oss står kvar vid dörren och letar efter något. Du har redan lagt handen på grinden när jag går tillbaka ett par steg.
Du tittar åt samma håll och säger något om att hon kommer snart. Jag sätter mig ändå med ansiktet mot huset. Jag hör en låda där inne och sedan rösten som svarar dig. Det brukar bli en bra promenad när vi går alla tre. Hon stannar gärna när jag hittar något som behöver undersökas. Du har oftare blicken längre fram. Jag har lärt mig att det kan löna sig att hålla reda på er båda.
När hon kommer ut igen reser jag mig genast. Det blev visst en extra tur in efter nycklarna. Du skrattar åt något hon säger, och jag går henne till mötes på gången. Handen kommer ner över min panna. Nu luktar den lite av skåpet där hon letade. Jag följer med tillbaka till dig vid grinden och ställer mig beredd igen. Den här gången är alla på rätt sida om det som ska öppnas.
Vi går genom kvarteret och jag får ta den vanliga svängen vid hörnet. Ibland hamnar hon lite bakom oss. Då tittar jag tillbaka. Du märker det och låter stegen bli långsammare tills hon är nära igen. Jag behöver inte välja mellan att följa kopplet och att ha kvar henne där jag kan se. Vi fortsätter tillsammans, och jag kan sänka nosen mot gräskanten utan att hålla uppsikt åt två håll hela tiden.
Jag tycker om när ni pratar med varandra. Rösterna följer med ovanför mig medan vi går. Ibland hör jag mitt namn och tittar upp, fast det verkar som att ni bara berättar något om mig. Ni skrattar båda två. Jag vet inte riktigt vad som blev så roligt, men jag går ett par steg med svansen högre ändå. Det är trevligt att vara mitt ibland er när ni låter på det där sättet.
Vid bänken stannar vi. Hon sätter sig och du ordnar med vattnet. Jag dricker och går sedan fram till hennes knä. Där finns ofta en hand att luta huvudet mot, även när hon fortsätter prata med dig. Du sätter dig på andra sidan. Nu kan jag stå nära er båda utan att flytta på mig. Jag blir kvar tills handen har strukit mig färdigt och lägger mig sedan på den svala marken framför bänken.
På vägen hem är det min tur att bli efter. Någon har lämnat en doft vid samma hörn sedan sist och jag vill stanna en stund. Ni blir stående medan jag nosar. När jag är färdig lyfter jag huvudet och möter två blickar som väntar på mig. Nu förstår jag åtminstone hur det känns från mitt håll: det är skönt att hinna fram utan att behöva rusa efter någon som redan är på väg bort.
Hemma öppnar du grinden och jag går in först. Sedan stannar jag på gången tills ni båda är genom. Hon stänger bakom sig, du tar av kopplet och vi fortsätter mot dörren. Jag hör stegen jag ville ha med mig redan när vi gick ut. Det blev ingen lång promenad i dag. Men jag behövde aldrig hålla reda på någon som försvann för långt ifrån oss.
-
Din gamla tröja
Din gamla tröja luktar hemma.
Du lyfter ur filten och jag följer med den genom rummet. Den luktar av många stunder då jag har legat och sovit medan du haft annat för dig. Nu bär du den förbi min vanliga plats och lägger den bland sådant som ska tvättas. Jag går tillbaka till den tomma bädden. Där finns en smula som blev kvar. Jag tar hand om den medan du ordnar med resten.
Den rena filten skakas ut och viks till en jämn kant. Du stryker handen över den och ser nöjd ut. Jag går i med framtassarna, nosar längs ena sidan och kliver ur igen. På stolen bredvid ligger din tunna tröja. Den hade du på dig när vi satt ute en stund tidigare. Jag sträcker mig mot ärmen, och du följer min blick. Sedan lyfter du tröjan och håller den lågt nog för att jag ska kunna nosa.
Här finns du. Inte den del av dig som pratar och öppnar skåp, utan den som blir kvar nära min nos när du går vidare genom rummet. Jag trycker mig lite närmare tyget. Du låter mig stå där en stund innan du lägger tröjan i bädden. Jag följer genast efter. Den hamnade nästan rätt, men ärmen behöver flyttas och den fina kanten på filten ligger i vägen för min rygg.
Du skrattar när jag börjar ordna om. Det är svårt att förstå varför du var så noga med vikningen om det var jag som skulle ligga här. Jag trampar runt, drar ärmen mot mig och sjunker till slut ner med kinden mot tröjan. Du blir kvar framför bädden tills jag slutat röra mig. Då ser du också tassen som behöver lite mer plats och flyttar foten utan att jag behöver resa mig igen.
När du går ut i köket följer jag dig med öronen. En låda öppnas och något ställs på bänken. Jag lyfter huvudet, men det blir ingen mat den här gången. Du kommer tillbaka genom dörren, tittar ner på mig och fortsätter till nästa rum. Jag lägger nosen mot tyget igen. Jag vet att du är nära. Jag behöver inte gå efter för att kontrollera varje sak som låter.
Jag tycker om att följa med dig. Ibland är det något spännande som väntar, ibland hamnar vi bara i tvättstugan och går tillbaka igen. Du blir road av att jag stod så beredd för en så liten utflykt. Men det är ju du som reser dig, och då vill jag gärna veta vad vi ska hitta på. Här i bädden kan jag höra dig röra dig och ändå låta kroppen bli tung. Jag måste inte vara på väg hela tiden.
Efter en stund sjunker du ner i stolen bredvid. Handen kommer över kanten och jag möter den med nosen. Du stryker mig över kinden, långsamt nog för att jag ska hinna luta mig mot fingrarna. Det är skönt att du satte dig. Jag hade kunnat ligga här själv, men när du är så nära behöver jag bara öppna ögonen för att se dig. Jag låter huvudet falla tillbaka medan handen blir kvar mot min sida.
När jag vaknar har ljuset flyttat sig över golvet. Tröjan är varm under kinden och jag sträcker på benen innan jag går fram till dig. Du frågar om jag sovit gott. Jag lutar mig mot ditt knä och får lite mer av handen. Bakom mig ligger den rena filten hoptrampad och ärmen åt ett helt annat håll än du lade den. Det ser kanske stökigt ut från din stol. Jag vet precis var jag ska lägga mig nästa gång.