-
Hunden mellan två koner
Jag följde handen. Den råkade bara visa åt ett annat håll än du tänkte.
Du står mellan två koner och tittar på mig som om jag nyss har gjort något mycket oväntat. Jag står vid ditt andra ben. Det var dit handen gick, och jag följde den ganska noggrant. Nu rör du handen igen, lite högre den här gången, medan fötterna börjar åt ett annat håll. Jag tittar ner för att hinna undan en sko och kommer sedan runt framför dig. Där blev vi visst stående båda två, utan att riktigt komma vidare.
Vi skulle gå en åtta. Det verkade enkelt när du pratade om det innan vi började. Två koner, du och jag, och ganska mycket gräs att röra oss på. Jag hann undersöka den ena konens fot medan du ordnade kopplet. Sedan kom din hand nära mitt huvud och vi satte oss i rörelse. Första svängen gick fint. I den andra började du titta bakåt efter något som jag också ville se. När du vände dig igen stod jag redan på den sida där handen hade hamnat.
Du blir stilla en liten stund. Jag ser på ansiktet, handen och fickan i den ordningen. Det finns säkert en fortsättning någonstans bland de tre. Men nu pekar inget riktigt åt något håll. Du säger något lågt, andas ut och flyttar dig bort från konerna. Jag följer med tills du stannar vid kanten av planen. Där får jag nosa medan du ser tillbaka på platsen vi nyss lämnade. Vi har tydligen inte slutat, men vi har slutat försöka reda ut allt medan benen fortfarande går.
En annan människa kommer fram. Hon tittar på hur du står och gör en liten rörelse med sin egen arm. Du provar samma sak utan mig först. Jag står bredvid och följer handen med blicken, beredd ifall den här omgången också var till mig. Det var den inte. Du tar ett par steg, vänder och börjar skratta när armen hamnar på precis den sida där jag nyss stod. Jag viftar på svansen. Det verkar som om vi har hittat något användbart tillsammans, fast jag inte behövde göra mer just då.
När du kommer tillbaka böjer du dig ner och låter mig få en kort stund nära. Jag trycker nosen mot handen och väntar. Du har fått ett annat uttryck i ansiktet. Förut tittade du som om du väntade på att jag skulle ordna något åt oss. Nu ser du efter var jag står innan du börjar visa. Det är lättare att följa med i. Jag kan lägga märke till rörelsen utan att samtidigt behöva gissa vilken del av mig du redan tänkt skulle befinna sig någon annanstans.
Vi börjar med bara en kon. Du går i en jämnare båge och håller handen där jag faktiskt kan se den. Jag följer med runt och kommer fram till din sida igen. Där stannar du innan du börjar göra nästa sak. Jag får något gott och ett tydligt besked om att vi hittade rätt. Det blev inte hela åttan på en gång. Men jag hann vara med genom den sväng vi faktiskt gick, och du såg glad ut redan innan vi var på väg mot den andra konen.
Nu vet jag lite mer om vad som kan vara roligt här. Jag ser upp när du gör dig redo igen. Den här gången väntar du in blicken innan handen rör sig. Vi går runt samma kon åt andra hållet. Jag kommer en aning nära ditt knä och du anpassar steget så att jag får plats. Det är skönt att vi kan lösa det medan vi går. Jag behöver inte bli en omväg som du först måste ta dig runt för att kunna fortsätta din egen plan.
Sedan kommer den andra konen tillbaka i det vi gör. Jag märker när du ska ändra riktning, för handen börjar visa vägen innan kroppen har hunnit vända bort från mig. Jag följer den och hittar in i nästa båge. Vi kommer runt. Du stannar, jag ser upp och då skrattar du igen. Den andra människan säger något från sidan, men du tittar kvar på mig medan jag får min belöning. Jag behöver inte springa mellan flera blickar för att få veta hur det gick för oss.
Jag tycker om när du blir så glad att rösten ändrar sig lite. Då vill benen gärna börja på en ny sak innan du hunnit säga vad det är. Jag gör ett litet hopp åt sidan och du låter mig landa innan vi fortsätter. Vi verkar ha olika förslag på hur framgången ska firas. Du tänkte kanske stå kvar och känna dig nöjd. Jag hade hellre lagt in något med mer svängrum. Vi får plats med en liten bit av båda innan vi tar paus.
Du plockar fram leksaken och går med mig en bit från konerna. Där får jag gripa, bära och komma tillbaka nära. Det är roligt att få använda kroppen på ett annat sätt efter att ha hållit reda på dina ganska små rörelser. Du släpper taget och jag bär en kort runda med ordentligt lyft huvud. När jag kommer tillbaka står du kvar. Det finns fortfarande någon att dela det roliga med, fast du inte visar någon väg med handen just då.
På väg till våra saker passerar vi konerna igen. Jag tittar dit men du fortsätter mot väskan. Vi är färdiga för den här gången. Du lägger undan det som varit framme och sätter dig en stund så att vi slipper gå direkt från träningen till nästa ärende. Jag lägger mig nära stolen och ser en annan hund börja på sin uppgift längre bort. Den har något eget att reda ut med sin människa. Vi kan få titta en stund utan att du behöver jämföra våra svängar med deras.
När du till sist tar kopplet för att gå kommer jag upp på benen och ställer mig vid din sida. Jag väljer inte alldeles rätt plats på första försöket. Du flyttar handen lite och jag hittar fram. Där kom den igen, den där lilla möjligheten att förstå dig. Du behöver inte börja om med hela åttan för att använda den. Vi går mot utgången tillsammans, och den här gången visar handen åt samma håll som du börjar gå.
-
Agility med bommen tio centimeter över marken
Vi missade en sväng. Jag tappade inte lusten att springa med dig.
Du svänger åt vänster och jag fortsätter rakt fram. Ett par språng senare hör jag min signal bakom mig och vänder huvudet. Där står du med handen nere och ett uttryck som får mig att komma tillbaka, fortfarande med ganska mycket spring kvar i benen. Vi har visst hamnat på olika sidor om det vi höll på med. Jag vet inte riktigt när det hände. Nyss verkade vi vara på väg tillsammans.
Du går fram till mig och börjar om en liten bit bort. Den här gången står du annorlunda redan innan vi sätter fart. Jag får syn på handen i tid och följer rörelsen. Hindret som jag nyss sprang förbi kommer framför mig. Bommen ligger lågt och jag tar ett lätt språng över. På andra sidan fortsätter du framåt med mig, och nu behöver jag inte vrida huvudet bakåt för att försöka hitta vart du tog vägen.
Det är den delen jag tycker så mycket om på gräsplanen. Jag får använda benen ordentligt och ändå vara uppmärksam på dig. Ibland räcker en rörelse för att jag ska veta var jag ska fortsätta. Andra gånger hinner jag iväg innan jag har sett färdigt. Då hjälper det när du kommer tillbaka in i det vi gör, så att jag slipper bli ensam med både farten och frågan om vad som gick fel.
Vi stannar efter det låga hindret och du tar fram leksaken. Jag griper den och kommer nära med hela kroppen. Du håller kvar en stund och släpper sedan efter så att jag får bära den ett litet varv. Det är ett mycket trevligt sätt att få reda på att vi hittade varandra igen. Jag ser upp på dig med leksaken i munnen. Du har inte fastnat vid svängen där vi tappade bort varandra.
När du tar tillbaka leksaken går vi en bit åt sidan. Här får jag nosa medan du ser ut över hindren. Du verkar tänka på något, för handen gör en liten rörelse i luften och sedan tittar du tillbaka mot platsen där vi började. Jag följer inte med i alla dina funderingar. Men när du vänder dig mot mig igen finns samma lust i rösten som innan vi satte fart första gången.
Nu får vi ihop en kort följd. Jag kommer över bommen, följer dig till nästa del och hittar öppningen till tunneln. En liten stund ser jag bara vägen genom den. Sedan kommer ljuset och din rörelse där ute. Jag springer mot handen du visar och får fortsätta tillsammans med dig. Det är roligt när det blir begripligt medan kroppen fortfarande har fart. Jag vill gärna hinna vara med hela vägen.
Du skrattar när jag kommer fram, och jag studsar till av det välbekanta ljudet. Sedan böjer du dig ner och låter mig få leksaken igen. Vi har ingen lång bana kvar att göra nu. Du samlar ihop våra saker och vi går bort från hindren till skuggan vid kanten av planen. Jag dricker, står nära ditt ben och låter blicken följa någon som bär en hinderbom en bit längre bort.
När vi lämnar platsen bär jag leksaken och du går bredvid. Vi fick börja om i dag. Jag sprang åt ett håll som du inte hade tänkt, och du behövde visa mig vägen tydligare nästa gång. Men jag får fortfarande lust att titta upp när du rör handen. Det sista jag minns av springandet är hur jag kom ut ur tunneln och hittade dig där du väntade. Därifrån hade vi en bit kvar som vi kunde göra tillsammans.
-
Inkallning på inhägnad träningsplan
När du ropar vill jag hinna fram till dig med hela min glädje.
Du har gått en bit bort över gräset. Jag står kvar hos personen som väntar med mig och följer dina steg. Här på den inhägnade planen känner jag igen hur det brukar börja. Du vänder dig om, ställer dig stilla och ser åt mitt håll. Jag flyttar vikten framåt innan något mer har hänt. Det finns ganska mycket spring i kroppen som just nu inte har någonstans att ta vägen.
Så kommer ordet. Jag känner igen det, känner hur väntan tar slut och sätter fart mot dig. Gräset rör sig under tassarna och du blir större för varje steg. Jag har ingen tanke på hur det ser ut från sidan. Jag vill bara fram till den där rösten som nyss kom hela vägen hit bort och hämtade mig. När jag når dig behöver kroppen ett par extra steg för att komma ihåg hur man stannar.
Du möter mig med handen nära och ett skratt som gör mig ännu mer ivrig. Jag kommer in vid benet, men svansen har fortfarande bråttom. Det blir lite trångt mellan nosen, fickan och dina händer. Sedan får jag ta leksaken du har haft med dig. Jag tar ett ordentligt grepp medan du håller kvar, och en stund är vi båda upptagna med varsin ände. Nu känns det som om hela springandet har hittat fram.
Efter leken går vi ett litet varv tillsammans. Det är skönt att inte genast behöva hamna långt ifrån dig igen. Jag nosar vid en grästuva, tittar upp och får din hand över bröstet en kort stund. Du är fortfarande glad, fast jag redan har kommit och inget mer behöver bevisas just nu. Jag vill gärna att den delen också ska höra till när du ropar på mig.
Nästa gång fastnar blicken vid något som rör sig utanför staketet. Jag har redan börjat mot dig, men huvudet hinner vända sig åt sidan. Då låter din röst likadan när jag hittar tillbaka till den. Du står kvar på platsen där jag väntade mig att möta dig. Jag får komma hela vägen fram utan att den sista biten fylls av ett missnöje jag inte förstår vad jag ska göra med.
Jag känner skillnaden mellan att springa till någon och att komma fram till något som plötsligt har ändrats. Här finns samma vänliga händer också när vägen blev lite krokigare. Du kan visa en enklare början nästa gång och göra det lättare för mig att hålla reda på uppgiften. Men jag slipper undra om jag borde ha stannat där borta i stället. Det är fortfarande hos dig som det roliga fortsätter.
Vi gör ett sista försök på kortare avstånd. Nu kan jag nästan höra hur du drar in luft innan du säger ordet. Jag väntar, trampar och får till sist komma. Den här gången blir det ingen stor rusning, bara några ivriga språng och en tvär liten inbromsning framför handen. Du ser så nöjd ut att jag trycker nosen mot din jacka innan jag tar det du räcker mig.
När kopplet kommer fram står jag redan nära. Du fäster det och låter mig nosa färdigt vid kanten av planen innan vi går mot grinden. Jag behöver inte försöka hinna undan för att få vara kvar ute lite till. Vi har en bit att gå tillsammans också efter övningen. Det finns en välbekant lukt längs staketet som jag gärna vill läsa noggrant, och du verkar ha tid med den innan vi lämnar.
Senare, när jag hör mitt namn hemma, lyfter jag huvudet från bädden. Du står vid köksdörren och vill mig något. Jag reser mig och kommer fram, fortfarande lite mjuk i kroppen efter dagens springande. Det finns ingen lång grässträcka mellan oss nu. Ändå känner jag igen lusten att gå dit din röst finns. Jag tycker om när det händer något vänligt i andra änden av den vägen.
-
Hunden går fot på träningsplanen
Jag tycker om när du blir glad över det vi lär oss tillsammans.
Din vänstra sko stannar precis framför min tass. Jag flyttar mig lite, sätter mig och tittar upp. Här känner jag igen hur vi brukar börja. Du rättar till jackan och stoppar handen i fickan. Jag hinner kontrollera den rörelsen ganska noga innan du säger något. Det finns också hundar längre bort på planen, men just nu är det här vid ditt ben som det verkar vara mest intressant att stå.
Vi tar några steg tillsammans. Jag försöker hålla reda på din sida samtidigt som huvudet gärna vill följa handen. När du stannar sätter jag mig en aning snett. Du ser ner, flyttar oss och börjar om med en kortare bit. Jag följer med igen. Den här gången hittar jag platsen innan du har hunnit stå helt stilla, och rösten som möter mig får svansen att slå mot ditt byxben.
Jag har inte gått hit för att räkna hur raka våra steg blir. Jag märker däremot när något mellan oss börjar stämma. Din rörelse blir lättare att följa, ordet kommer på ett ställe jag känner igen och jag hinner göra det som ger det där glada svaret. Då vill jag gärna prova en bit till. Det är roligt när vi förstår samma lilla sak nästan samtidigt.
I nästa vändning blir jag för ivrig. Jag kommer framför dig och måste flytta bakdelen för att vi inte ska stå i vägen för varandra. Du skrattar till och stannar. Jag tittar upp med munnen lite öppen, ganska nöjd med att åtminstone ha kommit fram ordentligt. Sedan gör du plats och visar början igen. Jag slipper försöka lösa hela svängen medan våra ben redan är upptagna med att reda ut den.
Det finns stunder när jag tappar bort vad vi höll på med. En annan hund rör sig, en påse prasslar eller vinden tar med sig en lukt som jag inte hade tänkt missa. Då kan jag behöva en enklare början för att hitta tillbaka till dig. Jag märker skillnaden mellan att få hjälp med nästa steg och att möta en röst som redan låter besviken innan jag har förstått vad som blev fel.
Du låter oss gå åt sidan en stund. Jag nosar vid gräskanten och dricker lite vatten innan vi står nära igen. Din hand ligger mot min sida när någon går förbi på avstånd. Det är skönt att få vara här med dig också när vi inte gör en övning. Jag behöver inte fortsätta erbjuda sitt, steg och nya försök för att få ha en plats vid dina fötter.
När vi börjar igen blir det bara en kort sträcka. Jag följer skon genom vändningen och hittar in vid benet. Du säger det där ordet jag har väntat på, och sedan får jag komma nära handen. Den här gången blir glädjen stor hos oss båda. Jag trampar runt med kroppen lite för ivrig för att stå prydligt. Du verkar kunna tycka om det också när själva övningen redan är färdig.
Jag känner när dina axlar sjunker och vi går mot kanten av planen. Kanske hade du tänkt hinna mer. För mig har den här stunden redan innehållit ganska mycket: ett par saker jag förstod, några som vi fick reda ut och en sväng som blev roligare andra gången. Det är den glada rösten jag gärna vill följa hit igen, tillsammans med allt spännande du brukar hitta i jackfickan.
På vägen därifrån går jag inte lika noga vid din sida. Det finns en grästuva som förtjänar ordentlig uppmärksamhet, och jag stannar medan du låter kopplet följa med. Sedan lyfter jag huvudet mot dig. Du svarar genast. Vi har lämnat övningen på planen, men det vi höll på med tillsammans får följa med hem. Jag tycker om att känna igen din glädje när jag försöker förstå dig.
-
Hunden provar en agilitytunnel
Jag gick in när jag vågade. Du stod kvar så jag kunde hitta dig igen.
Du ställer dig vid något som ser ut som ett stort runt hål. Jag följer med fram och stannar strax innan kanten. Det luktar tyg och mark och andra hundar här. Jag sträcker fram huvudet, men låter tassarna stå kvar där jag vet vad som finns under dem. Du väntar bredvid. Jag hör röster längre bort på träningsplanen och vänder mig efter dem innan jag tittar in i öppningen igen.
Det finns en väg genom den där saken. Jag kan se lite av ljuset i andra änden, men det är ändå annorlunda att ha kanter så nära öronen. Du visar handen vid ingången och jag nosar på den. Sedan flyttar du dig undan så att jag kan komma fram själv. Jag sätter en tass närmare och drar tillbaka den. Du blir inte större i rösten för det. Jag får stå här och se efter en gång till.
När jag stoppar in huvudet låter det annorlunda. Mina egna rörelser hörs närmare och tyget rör sig lite vid sidan. Jag backar genast ut igen. Där står du fortfarande. Jag ser på dig och slår svansen kort, som om jag vill fråga om du också märkte det där. Du kommer närmare utan att ta tag i mig. Jag kan gå ett litet varv bredvid dig innan vi återvänder till samma öppning.
Nu nosar jag längs kanten först. Jag hinner titta efter hunden som går långt borta med sin människa och sedan komma tillbaka till mitt. Det hjälper att inget plötsligt börjar jaga mig framåt. Jag har redan ganska mycket att hålla reda på med nosen, tassarna och det där ljudet inne i tyget. Du låter handen finnas nära, men jag behöver själv välja det lilla steget som tar mig förbi kanten.
Den här gången följer båda framtassarna med. Jag stannar, lyfter huvudet och går ett steg till. Där framme ser jag dig vid utgången. Nu kommer bakbenen också. Jag går genom den korta tunneln och kliver ut där din röst finns, med kroppen mycket lättare än den kändes vid första öppningen. Du blir glad när jag kommer fram. Jag tränger mig nära ditt ben innan jag tar det du räcker mig.
Jag vill visst röra på mig efteråt. Några snabba steg, en vändning, nosen vid din hand igen. Du skrattar och följer med en bit över gräset. Sedan stannar vi. Du ställer dig inte genast så att jag måste göra om allt för att bevisa att det gick. Jag får hinna känna mig färdig med det första försöket. Det finns något skönt i att få vara glad innan nästa sak börjar.
Efter en liten stund går vi förbi ingången igen. Jag stannar till och sänker nosen mot kanten. Nu luktar jag själv där inne också. Jag tittar på dig och du kommer nära. Vi provar en gång till, och den här gången behöver jag inte backa ut för att hitta dig. Jag vet lite mer om var du tar vägen. När jag kommer fram i andra änden möter du mig med samma vänliga röst.
Det är inte säkert att jag går lika fort nästa gång vi kommer hit. Något kan låta annorlunda eller röra sig där borta, och då kanske jag behöver undersöka igen. Men jag tycker om att ha fått komma genom det här utan att du drog mig från min tvekan. Jag hann själv märka att tassarna kunde fortsätta och att du fanns kvar på andra sidan. Det vill jag gärna känna igen när vi provar något nytt.
På vägen från planen stannar jag vid en alldeles vanlig grästuva. Den har inga runda öppningar och behöver inte passeras på något särskilt sätt. Du väntar medan jag nosar. Jag har varit upptagen med något nytt och får nu vara upptagen med något välbekant. När jag lyfter huvudet är du redo att gå med mig. Det blev mycket att ta in i dag. Jag är ganska nöjd med att vi gjorde det tillsammans.
-
Hunden på mattan i träningshallen
Jag kunde det i köket. Här luktade det visst annat.
Du öppnar dörren och vi kliver in i ett rum där jag aldrig har varit. Golvet känns annorlunda under tassarna och någon hund hörs längre bort. Jag hinner se en människa med en väska innan nosen dras ner mot mattan. Här har det gått många före mig. Du hänger av dig jackan och tar fram påsen som brukar betyda att vi ska göra något tillsammans. Jag märker den också, men just nu finns det mycket annat som inte brukar finnas i vårt kök.
När du säger mitt namn tittar jag upp en kort stund. Sedan rör sig en hund vid andra änden av rummet och blicken följer med dit. Du visar med handen som hemma. Jag ser början på rörelsen, men innan den är färdig hörs en dörr öppnas bakom oss. Jag vänder mig om. När jag ser på dig igen har handen hunnit ner. Du står kvar och väntar på något som jag tydligen inte gjorde. Det blir svårt att hinna vara med dig när så mycket börjar samtidigt.
Du försöker en gång till. Nu hör jag ditt namn på övningen, det där som har gått så bra mellan köksbordet och kylskåpet. Mina tassar står fortfarande åt fel håll. Jag kan se att du blir förvånad när jag nosar ner i mattan i stället. Där hemma brukar du skratta och säga att jag nästan börjar innan du har hunnit fråga. Här vill jag gärna hinna känna efter var jag har kommit först. Jag känner igen din röst. Resten av rummet behöver jag lite längre tid med.
Till sist stoppar du tillbaka handen i fickan och går några steg åt sidan med mig. Vi står så att jag kan se de andra utan att vara mitt i allt. Du låter kopplet hänga löst medan jag nosar på en fläck nära din sko. När jag blir färdig står du kvar. Jag lyfter huvudet och möter din blick, och den här gången har du inte hunnit börja med något nytt. Rösten kommer mjukt. Sedan får jag något ur påsen och blir kvar nära ditt ben.
Nu visar du bara den lilla början på rörelsen. Jag tar ett steg mot dig, och du ser så nöjd ut att jag genast vill se vad som kommer sedan. Du väntar tills jag tittar igen. Vi går ett par steg tillsammans och stannar. Jag känner igen hur det brukar kännas mellan oss, fast jag fortfarande hör hunden där borta. När något skramlar vänder jag ena örat dit. Du låter mig titta och möter mig när jag kommer tillbaka med blicken. Jag behöver inte hinna förbi allting i rummet för att få fortsätta.
Vi gör mindre än vi brukar göra hemma. Ändå blir jag kvar hos dig längre nu. Jag följer handen, flyttar tassarna och hinner se ditt leende när jag har gjort det du väntade på. Sedan får jag en paus. Jag dricker ur skålen medan du sitter en stund, och när du reser dig kommer jag fram igen. Jag vill gärna prova lite till. Du tar fram leksaken i stället, och då känner jag igen hela förslaget. Nu kan jag hålla i min ände medan du håller i din.
När du hämtar jackan följer jag med till kroken. Dörren öppnas igen och jag ser upp, men den här gången vet jag vart vi ska. Du stannar i hallen och kliar mig vid bröstet innan vi går ut. Jag lutar mig mot handen. Vi blev visst inte färdiga med allt du hade tänkt göra i dag. Men nu har vi stått på den där mattan tillsammans, och jag vet att du kan vänta på mig också där. På vägen hem bär jag leksaken en liten bit. Den får gärna följa med nästa gång.
-
Hunden väljer belöning på gräsplanen
”Jag såg den blå dragleksaken. Du tittade på godispåsen.”
Du tar fram en godisbit och jag kommer fram för att undersöka den. Den luktar gott. Jag tar emot den, tuggar färdigt och vänder genast blicken mot väskan igen. Där ligger något blått med ett handtag som jag känner mycket väl. Du följer min blick och skrattar. Vi har tydligen båda kommit till den inhägnade gräsplanen med förhoppningar om en trevlig stund. Dina låg i godispåsen. Mina sticker upp ur väskans ytterfack och ser mycket angelägna ut att få komma därifrån.
Det är en sval kväll och gräset är skönt under tassarna. Du har tagit med våra vanliga saker och vi har gott om plats. Först går vi runt lite så att jag får undersöka området. Det finns dofter kvar där någon annan varit tidigare. Jag behöver få reda på sådant innan jag riktigt kan ägna mig åt det du packat. Du följer med en stund och väntar tills jag ser upp. Nu kan vi börja hitta på något tillsammans. Vi har redan fått en ganska bra början genom att komma överens om just den saken.
Du visar den blå leksaken och jag blir genast mer livlig i stegen. Den har ett mjukt band som är lätt att få tag i. Du håller den lågt, så att jag kan ha tassarna kvar på marken när jag griper. Vi leker en kort stund med lugna rörelser som passar mig. Du behöver inte få mig att flyga genom luften för att det ska bli roligt. Det räcker långt att du finns i andra änden och verkar lika förtjust i det här märkliga blå föremålet som jag är.
När leken tar paus erbjuder du en godisbit. Jag tar den gärna och låter leksaken komma ner till din sida. Då har vi hittat två saker som kan vara trevliga under samma kväll. Det betyder inte att de alltid gör samma nytta i varje ögonblick. Jag kan uppskatta maten och ändå längta efter att få ta tag i bandet igen när vi gör något där kroppen får vara mer på väg. Jag tycker om att du blir nyfiken på vad jag uppskattar i olika stunder.
Vi går några steg tillsammans över gräset. Jag följer dig, du berättar att det blev bra och sedan kommer leksaken fram. Där blev det lätt för mig att förstå vad som hörde ihop. Vi hann göra vår lilla sak innan leken började. Du försöker inte visa leksaken framför nosen under varje steg för att hålla mig kvar. Jag får upptäcka att det kan bli något roligt med dig när jag följer med och lyssnar. Det gör mig angelägen om att se vad du tänker hitta på härnäst.
En annan stund vill du att vi ska stå stilla lite lugnare tillsammans. Då kommer den lilla matbiten när jag har hittat en bekväm plats nära dig. Jag behöver inte genast kasta mig in i en lek för att få veta att något blev rätt. Det är faktiskt skönt. Din hand kan ge mig ett snabbt, vänligt besked med något gott, och sedan kan vi fortsätta där vi stod. Jag har inte samma sorts önskan varje gång vi möts på gräset. Du verkar ha lagt märke till det nu.
Ibland stannar jag med blicken ute i kanten av planen. Du ser efter vad som fångat mig och låter oss ta en paus. Där finns en doft som jag inte var färdig med. Du följer med dit, och en stund är det just det som gör vår kväll intressant. Jag behöver inte välja en gång för alla mellan att tycka om godis, leksaker och nosande. Det finns plats för flera saker hos samma hund. Ni människor kan också längta efter olika sorters trevligheter utan att någon behöver kalla det besvärligt.
När vi kommer tillbaka till övningen ser du efter hur jag är med. Jag söker din blick och står kvar nära dig. Du provar något enkelt och ger mig en belöning som jag glatt tar emot. Om jag hade blivit kvar med nosen i gräset hade vi behövt tänka på hur vi skulle göra det lättare. Att hålla fram mer av samma sak är inte alltid hela svaret. I kväll hjälper det att vår uppgift är liten, att vi får pauser och att du faktiskt leker med mig när leksaken kommer fram.
För det är något särskilt med skillnaden mellan att få en sak och att få göra något med dig. Du kan räcka över bandet och tänka att nu har du belönat färdigt. Men jag står gärna kvar och väntar på att din hand ska hitta den andra änden. När du gör det börjar svansen röra sig på ett helt annat sätt. Vi har kanske samma leksak framför oss, men det är sällskapet i leken jag har saknat. Du upptäcker det och börjar skratta åt min envisa lilla inbjudan.
Vi slutar innan kvällen har blivit ett långt förhör om vad jag tycker om. Jag får leka en sista kort stund, dricka vatten och följa med till väskan. Du lägger ner den blå leksaken och sparar resten av godiset till en annan gång. Vi har inte behövt göra slut på något för att få en bra stund tillsammans. Jag går bredvid dig mot grinden med lättare steg än när vi kom. Nu känner jag igen lite mer av hur vi kan förstå varandra här ute.
Jag hoppas att du behåller den nyfikenheten nästa gång du packar. Du får gärna ha idéer om vad som ska bli roligt. Jag vill också få visa vad jag faktiskt uppskattar när vi väl står där. Du behöver inte kunna läsa alla mina tankar i förväg. Ibland räcker det att följa blicken från godispåsen till det blå handtaget i väskan och upptäcka att vi fortfarande har en trevlig sak kvar att göra tillsammans.
-
Vi övar hakstöd på vardagsrumsgolvet
”Du lät mig lyfta hakan. Då ville jag lägga den i din hand igen.”
Du sitter på vardagsrumsgolvet med ena handen öppen framför mig. Jag nosar på den för att ta reda på om där finns något gott. Det gör det inte just nu. Godiset finns i den andra handen, som du håller så att jag kan följa det med blicken. Jag kommer lite närmare och råkar sänka hakan mot din handflata. Du berättar genast att det blev rätt och ger mig en liten bit. Sedan får jag lyfta huvudet och tugga färdigt. Det var en trevlig början på något jag ännu inte riktigt vet vad det ska bli.
När du visar handen igen går jag fram för att undersöka den en gång till. Den ligger stilla på en höjd där jag kan ha huvudet bekvämt. Jag behöver varken sträcka mig uppåt eller böja nacken långt ner. Min haka får kontakt med handflatan och belöningen kommer. Du har inte slutit fingrarna om nosen. Jag känner handen under mig, men kan flytta huvudet när jag vill. Det gör skillnad för hur jag närmar mig nästa gång du erbjuder samma plats.
Vi har tränat på att nosa mot en hand förut. Då var det en snabb liten beröring som fick dig att bli glad. Här letar vi efter något annat. Nu är det undersidan av hakan som ska möta din handflata. Jag börjar långsamt upptäcka skillnaden när du belönar just den kontakten. Det är bra att du inte räknar med att jag förstår hela saken bara för att du visar en hand igen. Du kan ha mycket noggranna planer för den som jag inte har fått del av ännu.
Du har ordnat så att vi båda får plats på mattan. Jag står med tassarna stadigt och du har hittat ett sätt att sitta som gör att armen kan vila bekvämt. Det märks. Handen flyttar sig inte hit och dit medan jag försöker hitta den. Du behöver inte sträcka dig efter mig och jag behöver inte följa efter dig med huvudet. Vi kan ägna oss åt den lilla kontakten mellan haka och hand utan att först behöva lösa en hel flyttning av kroppar över vardagsrumsgolvet.
I början är stunden mycket kort. Jag hinner lägga ner hakan, få ditt välbekanta besked och ta emot godiset. Sedan släpper du mig vidare. När jag själv söker mig tillbaka provar vi igen. Jag behöver få upptäcka att din hand är en plats som går att komma till och lämna. Den tanken blir mycket lättare att förstå när du faktiskt låter det hända. Jag har hunnit gå ett par steg åt sidan och kan ändå vända tillbaka till samma vänliga erbjudande.
En stol skrapar någonstans utanför det öppna fönstret. Jag lyfter huvudet för att lyssna. Din hand följer inte efter. Du väntar medan jag försöker avgöra om ljudet behöver mer uppmärksamhet. Det gjorde det tydligen inte, för snart hörs inget särskilt därifrån. När jag ser tillbaka på dig har du fortfarande samma lugna ansikte. Vi kan börja med en lätt liten stund igen. Jag behöver inte först hitta ett sätt att bli fri från något som fortsatte när jag slutade vara med.
Du vill kanske kunna hjälpa mig att vara stilla en stund när du behöver titta närmare på något. Jag kan förstå att det finns sådana tillfällen. Men just nu övar vi hemma, och handen behöver få bli välbekant för sig. Du passar inte genast på med flera nya saker bara för att jag råkar stå stilla. Det uppskattar jag. Vi har hittat något som jag vill prova igen, och det får vara värt en hel del även innan det går att använda till allt du tänkt dig.
Efter några korta försök får vi paus. Du lägger händerna i knät och jag går till min filt. Jag dricker lite vatten på vägen och kommer sedan tillbaka med betydligt mindre brådska i stegen. Du behöver inte locka mig kvar med godis när jag har fått annat att tänka på. Vi kan vara i samma rum ändå. Det är skönt att din hand kan vara en vanlig hand också, en som ligger i knät eller stryker mig vänligt på sidan när jag vill komma nära.
En annan dag kanske jag lägger hakan där lite längre. Vi behöver inte bestämma redan nu hur länge det ska bli. Du kan lägga märke till den lilla stunden jag klarar bekvämt och fortsätta därifrån. Om något blir svårt vill jag att du ser det medan det fortfarande är lätt att ta paus. Jag kan behöva hjälp att förstå en övning, men också tid att känna efter var jag vill ha din hand. De sakerna går att lyssna efter under samma korta träningsstund.
Det fina med den här platsen är att du finns så nära utan att jag har blivit fast. Jag kan känna värmen från handflatan och se ditt ansikte ovanför den. När jag lyfter huvudet tar du emot det beskedet. När jag kommer tillbaka har du inte blivit otålig på mig under tiden. Jag börjar känna igen hur det går till mellan oss. Det gör mig nyfiken på att försöka mer, och kanske är just den nyfikenheten något av det viktigaste vi får med oss från mattan i dag.
Till slut plockar du undan godiset och sträcker på benen. Jag står kvar en liten stund och ser på din tomma hand. Sedan följer jag med när du går genom rummet. Vi hann inte med något som skulle se särskilt storslaget ut på bild. En haka låg i en handflata några korta stunder. Jag lyfte huvudet flera gånger och kom tillbaka. Men du lät mig vara med i det som hände, också när jag behövde avbryta. Det är en bra sak att få lära känna hos en människa man lever nära.
-
Hunden övar backa i vardagsrummet
”Ett steg bakåt kan också vara något att bli glad över.”
Jag står på mattan och ser på dig. Du har godis i fickan och det brukar betyda att vi ska hitta på något tillsammans. Först sätter jag mig. Det var tydligen inte det du tänkte i dag, för du visar lugnt att jag kan resa mig igen. Jag kommer upp på tassarna och väntar. Du ler och har fortfarande gott om utrymme framför mig. Jag ser mig omkring efter något som kan hjälpa oss vidare. Mattan ligger kvar. Fåtöljen står där den brukar. Det verkar vara jag som behöver komma på nästa sak.
Du vill att jag ska lära mig att ta ett litet steg bakåt. Jag vet förstås inte det ännu. Därför försöker jag med sådant som har fungerat förut. Jag tittar på din hand, flyttar lite på huvudet och råkar nästan sätta mig igen. Du blir kvar där du står och låter mig tänka. Det tycker jag om. När jag är osäker på vad vi håller på med behöver jag få undersöka saken utan att samtidigt försöka förstå varför du plötsligt rör dig mycket närmare.
Så flyttar jag ena tassen en liten bit bakåt när jag ändrar ställning. Du ger genast det där korta, välbekanta beskedet som betyder att något blev rätt, och sedan kommer godiset. Jag tar emot det och tittar upp. Där hände något som du tyckte om. Jag står fortfarande framför dig, men vi har visst fått tag i en början. Du låter mig komma fram en bit innan vi provar igen. Jag behöver inte bli stående och fundera över om belöningen gällde att hålla hela kroppen alldeles stilla.
Nästa gång lyfter jag en framtass åt dig. Du har brukat uppskatta den saken. Nu låter du handen vila och väntar tills tassen är nere igen. Du ser vänlig ut, men jag börjar ana att det finns fler sorters övningar än de vi redan kan. Det är faktiskt lite orättvist att du vet vad vi letar efter innan vi börjar. Jag får pussla med det som händer mellan din blick, mina rörelser och godiset i fickan. Då hjälper det om du är snabb att tala om när jag hittar en liten bit.
Mattan är tillräckligt stor för att jag ska kunna flytta fötterna utan att hamna på det hala golvet. Bakom mig finns fri plats. Du har lagt undan bollen som annars brukar ligga i vägen. Det märkte jag först mest för att jag gärna ville ha den. Nu kan jag ta mitt lilla steg och ha tassarna kvar på ett stadigt underlag. Jag behöver inte börja med att reda ut något som rullar undan eller glider när jag försöker. Vi har redan tillräckligt mycket att fundera på, du och jag.
Jag flyttar mig bakåt igen och du berättar genast att det blev rätt. Den här gången ser jag hur du nästan blir lite för glad. Handen är på väg upp som om du hade tänkt fråga efter något mer, men du hejdar dig och ger mig godiset där jag står. Bra. Jag höll precis på att förstå den här delen. Om du hade fortsatt med tre nya önskningar innan jag hunnit tugga färdigt hade jag nog behövt börja om med hela utredningen.
Du brukar kunna gå åt flera håll utan att behöva tänka särskilt mycket på det. Du kliver bakåt när du öppnar en dörr och åt sidan när något ligger i vägen. När vi tränar ser en rörelse däremot plötsligt annorlunda ut. Då ska jag försöka upptäcka att just den går att göra när du ber mig. Jag kan ha rört mig så många gånger förr och ändå behöva tid att förstå övningen. Det är en skillnad som är lätt att missa från din sida av godisfickan.
Vi tar en liten paus. Du lägger bort godiset en stund och jag går fram till min leksak. Jag bär den ett varv genom rummet innan jag kommer tillbaka. Du behöver inte passa på att lägga in fler övningar bara för att jag råkar stå nära. Vi kan ha det trevligt ändå. Jag står med leksaken i munnen medan du stryker mig på sidan, och sedan lägger jag den vid mattkanten. Nu är jag nyfiken på vad vi gjorde förut och ser upp på dig igen.
Vi provar en kort stund till. Den lilla rörelsen bakåt kommer lättare den här gången. Du belönar den och låter det räcka där. Jag får gå med dig till köket och ser hur du lägger undan träningssakerna. Det finns fortfarande godis kvar, så jag undersöker fickan med blicken en extra gång. Men du verkar nöjd med det vi hann. Jag kan tycka om den känslan även om jag gärna hade tagit emot en bit till. Vi slutade medan jag fortfarande ville vara med.
Du kanske har sett en hund som kan gå flera steg bakåt och göra det som om hela kroppen följde ett färdigt litet spår. Jag kan inte det än. I dag upptäckte vi en tass, en rörelse och ett sätt för dig att säga att just där hände något bra. Det var ganska mycket att få ordning på under vår korta stund på mattan. Jag hoppas att du kommer ihåg det nästa gång du ser någon som har hunnit längre. Jag vill gärna lära mig mer med dig. Börja där jag förstår, så har vi någonstans att fortsätta tillsammans.
-
Hundens nosdutt mot handen
”Du blev glad för en nosdutt. Det tänker jag prova igen.”
Handen är tom. Jag har undersökt den ordentligt och tycker att den saken är avgjord. Ändå håller du kvar den framför mig, öppen och alldeles stilla. Du har satt dig på mattan med de små bitarna i den andra handen. Jag tittar dit. Du tittar på mig. Vi verkar vara på väg att göra något tillsammans, men jag är ännu inte säker på vilken av dina händer som bäst kan förklara vad det är.
Jag kommer närmare för att nosa en gång till. Då nuddar nosen din handflata. Du säger genast det där korta glada ordet och ger mig en bit från andra handen. Jag tuggar och ser upp. Det var ett överraskande litet arbete för en så vänlig reaktion. Jag hade hunnit fundera på om du ville att jag skulle sitta, lägga mig eller kanske visa tassen. Nu verkar det som att jag redan hade gjort det viktiga innan jag ens hade kommit fram till ett förslag.
Du tar undan handen och visar den sedan igen. Den kommer tillbaka på ungefär samma plats, nära min nos och utan att röra sig mot ansiktet. Jag går fram. Dutt. Där kom det glada ordet igen, följt av något gott. Nu börjar jag få en uppfattning om vad du har blivit så intresserad av. Det är själva mötet mellan nosen och handen som du väntar på. Resten av mig får bara följa med och hålla balansen medan vi ordnar det.
Nästa gång blir jag ivrig och nosar också på fingrarna. Du väntar lugnt. Jag undersöker handflatan, hittar mitten och känner den lilla beröringen igen. Då händer det som jag har börjat känna igen. Du behöver inte prata länge medan jag arbetar. Det är lättare när det glada kommer precis där jag gör något, medan jag fortfarande vet vilken rörelse jag nyss hade i kroppen. Jag kan ta med mig den till nästa försök utan att börja gissa mellan allt annat jag kan.
Efter några gånger råkar du hålla handen högre. Jag lyfter huvudet, sträcker på halsen och börjar flytta vikten mot bakbenen. Du ser det innan det blir något hopp. Handen kommer ner igen och jag kan stå kvar med tassarna på mattan. Det känns bättre. Jag hade gärna kommit åt den där uppe också, men nu kan vi fortsätta med det vi nyss höll på med. Du skrattar åt din egen hand och låter den hitta tillbaka till en höjd som passar oss båda.
Sedan flyttar du handen en liten bit åt sidan. Jag ser förflyttningen och går efter med nosen. Resten av kroppen hamnar också lite annorlunda. Du har fått mig att byta plats utan att lägga en hand över ryggen eller dra mig i halsbandet. Jag märker mest att jag kan nå samma trevliga sak från ett annat håll. Du ser så nöjd ut att jag vrider huvudet för att kontrollera om det finns något mer jag missat. Nej, tydligen var även den här lilla rörelsen värd att bli glad åt.
Vi slutar efter en kort stund. Jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med innehållet i godishanden, men du lägger undan bitarna och reser dig långsamt. Jag följer inte efter din hand genom hela rummet. Den har fått annat att göra nu. Jag går till vattnet och kommer sedan tillbaka till mattan där du satt. Där nosar jag en gång till, mest för att arbetet med händerna inte har berättat riktigt allt om vad som kan ha hamnat på golvet under tiden.
En annan dag provar vi igen. Jag känner igen den öppna handen och går fram innan du hunnit börja förklara. Du sätter ett litet ord till den rörelse vi redan har fått ordning på. Jag lyssnar, nuddar och ser upp när du svarar. Det är trevligt att komma tillbaka till en uppgift som har en bekant början. Jag behöver inte bli överraskad av vad du plötsligt vill med min kropp. Jag kan göra något själv och märka att du har förstått mitt svar.
Så småningom visar du handen när vi ska flytta oss lite i hallen. En väska står där du behöver gå. Jag går fram med nosen och hamnar bredvid dig i stället för mitt framför dörren. Du får plats att öppna och jag får veta vart jag ska. Det blir mindre trassel än när du böjer dig över mig och försöker flytta både hund, väska och dina egna ben samtidigt. Vi har hittat en liten rörelse som båda kan vara med i utan att någon behöver skynda.
Ute i trädgården är handen samma hand, men där finns mycket mer som vill bli undersökt. Jag hör en fågel i häcken och vrider huvudet. Du blir inte stående med handen framför mig och upprepar dig tills vi båda tröttnat. Du tar en paus. När jag kommer tillbaka håller du den nära och gör det lätt igen. Jag nuddar, du blir glad och sedan får jag fortsätta nosa. Det blev lättare när vi gjorde uppgiften enkel igen, här ute där så mycket annat lockade.
När vi går in står du och ser på handflatan en stund. Jag vet inte om du hade föreställt dig att något så litet kunde användas på så många platser. Jag har mest lagt märke till att den har blivit rolig att söka upp när du visar den. Du kan be mig om en rörelse, och jag kan svara med nosen. Det är ett ganska bra samtal för två som annars ägnar mycket tid åt att försöka förstå varandras fötter, händer och långa meningar. Jag kommer gärna fram nästa gång också. Du såg så glad ut när jag träffade rätt.