• En gyllenbrun hund nosar mot en svart resväska i en hall. Genom dörrens glas syns snö.
    Citat och kloka ord

    Hunden och resväskan

    Jag såg väskan i hallen. Sedan väntade jag på att få veta var jag hörde hemma.

    Resväskan står öppen på sovrumsgolvet när jag kommer in. Du går mellan garderoben och sängen med kläder över armen. Jag stannar i dörren och tittar. Den väskan har jag sett förut. Ibland har du dragit den genom hallen och stängt dörren efter dig. Då har någon annan kommit till mig med kopplet. Nu vet jag bara att dragkedjan ligger öppen och att du inte verkar ha gått färdigt mellan rummen.

    Jag lägger mig där jag kan se både väskan och dörren. Varje gång du passerar lyfter jag huvudet. Du kliver runt mig med en tröja i handen och säger att jag är i vägen. Jag flyttar framtassarna men blir kvar. Det är här allting händer. Om jag går till min bädd kommer jag inte att se när väskan stängs. Jag vill gärna vara vaken när du bestämmer dig för vad som ska följa med.

    Du hittar något längst in i garderoben och blir stående med det. Jag hinner resa mig innan du märker det. När du vänder dig är jag alldeles bakom. Du stannar, lägger ner saken på sängen och sträcker fram handen. Jag går in under den och står nära ditt ben. Du fortsätter stryka mig en stund utan att flytta på dig. Sedan sätter du dig på golvet, och då behöver jag inte längre följa efter för att vara nära.

    Jag nosar längs väskans kant. Där finns lukter som inte hör till sovrummet. Du får ta undan en strumpa när jag vill undersöka den också. Sedan lutar jag mig mot dig medan du viker ihop den. Du pratar, men jag känner mest hur handen stannar vid bröstet och hur du sitter kvar. När du reser dig gör jag detsamma. Jag är fortfarande inte säker på vad väskan betyder den här gången.

    I hallen tar du ner min andra filt. Den som har följt med när vi har sovit på ett annat ställe. Jag går fram när du skakar ut den, och du låter mig nosa innan du viker ihop den igen. Sedan kommer skålen och påsen med min mat. Jag följer varje sak när du lägger den bredvid resväskan. Nu finns det något välbekant i allt du håller på med. Min filt ska tydligen inte ligga kvar i skåpet.

    När du lägger kopplet ovanpå påsen går jag genast till dörren. Du skrattar och säger att det är en stund kvar. Jag kommer tillbaka och ställer mig bredvid min packning. Du visar mig bädden medan du stänger väskan, men den här gången stannar du först och kliar mig vid örat. Sedan kan jag lägga mig. Jag har sett var mina saker finns. Det är lättare att vila när jag inte behöver leta efter dem bland dina.

    Hjulen låter genom hallen när du till sist drar fram väskan. Jag är uppe igen och följer efter, men du lämnar den vid dörren och går tillbaka för att hämta min påse. Jag väntar på hallmattan. Du tar på dig jackan, letar efter nyckeln och får gå tillbaka till sovrummet en gång till. Nu följer jag inte med dit. Kopplet ligger framför mig, och mina saker står kvar alldeles intill din väska.

    När du till slut sätter dig för att få på skorna lägger jag hakan på ditt knä. Du får böja dig runt mig för att knyta dem. Sedan kommer handen med kopplet, den som jag har väntat på sedan dörren till garderoben öppnades. Jag står kvar medan du fäster det. Väskan får gärna låta när vi går ut. Du håller i den med ena handen och i mitt koppel med den andra.

  • En brun och svart hund vilar på en dyna en bit från två vuxna som sitter med koppar i vardagsrummet. Snö syns utanför.
    Citat och kloka ord

    Hunden håller avstånd till gästen

    Jag kan gärna dela rum med dig. Din hand får vänta lite.

    Du har dukat fram en kopp till innan det ringer på dörren. Jag följer med till hallen och ställer mig en bit bakom dina ben. Den som kommer in säger mitt namn med hög röst och böjer sig fram. Jag flyttar mig bakåt. Handen följer efter en liten bit, men då kliver du åt sidan och visar gästen var skorna kan stå. Jag får en öppning mot vardagsrummet och går dit utan att någon tar i mig.

    Från mattan ser jag jackan hängas upp. Den luktar av något jag inte känner, och när gästen går förbi följer jag rörelsen med blicken. Du hämtar kopparna och sätter dig vid bordet. Gästen sätter sig mitt emot. Där kan jag hålla reda på er båda. Jag lägger mig med frambenen framför mig, men huvudet stannar uppe. Det är mycket lättare att titta när ingen samtidigt lutar sig ner över mig.

    Efter en stund säger gästen mitt namn igen och håller fram handen. Jag lyfter öronen men blir kvar. Du svarar något med lugn röst och börjar sedan prata om en annan sak. Handen återvänder till koppen. Jag lägger ner hakan. Jag hör fortfarande den nya rösten, men nu kommer den uppifrån bordet och kräver ingenting av mig. När stolen skrapar mot golvet tittar jag upp. Sedan kan jag lägga mig till rätta igen.

    Jag tycker om din hand. Jag går ofta fram till den och petar upp den med nosen när den ligger stilla. Men jag känner din väg genom rummet, hur du böjer dig och var du brukar röra mig. Med gästen vet jag inte det ännu. Jag har bara sett handen komma mot mitt huvud. Jag behöver få veta lite mer om resten av människan innan jag vill stå kvar under den.

    När du går till köket reser jag mig och följer med. Där stannar du för att fylla på vatten. Jag stryker längs ditt ben och får en kort smekning över bröstet när jag kommer fram. Sedan går vi tillbaka tillsammans. Gästen sitter kvar, vänd mot dig. Jag kan passera stolen utan att handen kommer ner. På vägen till mattan saktar jag in och nosar i luften. Jackans lukt finns här också, men den är lättare att undersöka nu.

    Nästa gång jag reser mig går jag fram längs sidan av stolen. Jag nosar på byxbenet och står kvar ett ögonblick. Gästen ser ner men håller händerna vid sin kopp. Då kan jag nosa lite till. När foten flyttar sig backar jag ett steg. Ingen följer efter. Jag går tillbaka till min plats och lägger mig med sidan mot golvet. Jag har kommit lite närmare, och jag fick gå därifrån precis när jag ville.

    Du och gästen fortsätter prata. Ibland hör jag mitt namn, men ingen reser sig för att hämta mig. Jag sträcker på benen och somnar till en stund. När kopparna bärs undan vaknar jag av klirret och följer med till hallen. Gästen drar på sig jackan. Nu står jag närmare än när dörren öppnades. Jag nosar försiktigt på kanten innan dragkedjan stängs, och du väntar med handen på dörrhandtaget.

    Det blir ingen klapp den här gången. Gästen säger hej då och går ut, och jag står kvar bredvid dig tills stegen försvinner. Sedan vänder jag mig mot din hand och trycker nosen under den. Du sätter dig på huk så att jag kan komma intill. Nästa gång den där jackan hänger i hallen kanske jag nosar lite längre. I dag fick jag vara med utan att behöva låna ut huvudet. Jag sov faktiskt en stund medan ni satt där.

  • En hund i mörkt vintertäcke står i snön och tittar mot en snögubbe utan att röra vid den.
    Citat och kloka ord

    Hunden i täcke möter snögubben

    Du såg en snögubbe. Jag såg någon som stod där han inte stod i går.

    Vi har gått den här vägen många gånger. Jag brukar gå förbi häcken och sedan svänga av mot den låga busken där det alltid finns något att undersöka. I dag stannar jag innan vi kommer så långt. Mitt på gräsmattan står någon med armarna rakt ut. Huvudet är runt, ansiktet mörkt och någonting sticker fram där nosen borde vara. Jag har inte sett honom här förut. Du fortsätter ett steg innan du märker att jag inte följer med.

    Jag står med tassarna stilla och blicken kvar på gräsmattan. Du vänder dig om och tittar åt samma håll. Sedan kommer det ett litet skratt. Jag flyttar mig inte när du säger att det bara är en snögubbe. Det kanske är ett bra namn på honom, men jag vet fortfarande inte varför han står där. Jag hör din röst och ser hans armar. Båda sakerna finns framför mig samtidigt.

    Du slutar skratta och går tillbaka ett par steg. Då får jag mer utrymme mellan mig och gräsmattan. Jag vänder huvudet mot dig, nosar på handsken och tar ett steg åt sidan. Du följer med. Vi står en stund vid häcken, och kopplet hänger mjukare mellan oss. Du försöker inte få mig hela vägen fram. Jag kan se ansiktet därifrån också. Det har inte rört sig, men jag vill gärna fortsätta titta innan jag bestämmer något.

    På andra sidan vägen går en människa med en påse. Jag följer stegen med blicken och nosar sedan ner i snön. Det finns spår här som jag inte hann märka först. När jag lyfter huvudet igen står figuren kvar, precis likadant. Jag går några steg längs häcken. Därifrån ser jag att ena armen är en gren. Den känner jag åtminstone igen. Jag har burit sådana själv, fast aldrig med ett helt ansikte framför mig.

    Du hukar dig en bit ifrån och drar handsken över marken. Jag kommer för att se vad du gör. När jag nosar på handen känner jag doften av något välbekant, och jag blir kvar vid dig en stund. Sedan vänder jag mig mot gräsmattan igen. Jag tar två steg fram och ett åt sidan. Du låter mig välja avståndet. När jag stannar väntar du, med handen kvar nära ditt knä.

    Det blir ingen hälsning på nära håll den här gången. Vi går förbi i en båge, och jag tittar tillbaka flera gånger. Du saktar in när jag stannar. Först när häcken ligger mellan oss och gräsmattan får jag fart mot busken som jag tänkte undersöka från början. Där finns fortfarande mycket att göra. Du står kvar medan jag nosar och sparkar lite snö över ena tassen när du byter fot.

    På hemvägen ser jag honom från andra hållet. Nu vet jag var han finns. Jag stannar till, men hinner också se fågeln som landar i häcken. Den rör sig betydligt mer. Du tar samma väg runt gräsmattan som förut, och jag går bredvid med huvudet vänt åt sidan. Jag vill se när vi passerar. Du behöver inte visa mig hur nära vi skulle kunna komma i dag. Vi kommer ju förbi här igen.

    Vid dörren skakar jag av mig innan du hinner böja dig ner. Snö hamnar på dina byxor och du skrattar till. Nu viftar jag på svansen och trycker mig fram till handen. Det här skrattet känner jag igen. När du öppnar går jag in och väntar på att du ska komma efter. Där ute får grenen fortsätta stå rakt ut. Jag har mycket lättare att komma nära dig när du lyssnar på mina stopp också.

  • En gyllenbrun hund ligger på en matta med en grå strumpa mellan framtassarna och munnen. Snö syns utanför fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden och den ensamma strumpan

    Jag hittade din strumpa. Du gjorde det betydligt svårare att lämna tillbaka den.

    Du står vid sängen med en strumpa i handen och letar efter den andra. Jag ligger på mattan med nosen åt ditt håll. Det finns något mjukt mellan framtassarna som luktar av dig, och när du böjer dig ner tittar jag upp. Då ser du det också. Du säger mitt namn och sträcker fram handen. Jag reser mig med strumpan i munnen. Nu har du hittat den, fast du verkar inte alls lika nöjd med fyndet som jag.

    När du tar ett steg fram backar jag. Du följer med, och jag vänder runt hörnet på sängen. Det var länge sedan du rörde dig så snabbt här inne. Jag stannar på andra sidan och ser fram mellan benen på stolen. Du kommer runt från höger. Jag går åt vänster. Strumpan hänger ur mungipan och nuddar golvet. Du säger att du verkligen behöver den nu, men hela din kropp följer efter min genom rummet.

    Jag tar med mig strumpan ut i hallen. Där halkar ena änden ur munnen och jag får lägga ner huvudet för att få tag i den igen. Du är nära då. Jag lyfter den precis innan handen kommer fram och springer ett par steg. När jag vänder mig om står du stilla. Du andas ut och lutar dig mot dörrkarmen. Det blev tyst på ett annat sätt. Jag står kvar och väntar på att vi ska fortsätta.

    Du tittar på mig länge nog för att jag ska hinna ta ett steg närmare. Sedan går du åt andra hållet. Jag följer med en bit, för jag vill gärna se vart leken tog vägen. Du hämtar min långa mjuka leksak ur korgen och sätter dig på golvet. Den känner jag igen. När du rör den lite över mattan stannar jag framför dig med strumpan kvar. Nu finns det plötsligt två saker att hålla reda på.

    Jag lägger ner strumpan när jag tar tag i leksaken. Du låter den röra sig mellan oss medan den lediga handen plockar upp det jag släppte. Jag märker det, men du håller fortfarande i andra änden av leksaken. Jag får dra, backa och komma fram igen. Du har stannat hos mig fast strumpan redan ligger bredvid dig. Då kan jag fortsätta med det som faktiskt är till för min mun.

    Det är roligt när du också vill vara med. Jag kan bära saker runt lägenheten alldeles själv, men de blir betydligt mer spännande när dina fötter följer efter. Nu sitter du kvar och låter mig komma till dig i stället. När jag släpper för att få ett bättre grepp väntar du tills jag är redo. Jag behöver inte springa undan för att få dig att fortsätta. Jag kan stanna mitt framför dig och ändå ha något att göra tillsammans.

    Efter en stund lägger du undan leksaken och reser dig med båda strumporna i handen. Jag följer med till sängen. Den här gången sätter du dig ner och får på dig dem medan jag nosar på byxbenet. Du ser ner på mig och skakar lite på huvudet. Ena strumpan är mörkare vid tån än den andra. Jag viftar när handen kommer fram. Du behöver visst hämta ett nytt par, men du går dit utan att börja springa.

    När du kommer tillbaka ligger leksaken på hallmattan. Jag står bredvid och väntar. Du hinner ta upp den och leka en liten stund till innan jackan kommer på. Sedan följer jag med till dörren, utan någon strumpa i munnen. Dina fötter har något på sig nu, och jag har fått vara nära dig. Om du vill ha fart på mig en annan morgon kan du börja med den där saken från korgen. Jag såg att du också blev gladare av den.

  • En ljusbrun hund tittar mot en smörgås på köksbordet, med snö utanför fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden och smörgåsen i köket

    Jag satt vid din smörgås. Det var tydligen inte samma sak som att vakta den.

    Du ställer tallriken på köksstolen medan du letar efter något på bordet. Jag sitter redan där nere och följer handen med blicken. Det hade jag gjort även om du bara hade burit en strumpa. Men nu ligger det en smörgås på tallriken, och den kommer så nära att jag känner doften utan att ens behöva resa mig. Du hittar det du söker, säger något vänligt till mig och går ut i hallen.

    Jag viftar med svansen och ser efter dig. Sedan ser jag på stolen igen. Där står tallriken kvar, precis vid kanten. Jag har ätit min egen mat för en stund sedan, men det verkar inte ha någon större betydelse för nosen. Den vill ändå närmare. Jag sträcker lite på halsen. Framtassarna står kvar på golvet, och jag kan redan se hela smörgåsen. Du brukar ställa dina saker mycket högre upp.

    När jag hör dig i hallen vänder jag huvudet åt det hållet. Du pratar med någon som jag inte kan se. Det kan ta en stund när det börjar så. Jag går några steg mot dörröppningen, lyssnar och kommer tillbaka till stolen. Ingen har flyttat tallriken. Jag nosar längs kanten tills ena örat nuddar den. Sedan får jag tag i smörgåsen. Det gick betydligt lättare än att få ut bollen under soffan.

    Jag hinner äta färdigt innan du kommer tillbaka. När stegen hörs reser jag mig och går fram för att möta dig. Du stannar vid stolen. Jag fortsätter vifta på svansen, för det är fortfarande trevligt att du är här igen. Du tittar på tallriken, på golvet och sedan på mig. Jag nosar på din hand. Den luktar fortfarande av det som nyss låg på tallriken. Det luktar smörgås om oss båda nu.

    Du böjer dig ner och plockar upp en smula ur pälsen på mitt bröst. Sedan kommer ett ljud som börjar som en suck och slutar som ett skratt. Jag följer med dig när du bär tallriken till bänken. Där ställer du den långt in. Jag sätter mig på golvet igen. Det är samma kök och samma stol, men nu finns det plötsligt mycket mindre inom räckhåll. Jag tittar från stolen upp mot bänken en gång till.

    Medan du gör en ny smörgås går jag och hämtar min leksak. Den är lätt att bära, och när jag kommer tillbaka tar du tag i andra änden en liten stund. Jag håller kvar tills du öppnar handen. Sedan lägger jag mig på mattan vid dörren med leksaken mellan tassarna. Därifrån kan jag se när du sätter dig vid bordet. Jag hör dig äta, men jag har redan något att göra med munnen.

    När du har ätit färdigt kommer du förbi och stryker mig över ryggen. Jag rullar lite åt sidan så att handen kan fortsätta. Du blir kvar en stund. Sedan säger du mitt namn med den där rösten som brukar betyda att vi ska göra något tillsammans. Jag är uppe innan du hunnit ut i hallen. Leksaken får följa med några steg innan jag släpper den för att se vilket koppel du tar.

    På vägen till dörren går jag förbi köksstolen igen. Tallriken står kvar uppe på bänken, utom räckhåll. Du ser vart jag tittar och lyfter ena ögonbrynet. Jag går vidare till hallmattan och väntar medan du får på dig skorna. När dörren öppnas har jag fullt upp med luften utifrån. Du får hålla i dina smörgåsar själv en annan gång också. Jag kan gärna hålla dig sällskap medan du gör det.

  • En brunvit hund med ett orange halsband har framtassarna mot ett fönster och tittar ut.
    Tänkvärda hundnytt

    När dörren stängs och hundens oro tar över

    Att kunna gå hemifrån en stund kan låta som ett litet önskemål. För den som har en hund med separationsproblem kan det styra både arbetsdagar och sådant som att handla mat. Samtidigt finns hunden där hemma, utan möjlighet att förklara vad som blir svårt när människan går. En nordisk studie, publicerad den 21 januari, tar hjälp av yrkespersoners erfarenheter för att förstå mer av den situationen. Emma Almquist och hennes forskarkollegor undersöker vilka mönster de möter hos hundar som har svårt med separation.

    Underlaget består av 15 intervjuer med veterinärer, beteendeutredare och hundtränare i Sverige, Norge och Danmark. Forskarna har letat efter återkommande teman i deras beskrivningar. De har alltså inte följt ett stort antal valpar för att se vilka som senare får problem. Den skillnaden avgör hur resultaten kan användas. Intervjuer kan visa vad erfarna yrkespersoner uppmärksammar och vilka frågor som behöver undersökas vidare. De kan däremot inte tala om hur stor risken är för en viss hund.

    Mer än själva avskedet

    Sex teman framträder: andra beteendesvårigheter, kroppsliga förändringar, träning som inte fungerar för hunden, rastyp, ändrade rutiner eller miljöer och samspelet mellan hund och människa. Bland erfarenheterna finns ljudkänslighet, unghundstiden och ägarens stress. Forskarna betonar att detta är återkommande sammanhang i yrkespersonernas fallbeskrivningar. Det är inte en lista över bevisade orsaker. Studien visar exempelvis inte att en stressad människa gör sin hund separationsrädd eller att en viss rastyp automatiskt får problem.

    För mig gör den försiktigheten nyheten mer användbar. Tänk på temat ändrade rutiner och miljöer. Att en yrkesperson möter hundar vars problem uppmärksammats efter en förändring betyder inte att alla hundar som flyttar kommer att få samma svårigheter. För att bedöma en sådan risk behövs också kunskap om hundarna som klarar förändringen väl. Intervjuer med personer som arbetar med problem ger en annan sorts kunskap än en jämförelse mellan drabbade och icke drabbade hundar. Båda kan behövas, men de besvarar olika frågor.

    Samma ord kan dölja olika behov

    Samma noggrannhet behövs kring samspelet med ägaren. Om en människa är stressad samtidigt som hunden har separationsproblem vet vi inte därmed vad som kom först eller hur de påverkar varandra. Det går inte att läsa ut ett orsakssamband ur att två saker förekommer tillsammans. Att använda studien som bevis för att ägaren har orsakat hundens oro vore därför både felaktigt och hårt. Den som försöker ordna tillsyn för att alls kunna lämna bostaden behöver en saklig bedömning, inte en anklagelse förklädd till forskning.

    Även antalet intervjuer måste få sin rätta betydelse. Femton yrkespersoner är inte femton hundar och inte ett representativt urval av Nordens hundägare. Resultaten säger inte hur vanligt ett tema är bland alla hundar med separationsproblem. Däremot kan en erfarenhet som återkommer i intervjuerna hjälpa forskarna att formulera en tydligare fråga inför nästa undersökning. Det gör arbetet värdefullt utan att det måste förvandlas till ett färdigt svar om varje individ. För hunden hemma är det fortfarande den egna situationen som behöver förstås.

    Den nya studien ger inget träningsschema, ingen diagnos och inget löfte om hur snabbt något kan bli bättre. Dess bidrag är att samla erfarenheter som annars riskerar att stanna i enskilda mottagningsrum och träningssamtal. Nästa steg för forskningen blir att pröva frågor som intervjuerna väcker. För oss som läser finns redan något att ta med: låt hundens hela situation bli hörd innan en enkel förklaring får bestämma både problemet och hjälpen.

  • En ljus långpälsad hund ligger på en filt intill en tom hundbädd vid ett fönster med snö utanför.
    Citat och kloka ord

    Hunden och den tomma bädden

    Jag letade efter dig på alla våra vanliga ställen.

    Din bädd står kvar vid fönstret. Jag går fram till den innan jag lägger mig för kvällen, nosar längs kanten och stannar där med huvudet sänkt. Du brukade lyfta ena örat när jag kom för nära. Ibland fick jag en tass mot nosen om jag försökte lägga mig tvärs över dig. Nu kan jag gå hela varvet runt. Filten rör sig inte. Jag går tillbaka till min egen plats, men lägger mig så att jag kan se din.

    Det märks mest när något ska börja. När matte kommer hem brukar du vara före mig ut i hallen. Jag hinner fortfarande ta sats innan jag upptäcker att vägen är fri. Ingen ställer sig på tvären framför skorna. Ingen knuffar mig åt sidan när handen kommer ner. Jag får hälsa så länge jag vill, men snart vänder jag huvudet mot vardagsrummet. Det borde höras fler tassar än mina.

    En kväll hittar jag vår boll under bordet. Jag får ut den genom att lägga mig platt och sträcka fram ena benet. Sedan bär jag den till din bädd. Du brukade inte kunna låta den vara när jag gick förbi med den. Jag stannar strax utanför kanten och släpper den. Den rullar in i ett veck på filten. Jag väntar en stund, går ett litet varv och kommer tillbaka. Bollen ligger kvar där jag lämnade den.

    Du var ganska besvärlig med just den bollen. När jag hade hämtat den kunde du lägga hela frambenet över den och se ut som om du aldrig hade sett mig förut. Jag fick gå runt dig, nosa i örat och försöka hitta en öppning. Till sist reste du dig, och då gällde det att vara snabb. Jag saknar till och med väntan på att få tillbaka den. Nu går den att ta med en gång.

    Matte hittar mig vid bädden och sätter sig en bit ifrån. Jag går fram med bollen, men när handen öppnas håller jag kvar den. Då får den vara kvar hos mig. En stund står jag nära innan jag går och lägger mig. När jag släpper bollen lägger matte den på mattan, där jag kan nå den igen. Ingen försöker få fart på leken den kvällen.

    Dagarna fortsätter med sådant jag känner igen. Min skål fylls, dörren öppnas och jag får följa med ut. Ibland får en doft mig att skynda fram så att hela kopplet nästan tar slut. När matte skrattar vänder jag mig om. För ett ögonblick är jag bara glad över det jag har hittat. Sedan kommer vi hem, och vid hallmattan väntar jag på att du ska få plats bredvid mig. Jag blir stående där en stund.

    Bollen får följa med mig mellan rummen. Jag bär den inte till din bädd varje gång nu. En eftermiddag kommer jag till matte med den och backar undan när handen sträcks fram. Sedan släpper jag, fångar rörelsen med blicken och springer efter när den rullar iväg över golvet. Jag kommer tillbaka en gång till. Efteråt lägger jag mig flämtande på sidan, och bollen vilar mellan framtassarna. Din filt ligger fortfarande där borta.

    På kvällen går jag förbi din plats. Jag stannar och nosar, men den här gången blir jag inte kvar lika länge. Sedan går jag till min bädd med bollen. Jag vänder mig några varv innan jag lägger ner den och kryper ihop. Från köket hörs matte ställa undan en kopp. Jag lyfter öronen mot ljudet och lägger sedan huvudet intill bollen. Du brukade alltid vilja ha den när jag väl hade kommit till ro. Jag har lämnat lite plats framför tassarna.

  • En grå och vit jämthund står med gul lina på en grusväg.
    Tänkvärda hundnytt

    Joker hittade en uppgift mellan jaktsäsongerna

    Erik Larsson ville ha något att göra med Jämtens Joker mellan jaktsäsongerna. Det blev fem viltspårprov. Fyra slutade med ett förstapris, och den 19 januari berättade Dalarnas Älghundklubb att Joker hade vunnit klubbens viltspårstävling för 2025. För Erik var nyttan större än placeringen. I klubbens intervju beskriver han hur proven gav honom tillfälle att lära känna Joker bättre och arbeta ihop med honom också under den del av året då jakten låg nere.

    Klubben hade lagt tävlingen över perioden maj till augusti. Varje genomfört prov kunde ge poäng i klubbtävlingen. Ett förstapris var värt 50 poäng och även ett prov som slutade utan pris gav tio. Det gav flera tillfällen att pröva vad ekipaget hade lärt sig. Hundarna kunde gå olika prov i olika marker, och placeringen byggdes upp under sommaren. Januariresultatet summerade det arbetet.

    Att vänta medan hunden letar

    Ett viltspårprov utgår från ett lagt spår med blod och en viltdel. Enligt de regler som gällde under tävlingssommaren skulle spåret vara mellan 600 och 700 meter och ha fyra vinklar. I öppen klass ska hunden bland annat hålla ett tempo som fungerar för arbetet. För en förare som redan gärna vill framåt kan det vara ovant att vänta när hunden stannar. Kanske behöver den gå en liten sväng för att hitta tillbaka till spåret. Den som drar linan åt det håll som ser mest lovande ut kan råka leda hunden bort från det den håller på att reda ut.

    Det är där upprepningen får ett värde som är svårt att se i en resultatlista. Med samma hund i olika marker får föraren fler chanser att lära sig vad som brukar hända när hunden har doften tydligt och hur den rör sig när den tappar den. Om hunden exempelvis saktar in och går tillbaka några steg kan människans bästa beslut vara att själv stå kvar. Nästa gång kan läget se annorlunda ut. Föraren behöver ha tålamod nog att titta och erfarenhet nog att göra något när det behövs.

    I öppen klass ingår avsnitt där blodmarkeringen upphör en bit, medan viltdelen fortfarande släpas. För hunden förändras då blandningen av dofter i spåret. Föraren får en chans att se hur hunden arbetar när det som hittills varit tydligt plötsligt blir svagare.

    Vidare från det lagda spåret

    Erik berättade att han ville fortsätta med eftersöksmästerskapen i Rättvik och ta steget vidare om det gick bra där. Viltspårprovet prövar färdigheter som har betydelse vid eftersök, där uppgiften kan vara att finna skadat vilt. På det lagda spåret känner domaren sträckningen. Den ordningen gör det möjligt för föraren att få återkoppling på en konkret situation och fundera på vad hunden behöver få göra på egen hand nästa gång. Den som ska följa ett verkligt spår behöver kunna ta med sig det samarbetet ut i en mindre förutsägbar situation.

    Det började med en lucka i kalendern. I klubbens redovisning blev den till fem prov och en seger. Under de där timmarna tillsammans fick Erik också se fler sidor av en hund han redan kände. När han berättar för klubben vad han hoppas göra härnäst handlar det om att fortsätta ut med Joker. Nästa gång linan sträcks är det återigen hunden som först får berätta åt vilket håll de ska gå.

  • En brunvit strävpälsad hund nosar i en öppen kartong på vardagsrumsgolvet, med snö utanför fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden och kartongen i vardagsrummet

    Du fick det som låg i kartongen. Jag fick kartongen.

    Du bär in en kartong som måste vridas på snedden för att komma genom dörren. Jag backar undan och följer sedan efter den med nosen. Du sätter ner den i vardagsrummet och hämtar något från köket. Under tiden hinner jag undersöka tre hörn och den nedersta kanten. Det luktar många platser som jag inte har varit på. När du kommer tillbaka står jag precis där du tänkte sätta dig.

    Jag får flytta mig en bit medan du öppnar. Sedan lyfter du ur en stolsits, några ben och en påse som skramlar. Allt hamnar på filten du lagt på golvet. Jag sträcker fram nosen, men du håller påsen hos dig och samlar undan förpackningarna. Kvar står kartongen med en bred öppning mot mig. Jag sänker huvudet och tittar in. Nu börjar leveransen bli intressant på riktigt.

    Först går bara framtassarna över kanten. Golvet där inne ger efter lite när jag flyttar vikten framåt. Jag backar ut igen och ser på dig. Du har fullt upp med att hålla ett stolsben på plats, men när jag provar en gång till tittar du upp. Då går jag hela vägen in och vänder mig. Ena fliken följer med runt och hamnar över mitt öra. Du börjar skratta. Jag står stilla och väntar på att få veta vad som är så roligt.

    Du lyfter undan fliken och drar fram kartongen en bit från väggen. Nu får jag plats med hela mig. Jag sätter mig först, reser mig igen och undersöker hörnet bakom svansen. Det går att lägga sig här om jag viker ihop benen ordentligt. När jag till slut kommer till ro vilar kanten strax under min haka. Jag kan se dig över den. Du sitter kvar på golvet med stolen, och jag har hittat en egen plats mitt i det som händer.

    Ibland sträcker du dig efter något på filten och jag lyfter huvudet för att följa rörelsen. När en skruv rullar iväg är din hand där före min nos. Du samlar delarna närmare dig och fortsätter. Jag somnar en liten stund. Sedan väcker ditt skratt mig igen. Du har tittat upp och hittat mig hopvikt i lådan medan den nya stolen fortfarande ligger på sidan. Jag gäspar stort. Vi verkar ha kommit olika långt med våra saker.

    När du hämtar min leksak blir jag genast mer vaken. Du lägger den vid öppningen och jag tar den med mig in. Sedan sticker du fram handen och jag kommer ut efter den. Vi håller på en stund: jag går in, du väntar, jag tittar upp över kanten. Nästa gång har du flyttat dig till andra sidan. Jag måste kliva ur för att hitta dig, och när jag kommer fram får jag hela din uppmärksamhet. Stolen får ligga kvar medan vi leker färdigt.

    Till slut reser du den på rätt håll. Jag går fram och nosar på benen som nyss låg på golvet. Sedan provar du att sätta dig. Det går visst bra att använda den också, men jag blir stående vid kartongen och ser på dig tills du kommer tillbaka. Du sätter dig på huk och stryker mig längs sidan. Det var lättare att ha dig med när vi båda satt på golvet. Jag trycker mig nära en stund innan jag går in igen.

    På kvällen börjar du samla ihop det som ska bäras ut. När du tar tag i kartongen reser jag mig med leksaken i munnen. Du stannar och ser på mig, ställer ner den igen och flyttar den till en plats där ingen behöver kliva över den. Jag går raka vägen in. Därifrån ser jag dig bära bort resten. Den nya stolen får stå vid bordet. Min del av leveransen ska tydligen inte ut än. Jag lägger leksaken i hörnet och håller kvar framtassarna över kanten.

  • En brunvit och en svart långpälsad hund rör sig bredvid varandra i snö och lågt vinterljus.
    Citat och kloka ord

    Två hundar i samma hem

    Du får gärna tycka om en hund till. Jag vill bara få ha dig kvar.

    Det står en extra vattenskål i köket. Jag har redan undersökt den. Den ser ut som min, men du ställer den på andra sidan rummet, och när jag följer efter kommer du med en filt också. Den luktar annorlunda. Jag nosar längs kanten innan du lägger den i den tomma bädden. Sedan går vi ut. Jag vet ännu inte att någon ska följa med oss hem.

    På promenaden träffar vi en annan hund och en människa. Vi går en bit åt samma håll. Jag har fullt upp med att nosa där den andra nyss har varit, men när vi stannar vill jag också titta. Sedan öppnar du vår port och båda hundarna får följa med in. Jag stannar på hallmattan. Den andra nosar på skorna. Mina skor, tänker jag nästan säga. Fast du brukar hävda att de är dina.

    Jag går före in i köket och vänder mig om. Den andra hunden kommer efter, men stannar när jag stannar. En stund står vi så. Du flyttar dig så att vi får mer plats och den andra människan följer med sin hund åt sidan. Då kan jag gå fram till dig utan att tränga mig förbi någon. Jag trycker nosen mot ditt ben och känner att du fortfarande luktar som vanligt.

    Du har mycket att göra med den som kommit. Filten ska ordnas, en skål ska fyllas och det finns något nytt att torka upp på hallgolvet. Jag följer efter dig tills du nästan snubblar över mig. När du stannar lyfter jag huvudet. Du säger mitt namn och kliar mig på bröstet, men sedan går du vidare. Jag blir kvar med den där ofärdiga känslan av att vi inte riktigt hunnit hälsa färdigt.

    Vid maten får jag stå där jag brukar. Den andra hundens skål står en bit bort, och ingen kommer och nosar i min medan jag äter. Efteråt letar jag upp min gamla leksak. Den är ganska platt och ena örat saknas. Jag bär den till dig ändå. Du slutar med det du gör och tar tag i andra änden. När jag drar försiktigt svarar du. Nu känner jag igen oss.

    Vi leker en liten stund, och sedan går jag med dig när du bär in tvätten. Där brukar jag få följa efter. Du sätter dig på huk för att plocka upp en strumpa och jag kommer nära med hela sidan. Du stannar kvar och lägger armen runt mig. Ingen ropar bort dig just då. Jag står stilla, med leksaken hängande ur munnen, tills jag själv vänder huvudet mot ljudet ute i hallen.

    Den andra hunden ligger på filten när vi kommer tillbaka. Jag går förbi och nosar på den extra vattenskålen igen. Nu finns det vatten i den. Det verkar ganska användbart att ha två. Sedan lägger jag mig på min egen plats. Jag vill kunna se den som kommit, men jag vill inte ligga alldeles intill. Du låter bäddarna stå kvar en bit ifrån varandra.

    Efter några kvällar har jag hört de nya tassarna många gånger. Ibland följer jag dem genom rummet. Ibland sover jag vidare. Jag är fortfarande först framme när du tar fram min gamla leksak, och vi har kvar den lilla stunden innan du lägger undan den för natten. Den andra hunden får också sin stund. Jag börjar kunna ligga kvar medan du ger den, utan att resa mig varje gång.

    När vi ska ut behöver du nu reda ut två koppel. Jag väntar vid dörren medan du byter hand och tappar en vante. Den andra hunden sätter sig på vanten. Jag ser på dig. Det här kommer tydligen att ta lite längre tid. Men när du öppnar går jag fram och nuddar din hand, precis som jag brukar. Du svarar med mitt namn. Sedan följer vi med, båda två.