• En hund drar i en kampleksak som hålls av en person på en vardagsrumsmatta.
    Citat och kloka ord

    Dragkamp på vardagsrumsgolvet

    Den ena änden är min. Den andra blir roligare när du håller i den.

    Jag kommer med leksaken när du precis har satt dig. Den ena änden hänger ur munnen och den andra slår mot mitt framben. Du ser upp, och jag ställer mig nära nog för att kanten ska hamna mot ditt knä. Här är den. Den har legat alldeles för sig själv på golvet en stund och behöver tydligen oss båda för att bli riktigt användbar.

    Du tar tag, men jag släpper inte. Nu börjar det. Jag flyttar tassarna lite bredare och känner hur du svarar i andra änden. Det är ett särskilt slags roligt när du håller emot lagom mycket. Jag ser handen, ser ansiktet bakom den och lägger vikten bakåt. Du sitter kvar på mattan nu. Stolen blev visst inte platsen där du skulle tillbringa den här stunden.

    Jag får ljud i halsen när vi håller på. Du känner igen leken och låter rösten bli glad. Mina öron följer med när du säger något, fast munnen fortfarande är upptagen. Jag har inte så mycket att svara med just då. Men när du gör en paus står jag alldeles beredd framför dig, med blicken kvar vid handen. Ska vi en gång till? Det verkar finnas mycket kvar i den här lilla tygsaken.

    Ibland släpper du, och då får jag hela leksaken. Jag gör ett litet varv med den, ganska nöjd med hur det gick. Du följer mig med blicken. Sedan står jag hos dig igen och trycker fram änden som du nyss hade. Du skrattar åt att jag kommer tillbaka så fort. Men det var ju inte bara leksaken jag ville ha. Den kunde jag redan bära runt på utan hjälp. Jag ville att du skulle hålla i den med mig.

    Det är skillnad på att du sträcker fram handen och på att du kommer efter mig för att ta något. Här kan jag komma tillbaka och börja om. Du sitter kvar, och när jag tvekar väntar du tills jag lägger tyget mot din hand igen. Jag behöver inte springa undan för att få behålla det roliga. Jag kan gå hela vägen fram till dig med det jag tycker mest om.

    Efter några omgångar lägger du händerna i knät. Jag står kvar med leksaken och hoppas att det bara var en mycket kort paus. Du har andra planer. Jag petar lite med änden mot ditt ben, men du börjar inte dra igen. Då sätter jag mig bredvid. Det är snopet när något tar slut medan jag fortfarande har mer att ge. Samtidigt är du kvar där, och det hjälper att få vara nära utan att allt genast ska plockas undan.

    Du stryker handen längs min sida när jag lägger mig. Leksaken får ligga mellan framtassarna. Jag kan känna den där medan du lutar dig tillbaka mot soffan. Jag kanske provar igen om en stund, när du ser mindre färdig ut. Just nu har jag ändå en ganska bra plats. Du räcker ner handen till mig när jag lyfter nosen, och jag får välja om jag vill ligga kvar eller komma närmare.

    Det går att bli glad med hela kroppen för något så litet. Du satte dig snett på mattan och fick håret i ansiktet. Jag hade leksaken. Du hade din ände. Vi behövde inte få det att se ordentligt ut. Jag fick se dig skratta och känna hur du var med mig i det vi gjorde. Det märks när din uppmärksamhet stannar här hela vägen.

    När du reser dig följer jag efter med leksaken igen. Nu hamnar den visst vid din fot i köket. Du tittar ner och skakar lite på huvudet med det där leendet kvar. Jag vet. Du hade sagt att vi var färdiga. Jag ville bara lägga den där du kan se den, ifall du skulle komma på något annat. Den ena änden är fortfarande ledig.

  • En hund i koppel står vid en mossig stubbe i en skog med fläckar av snö.
    Citat och kloka ord

    Hunden i koppel vid stubben

    Du såg en gammal stubbe. Jag var inte färdig med den än.

    Du går förbi stubben nästan varje gång. I dag hinner du några steg innan du märker att jag har stannat. Kopplet sträcks och du vänder dig om. Jag står med nosen tätt mot kanten där snön har sjunkit undan. Det finns en liten öppning under en rot, en bit mossa och något som måste undersökas från andra hållet också. Du tittar på stubben och sedan på mig. Jag fortsätter där jag var.

    Nyss gick vi i samma takt. Jag följde med förbi staketet och människan som bar en påse. Men här tog det stopp för min del. Du säger mitt namn, och ena örat vänder sig mot dig. Jag hörde. Jag behöver bara en stund till med det här innan vi går. När du tar ett steg tillbaka blir kopplet mjukt igen. Då når jag ner till marken och kan nosa vidare.

    Du står och trampar lite medan jag arbetar mig runt kanten. Det knarrar under din sko. Jag lyfter huvudet och ser att du har dragit upp jackan ända mot hakan. Vi har visst olika uppfattning om hur lämpligt det är att stå stilla här. För mig blev det just den mest intressanta platsen på hela vägen. För dig ser det ut att vara en gammal stubbe som står ganska illa till för vinden.

    Jag provar andra sidan. Du följer ett litet steg, och nu ligger kopplet i en båge mellan oss. Jag behöver inte använda hela längden, bara få nå fram med nosen. Du stoppar ena handen i fickan. Den brukar ibland komma tillbaka med något gott, men den här gången stannar den där. Det gör ingenting. Jag hade ändå inte tänkt äta upp stubben, även om du säkert skulle tycka att det var skönt om undersökningen tog slut någon gång.

    När jag ser upp möter du mig med blicken. Du har slutat titta längs vägen och står vänd åt mitt håll. Jag kommer fram och nosar på vanten. Du kliar mig kort vid kinden, och sedan får jag gå tillbaka till kanten där jag började. Det var fint att det gick att komma till dig utan att allting här genast försvann. Jag kan dela min uppmärksamhet med dig lättare när varje blick inte blir slutet på det jag höll på med.

    Ibland har du bråttom. Då går dina steg fortare och du frågar om vi ska komma nu. Jag får lämna sådant som jag gärna hade stannat vid, och vi fortsätter tillsammans. Jag behöver inte få bestämma hela promenaden. Men jag vill gärna att några av stoppen får vara mina. Det finns mycket i din dag som jag följer med i utan att ha valt det. Här ute har jag också saker att bli upptagen av.

    I dag väntar du tills jag tar bort nosen av mig själv. Jag står kvar en kort stund, skakar lite på huvudet och vänder sedan mot vägen. Du hinner se det innan du börjar gå. När du säger mitt namn är jag redan på väg mot ditt ben. Vi hittar takten igen, och jag går nära medan du drar ner vanten ordentligt över handleden. Den här gången behövde du inte fråga flera gånger för att få med mig.

    Vid nästa sväng kommer ett löv farande över snön. Jag tar två snabba steg efter det och ser på dig när det fastnar mot en gren. Du skrattar. Stubben har jag lämnat bakom mig nu. Jag behöver inte stå vid varje sak lika länge, och en del kan få blåsa vidare utan mig. Men det kändes bra att den där första platsen fick bli färdig innan nästa började locka. Nu har jag gott om lust att fortsätta.

    När vi är på väg hem går vi förbi på andra sidan vägen. Du saktar in lite som om du undrar om vi måste dit igen. Jag tittar åt stubben men följer med dig. Just nu är jag nöjd. Du fick vänta med kalla fingrar en stund, och jag fick vara ordentligt upptagen av något som du knappt kunde se. Sedan gick vi vidare tillsammans. Jag tycker om när en promenad får rymma oss båda.

  • En hund står på en hallmatta medan en person torkar en framtass med en handduk.
    Citat och kloka ord

    Hunden får tassarna torkade i hallen

    Du kunde ha torkat fortare. Du valde att låta mig vara med.

    Vi kommer in med grus under skorna och blöta tassar. Jag har hittat en pöl som var större än den såg ut, och du har visst lyckats följa med genom en del av den. Nu stänger du dörren med höften medan jag tittar mot köket. Där inne finns min skål. Men först kommer handduken fram, och jag stannar mitt i steget. Den här delen av promenaden hade jag glömt.

    Du böjer dig ner och jag flyttar ena framtassen. Jag tycker om när handen kommer mot bröstet, men handduken gör något annat. Den döljer handen och kommer nära benen innan jag riktigt har hunnit se. Du får tag om min tass och jag drar den till mig. Då släpper du. Jag står med nosen mot din ärm, osäker på om vi ska försöka igen eller om jag har gjort något som blev fel.

    Du sätter dig på hallmattan. Det är en ovanlig plats för dig. Jackan har du fortfarande på och ena skon står kvar på foten. Jag nosar på knät och sedan på tyget i din hand. Det luktar tvätt och lite av mig sedan förut. Du håller det stilla medan jag undersöker kanten. När jag lyfter blicken är du nära nog att nå utan att jag behöver sträcka mig. Nu ser jag både handen och handduken.

    Jag lägger vikten över de andra benen när du försiktigt tar om tassen igen. Det vinglar till. Du lägger ner den direkt, och jag får ordning på mig. Det var skönt att du märkte det. Ibland vill jag stå nära dig och ändå flytta undan en del av kroppen. Då behöver jag få göra båda sakerna. Du låter mig hitta balansen innan du torkar bort det som följde med hem mellan trampdynorna.

    När den första tassen är färdig tittar jag mot köket. Du skrattar lite, för det finns tydligen fler. Jag hade hoppats att vi kunde räkna den där första som hela mig. I stället tar du en annan kant av handduken och väntar tills jag står ordentligt. Den här gången känner jag hur du börjar innan det händer så mycket. Jag tittar på ditt ansikte medan du arbetar. Du har inte bråttom i rösten längre.

    Det blir en paus mellan tassarna. Jag kommer fram och lägger nosen mot din kind. Du försöker hålla undan handduken men får ett vått nosmärke ändå. Där satt det. Nu har vi båda något att torka av. Du lutar pannan mot mig en kort stund och jag blir alldeles stilla. Det är sådant jag gärna skulle vilja få plats med också när du har något praktiskt som måste bli gjort.

    Jag kan inte hjälpa dig att få hallen ren genom att förstå vad ett nytvättat golv kostar i arbete. Men jag kan lära känna vad som händer mellan oss här. Om handen släpper när jag tappar balansen. Om du märker när jag vill dra undan tassen. Om det finns tid att nosa innan något kommer tätt intill. Det gör skillnad för mig att du fortfarande ser min blick medan du försöker få bort smutsen.

    Till sist ställer du ner den sista tassen och viker ihop handduken. Jag väntar någon sekund innan jag går. Du har börjat ta av dig den andra skon nu och sträcker fram handen när jag passerar. Jag stannar under den. Vi är färdiga med torkandet, men jag vill gärna ha kvar handen en liten stund till. Sedan går jag in och dricker, medan du reser dig långsamt från mattan.

    Handduken blir kvar över kanten på tvättkorgen. Från min plats ser jag en mörk fläck där pölen hamnade. Du går förbi och jag följer dig med blicken utan att resa mig. Mina tassar ligger torra mot filten. Vi behövde stanna längre i hallen än du hade tänkt, och golvet fick ändå några märken. Men när du satte dig ner fick jag tillbaka lusten att komma nära. Den vill jag gärna ha kvar.

  • En brunvit hund ligger uppmärksamt på en mörk matta i en träningshall, med träningsredskap i bakgrunden.
    Citat och kloka ord

    Hunden på mattan i träningshallen

    Jag kunde det i köket. Här luktade det visst annat.

    Du öppnar dörren och vi kliver in i ett rum där jag aldrig har varit. Golvet känns annorlunda under tassarna och någon hund hörs längre bort. Jag hinner se en människa med en väska innan nosen dras ner mot mattan. Här har det gått många före mig. Du hänger av dig jackan och tar fram påsen som brukar betyda att vi ska göra något tillsammans. Jag märker den också, men just nu finns det mycket annat som inte brukar finnas i vårt kök.

    När du säger mitt namn tittar jag upp en kort stund. Sedan rör sig en hund vid andra änden av rummet och blicken följer med dit. Du visar med handen som hemma. Jag ser början på rörelsen, men innan den är färdig hörs en dörr öppnas bakom oss. Jag vänder mig om. När jag ser på dig igen har handen hunnit ner. Du står kvar och väntar på något som jag tydligen inte gjorde. Det blir svårt att hinna vara med dig när så mycket börjar samtidigt.

    Du försöker en gång till. Nu hör jag ditt namn på övningen, det där som har gått så bra mellan köksbordet och kylskåpet. Mina tassar står fortfarande åt fel håll. Jag kan se att du blir förvånad när jag nosar ner i mattan i stället. Där hemma brukar du skratta och säga att jag nästan börjar innan du har hunnit fråga. Här vill jag gärna hinna känna efter var jag har kommit först. Jag känner igen din röst. Resten av rummet behöver jag lite längre tid med.

    Till sist stoppar du tillbaka handen i fickan och går några steg åt sidan med mig. Vi står så att jag kan se de andra utan att vara mitt i allt. Du låter kopplet hänga löst medan jag nosar på en fläck nära din sko. När jag blir färdig står du kvar. Jag lyfter huvudet och möter din blick, och den här gången har du inte hunnit börja med något nytt. Rösten kommer mjukt. Sedan får jag något ur påsen och blir kvar nära ditt ben.

    Nu visar du bara den lilla början på rörelsen. Jag tar ett steg mot dig, och du ser så nöjd ut att jag genast vill se vad som kommer sedan. Du väntar tills jag tittar igen. Vi går ett par steg tillsammans och stannar. Jag känner igen hur det brukar kännas mellan oss, fast jag fortfarande hör hunden där borta. När något skramlar vänder jag ena örat dit. Du låter mig titta och möter mig när jag kommer tillbaka med blicken. Jag behöver inte hinna förbi allting i rummet för att få fortsätta.

    Vi gör mindre än vi brukar göra hemma. Ändå blir jag kvar hos dig längre nu. Jag följer handen, flyttar tassarna och hinner se ditt leende när jag har gjort det du väntade på. Sedan får jag en paus. Jag dricker ur skålen medan du sitter en stund, och när du reser dig kommer jag fram igen. Jag vill gärna prova lite till. Du tar fram leksaken i stället, och då känner jag igen hela förslaget. Nu kan jag hålla i min ände medan du håller i din.

    När du hämtar jackan följer jag med till kroken. Dörren öppnas igen och jag ser upp, men den här gången vet jag vart vi ska. Du stannar i hallen och kliar mig vid bröstet innan vi går ut. Jag lutar mig mot handen. Vi blev visst inte färdiga med allt du hade tänkt göra i dag. Men nu har vi stått på den där mattan tillsammans, och jag vet att du kan vänta på mig också där. På vägen hem bär jag leksaken en liten bit. Den får gärna följa med nästa gång.

  • En brunvit hund vilar med huvudet på en filt intill en tänd lampa. Snö syns utanför det mörka fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden vid nattlampan

    Du trodde att du satt uppe ensam. Jag hade bara lagt mig lite längre ner.

    Lampan vid fåtöljen lyser fortfarande när jag vaknar. Resten av rummet är mörkt. Jag hör dig röra koppen mot fatet och lyfter huvudet från min plats. Du sitter kvar i kläderna som du hade tidigare på kvällen, med ena handen över ögonen. Jag väntar på att du ska resa dig. När du inte gör det går jag fram och nosar på foten som sticker ut under stolen. Du tar bort handen och tittar ner.

    Jag behöver inte gå ut just nu. Jag har varit ute med dig och kommit tillbaka till värmen. Skålen står där den brukar och leksaken ligger kvar på mattan. Det är du som sitter på en annan plats än jag väntade mig vid den här tiden. Jag står nära en stund. Sedan böjer du dig fram och låter handen vila mot min kind. Den rör sig inte först. Jag står kvar ändå och känner fingrarna genom pälsen.

    Du säger något tyst. Jag lyfter öronen för att höra fortsättningen, men det kommer inget mer. Då lägger jag mig vid stolen. Härifrån kan jag se när du flyttar blicken och när du tar koppen igen. Dina fötter är nära mitt bröst. Du drar undan dem lite så att jag inte ska hamna trångt. Jag sträcker ut ena benet där det blev tomt och lägger hakan mot mattan. Nu har jag en plats för det här också.

    Det finns stunder när din röst gör mig alldeles beredd på nästa sak. Du hinner knappt börja innan jag har rest mig. I kväll ligger jag kvar när du pratar. Orden kommer långsammare, och du tittar inte mot dörren eller leksaken. Jag vänder bara öronen åt ditt håll. Du behöver inte ta fram något för att få mig att stanna. Jag har redan valt mattan under din hand. Där går det att ligga även när ingenting särskilt ska hända.

    Efter en stund flyttar du dig längre fram på stolen. Jag lyfter huvudet och möter handen när den kommer ner. Fingrarna börjar röra sig nu, långsamt över kinden och bak mot örat. Jag lutar mig in i dem så att du får känna var jag vill ha dem. Du andas ut och blir sittande så. Jag kan inte göra särskilt mycket med det som får dig att vara vaken. Men jag kan stå här nära en stund utan att vilja någon annanstans.

    När du reser dig går jag också upp. Du bär koppen till köket och jag följer efter över det mörka golvet. Där tänds en annan lampa, vattnet rinner och koppen ställs undan. Jag dricker lite medan du står vid bänken. Sedan kommer du fram och lägger handen kort mot min sida. Du går tillbaka genom rummet och jag följer med, långsammare nu. Det verkar som om vi snart kan gå vidare till våra vanliga platser.

    Du släcker lampan vid fåtöljen men stannar innan du lämnar rummet. Jag har gått tillbaka till bädden och vänder mig ett par varv. När jag lägger mig ser jag dig i dörröppningen. Du säger god natt med samma röst som du brukar ha. Jag slår svansen mot kanten en gång och lägger sedan huvudet ner. Det var fint att du stannade där en stund också, fast handen inte behövde komma hela vägen fram.

    Nästa gång jag öppnar ögonen är det mörkt vid stolen. Jag hör en rörelse längre bort i huset och känner igen den. Då kan jag ligga kvar. Mattan där jag låg vid dina fötter är tom nu, koppen har tystnat och vi har kommit till ro på varsitt håll. Du behövde inte få något ordentligt svar av mig den där stunden. Jag var bara den som kom ut ur sömnen, hittade dig och lade mig nära.

  • En hund med grå strån kring nosen står inne på hallmattan vid en glasdörr mot en snötäckt gård.
    Citat och kloka ord

    Den äldre hunden vid dörren

    Jag hörde kopplet lika fort som förr. Benen ville bara vakna först.

    Det klickar till vid kroken i hallen. Jag lyfter huvudet från bädden och ser att du har tagit ner kopplet. Förr hade jag hunnit fram innan du fått på dig jackan. Nu ligger jag kvar några andetag medan jag sträcker fram ena benet och sedan det andra. Du fortsätter med skorna. Jag följer rörelsen från min plats och väntar på att kroppen ska bli färdig med att resa sig. Jag har hört dig. Jag är på väg.

    När jag kommer ut i hallen står dörren fortfarande stängd. Du sitter på pallen och knyter den sista skon. Jag går fram och lägger nosen mot handen som har kopplet. Den får samma lilla knuff som den brukade få när jag stod och hoppade framför dig. Du ser ner och hälsar mig nära. Jag viftar med svansen och står kvar medan du ordnar det som ska sitta runt kroppen. Det är skönt att slippa skynda just i det steget.

    Ute stannar jag vid kanten på gången. Kalluften kommer långt in i nosen och här finns spår från någon som gick före oss. Du hinner bara några steg innan du ser att jag är upptagen. Då vänder du tillbaka lite och låter kopplet bli löst. Jag nosar längs samma lilla sträcka flera gånger. Det här är fortfarande en viktig plats. Mina steg är kanske färre, men jag har inte fått färre saker att vilja veta om gården.

    Vid korsningen ser jag åt det håll där vi brukade gå vidare. Du stannar och möter min blick. Jag tar ett steg ditåt och du följer med. Vi går fram till trädet vid hörnet. Jag känner igen roten som sticker upp vid kanten och ställer tassarna på varsin sida. Här har jag varit många gånger med dig. Jag behöver inte fortsätta längre bort för att ha något att undersöka i dag. När jag vänder tillbaka följer du samma väg.

    På hemvägen kommer en yngre hund över gården. Den rör sig fortare än jag och gör en sväng mot sin människas ben. Jag lyfter huvudet och ser efter dem. Du går lite åt sidan med mig så att vi får plats. Jag nosar i luften och står kvar tills de passerat. Det finns dagar när jag gärna hälsar, men nu vill jag mest komma till porten. Du frågar inte en gång till när jag redan har börjat gå.

    Innan vi går in stannar du bredvid mig. Jag hittar din vante med nosen och står med kinden mot den en stund. Det finns mycket kvar som jag vill med dig, även när jag inte går längst eller kommer först. Jag kan fortfarande bli ivrig när en välbekant människa visar sig. Jag kan bära min mjuka sak genom rummet och söka upp handen när den varit stilla för länge. Jag behöver bara hinna fram till det på mitt sätt.

    Hemma väntar du medan jag går över hallmattan. Du hänger upp kopplet när jag kommit ur det och låter mig gå vidare. Jag stannar vid vattenskålen innan jag återvänder till bädden. Filten ligger kvar som jag lämnade den. När jag har vänt mig färdigt lägger jag huvudet på kanten och ser dig ta av jackan. Du har inte börjat med något nytt ännu. Du blir stående och tittar åt mitt håll tills jag kommer till ro.

    Senare hör jag dig öppna korgen där leksakerna ligger. Jag lyfter huvudet igen. Du tar den mjuka och kommer hit med den, men stannar en bit ifrån. Då reser jag mig. Den här gången får du stå och vänta med saken i handen medan jag kommer fram. Jag tar tag, håller kvar och ser upp mot dig. Jag är kanske sist till dörren nu. Men jag vill fortfarande gärna vara den du väntar på.

  • En brun hund inne vid ett fönster tittar mot en långhårig katt som sitter utanför i snön.
    Citat och kloka ord

    Katten utanför hundens fönster

    Jag hade mycket att säga. Katten hade redan satt sig till rätta.

    Katten kommer över gården medan jag står vid fönstret. Först ser jag bara något mörkt som rör sig längs buskarna. Sedan kommer svansen fram och jag får hela kroppen närmare glaset. Där är han igen. Han går över den plats där jag brukar nosa när vi kommer hem, stannar mitt på gången och sätter sig. Jag hör ett ljud från min egen hals innan jag har hunnit se om han tänker stanna länge.

    Du kommer från köket när jag skäller. Jag vänder mig snabbt mot dig och sedan tillbaka mot gården. Det är viktigt att du också ser det här. Katten har nu lyft ena framtassen och verkar upptagen med den. Jag tar ett steg åt sidan för att kunna se bättre. Han sitter kvar. Det är en märklig början på ett samtal när den som har kommit hela vägen hit inte ens ser ut att lyssna.

    Jag skäller igen och nosen lämnar ett märke på rutan. Då går du inte fram och knackar på glaset. Du säger mitt namn och sätter dig en bit in i rummet. Jag tittar dit men stannar först vid fönstret. Katten har lagt ner tassen och vänt huvudet åt ett annat håll. Du väntar på mig med handen öppen nära knät. Efter en stund kan jag gå fram och nosa på den, fast jag ser tillbaka över axeln när jag kommer.

    Du tar min leksak och lägger den på mattan framför dig. Jag lyfter den, bär den ett par steg och kommer tillbaka. Du håller i andra änden. Här finns åtminstone någon som svarar när jag vill något. Jag drar bakåt och glömmer att titta mot fönstret en liten stund. När du släpper får jag hela saken själv. Jag kommer fram med den igen. Nu har vi fått fart på något som går att göra från den här sidan av glaset.

    När vi slutar går jag tillbaka till fönstret med leksaken i munnen. Katten ligger nu vid busken. Hela min stora upptäckt har tydligen blivit en viloplats för honom. Jag blir stående och ser hur svanstippen rör sig. Du kommer upp bredvid mig men säger ingenting åt gården. Sedan går du till stolen en bit bakom. Jag kan fortfarande se katten. Jag behöver inte hålla munnen fri för att säga mer just nu.

    Efter ett tag kommer en människa ut genom porten. Katten lyfter huvudet, reser sig och går åt sidan. Jag följer honom med blicken tills busken döljer resten. Sedan ser jag den tomma platsen framför fönstret. Det blev inte min röst som fick honom att flytta sig. Jag står kvar några ögonblick till, med leksaken hängande ur munnen, innan jag vänder mig mot dig. Du har börjat med något på bordet och flyttar handen när jag kommer nära.

    Jag lägger leksaken bredvid din fot. Du ser ner och låter handen stanna vid min kind. Det räcker fint en stund. När vi går ut senare följer jag genast lukten mot busken. Du låter mig undersöka från vår sida av gången. Det finns mycket mer här än jag kunde känna genom rutan. Jag nosar länge där katten låg, och när jag väl lyfter huvudet är jag upptagen av marken framför oss. Du väntar vid andra änden av kopplet.

    Hemma går jag förbi fönstret igen. Gården är tom, och leksaken ligger kvar vid stolen. Jag tar den med mig till mattan. Du sätter dig i närheten och jag lägger mig så att jag kan se dina fötter. Om katten kommer tillbaka kanske jag märker det före dig igen. Men jag fick aldrig veta vad han tyckte om mitt första meddelande. Han verkade mest nöjd med platsen jag hade så många synpunkter på.

  • En brunvit hund i sele och koppel sitter framför stängda hissdörrar. Genom portens glas syns snö.
    Citat och kloka ord

    Hunden som väntade på hissen

    Jag ville ut. Först skulle visst hela huset åka med.

    Du har fått på dig jackan och jag står färdig vid dörren. När du tar kopplet kommer jag så nära att du måste flytta handen lite för att nå fästet. Sedan öppnar du. Jag går ut på avsatsen och vänder mig mot hissen. Där brukar nästa dörr öppnas, och efter den kommer porten. Jag känner redan luften från trapphuset i nosen. Det är nästan som att vara ute, fast vi fortfarande har mycket golv över huvudet.

    Du trycker på knappen och ställer dig bredvid mig. Jag tittar mot springan mellan dörrarna. Det hörs någonting där inne, men det kommer inte fram någon öppning. Jag växlar mellan knappen och ditt ansikte. Du har gjort den lilla rörelsen som brukar sätta fart på allt. Varför står vi kvar? Jag tar ett steg närmare dörren och du visar mig tillbaka till platsen vid ditt ben. Där går det också att vänta, om det nu är det vi ska göra.

    Hissen stannar längre upp. En röst hörs genom trapphuset och någon skrattar. Jag lyfter huvudet. Nu började visst någon annan med sin promenad före oss. Du lutar dig mot väggen medan jag står och lyssnar. Kopplet hänger mellan handen och min sele. När det till sist hörs en rörelse närmare oss reser du dig från väggen. Då är jag genast beredd igen, med hela kroppen vänd mot dörren.

    Men när den öppnas står där redan människor och en stor väska på hjul. Jag vill nosa fram mot öppningen. Du tar ett steg åt sidan med mig så att de kan komma ut. Det rullar förbi mycket nära mina tassar, och jag backar mot ditt ben. Du blir stående. Ingen behöver tränga sig mellan mig och väggen. När väskan har försvunnit kan jag gå fram och undersöka platsen där den stod, men då stängs dörren framför oss igen.

    Du tittar på mig, trycker på knappen och skrattar tyst. Jag sätter mig. Det här tar uppenbarligen fler försök än jag hade räknat med. Utanför porten finns min buske kvar någonstans, men här inne får jag bara nya ljud att hålla reda på. Du sträcker ner handen och jag nosar på handsken. Sedan kliar du mig kort vid bröstet. Jag kan sitta nära dig en stund, även om jag fortfarande skulle välja porten om någon frågade.

    När hissen kommer nästa gång är det tomt där inne. Du väntar tills dörren är öppen innan vi går in tillsammans. Jag vänder mig om och ser på väggen som nyss var en utgång. Du ställer dig så att jag får plats vid sidan av dina skor. Det rör sig under tassarna och låter från väggarna. Jag står kvar nära dig tills golvet blir stilla igen. När dörren glider undan väntar din hand fortfarande med samma lösa koppel.

    I porten kommer en granne emot oss. Du håller upp dörren och går undan med mig medan människan passerar. Jag nosar i luften men behöver inte hälsa. Sedan blir det äntligen vår tur. Kall luft kommer mot nosen, marken känns annorlunda under tassarna och jag kan ta ut stegen. Jag går fram till den första snökanten och blir kvar där. Du stannar också. Nu är det jag som behöver lite tid innan vi fortsätter.

    När jag tittar upp står du med händerna kring kopplet och ser ut över gården. Du har ingen knapp att trycka på här. Jag nosar ett varv till längs kanten innan jag vänder mig mot gången. Då följer du med. Vi har väntat på dörrar, väskor och människor hela vägen ner. Det känns bra att du också kan vänta på mig när vi väl har kommit ut.

  • En gyllenbrun hund ligger på en liten matta på golvet bredvid en fåtölj med filt. Snö syns utanför fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden på mattan bredvid fåtöljen

    Du läste vidare. Jag tyckte att det var en bra plats att somna på.

    Jag hör att du har satt dig innan jag ser dig. Fåtöljen ger ifrån sig sitt vanliga knarr, och sedan blir det tyst i rummet. Jag kommer från köket och stannar framför dina fötter. Du har något i knät som inte luktar mat och som du håller med båda händerna. När jag trycker nosen mot kanten sänker du det och ser på mig. Sedan flyttar du ena foten så att jag får plats på mattan.

    Jag lägger mig men behåller huvudet uppe. Du tittar ner i boken igen. Det prasslar när en sida vänds, och ibland kommer en liten rörelse i ditt ansikte som får mig att lyfta öronen. Jag väntar på att du ska säga något. Du brukar berätta för mig när något händer. Nu ser du ut att vara någon annanstans en stund, fast du sitter alldeles inom räckhåll. Jag puttar försiktigt på handen som har kommit över kanten.

    Du stryker mig över kinden utan att sluta titta i boken. Först står jag ganska stilla. Sedan lutar jag mer av huvudet mot fingrarna. Handen hittar bakom örat och stannar där. Det är svårt att både hålla uppe huvudet och bli så här tung i nacken, så jag sätter mig närmare. Du flyttar boken till den andra handen. Nu kan du fortsätta med det du håller på med och ändå nå mig.

    Efter en stund skrattar du till. Jag reser huvudet genast och ser efter om det finns något att vara med på. Du tittar ner på mig och säger några ord med den där varma rösten. Sedan läser du högt en liten bit. Jag följer ljudet mer än det som händer mellan pärmarna. När rösten stannar väntar jag på fortsättningen. Du ser på mig över kanten och skrattar igen, den här gången för att jag sitter och lyssnar så ordentligt.

    Det finns kvällar när vi gör mycket tillsammans. Du hämtar kopplet, tar fram något att leta efter eller sätter dig där jag kan komma med min leksak. Jag tycker om att vara beredd när det börjar. Här behöver jag hålla reda på betydligt mindre. Foten ligger stilla nära min sida, handen rör sig ibland och ljuset från lampan stannar på samma plats. När du vänder ett blad kan jag höra det utan att behöva göra någonting.

    Jag lägger mig på sidan och drar ett bakben över mattan. Din hand når mig inte riktigt längre. Du låter den vila på armstödet i stället för att locka tillbaka mig. Därifrån kan jag se fingertopparna om jag öppnar ögonen. Jag har det bra här också. Du fortsätter läsa, och snart hör jag mest när du andas ut och när papperet flyttar sig. Hakan sjunker ner mot mattan en liten bit till.

    När du reser dig vaknar jag av att foten försvinner. Jag är på benen innan du hunnit till dörröppningen. Du går bara för att hämta ett glas vatten. Jag följer med, dricker ur min skål och går tillbaka tillsammans med dig. Boken ligger kvar på armstödet. Du sätter dig igen, och jag tar samma plats på mattan utan att först försöka se vad du tänker göra. Nu vet jag hur den här stunden brukar fortsätta.

    Till sist stänger du boken och lägger undan den. Handen kommer ner ordentligt, och jag rullar lite närmare för att få den mot bröstet. Du säger att det blev sent. Jag har sovit mig igenom en stor del av det du läste, men jag hör gärna lite av din röst till innan vi går vidare. Du sitter kvar en stund utan boken. Jag håller ena framtassen nära din fot, och lampan får fortsätta lysa över oss.

  • En brunvit hund står inomhus framför en spegel där dess ansikte speglas. Snö syns vid fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden och spegeln

    Jag gick runt hörnet för att hälsa. Den andra hunden stannade visst i spegeln.

    Någon står i hallen. Jag upptäcker honom när du öppnar dörren till garderoben och kliver åt sidan. Han är ungefär lika stor som jag och håller huvudet på samma höjd. Jag stannar. Han stannar också. Vi står och ser på varandra medan du letar efter något bland jackorna. Jag sänker nosen lite. Han gör likadant. Det är ett mycket uppmärksamt sätt att börja en bekantskap på.

    Jag tar ett steg närmare. Här borde det finnas mycket att undersöka, men jag känner bara våra vanliga lukter från hallmattan. Den andre hunden kommer emot mig utan att det hörs några fler tassar än mina. Jag stannar igen. Nu är vi ganska nära. Bakom honom finns en människa som ser ut som du, men när jag vänder huvudet står du fortfarande här bredvid. Jag får lov att titta en gång till.

    Du märker mig först när jag går bakom garderobsdörren. Där finns inget huvud och inga tassar. Bara kanten på dörren, väggen och en liten smula som jag tar hand om. Jag kommer tillbaka på framsidan. Där står hunden igen. Jag tittar snabbt runt hörnet en gång till. Du sätter dig på huk och följer mig med blicken. Det verkar som om du också tycker att det finns något att se här, fast du ser betydligt mer road ut än jag.

    När jag vänder mig mot dig kommer din hand ner. Jag nosar på den, trycker kinden mot fingrarna och står kvar medan du kliar. Det här är enkelt att förstå. Handen känns varm, jag känner lukten av dig och pälsen rör sig där du tar i den. Borta vid dörren händer samma sak en gång till. Jag kan se hur nära hunden står sin människa. Han verkar åtminstone ha det trevligt där borta.

    Sedan tar du fram min leksak från bänken. Jag känner igen den innan handen har hunnit ner. När jag kommer fram med munnen öppen ser jag att den andre också får en. Jag stannar med mitt grepp om tyget och tittar åt sidan. Du väntar. Efter en stund drar jag bakåt, och då rör sig du och leksaken med mig. Det finns motstånd här som går att känna med hela kroppen. Jag vänder mig mot dig igen och tar ett bättre tag.

    Du flyttar dig bort från garderoben så att vi får plats. Jag följer med, släpper och tar om. När jag backar ut i rummet är det du som kommer efter. Den andre hunden försvinner ur synfältet. Jag behöver inte se efter honom just då. Du skrattar när jag råkar kliva på leksakens lösa ände och nästan tappar den. Sedan sätter du dig på mattan, och jag kan lägga mig nära med bytet mellan tassarna.

    När leken är slut går jag ett varv genom hallen igen. Dörren står kvar på samma sätt. Jag ser hunden, saktar in och nosar längs den blanka ytan. Det luktar fortfarande mest som hemma. Den här gången går jag vidare till skålen och dricker. Du stänger garderoben medan jag håller på. När jag kommer tillbaka finns bara träet på dörrens utsida. Jag tittar vid kanten men fortsätter sedan efter dig in i köket.

    Du sätter dig på en stol och låter handen hänga ner. Jag går fram och lägger huvudet under den. Fingrarna rör sig genast, precis som de brukar. Det blev ingen ny lekkamrat i hallen i dag. Men jag fick dig ner på mattan en stund, och min leksak ligger inom räckhåll. Om den där hunden dyker upp igen kan han få stå där ett tag. Jag vet var jag hittar någon som faktiskt kan ta i andra änden.