Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
Liten hund i vintertäcke vid snövallen
Du tog den långa vägen runt snövallen. Mina ben tyckte att det var en bra idé.
Jag går i spåret där dina skor nyss varit. Där är det lättare att hitta plats för tassarna än ute i det lösa vid sidan. Du ser efter när jag stannar och väntar tills jag kommit intill igen. Vi har lämnat dörren bakom oss och jag har redan fått nosen full av sådant som inte fanns i hallen. Framför oss ligger vägen som vi brukar ta. Men där vi annars svänger har snön hamnat i en hög som ser betydligt större ut från min höjd än den verkar göra från din.
Du sätter ena foten närmare kanten och stannar. Jag står bredvid och tittar uppåt. Här behöver du bara flytta ett ben ganska högt för att komma över, men jag får inte riktigt ihop hur jag skulle göra samma sak. Jag går ett steg åt sidan för att undersöka om det finns en öppning där. Det gör det inte. Du ser ner på mig och tar tillbaka foten. Sedan står vi båda kvar på samma sida och tittar efter en väg som inte går genom den där högen.
Det är skönt att du märkte det innan vi hamnat på varsin sida. Jag hade kanske kunnat försöka komma efter, men då hade jag behövt ordna något med tassarna som inte alls såg lika enkelt ut som ditt steg. Nu slipper jag fundera färdigt på den saken. Du vänder dig åt ett annat håll och visar en väg där marken syns bättre. Jag följer med. Det blir några fler steg innan vi når platsen där vi ville svänga, men de går att ta utan att först behöva försvinna i snö.
Täcket följer med när jag rör mig och du stannar en kort stund för att rätta till det vid sidan. Jag står nära medan handen gör sitt. Sedan fortsätter vi. Det finns inga stora förklaringar som jag måste förstå för att kunna följa den nya vägen. Du går där det finns plats och jag ser var tassarna ska hamna. När jag behöver stanna vid en doft får jag göra det också. Omvägen verkar inte betyda att jag måste skynda mig genom allt annat för att vi ska hinna bli färdiga ändå.
På den här sidan av vallen finns något jag inte brukar gå alldeles intill. En låg kant sticker fram och luktar av andra som varit där. Jag undersöker den noga medan du står stilla. Sedan tar jag några steg framåt och hittar nästa ställe. Du tittar på mig och skrattar lite, för vi har inte kommit särskilt långt sedan vi bytte håll. Jag kan förstå att du ser det så. Själv tycker jag att det har hänt ganska mycket sedan jag slapp försöka hitta ett sätt att klättra över snöhögen.
En större hund kommer längre bort och vi stannar där det finns utrymme att låta den passera. Jag ser efter hur benen rör sig genom det som ligger vid kanten. Den kommer fram på ett annat sätt än jag skulle ha gjort. Det betyder inte att jag behöver följa samma spår bara för att vi båda går på fyra ben. Du står hos mig och väntar. När vägen blivit ledig fortsätter vi på vår sida, där jag redan vet hur jag får plats mellan snön och dina skor.
Du har lätt att se över sådant som jag får gå runt. Jag märker det när du lyfter ansiktet och redan verkar ha fått reda på vad som kommer efter nästa hög. Från min höjd behöver jag ibland komma fram till öppningen innan det går att se vägen på andra sidan. Då är det bra att du inte hunnit för långt före. Jag kan titta upp, hitta ditt ben och fortsätta med dig nära. Det är inte riktigt samma sak som att vara tveksam till hela promenaden. Jag vill fortfarande gärna se vad som finns där framme.
När vi kommer förbi vallen blir det bredare igen. Jag tar några snabbare steg och vänder huvudet mot dig. Nu finns det plats att röra sig på ett sätt som känns roligt, utan att varje tass först behöver hitta ett hål mellan stora vita kanter. Du följer med en liten bit innan vi saktar ner. Det var en bra sträcka att hitta efter den där omvägen. Jag nosar mot din hand när vi stannar och får en kort stund vid kinden innan du låter mig fortsätta undersöka kanten.
På hemvägen väljer du samma öppning redan innan vi hunnit fram till högen. Jag behöver inte stanna och visa var det blev svårt den här gången. Du har kommit ihåg att vi får gå en bit till för att hitta vår väg igen. Jag följer efter och känner igen dofterna som var nya nyss. Det går lite fortare att komma förbi dem nu, men jag tittar ändå efter vid den låga kanten. Någon kan ha hunnit gå där medan vi varit borta, och då vore det synd att missa det bara för att jag redan varit framme en gång.
När vi står vid dörren väntar jag nära medan du öppnar. Inne i hallen får du tid att göra mig fri och ta av täcket innan vi går vidare. Jag skakar mig och sträcker sedan på benen där golvet är jämnt under mig. Du ser efter och stryker handen över min sida när du kommer förbi. Vi tog oss runt utan att behöva göra något stort nummer av hur långa dina ben är jämfört med mina. Det var ganska trevligt att få slippa den jämförelsen mitt i snön.
Jag vill gärna följa med dig ut igen. Jag vill nosa, gå framåt och ibland ta fart när det finns plats. Men det blir lättare att vilja hela vägen när du ser efter hur vägen faktiskt ser ut för mig. I dag fick din stora fot komma tillbaka till min sida innan vi valde en annan öppning. Vi kom fram dit vi skulle ändå. Jag fick till och med några nya ställen att undersöka på köpet, och du fick stå stilla lite längre än planerat vid en låg kant. Det tycker jag var en rätt bra användning av den där omvägen.
-
Stor hund i vintertäcke vid hållplatsen
Du tittade efter bussen. Jag höll reda på det som hänt vid stolpen.
Vi stannar på en plats där du verkar vilja bli kvar. Det finns en bänk, en stolpe och gott om fotspår i snön vid kanten. Du ser längs vägen medan jag börjar undersöka det som ligger närmast tassarna. Här har andra stått före oss. Någon har gått runt stolpen och någon har fortsatt åt ett annat håll. Jag följer en liten bit med nosen innan jag vänder tillbaka till dig. Du har inte flyttat dig. Vi ska tydligen inte fortsätta gå bara för att det finns en väg framför oss.
Du rättar till täcket över min sida och låter handen stanna en kort stund innan du ser längs gatan igen. Jag står kvar nära. Vi har gott om plats där du valt att vänta och behöver inte stå precis där andra går förbi. Det gör det lättare att undersöka utan att någon får mig mellan fötterna. Du flyttar dig lite när jag vill nosa åt andra hållet, och jag lämnar stolpen när du behöver att vi står närmare varandra en stund.
En människa kommer gående och stannar en bit bort. Jag tittar upp efter rörelsen och ser sedan ner igen. Hon har andra skor än du och står med något i handen som du också brukar titta på när vi väntar. Ni ser åt samma håll ibland. Jag ser mest på marken mellan oss. Där finns sådant som inte syns från er höjd, åtminstone inte på det sätt jag får reda på det när nosen kommer nära. Jag tycker att vi har hamnat på en ganska innehållsrik plats för att bara stå stilla på.
Efter en stund kommer ett större fordon längs vägen. Du följer det med blicken och jag lyfter huvudet när ljudet blir tydligare. Vi står kvar på vår plats. Det stannar längre fram och andra människor börjar röra sig åt det hållet, men du lägger handen nära min sida och väntar. Jag ser upp på dig. Det var visst inte det vi skulle följa med. Vi kan låta allt det där hända utan att behöva gå dit, och efter en stund finns det mer plats framför oss igen.
Jag går tillbaka till snön vid stolpen. Det är inte riktigt samma sak att undersöka ett ställe en andra gång. Först ville jag veta vad som fanns där, nu kan jag följa lite längre åt sidan utan att behöva börja om med allting. Du står nära och håller reda på vägen under tiden. Jag hinner både nosa och se efter var dina skor är. När jag kommer intill får jag en hand vid kinden, och vi står så en stund medan det hörs steg på andra sidan om oss.
Du brukar ibland se ut som om väntan inte är något som räknas. Blicken går mellan vägen och det du har i handen och du flyttar vikten från ena foten till den andra. Jag har inget emot att vi blir kvar en liten stund till, så länge jag får plats att stå bra hos dig. Det finns ljud att följa och människor som kommer förbi. Jag behöver inte gå fram till dem för att märka att de varit här. Någon tittar på mig och ler, och jag viftar lite utan att lämna din sida.
När du sätter dig på bänken går jag fram mellan dina skor och stannar framför knäna. Nu finns ansiktet närmare att titta på. Du sträcker fram handen och jag nosar mot fingrarna innan du lägger dem längs sidan av huvudet. Vi får en ganska trevlig stund mitt i allt det där som du ännu väntar på. Du ser fortfarande efter längs vägen ibland, men handen försvinner inte genast varje gång du vrider huvudet. Jag kan stå kvar och känna var du är medan du håller koll på det andra.
Sedan reser du dig. Den rörelsen känner jag igen och flyttar mig så att du får plats med fötterna. Nu kommer ett nytt stort ljud närmare, men den här gången står du inte kvar med handen stilla vid sidan. Du gör dig färdig att gå. Jag ser efter och följer med när du börjar röra dig, fortfarande en bit från kanten tills det är dags att komma närmare. Vi väntar på att andra ska få gå undan först. Sedan finns det en öppning där vi kan fortsätta tillsammans.
Jag får gå in med dig nära. Du ger mig tid att hitta plats för tassarna innan vi fortsätter längre in. Det luktar annorlunda här än ute vid snön, och det finns många fötter att hålla reda på. Vi stannar där du kan låta mig lägga mig på golvet vid dina ben. Jag ser på medan du ordnar dig och väljer sedan en plats där jag inte ligger i vägen. Du håller handen nära en stund tills jag fått ner huvudet och slutat titta efter varje liten rörelse.
Nu flyttar sig världen utanför utan att jag behöver gå. Jag hör röster och känner hur du sitter kvar nära mig. Du ser ner efter en stund och jag möter blicken innan huvudet får komma ner igen. Vi kom tydligen fram till det du väntade på. Jag fick en del gjort vid hållplatsen under tiden, så jag behöver inte försöka hinna med allt som händer här inne också. Det räcker ganska bra att ligga nära dina skor och lyfta örat när något nytt låter alldeles intill.
Nästa gång vi stannar vid stolpen får du gärna titta efter bussen igen. Jag kan hålla reda på snön, marken och fotspåren medan du gör det. Vi använder kanske väntan till olika saker, men jag tycker inte att stunden var tom. Du gav mig plats att undersöka och lät mig stå nära när det blev mer rörelse omkring oss. Sedan hittade vi en väg vidare när det var vår tur. Jag var redan ganska nöjd med sällskapet innan det stora fordonet stannade och dörren öppnades framför oss.
-
Svart hund på golvet vid matstolen
Du plockade undan festen. Jag letade efter platsen där du skulle sätta dig.
Det är färre stolar kvar runt bordet när jag kommer in. Du har burit bort några av dem och står nu med en hög i händerna som måste hållas ganska stilla. Jag går åt sidan så att du kommer förbi. Sedan tittar jag efter vart du tar vägen med alltihop. Det blir ett litet ljud inne i köket och du kommer tillbaka utan det du bar. Jag reser huvudet. Nu kanske du är färdig. Men du går fram till bordet igen och börjar med något annat.
Jag känner igen rummet, fast det sett annorlunda ut en stund. Det har varit fler skor i hallen och fler röster än det brukar vara när vi sitter här själva. Jag fick ligga där jag kunde vara med utan att någon behövde kliva över mig. Ibland kom en hand nära och ibland var det bäst att fortsätta vila medan människorna hade mycket att säga. Nu finns det mer plats på golvet igen. Jag går ett litet varv och undersöker det som blivit kvar av alla de nya lukterna.
Du viker ihop duken. Först tar du tag i ena kanten och sedan får hela den stora saken följa med upp från bordet. Jag stannar när den kommer ner nära min nos. Du väntar tills jag flyttat mig innan du fortsätter. Under finns samma bord som förut. Det är nästan märkligt att du behöver göra så mycket för att få fram något som redan står på sin vanliga plats. Jag ser på medan du viker en gång till och bär iväg det sista av tyget.
Den här gången följer jag efter till dörröppningen. Jag vill gärna veta om du tänker stanna någonstans, men du kommer förbi mig på väg tillbaka. Du stryker handen över min sida i farten. Jag blir stående och ser efter. Jag har ingenting emot att vi går åt olika håll en liten stund. Det vore bara ganska trevligt att veta var du ska slå dig ner när du är klar, så att jag kan välja en plats som inte blir ensam i fel rum.
Det har funnits mycket att hålla reda på medan bordet varit fullt. En stol som flyttades bakom mig, en människa som reste sig just när jag tänkte gå förbi och röster som ibland kom från flera håll samtidigt. Jag hade min plats och kunde dra mig undan när jag ville. Ändå märker jag skillnaden nu när rummet blivit tystare. Jag hör dina steg utan att först behöva hitta dem bland andras. När du går till köket vet jag vem som är på väg dit, även innan jag hunnit se dig.
Du stannar med ena handen på en stolsrygg och ser ut över bordet. Jag går fram. Nu har du inte fullt i händerna längre och det finns en stund som vi kan använda till något annat. Jag nosar mot fingrarna och får dem längs kinden. Du böjer dig lite utan att flytta stolen, och jag blir kvar nära ditt knä. Det är en mycket mindre hälsning än dem som hörts i hallen, men jag tycker att den fungerar bra. Du verkar också vilja stanna i den en liten stund.
Sedan skrattar du åt att jag följt med dig så många gånger. Det stämmer nog. Jag har hunnit ligga i dörröppningen, stå vid stolen och gå efter nästan till köket utan att vi kommit fram till någon särskilt lång vila. Nu flyttar du den sista stolen på plats och jag lämnar vägen fri. Jag har börjat känna igen hur du ser ut när det verkligen inte finns mer att bära just då. Händerna hänger annorlunda och du tittar inte längre över min rygg efter nästa sak som behöver flyttas.
Vi går till soffan. Du sätter dig först, vilket jag har väntat på ganska länge vid det här laget. Jag behöver inte komma upp. Det finns en bra plats nära dina fötter där jag kan lägga mig med huvudet vänt mot dig. Jag provar den och flyttar sedan ena tassen lite åt sidan. Du har slutat resa dig så fort jag börjar ordna mig. Det gör det betydligt lättare att komma fram till hur jag vill ligga. Till slut blir vi stilla båda två.
Du säger något om allt som ska hända framöver. Jag hör rösten och lyfter örat, men det verkar inte vara något vi ska göra precis nu. Du tar inte fram skorna och ingen leksak kommer fram mellan händerna. Då kan jag låta huvudet ligga kvar. Det kommer säkert fler saker att följa med på när du har bestämt vad som faktiskt ska göras. Just i dag tycker jag att det räcker långt med att bordet blivit tomt och du blivit någon som sitter ner igen.
Det finns en trötthet i dina rörelser som jag inte behöver ha någon särskild uppfattning om. Du kan få luta dig tillbaka utan att göra något roligt åt mig varje gång du ser ner. Jag har en plats, jag har varit ute med dig och jag kan höra var du är. Ibland vänder jag huvudet mot handen som hänger nära soffkanten. Då kommer den ner en kort stund och hittar samma ställe vid min kind. Sedan får vi båda fortsätta med att inte vara på väg någonstans.
När du till slut reser dig följer jag med blicken, men ligger kvar tills jag ser vart du tänker gå. Det blev bara ett kort varv och sedan sätter du dig igen. Där hade jag kunnat spara några steg tidigare, om jag vetat att vi skulle hamna här. Nu sträcker jag ut benen och låter nosen vila nära din sko. Festen verkar vara undanplockad för den här gången. Jag hittade det jag letade efter när du började flytta stolarna: en ledig stund där din hand kan nå mig utan att först behöva ställa ifrån sig något.
-
Samma stig, en ny höstpromenad
”Vi har gått här förut. Men inte genom just de här löven.”
Lövet kommer från sidan. Först ligger det stilla, sedan skrapar det över stigen och stannar framför mina tassar. Jag hinner bara sänka nosen innan det tar fart igen. Du skrattar när jag följer efter. Jag vill bara påpeka att det var lövet som började.
Vi har gått den här vägen många gånger. Jag känner svängen där träden står tätare och den lilla backen som kommer efteråt. Men i dag går det knappt att se marken. Det som nyss var en vanlig stig har fått ett prasslande lager som rör sig kring benen på mig. Under det finns den fuktiga jorden, välbekant och ändå full av lukter som jag vill stanna vid.
Du kallar det vår vanliga runda. För mig hör också allt det som förändras till vägen. En gren som föll under natten. Vatten som samlats i en grop. Spåren av någon som passerade före oss. Jag behöver komma nära för att förstå vad som finns där nu. Om jag bara går rakt fram bredvid ditt ben missar jag en stor del av det vi kom ut till.
Vid stammen där vi brukar stanna står jag länge. Du tar ett steg och upptäcker att jag är kvar. Sedan kommer du tillbaka den lilla biten, så att kopplet hänger mjukt igen. Jag hör dig dra upp dragkedjan och känner din sko mot löven bredvid mig. Du verkar också ha bestämt dig för att stanna. Jag kan undersöka färdigt utan att samtidigt undra när du tänker gå.
Längre in mellan träden blir jag ivrig. Där ligger löven i en hög som ingen av oss har gått igenom än. Jag tar några snabba steg, sparkar upp prasslet och får ett löv på ryggen. Du böjer dig fram för att ta bort det. Just då vrider jag mig åt andra hållet och gör saken betydligt mer komplicerad. Du börjar skratta igen. Lövet får sitta kvar tills jag står still.
Jag tycker om när du skrattar så. Jag hör skillnad på ett litet ljud medan du tittar på något annat och ett skratt som följer det jag gör. Då vänder jag ofta tillbaka mot dig. Vi har båda lagt märke till samma sak, fast du står upprätt och jag har halva skogen på magen. Jag vill gärna vara där ditt ansikte har blivit så öppet.
Det välbekanta med den här vägen gör det lätt för mig att bli nyfiken. Jag vet var vi brukar ta av och känner igen dig i andra änden av kopplet. Därifrån kan jag ge mig på dagens alla förändringar. Ibland går jag först. Ibland stannar jag och låter dig komma ikapp. Det finns gott om nytt att undersöka utan att vi behöver vara långt hemifrån.
När vi vänder har vinden flyttat löven igen. Jag sätter nosen där vi nyss gick och hittar våra egna spår bland de andra. Du säger att nu går vi hem. Den här gången följer jag med direkt. Jag är varm under pälsen, har jord mellan trampdynorna och har hunnit med sådant som inte syntes från dörren när vi gav oss av.
Ett sista löv följer med ända in i hallen. Du plockar bort det medan jag dricker, och sedan lägger jag mig med utsikt mot dina skor. Den vanliga rundan, säger du igen. Jag är ganska nöjd med den. Om du tänker gå samma väg i morgon kommer jag gärna med. Jag vet ungefär var vi ska. Resten får vi upptäcka när vi kommer dit.
-
Vem får plats i sängen?
I hundens ögon finns det bara ett problem med sängen. Människan tror också att han ska sova i den.
Du har bäddat. Överkastet ligger slätt och kuddarna står där du vill ha dem. Jag tittar på den stora ytan och tycker att det ser lovande ut. Du tycker tydligen också det, för du drar undan överkastet på ena sidan och börjar göra dig i ordning. Vi verkar ha fått samma tanke. Frågan är bara om du har räknat med att jag också behöver någonstans att lägga huvudet.
Det finns en hel del plats i början. Du ligger på din sida och jag har lagt mig en bit ned. Ingen behöver flytta på något, och det ser nästan ut som om vi har planerat detta tillsammans. Sedan sträcker du ut benen. Då upptäcker vi att den plats som nyss såg ledig ut redan innehåller mig. Du drar tillbaka foten och jag lyfter huvudet för att se vad som händer.
Jag har inte blivit större sedan jag lade mig. Däremot har jag hittat ett sätt att vila som kräver lite mer utrymme än det där prydliga sättet du kanske hade föreställt dig. Ett bakben får ligga åt sidan, frambenen behöver sträckas och huvudet hamnar bättre om jag vrider kroppen en aning. Du ser på mig och drar ett djupt andetag. Jag vet inte riktigt vad det betyder för fördelningen av sängen.
När du säger mitt namn tittar jag upp. Du klappar på en annan del av bädden och jag reser mig för att följa din hand. Där går det också att ligga. Jag vänder mig om, sätter ned tassarna och provar på nytt. Nu ser du nöjdare ut. Du drar täcket till rätta och vi får börja om från början, fast med en lite tydligare uppfattning om var vi hade tänkt ha varandra.
Det är inte bara mjukheten jag tycker om här. Det finns andra mjuka platser, och somliga av dem är mina alldeles egna. Här hör jag dig nära. När du rör armen vet jag var du är utan att behöva resa mig. Om du vänder huvudet kan jag möta din blick ett ögonblick. Jag har inte någon brådska att hitta på något mer när jag väl har lagt mig till rätta bredvid dig.
Du är annorlunda när du ska vila. Under dagen står du ofta upp igen nästan genast efter att du har satt dig. Det finns något i ett annat rum, en sak som ska hämtas eller ett ljud som du vill undersöka. Jag hinner ibland bara lägga ned hakan innan du är på väg. Nu ligger du kvar. Jag får tid att släppa dig med blicken utan att samtidigt förbereda mig på att följa efter.
Ibland lägger du handen mot min sida. Jag ligger kvar och du stryker mig en liten stund. Sedan slutar handen röra sig, och det går lika bra det. Jag behöver inte att du håller på med mig hela tiden för att det ska vara trevligt att ligga nära. Du kan vila med din hand där, och jag kan känna att du finns kvar utan att något nytt måste börja mellan oss.
Kudden blir däremot lätt en fråga. Du har den på ett ställe som ser behagligt ut, och om jag lägger huvudet vid kanten hamnar vi ganska nära varandra. Du brukar flytta den lite då. Jag följer med blicken och väntar tills du är färdig. Det är märkligt hur mycket arbete du kan lägga på något som jag mest tänkte skulle vara skönt att vila hakan på. Till sist brukar vi ändå hitta någonstans där båda får plats.
Det händer att du vill ha mer utrymme än jag först har lämnat. Då får jag flytta på mig. Jag behöver inte få ligga precis var jag vill för att få vara med dig. Det går att komma nära utan att lägga hela kroppen där du hade tänkt ha dina ben. Om du hjälper mig att förstå var jag kan ligga slipper vi båda hålla på och försöka lösa samma sak om och om igen.
Och ibland vill jag själv ha en annan plats. Jag reser mig, går ned från sängen och lägger mig i min egen bädd. Du kan titta efter mig utan att jag behöver komma tillbaka för det. Här kan jag sträcka ut mig på mitt sätt, och jag hör fortfarande dina rörelser. Det är ganska trevligt att kunna välja var jag vill vila, även när jag alldeles nyss tyckte att platsen bredvid dig var den bästa.
Du behöver inte locka tillbaka mig då. Vi har inte blivit osams om sängen. Jag ligger bara någon annanstans. Det kan vara samma sak för dig när du vill vända dig åt andra hållet eller dra undan armen en stund. Vi behöver få ändra oss lite utan att närheten försvinner. Jag kan vara nöjd i min bädd och ändå gärna komma fram till dig när du vaknar och säger mitt namn igen.
Det är nog lätt att se mig där jag breder ut mig och tänka att jag tycker att allting är mitt. Jag kan förstå hur det ser ut när du har hamnat långt ute vid kanten. Men när jag har flyttat på mig och du äntligen kan lägga dig bekvämt är jag fortfarande lika glad att få vara där. Jag behöver inte vinna över dig för att kunna somna. Jag behöver bara hitta en plats som fungerar.
På morgonen är det du som börjar röra dig först ibland. Jag öppnar ögonen men ligger kvar en liten stund. Du säger något med din nyvakna röst, och jag lyfter huvudet mot dig. Nu har vi annat att göra än att fundera på kuddar och täckeskanter. När du sätter ned fötterna på golvet vill jag följa med. Sängen kan faktiskt få stå tom medan vi går ut och börjar dagen tillsammans.
Fast när du sedan går tillbaka för att bädda kan jag gärna följa efter och titta. Det är samma stora yta igen, samma kuddar som hamnar på sina platser. Du slätar till och betraktar resultatet. Jag står bredvid och väntar tills du är färdig. Kanske har du tänkt vila en stund senare. I så fall kan vi väl komma ihåg att lämna plats för varandra redan från början den här gången.
-
Fåglarna på tv:n
Du satte på fåglarna på tv:n. Jag ville bara se vart de tog vägen.
Jag ligger på mattan när det börjar röra sig borta på tv:n. Först lyfter jag bara öronen. Sedan hörs ett läte som får mig att sätta mig upp. Där står en fågel, större än någon av dem som brukar landa utanför fönstret. Den vrider på huvudet och går ett par steg över gräset. Jag tittar på dig. Du sitter kvar med benen utsträckta och verkar inte tycka att vi har fått något särskilt märkvärdigt besök.
Jag reser mig och går närmare, men stannar på mattan framför möbeln. Fågeln finns kvar. När jag flyttar huvudet åt sidan händer det ingenting med den, så jag sätter mig och väntar. Du tittar också dit, fast du verkar ha betydligt lättare att sitta bekvämt under tiden. Jag ser från dig till rutan igen. Om vi båda har upptäckt samma sak vore det kanske bra att börja prata om vad vi tänker göra åt den.
Då breder fågeln ut vingarna. Jag drar huvudet bakåt och hinner ge ifrån mig ett kort ljud innan den lyfter. Nu försvinner den åt sidan, alldeles för fort för att jag ska kunna följa med blicken hela vägen. Jag blir stående och tittar mot kanten där den försvann. Där finns bara väggen och något som har hängt där så länge jag kan minnas. Jag flyttar en tass framåt, men du säger mitt namn och visar tillbaka mot mattan.
Jag vänder mig mot dig. Du har fått ett litet leende i ansiktet, och när jag lägger huvudet på sned kommer ett skratt också. Jag stannar där jag är. Det verkar finnas något med den här fågeln som du har hunnit förstå före mig. Du säger något och gör plats vid dina fötter. Jag kommer ett par steg närmare, men håller fortfarande ena örat vänt mot ljudet. Om den kommer tillbaka vill jag gärna märka det i tid.
Du tar upp fjärrkontrollen från soffan och trycker med tummen. Ljudet blir svagare. Fågeln kommer tillbaka på rutan, men nu är det lättare att stå kvar och titta utan att behöva räta på hela kroppen varje gång den låter. Du ser på mig och sedan på tv:n. Jag sätter mig vid din fot. Härifrån går det att hålla reda på er båda, och jag har inte lika bråttom fram längre.
När du vänder dig mot mig väntar du tills jag också ser på dig. Du brukar vilja ha min uppmärksamhet när vi ska göra något, men den här gången kommer ingen ny uppgift. Du låter handen vila mot min nacke en liten stund och sedan går den tillbaka till ditt knä. Jag blir kvar hos dig. Det är ganska skönt att få komma fram med sin undran utan att genast behöva göra någonting av den.
Det är ett märkligt sätt att ha fåglar hemma på. Du har inte öppnat någon dörr, och ändå går det nu flera över samma gröna fläck. En försvinner och en annan kommer fram, fast ingen av dem verkar intresserad av att se vilka som bor här. Jag följer en som rör sig långsamt. När den stannar gör jag det också, med huvudet stilla och nosen riktad åt samma håll. Du lägger ifrån dig fjärrkontrollen igen och lutar dig tillbaka.
Jag vet inte vad du väntar på när du sitter så här. Själv väntar jag mest på nästa rörelse. Det kan gå en ganska lång stund då fågeln bara står och vänder på huvudet. Då hinner jag titta på dig också. Du är fortfarande upptagen av rutan. Jag har sett dig somna framför den vid andra tillfällen, men tydligen har de här fåglarna något som du gärna vill vara vaken för. Jag tänker stanna och se om jag kan upptäcka det.
Efter en stund gör du plats på filten bredvid dig i soffan. Du klappar på den och jag kliver upp, vänder mig om och lägger frambenen till rätta. Härifrån kan jag fortfarande se fågeln. Jag behöver bara lyfta huvudet lite när någonting händer på rutan. Du flyttar armen så att jag får bättre plats och sedan sitter vi nära en stund. Det är ganska trevligt att få följa samma märkliga besök från varsin del av filten.
Plötsligt blir bilden stilla. Fågeln har ena benet lyft och tänker tydligen behålla det där. Jag höjer huvudet. Den rör inte på sig, hur länge jag än väntar. Du reser dig och går ut i köket med fjärrkontrollen kvar på soffan. Jag blir liggande ett ögonblick till och ser på fågeln. Sedan vänder jag huvudet mot dörren där du försvann. Du är åtminstone någon som brukar komma tillbaka när det börjar skramla där inne.
Jag följer med till köksdörren och står där medan du fyller ditt glas. När du vänder dig om får jag en hand över huvudet. Jag kommer nära och stannar medan du stryker mig, sedan går vi tillbaka till vardagsrummet tillsammans. Fågeln står fortfarande på samma ben. Det borde vara ganska tröttsamt vid det här laget, men du sätter dig utan att se det minsta bekymrad ut och får den att börja gå igen.
Nu hörs ett annat fågelläte, från fönstret bakom oss. Jag vänder huvudet dit. Det kommer en gång till, och jag reser mig för att titta genom den nedre delen av glaset. En liten fågel sitter ute i trädet. När jag flyttar mig för att se bättre hoppar den vidare till en annan gren. Du följer min blick och sitter kvar medan jag tittar färdigt. Det blev mycket att hålla reda på i ett rum där jag nyss hade tänkt ligga och vila.
Till sist kommer jag tillbaka till mattan och lägger mig närmare dig än förut. Du tittar på tv:n igen. Jag lägger hakan ned men behåller öronen åt olika håll en stund. Den stora fågeln kan du få följa ett tag till. Jag vet var du sitter om något nytt händer, och jag har redan visat dig att det finns fåglar åt fler håll än det du verkar ha bestämt dig för att titta åt. Om du reser dig igen följer jag nog med. Det var ganska trevligt att få sällskap i köket också.
-
Vännen som flyttade
Jag väntar vid grinden. Du brukar ju vara här.
Jag går fram till grinden när jag hör stegen på andra sidan häcken. Först långsamt, sedan med lite mer fart när gruset knastrar alldeles nära. Jag ställer mig vid springan och lyfter nosen. Nu ska du väl ändå komma. Men stegen fortsätter förbi och doften som når fram hör till någon annan. Jag blir stående tills det har blivit tyst igen. Sedan vänder jag mig mot min människa, som har sett mig från trappan.
Hon säger att det inte var du. Det märkte jag också. Ändå går jag ett litet varv längs staketet och tittar åt det håll där du brukade dyka upp. Du kom sällan försiktigt. Det började med ljudet av två människor som hälsade på varandra. Sedan såg jag ditt huvud, öronen och kroppen som redan hade fått så bråttom att komma genom öppningen. Jag stod på den här sidan och flyttade tassarna innan grinden ens hade hunnit öppnas.
När du väl kommit in behövde vi inte alltid börja springa direkt. Först skulle du undersöka sådant som jag redan hade kontrollerat. Samma kruka, samma hörn vid förrådet och samma gräs som låg kvar sedan förra gången. Jag följde efter, ganska otålig ibland. Du hade säkert dina skäl, men jag tyckte ofta att vi kunde ha gått igenom den delen lite fortare. Nu är det märkligt tyst vid just den krukan.
Min människa har sagt att du har flyttat. Hon sa det en gång till när jag stod kvar vid grinden efter ett annat par steg. Jag vet inte hur långt det är till det där flyttat. Jag vet att din lukt inte kommer med vinden här på samma sätt och att människan som brukade öppna åt dig inte längre stannar utanför. Det är sådant jag har att försöka förstå. Grinden finns kvar, men det som brukade börja där har förändrats.
Jag går tillbaka till trappan och ställer mig vid hennes knä. Hon lägger handen på min sida och jag blir kvar medan hon stryker mig. Ibland säger hon ditt namn. Då lyfter jag huvudet och tittar bort mot öppningen igen. Den här gången kommer ingen. Hon flyttar handen till mitt bröst och jag vänder mig tillbaka. Jag vill gärna höra namnet, fast jag verkar hinna hoppas på mer än det som faktiskt händer när hon säger det.
Du var inte alltid någon enkel vän att ha med sig i leken. När jag tog sats åt ena hållet kunde du bli stående och titta på något helt annat. Jag hann göra en ordentlig sväng innan jag upptäckte att jag sprang alldeles själv. Då fick jag komma tillbaka och försöka få igång dig igen. Ibland räckte det att jag sänkte framdelen och väntade. Ibland behövde du tydligen bli färdig med ett grässtrå först. Jag saknar till och med det där grässtrået nu.
När det var dags för dig att gå hem brukade vi båda komma fram till grinden. Du fick ditt koppel på dig, och jag blev kvar en bit innanför medan människorna öppnade. Ibland vände du tillbaka med nosen i springan innan du följde med. Då fick vi titta på varandra en sista gång, fast vi nyss hade haft en hel trädgård att vara tillsammans i. Sedan stod jag kvar tills ni hade kommit förbi häcken. Jag brukade kunna gå därifrån ganska snart. Det hade ju alltid kommit en nästa gång.
Min människa reser sig och hämtar kopplet. Jag kommer genast till dörren. Det finns fortfarande sådant jag gärna följer med på, och hon väntar medan jag får nosen förbi hennes hand så att hon kommer åt spännet. När vi går genom grinden stannar jag till utanför. Här brukade du stå innan vi släppte in dig. Jag nosar längs marken en stund. Sedan hör jag stegen bredvid och följer med bort mot gången.
Vi går den vanliga vägen. Vid buskarna där du brukade vilja stanna får jag plötsligt bråttom att komma fram. Jag undersöker marken noga, men det är andra som har varit där. Min människa blir stående utan att dra mig vidare. När jag är färdig lyfter jag huvudet och möter hennes blick. Jag går närmare och får handen över skuldran. Sedan fortsätter vi, med en liten sväng åt gräskanten som hon verkar ha förstått att jag gärna ville ta.
Längre bort hittar jag något som gör hela promenaden intressant igen. Jag följer doften en kort bit, byter riktning och måste tillbaka till samma fläck för att kontrollera en gång till. Hon skrattar åt hur noga det blir. Jag vänder mig mot rösten och får lust att skynda fram till henne. En stund är jag upptagen av det som finns här. Det hade du säkert också velat undersöka, om du hade gått bredvid mig.
När vi kommer hem ser jag grinden från andra hållet. Jag går igenom och väntar medan hon stänger. Det är ganska skönt att få gå in på sin egen plats efter allt som luktade ute. Jag dricker och tar sedan ett varv genom trädgården. Vid krukan stannar jag längre än jag behöver. Du brukade ju stå här. Jag nosar längs kanten och går vidare till skuggan under stolen, där det finns plats att lägga sig.
Hon sitter på trappan igen och jag kan höra henne flytta fötterna ibland. Jag ligger med huvudet högt en stund. Om grinden skulle öppnas märker jag det härifrån också. Sedan blir nacken trött och jag lägger ned hakan. Det går fortfarande att ha en ganska skön eftermiddag på den här platsen. Hon är nära, luften rör sig genom pälsen och jag har varit ute och undersökt sådant som behövde undersökas.
Jag vet inte när jag får se dig igen. Det är inte något jag kan räkna ut genom att gå ännu ett varv längs staketet. Men när stegen kommer utanför kommer jag säkert lyfta huvudet ett tag till. Jag kan tycka om min promenad, vila i skuggan och ändå hoppas att just du ska stå där när jag tittar. Om det händer vill jag hinna fram till grinden innan den öppnas. Du brukar ha ganska bråttom när du väl har kommit hela vägen hit.
-
Vi kan titta på avstånd
Vi kan titta på avstånd. Den lilla behöver inte hälsa på mig.
Jag ser den lilla hunden längre bort på gången och lyfter huvudet från gräset. Där går någon som jag inte känner. Den följer sin människa med korta steg och stannar till vid kanten innan de fortsätter åt vårt håll. Jag står kvar och tittar. Du har ännu inte sett vad som fångat min uppmärksamhet. Först när mitt huvud följer rörelsen vänder du blicken dit och låter dina egna steg bli långsammare.
Vi har gått här många gånger. Jag vet var gången svänger och var det brukar finnas något att nosa på under buskarna. Nu får allting annat vänta. Jag vill veta vem som kommer. Den lilla lyfter nosen en kort stund, men vänder sedan tillbaka till marken. Jag tar ett steg ut från kanten. Du stannar bredvid mig och visar tillbaka mot gräset. Jag följer med, fortfarande med huvudet vänt åt samma håll.
Där får vi plats att stå utan att vara mitt i vägen. Du håller kopplet i handen och jag försöker se förbi dina ben. Jag har inte tänkt göra något märkvärdigt. Bara gå fram, nosa lite och ta reda på vem den andra är. Så brukar jag vilja börja. Men du står kvar med kroppen vänd en aning från gången. När jag flyttar vikten framåt igen märker jag att vi fortfarande ska stanna här.
Först blir jag ganska besviken. Vi såg ju varandra. Den lilla är kvar där borta, och det finns gott om tid att hinna fram. Jag tittar upp på dig och sedan tillbaka. Om jag står still en stund kanske du ändrar dig. Jag trampar om med tassarna och låter svansen röra sig. Du säger mitt namn och möter min blick, men handen visar samma plats som förut. Jag är tydligen välkommen att stå nära dig medan de andra kommer förbi.
Jag är van vid att du också blir nyfiken när jag hittar något. Ibland följer du med fram och väntar medan jag undersöker. Då känner jag hur kopplet följer min rörelse och hur dina skor kommer efter. Nu blir du kvar. Jag försöker fånga din blick en gång till. Du ser på mig ordentligt och säger något lågt. Sedan tittar du mot den andra människan. Ni gör en liten hälsning till varandra utan att börja gå närmare.
Den lilla stannar vid sin människas ben. Jag kan se huvudet när den tittar fram igen. Det är inte mycket till hälsning från det här hållet, men jag vet åtminstone att den har sett mig. Du låter mig titta medan du håller oss kvar vid sidan. När jag slutar luta mig framåt blir kopplet lösare mellan oss. Jag står fortfarande beredd, fast jag inte längre behöver vara på väg någonstans med hela kroppen.
Efter en stund sätter du dig på huk och jag vänder mig mot handen som kommer ned. Du har inget gömt i den. Jag nosar på fingrarna och känner sådant som hör till oss. När du stryker mig över bröstet står jag nära en stund, men jag vrider öronen mot stegen på gången. Jag har inte glömt vem som är på väg. Det hjälper ändå att få vara hos dig medan jag väntar på något som inte riktigt blir som jag tänkte.
Nu kommer de närmare. Jag rätar på mig och du reser dig bredvid. Den lilla går på andra sidan sin människa, och det finns utrymme kvar mellan dem och oss. Jag följer rörelsen med blicken. Några steg till, sedan skulle vi kunna vara framme vid varandra. Men den andra människan fortsätter gå. Du står kvar och jag blir kvar med dig. Jag hinner känna lite mer av lukten när de passerar, utan att någon nos behöver komma ända fram till min.
Jag vänder mig efter dem. Den lilla tittar också bakåt en kort stund innan den följer sina egna steg igen. Nu har mötet visst redan varit. Vi såg varandra, väntade på varsitt håll och fortsatte sedan åt olika håll. Jag hade gärna gjort mer av det. Jag vet inte vad den lilla hade gjort om jag kommit fram. Kanske hade den nosat tillbaka, kanske hade den vänt bort huvudet igen. Härifrån ser jag bara hur den följer sin människa och sedan stannar vid något nytt längre bort. Det verkar finnas annat på deras promenad också. De fortsätter gå medan vi fortfarande står här och tittar efter dem. Du låter mig stå kvar och titta tills jag själv vänder huvudet mot dig. Då säger du något vänligt och börjar gå, och den här gången följer jag med utan att dröja.
Vid busken längre fram stannar jag. Här finns en lukt som jag lämnade alldeles för hastigt tidigare, när den lilla kom i sikte. Du väntar medan jag undersöker den färdigt. Det är skönt att inte behöva skynda sig genom allt bara för att ett möte blev kortare än jag önskade. När jag lyfter huvudet är du där med handen vid sidan. Jag går nära en liten bit och låter nosen nudda dina fingrar innan nästa grässtrå fångar mig.
Jag tycker om många av hundarna vi möter. Några känner jag på långt håll, och då blir jag glad redan innan vi har kommit fram. Andra luktar spännande för att de är nya. Det är lätt att vilja hälsa på allihop när det är jag som vill fram. Jag märker inte alltid lika fort när den andra hellre går vidare. Därför får du ibland vara den som stannar oss, också när jag själv tycker att promenaden borde ta en annan riktning.
Du kan säga nej till själva mötet och ändå vilja ha mig nära. Det börjar jag känna igen i hur du står kvar, väntar och sedan går vidare tillsammans med mig. Jag får titta en stund, bli lite besviken och hitta något annat längs vägen. Den lilla har sin människa att följa. Jag har dig, med handen kvar i andra änden av kopplet. Vid nästa sväng tittar jag upp. Du ser mig och svänger med mig, och nu är det vår egen väg som känns mest intressant igen.
-
Hund i halsband utanför boulebanan
Ni har tagit med bollar. Jag försöker bara förstå min uppgift.
Det skramlar i väskan när du lyfter den från golvet. Jag kommer ut i hallen för att undersöka vad vi ska göra. Du har redan mina saker i handen, så jag ställer mig nära och väntar medan halsbandet knäpps. Sedan tittar jag på väskan igen. Min boll brukar inte låta så där. Den låter mest när jag trycker på den, och då brukar du be mig att vänta tills vi har kommit ut.
Vi går till parken. Jag stannar vid ett träd och hinner läsa en stund innan vi fortsätter mot gruset. Där står en annan människa som du blir glad av att se. Jag hälsar också, med nosen mot den framsträckta handen. Sedan öppnar hon sin väska. Fler runda saker. Jag tittar från den ena väskan till den andra. Ni har alltså båda tänkt på bollar, men ingen av er har sagt ett ord till mig om det.
Den första blanka kulan rullar över gruset. Jag tar ett snabbt steg framåt och känner kopplet innan jag hinner längre. Du stannar med mig och visar åt sidan. Jag följer dig till gräset bakom träkanten. Där kan jag fortfarande se allt som händer. Du håller kopplet i handen och jag står bredvid ditt ben, medan kulan rullar färdigt utan min hjälp. Ingen springer efter den. Det här behöver jag titta närmare på.
Nu böjer sig den andra människan fram och kastar en till. Den landar med en liten duns. Båda tittar mycket noga på platsen där den stannar. Jag tittar också. Det ligger flera där nu, men ingen verkar särskilt angelägen om att få tillbaka dem. Du säger något och skrattar. Hon skakar på huvudet och svarar. Jag känner igen när ni har roligt tillsammans, även om själva leken hittills verkar sakna den del som jag brukar uppskatta mest.
Jag sätter mig. Det blir lättare att hålla reda på allt då. Dina skor står stilla intill mig och kopplet hänger löst mellan oss. Ibland hör jag ett litet metalliskt klick när kulorna möts. Då lyfter jag huvudet, beredd på att något mer ska hända. Men ni fortsätter titta mot samma fläck. Hemma hade jag åtminstone rullat iväg en av dem igen. Man får ju hålla igång leken om man vill att den ska räcka.
Efter en stund börjar det lukta mer intressant från gräskanten. Jag vänder mig bort och nosar bland stråna. Du flyttar handen så att jag får plats att undersöka marken utan att vi går närmare banan. Det är skönt att få göra något som jag begriper. Jag behöver inte hålla uppsikt över varenda kula. Rösterna finns kvar ovanför mig, och när någon skrattar tittar jag upp en kort stund innan jag fortsätter där jag var.
Plötsligt hör jag mitt namn. Jag kommer genast fram till ditt knä. Du har satt dig på huk och håller fram min egen boll, den mjuka som faktiskt går att bära. Den har legat i ytterfacket hela tiden. Jag tar den försiktigt ur handen och känner efter med tänderna. Där var den. Nu har jag åtminstone något att hålla reda på, och du får ägna dig åt de märkliga sakerna på gruset utan att jag behöver undra om ni har glömt mig.
Med bollen i munnen ställer jag mig tätt intill dig. Du har rest dig igen och den andra människan är upptagen med att räkna eller peka. Jag kan vänta en stund. Det går bättre när jag vet att du har tänkt på mig också. Ibland lägger du ned handen mot min nacke medan du fortsätter prata. Jag trycker mig lite närmare och står kvar. Sedan flyttar jag mig tillbaka till gräset och lägger bollen mellan framtassarna.
Du ser på mig när jag lägger mig ned. Jag möter blicken och släpper den igen. Vi behöver inte gå ännu. Jag har min boll här, du är nära och det finns en skuggig plats som räcker till hela mig. Jag hör människor längre bort i parken, men de kommer inte fram till oss. Någonstans skramlar en annan väska. Jag lyfter ena örat. Det verkar finnas fler som bär omkring på den här sortens bollar utan att låta någon hämta dem.
När ni till sist samlar ihop kulorna reser jag mig. Nu känner jag igen ordningen. Saker läggs i väskor, du ser efter att inget ligger kvar och vi säger hej då. Jag bär min boll en bit längs gången. Den andra människan vinkar och jag vänder huvudet, bara för att kontrollera om hon kanske vill följa med. Men hon går åt ett annat håll. Du och jag fortsätter mot den lugna delen av parken.
Här stannar du och sträcker fram handen. Jag lägger bollen i den, först lite motvilligt, sedan ordentligt när jag ser att du väntar. Du rullar den en kort bit över gräset inom kopplets räckvidd. Jag går efter, får tag i den och vänder genast tillbaka. Där. Nu gjorde du rätt. Du skrattar när jag trycker bollen mot handen igen, och jag får lust att göra om hela saken innan du hunnit ändra dig.
Vi håller på en liten stund. Jag hinner både bära, lämna och komma tillbaka, och du tittar på mig när jag gör det. Det var nog den blicken jag väntade på borta vid banan. Att få vara den du har roligt med också. Jag kan följa med och vänta medan du träffar någon annan. Men jag tycker särskilt mycket om när du sedan vänder dig mot mig och visar att nu finns det en stund som vi förstår på samma sätt.
På vägen hem stoppar du bollen i fickan. Jag nosar mot tyget och följer sedan dina steg. Det skramlar fortfarande i väskan, fast ljudet känns mindre viktigt nu. Jag har fått min tur. Hemma dricker jag och lägger mig där jag kan se hallen. Du ställer undan väskan och bollen hamnar på sin vanliga plats. Om du tar fram de blanka kulorna igen kan jag följa med. Du vet vilket ytterfack som behöver vara packat.
-
Hunden går runt vattenspridaren
Jag går gärna med dig. Bara inte genom vattenspridaren.
Du går ut i trädgården och jag följer med. Det brukar vara så. Jag hör dörren, kommer genom hallen och hinner ut innan du har bestämt åt vilket håll du ska gå. Den här gången har du slangen i handen. Jag känner igen den gröna krumeluren som ligger hoprullad vid väggen, men något är annorlunda. Mitt ute på gräset står en liten sak och skickar vatten fram och tillbaka. Precis över den väg jag hade tänkt ta.
Först står jag kvar och tittar. Vattnet far bort mot rabatten. Jag flyttar fram en tass. Då kommer det tillbaka igen, som om det hade glömt något vid mina öron. Jag backar undan och väntar tills det har gått förbi. Du är redan på andra sidan och ropar mitt namn. Jag hör dig alldeles utmärkt. Det är inte hörseln som är problemet. Det är den blöta vägen mellan oss, som du tydligen inte har några invändningar mot.
Du visar med handen var jag kan komma. Jag tittar dit, sedan på dig. Det är säkert en utmärkt väg för någon som har bestämt sig för att bli duschad. Själv hade jag tänkt mig en eftermiddag i trädgården med torra öron och möjlighet att undersöka vad som har hänt sedan sist. Du får gärna vattna. Jag har inga planer på att hindra dig. Jag skulle bara vilja komma fram utan att behöva delta i hela bevattningen.
Det finns en annan väg. Längs kanten står stolarna med en smal remsa gräs bakom. Jag går dit och sträcker fram nosen mellan två stolsben. Du har inte sett mig ännu. Du tittar fortfarande mot platsen där jag nyss stod, och jag får lust att skynda mig runt för att visa att jag inte har försvunnit. Men slangen ligger tvärs över gången. Jag stannar och tittar på den. Ett steg över, sedan är jag vidare.
Nu upptäcker du mig och skrattar till. Jag kommer fram från ett annat håll än du väntade dig och sätter mig bredvid dina skor. Här var jag. Det tog en liten stund, men jag hittade dig. Du lägger handen mot min sida utan att göra något stort av saken. Det är skönt. Jag behöver inte stå mitt i vattnet för att få vara med dig. Min plats kan vara här, där vi båda får utrymme att göra det vi håller på med.
Du flyttar några krukor och jag följer dina steg på lagom avstånd. Det luktar fuktig jord när du lyfter dem. Under en av dem finns en mörk fläck som måste undersökas innan den nya krukan ställs dit. Jag hinner fram med nosen och du väntar ett ögonblick. Sedan går jag åt sidan. Det blir en ganska bra ordning på arbetet när vi hjälps åt på det viset. Du flyttar sakerna och jag kontrollerar platsen där de har stått.
Min boll ligger kvar längre bort. Jag ser den mellan grässtråna, men närmar mig från sidan för att slippa den vandrande vattenbågen. En baktass hamnar i en blöt fläck. Jag lyfter den och ställer ned den igen, förvånad över att marken har hunnit ändra sig. Då kommer några droppar på ryggen också. Jag ruskar till och tar de sista stegen fram till bollen. Du får en snabb blick över axeln. Jag har klarat det här nu, men det behöver inte bli blötare.
Med bollen i munnen är jag mindre angelägen om att skynda mig tillbaka. Det händer så mycket när man stannar till. En stol har hamnat på en ny plats. Skuggan når längre över gången än förut. Du böjer dig efter något jag inte kan se, och när du reser dig kommer du åt vattenstrålen med ena armen. Du rycker till. Jag stannar med bollen mellan tänderna och tittar på dig. Det var ungefär det jag försökte undvika tidigare, om du minns.
Sedan går du bort till kranen och tystnaden kommer ganska plötsligt. Den lilla saken på gräset slutar röra sig. Några droppar faller fortfarande, men ingenting sveper över min väg. Jag står kvar en stund. Den var ju igång alldeles nyss. Först när du kommer tillbaka går jag fram och nosar på den, från sidan och med huvudet lite på sned. Den luktar vatten och gräs. Bollen får vänta på marken medan jag undersöker det som nyss upptog så mycket av trädgården.
Du plockar upp bollen och väntar tills jag tittar på dig. Jag känner igen den där lilla rörelsen i handen innan du rullar iväg den. Nu finns det plats att springa. Jag tar några snabba steg, får fatt i den och kommer tillbaka med en sväng runt dina ben. Det här är min del av eftermiddagen. Du har varit upptagen med ditt, jag har fått gå bredvid och titta, och nu gör vi någonting tillsammans som jag inte behöver fundera lika mycket på.
Efter några gånger behåller jag bollen och lägger mig i skuggan. Du sätter dig en bit ifrån mig. Jag hör hur stolen skrapar mot gången och flyttar öronen åt ditt håll. Sedan lägger jag ned hakan. Vi är nära varandra utan att behöva göra samma sak hela tiden. Du kan sitta där med dina blöta byxben och jag kan ligga här med min boll. När du rör handen över gräset lyfter jag huvudet, men du ska bara ta bort ett löv från din sko.
Jag tycker om att följa med dig, också när jag inte vet riktigt vad vi ska göra. Ibland går jag rakt fram och ibland behöver jag titta en stund innan jag fortsätter. Den här gången hittade jag vägen bakom stolarna. Du fick syn på mig, flyttade lite på foten och gjorde plats vid din sida. Nu ligger slangen stilla och dörren står öppen. När du går in kommer jag efter. Bollen tar jag med mig. Den har varit ute på tillräckligt många äventyr för i dag.