-
Inkallningen i hundrastgården
Du kallade mig. Sedan fick jag fortsätta leka.
Jag hade nosen i gräset när din röst kom. Vi var inne i den inhägnade hagen, grinden var stängd och du stod bara en liten bit bort. Jag lyfte huvudet, såg handen som ville möta mig och gick fram. Där kom leksaken fram ur fickan. Jag hann knappt stanna innan vi hade tagit tag i varsin ände och fått något roligt att göra tillsammans.
Du släppte efter en stund och lät mig bära den. Jag tog ett litet varv i gräset, kom tillbaka och stannade framför dig. Du såg nöjd ut, men du satte inte på mig kopplet. När leken med dig var färdig visade du att jag kunde gå vidare igen. Jag gick tillbaka till platsen där jag hade nosat. Den fanns fortfarande kvar, och jag hade fått en trevlig omväg på vägen dit.
Jag tycker om att få komma nära utan att alltid lämna allt annat bakom mig för resten av stunden. Om din röst bara kom när vi måste gå hem skulle jag behöva ge upp mycket varje gång jag följde den. Här kunde jag upptäcka att ett litet besök hos dig också kunde vara början på mer lek. Du hade inte kallat för att fånga mig innan jag hann göra något roligt.
Vi hade övat på att hitta varandra även där det var lättare. Jag kände igen både rösten och hur du tog emot mig. Nu hade vi en plats med gräs att undersöka och mer utrymme runt oss. Du började ändå nära. Jag behövde inte välja mellan din hand långt borta och något som redan fångat hela min uppmärksamhet på andra sidan hagen.
När du bad mig komma nästa gång var jag på väg åt ditt håll redan innan jag såg leksaken. Du tog ett steg bakåt och gjorde plats framför dig. Jag kom fram och fick något gott ur handen den här gången. Sedan stod vi nära en stund. Du strök mig över sidan och lät mig tugga färdigt innan du visade att jag kunde lämna dig igen.
Det blev ingen lång rad där du ropade så snart jag hade vänt ryggen till. Jag fick faktiskt komma iväg och göra det jag var intresserad av. Du gick långsamt längs din sida och såg efter mig utan att fylla hela hagen med ord. Ibland tittade jag tillbaka av mig själv. Då mötte du blicken och lät mig veta att du fortfarande var med, även när jag inte stod vid ditt ben.
Jag hittade en doft vid staketet som tog lite längre tid att undersöka. När jag till slut lyfte huvudet stod du närmare än förut. Du hade kommit en bit åt mitt håll i stället för att stå långt borta och låta allt mer otålig. Jag såg dig, vände och kom fram när du bjöd in. Där fick vi leka igen, med plats för både mina fötter och dina steg på gräset.
Det var fint att du fortfarande lät glad när jag kom. Jag hade varit upptagen med något som jag inte genast kunnat lämna. Här fanns ingen arg hand som väntade när jag äntligen hittade tillbaka till dig. Du hjälpte oss att få ett lättare försök och tog emot mig för det jag gjorde nu. Jag behövde inte komma nära för att upptäcka att närheten hade blivit obehaglig.
Efter leken satte du på mig kopplet en stund. Jag stod kvar och lät dig fästa det, och sedan gick vi några lugna steg tillsammans. Vi lämnade inte hagen. Du stannade vid en annan gräsfläck, gav mig en liten belöning och tog av kopplet igen. Det kunde tydligen också vara en kort del av något som fortsatte, inte bara sista saken innan grinden öppnades och allt var över.
Jag gick iväg på nytt och nosade längs kanten. Du stod kvar med kopplet löst i handen och lade sedan undan det. Jag såg rörelsen men hade ingen anledning att hålla mig undan från dig. Vi hade nyss varit nära och sedan fått mer plats igen. När jag vände huvudet åt ditt håll log du och gick några steg över gräset så att jag kunde följa med om jag ville.
Jag ville. Jag kom fram utan att du hade behövt kalla just då och fick en stund med händerna vid bröstet. Sedan gick jag bredvid dig tills något nytt fångade nosen. Du lät mig undersöka det. Vi hade inte en rak rad av uppgifter framför oss, utan en stund där det gick att komma och gå inom det utrymme som var vårt.
När det började bli dags att sluta tog du oss till väskan och gav mig vatten. Jag drack och stod sedan nära medan du ordnade med sakerna. Leksaken låg vid din fot och jag tog upp den innan du hann lägga undan den. Du skrattade, tog emot ena änden och gav mig en sista liten lek. Jag kunde få en bra stund hos dig även när vi faktiskt skulle gå därifrån efteråt.
Sedan fäste du kopplet och vi gick tillsammans mot grinden. Jag väntade på insidan medan du såg att vägen var fri och öppnade. Vi kom ut i lugn takt, du stängde bakom oss och jag vände nosen mot gångvägen. Det fanns nya dofter där också. Dagen hade inte tagit slut bara för att vår stund i hagen var färdig.
På vägen hem sade du mitt namn en gång när vi stannat vid ett hörn. Jag såg upp från din sida och fick handen nära min nos. Du log, jag viftade och vi fortsatte. Rösten hörde ihop med mer än att lämna något jag ville göra. Den kunde också betyda att vi skulle hitta varandra en liten stund och sedan få något bra att fortsätta med.
-
Ett tyst sitt i vardagsrummet
Du visade vår handsignal för sitt. Jag satte mig och såg på dig.
Jag följde handen som kom fram vid ditt ben. Du stod på vardagsrumsmattan och såg på mig utan att säga något. Jag tog ett steg närmare, mötte blicken och väntade. Sedan kom den lilla rörelse som vi hade övat på förut. Jag satte mig. Ditt ansikte blev genast gladare, och den andra handen kom fram med något gott ur fickan.
Vi hade inte börjat där. Första gången du visade rörelsen visste jag inte vad den betydde. Jag nosade på fingrarna, försökte se om det fanns något bakom dem och tittade sedan mot din andra hand. Du fick hjälpa mig att upptäcka vad som gav den lilla belöningen. Nu behövde handen inte innehålla något för att jag skulle känna igen förslaget.
Det är mycket som rör sig när du är i samma rum som jag. Du vinkar, pekar mot en hylla och lyfter händerna när du pratar med någon. Allt kan inte vara till mig. Jag får hålla reda på om du har vänt dig åt mitt håll och om du verkar vilja ha kontakt. I dag stod du nära och väntade på min blick innan du började. Det gjorde det lättare att veta att stunden var vår.
Efter den första lilla uppgiften gick du åt sidan och lät mig följa med. Jag tog ett par steg, du stannade och jag såg upp. Handen kom fram på samma sätt igen. Jag satte mig och svansen rörde sig mot mattan. Nu började jag känna igen ordningen. Vi kunde göra något tillsammans fast rummet var tyst nog för att ljudet från kylskåpet skulle höras.
Du behövde inte stå stel för att vara tydlig. Jag såg att du log och att kroppen var mjuk när du vände dig mot mig. När jag gjorde rätt kom handen med belöningen fort nog för att jag fortfarande skulle veta vad jag höll på med. Sedan kunde jag resa mig och vi tog några steg till innan nästa lilla försök. Det blev en lek med något bekant som jag hade chans att förstå.
En gång gjorde du rörelsen lite annorlunda. Jag såg den, tvekade och tog sedan ett steg mot ditt ben i stället. Där brukade vi också göra bra saker tillsammans. Du såg först förvånad ut. Sedan tittade du på din egen hand och skrattade mjukt. Jag stod kvar och väntade medan du började om från en plats där vi kunde se varandra bättre.
Den här gången kände jag igen signalen. Jag satte mig och fick samma glada ansikte tillbaka. Du verkade inte tycka att mitt förra förslag hade förstört något. Det var skönt att få fortsätta utan att behöva fundera på varför du blivit missnöjd. Vi hade båda något att lära av det som inte blivit riktigt som du tänkt. Du kunde göra handen tydligare. Jag kunde prova på nytt.
När jag tittade bort mot fönstret väntade du. Någon hade gått förbi utanför och jag ville se vart rörelsen tog vägen. Du stod inte kvar och viftade framför mig för att få ett svar ur min bortvända nos. När jag såg tillbaka fanns handen på plats igen. Vi kunde börja där vår uppmärksamhet möttes, i stället för att du fortsatte be medan jag var upptagen av något annat.
Jag kan också bjuda in med kroppen. Jag kan komma fram med leksaken, ställa mig nära eller vända huvudet mot dörren när jag vill något. Du förstår inte allt jag föreslår med en gång heller. Ibland följer du mig till fel plats och jag får gå tillbaka för att visa igen. Det är inte bara jag som behöver öva på att se vad den andra försöker få sagt.
Du lade handen vid ditt knä när vi tog en paus. Jag kom fram för att nosa, men nu fanns ingen signal att svara på. Fingrarna vilade bara där. Jag kunde stå nära och bli klappad utan att behöva erbjuda något mer. Efter en stund satte du dig på golvet. Då lade jag huvudet vid ditt ben och fick en långsam strykning över sidan.
Det var en annan sorts hand än den som nyss hade visat vår lilla uppgift. Jag kände igen båda. Den ena hjälpte mig att veta vad jag kunde göra, den andra lät mig stanna kvar som jag var. Det blir lättare att vara med dig när det finns plats för den skillnaden. Jag behöver inte leta efter nästa sak varje gång dina fingrar rör sig.
Vi gjorde ett sista försök när du hade rest dig. Jag såg mot dig, handen kom fram och jag satte mig nästan innan du hunnit avsluta rörelsen. Du log och gav mig det som fanns kvar i fickan. Sedan visade du leksaken i stället. Jag följde den med blicken och ställde mig upp, redo att ta tag när du erbjöd den framför mig.
Där behövdes ingen stillsamhet längre. Jag fick hålla fast, dra och flytta fötterna på mattan medan du följde med i leken. När du släppte bar jag den ett varv runt rummet och kom tillbaka. Du satt på golvet igen med händerna i knät. Jag lade leksaken nära din fot och såg upp, men du hade hunnit bli intresserad av något på golvet bredvid dig.
Jag puttade leksaken lite närmare. Du upptäckte den, såg på mig och började skratta. Nu hade jag visat samma förslag två gånger, och till slut hade du förstått vad jag ville. Handen kom fram och tog tag i ena änden. Jag höll kvar den andra. Vi hade övat utan ord en stund, och jag tyckte nog att din sista del av passet hade blivit riktigt bra.
-
Ett varv runt konen
Du blev glad när jag rundade konen. Jag blev glad när vi lekte efteråt.
Konen hade följt med i din väska. Jag såg den komma fram när vi stod på den inhägnade gräsplanen, och den var värd att undersöka innan vi började med något annat. Du ställde den på marken och gick tillbaka till mig. Jag nosade mot din hand. Där fanns också en leksak som hade följt med hemifrån, och den intresserade mig betydligt mer än den orangea saken.
Vi började nära. Du visade vägen åt sidan och jag följde rörelsen runt konen. När jag kom fram till dig igen fick handen fart och leksaken blev min att ta tag i. Jag satte tassarna i gräset och drog. Du höll emot lagom länge för att det skulle vara roligt innan jag fick bära iväg med den. Det var ett kort varv, men en mycket bra fortsättning.
Jag kom tillbaka till dig med leksaken kvar i munnen. Du tog inte genast undan den för att börja arbeta. Vi höll i varsin ände ett tag till, sedan lade du handen stilla och väntade. När jag släppte bytte vi till en liten bit ur fickan. Jag fick tugga färdigt innan du visade mig var vi skulle stå nästa gång.
Nu var det lite längre till konen. Jag såg på din hand, gick framåt och svängde tillbaka innan jag hade kommit runt. Du fick mig nära igen utan att låta irriterad. Vi hade tydligen inte tänkt på samma väg. Jag hade gått ut och kommit tillbaka, men det var något med den där saken i mitten som fortfarande behövde få en förklaring.
Du gick närmare den med mig. Härifrån var det lättare att se din rörelse och följa med hela vägen runt. När jag kom fram till andra sidan blev du glad igen. Leksaken kom fram och vi fick en ny stund tillsammans i gräset. Jag började ana vad som gjorde skillnaden för dig. Det var inte bara att gå iväg. Jag skulle hitta tillbaka längs den andra sidan också.
Det finns mycket i vår träning som du redan har tänkt igenom innan jag ens sett vad vi ska använda. Du bär fram saker och vet hur de hör ihop. Jag börjar med att undersöka dem. För dig kan en orange kon vara början på något du vill lära mig. För mig är den först en ny sak som står på en intressant gräsfläck. Vi behöver mötas någonstans mellan de två utgångspunkterna.
Jag tycker om när du hjälper mig utan att göra allt större för varje försök. Det blir tydligare när vi kan gå nära igen och lyckas där. Om du bara står längre bort och upprepar samma ord får jag leta efter andra svar. Kanske ska jag sätta mig. Kanske ska jag komma till ditt ben. Jag kan erbjuda mycket av det vi har gjort förut utan att komma närmare det du ville just nu.
I dag gjorde du det enkelt att fortsätta. Vi tog en paus vid väskan, jag fick vatten och du lät konen stå kvar utan att be mig göra något med den. Jag gick ett litet varv i kopplet och nosade längs staketet. På andra sidan passerade någon med en hund. Jag tittade efter dem, sedan följde jag med dig tillbaka till vår sida av planen.
När vi gick fram igen hade du leksaken i fickan. Jag kunde inte se den, men jag visste att den hade följt med. Du visade mot konen och jag tog mig hela vägen runt. Jag kom tillbaka med lite mer fart den här gången. Du flyttade händerna framför kroppen och mötte mig med leken i stället för att genast be mig stå stilla och vänta på något nytt.
Det blev en sådan stund när jag fick lust att göra mer. Jag bar leksaken nära ditt ben och såg upp. Du hade samma glada ansikte som när du tog fram den första gången. Det var fint att du fortfarande var lika mycket med mig nu, när vi hade fått prova oss fram och göra något lättare på vägen. Jag hade inte förlorat din uppmärksamhet för att jag inte förstått allt direkt.
Vi gjorde inte ett långt program den dagen. Inga andra saker plockades fram ur väskan för att fylla hela gräsplanen med uppgifter. Du höll dig till vår lilla bit och lät mig bli klar där. När du tog konen i handen följde jag efter för att nosa på platsen som blev fri. Det fanns ett runt avtryck i gräset. Jag undersökte det en stund medan du lade undan resten.
Sedan ville jag leka en gång till. Jag hade sett vilken ficka som fått ta hand om leksaken och ställde mig framför dig med blicken riktad dit. Du upptäckte min förfrågan. Den här gången kom den fram utan att jag först behövde springa bort till något orange. Vi kunde ha roligt tillsammans även när själva träningsdelen var färdig. Jag tog tag och hörde dig skratta när jag backade med hela kroppen.
Du fick till slut samla ihop både leksaken och väskan. Jag stod nära medan du fäste kopplet, och när vi gick mot grinden började jag gå runt dig för att komma till din andra sida. Du stannade till och log. Det fanns tydligen fler saker på planen som gick att runda, men din väska gjorde att mitt försök behövde få lite hjälp på slutet.
Ute på gångvägen gick vi bredvid varandra igen. Konen låg undanlagd och leksaken fick följa med i fickan. Jag tittade upp när du flyttade handen och fick en vänlig klapp över sidan. Sedan nosade jag vidare längs vägen. Några varv hade blivit begripliga, vi hade fått leka och det fanns fortfarande plats för en vanlig promenad efteråt. Jag hade gärna kunnat tillbringa mer av dagen på det sättet.
-
Nosen får visa vägen
Du fäste linan i min spårsele. Sedan fick jag visa vägen.
Jag brukar se på dig innan vi väljer håll. Vid övergångsstället, när vi lämnar bilen och när vi kommer till grinden finns din hand där för att visa hur vi ska gå. I dag gjorde du något annat. Du tog fram selen, fäste den långa linan och följde mig till kanten av gräset. Sedan blev du stilla bakom mig. Nu var det jag som behövde ta reda på fortsättningen.
Någon hade gått här tidigare. Det fanns något att följa mellan fjolårsgräset och de nya gröna stråna. Jag sänkte nosen och gick framåt, stannade och undersökte ett litet stycke igen. Bakom mig hördes dina steg först efter att jag själv hade rört mig. Du höll reda på linan utan att gå upp vid min sida och välja en annan väg.
Det var annorlunda mot promenaden från bilen. Då hade jag gärna gått bort till några intressanta dofter vid en buske, men du visade att vi skulle vidare. Jag följde med. Här fick jag stanna utan att handen bad mig lämna det jag undersökte. Jag kunde ta om ett par steg och arbeta mig fram igen. Du verkade vilja veta vart min nos skulle föra oss.
Jag gick kanske inte så rakt som du hade tänkt. En liten sväng åt sidan, sedan tillbaka. Marken gav mig inte alltid samma tydliga svar. Jag behövde undersöka kanterna för att hitta det jag hade börjat följa. När jag lyfte huvudet stod du kvar och såg på mig. Du såg inte bekymrad ut. Jag sänkte nosen på nytt och fortsatte ett stycke till.
Det finns något fint i att få göra en sak som du själv inte kan lösa på samma sätt. Du kan se längre, öppna grindar och hitta tillbaka till bilen med hjälp av sådant som jag inte bryr mig om. Här såg du mest en yta med gräs. Jag hade något annat framför mig. Du fick vänta och följa med medan jag tog reda på det.
Efter en stund hittade jag en liten träpinne. Den luktade som det jag hade följt och låg där någon hade lämnat den. Jag stannade med nosen nära och du kom fram. Din röst blev glad när du såg vad jag höll på med. Vi gjorde en liten paus där, och handen som kom fram hade något gott åt mig. Det gick att få dig att le bara genom att visa en sak i gräset.
Du lade pinnen i fickan och vi fortsatte. Jag hade fortfarande arbete kvar framför mig. Linan fick följa utan att fastna under dina skor, och när jag svängde flyttade du dig efter. Jag behövde inte se bakåt hela tiden. Jag kände att du fanns där, tillräckligt nära för att vara med och tillräckligt långt bakom för att låta mig undersöka först.
Längre fram blev jag tveksam. Jag gick lite för långt, vände och fick söka mig tillbaka över ett stycke där gräset låg åt olika håll. Du lyfte armen för att ge linan plats. Jag såg rörelsen och stannade till, men du bad mig inte komma in till benet. Då kunde jag återvända till marken. Efter några försök hittade jag fortsättningen och benen fick riktning igen.
Du såg glad ut när jag började gå framåt. Kanske hade du också väntat på att vi skulle hitta rätt. Jag märker när du blir spänd i hela kroppen och när du kan släppa lite av det. Här kom den lätta känslan tillbaka mellan oss utan att någon behövde skynda. Vi hade stått stilla en stund. Nu kunde vi gå vidare tillsammans.
Jag vill gärna lyckas med det vi gör, men jag vet inte alltid vad du räknar som ett bra försök. Ibland verkar det viktigaste vara att allt ser rakt ut. Ibland tittar du mest på hur fort det går. Här tyckte du om när jag stannade vid en pinne och när jag tog tid på mig för att hitta tillbaka. Det gav mig fler sätt att göra rätt än att bara öka farten.
Vid slutet låg leksaken som jag kände igen. Jag tog tag och vände mig mot dig med den i munnen. Du kom fram, glad i både rösten och händerna. Där fick vi leka. Jag drog åt mitt håll medan du stod stadigt, och när du släppte bar jag runt den en liten sväng. Du behövde inte veta hur varje bit av vägen hade luktat för att dela det roliga när vi kommit fram.
Efteråt bytte du från spårlinan till det vanliga kopplet. Selen fick följa med i din hand. Jag stod kvar medan du samlade ihop linan så att den inte släpade efter oss. Det var inget mer att leta efter nu. Vi kunde gå bort från vår lilla arbetsplats och låta det vi hade gjort få vara färdigt, även om det fanns gott om gräs kvar runt omkring.
Jag drack vatten när vi kom tillbaka till väskan. Du satte dig på huk en stund och jag stannade nära medan du lade undan pinnen och leksaken. Dina fingrar luktade av båda. Jag nosade på dem och såg upp. Du strök mig över bröstet innan du tog fram det sista ur fickan. Sedan gick vi en kort bit utan något särskilt uppdrag.
På den promenaden kunde jag titta på annat igen. En gren hade fallit över kanten av stigen och längre bort hördes en fågel. Jag stannade, lyssnade och kom sedan med dig. Du bad mig inte söka mer bara för att nosen fortfarande fungerade. Vi kunde ha haft en fin stund i spåret och ändå vara klara för dagen med just det arbetet.
När vi kom till korsningen väntade jag på din sida. Du visade vägen mot bilen och jag följde. Här fick du hålla reda på fortsättningen igen. Men bakom oss fanns en liten sträcka där vi hade gjort tvärtom. Där hade du väntat på mig, följt mina steg och blivit glad när jag hittade något du själv inte kunde se.
-
Vid den blå agilitytunneln
Jag sprang genom tunneln. Du tog emot mig med samma glädje varje gång.
Tunneln låg på gräset med öppningen vänd mot oss. Jag hade redan nosat på kanten och tittat in. Där inne blev världen rund och mörkare, men på andra sidan syntes gräs igen. Du stod bredvid mig och väntade medan jag undersökte. Ingen drog mig framåt. Jag kunde sätta nosen nära och sedan lyfta huvudet för att se var du var.
Det fanns gott om saker att hålla reda på. En annan hund gick en bit bort med sin människa. Någon flyttade en väska utanför staketet och det luktade fuktig mark vid tunnelns kant. Jag hade ännu inte bestämt mig för vad det blåa på gräset var till för. Du hade däremot den lilla leksaken med dig, och när jag tittade upp kom handen fram.
Vi lekte en stund vid sidan om. Jag fick ta tag, dra och bära iväg med den. Du skrattade när jag tog ett ärevarv som blev större än du hade tänkt. När jag kom tillbaka väntade du fortfarande på samma plats. Det var skönt att få börja med något som jag kände igen. Den nya saken låg kvar utan att kräva något av mig.
Sedan gick vi fram igen. Du stannade vid ingången och en person jag redan hade hälsat på stod vid den andra öppningen. Tunneln var kort och rak. Jag såg igenom den. En tass kom innanför kanten, sedan en till. Jag tog några steg, kom ut i ljuset och fick strax tag i leksaken. Där borta fanns händer som ville leka med mig, och där bakom hördes din glada röst.
Du kom fram till oss och vi gick undan tillsammans. Jag hade fått fart i kroppen nu och ville gärna hålla leksaken en stund till. Du följde med medan jag bar den. Jag vände upp huvudet mot dig och såg munnen som log. Det hade inte hänt särskilt mycket för den som stod utanför staketet. För mig hade något nytt gått att göra, och du hade varit med hela vägen.
Nästa gång väntade du på andra sidan. Personen vid ingången stod stilla bredvid mig och jag kunde se dig genom den runda gången. Du visade leksaken. Jag tog mig igenom lite fortare nu, kom ut och fortsatte fram till dina händer. Vi fick tag i varsin ände och jag satte tassarna stadigt i gräset. Här var du. Det var hit vi skulle.
Jag känner igen det ansiktet från mycket annat vi gör tillsammans. När jag kommer tillbaka på promenaden. När jag till slut hittar det du har gömt. När jag lyckas stanna kvar medan du går ett litet stycke och sedan kommer tillbaka. Ibland ser du glad ut långt innan jag själv hunnit förstå vad som blev rätt. Då blir jag nyfiken på vad vi kan göra igen.
Men jag märker också de gånger när ditt ansikte förändras. Ett försök kan se nästan likadant ut för mig och ändå får det dig att sucka. Jag kan stå kvar och titta, leta efter handen eller prova det jag nyss gjorde en gång till. Det är svårt att veta vad du ville ändra om allt jag ser är att du plötsligt blev besviken. I dag slapp jag leta efter den förklaringen.
När jag kom ut snett vid sidan av dig skrattade du mjukt och flyttade dig så att vi kunde mötas. Du fångade inte tag i mig och började inte om i brådska. Vi lekte där vi hamnade. Sedan gick vi en bit på gräset medan du pratade med personen som hjälpt oss. Jag fick nosa och låta farten i benen sjunka undan innan något mer skulle hända.
Bortanför oss sprang en hund genom en längre tunnel. Människan fortsatte åt sidan och hunden svängde efter. Jag följde dem med blicken. Du tittade också, men du började inte begära samma sak av mig. Vår lilla raka gång låg kvar där den låg. Det räckte att jag hade hittat igenom den och att vi hade fått ett par fina stunder tillsammans på andra sidan.
När en annan hund skulle fram tog du på mig kopplet. Vi flyttade oss åt sidan så att den fick plats. Jag tittade efter leksaken som den bar, men du hade inte glömt min egen. Du höll den nära benet och lät mig bära en bit på väg till filten. Jag kunde få något roligt att göra med dig utan att vi behövde springa in i någon annans stund. Sedan lade du leksaken i väskan, och jag stod kvar med nosen mot öppningen en kort stund innan jag vände mig mot vattnet.
Du tog fram min filt vid väskan. Jag lade mig inte genast, för gräset hade fortfarande mycket att erbjuda, men till slut stod jag med alla fyra tassarna på den. Du satte dig bredvid på huk och gav mig vatten. En stund fick jag bara vara med och titta. Leksaken låg undanlagd och ingen försökte locka fram ännu ett varv för att det förra hade gått bra.
Jag tycker om farten när kroppen vill springa och jag vet vart jag ska. Jag tycker också om att kunna stanna hos dig efteråt. Det är svårt att välja mellan den glädje som finns i benen och den som finns i handen som stryker över sidan när jag kommit till ro. I dag behövde jag inte välja. Båda fick plats på samma lilla gräsyta.
När vi skulle gå tillbaka mot bilen vek du ihop filten och tog väskan. Jag stod nära och tittade bort mot tunneln en sista gång. Sedan vände du dig mot mig och erbjöd leksaken på nytt. Vi tog några steg tillsammans innan du lade undan den. Jag följde med, fortfarande lite ivrig, medan det blåa på gräset blev kvar bakom oss. Nästa gång kommer jag åtminstone veta en sak om den där öppningen: jag har redan kommit ut där och blivit glad tillsammans med dig.
-
En tass i taget
Du väntade på fyra tassar på mattan. Jag började med en.
Du hade lagt fram en matta på golvet och satt dig en bit ifrån den. Jag kom fram för att se vad vi skulle göra. Det fanns inga särskilda anvisningar på mattan, åtminstone inga som jag kunde använda. Jag nosade längs kanten och såg upp mot dina händer. Du väntade och verkade ha en ganska bestämd tanke om saken.
Först gick jag runt mattan. Det kunde finnas anledning att undersöka den från andra hållet. Sedan kom jag fram till dig och satte mig. Det brukade ibland vara ett bra förslag när vi gjorde något tillsammans. Du log mot mig, men verkade fortfarande vänta på något annat. Jag reste mig och gick tillbaka till kanten för att se efter en gång till.
När jag råkade sätta en framtass på mattan kom ditt glada ord. Jag vände huvudet direkt. Där hade alltså hänt något som du ville vara med om. Din hand kom fram med en liten bit och jag tog den medan tassen fortfarande stod kvar. Sedan tittade jag ner. Mattan såg likadan ut som nyss, men den hade tydligen blivit mer intressant för oss båda.
Jag flyttade tassen och satte tillbaka den. Samma glada röst kom igen. Nu började jag få något att arbeta med. Jag behövde inte komma på hela din tanke från början. Det räckte att upptäcka att en liten rörelse kunde följas av ett tydligt svar från dig. Jag såg upp och viftade på svansen medan du lät mig pröva igen.
Du hade förstås sett alla mina tassar från början. För dig var det kanske enkelt att föreställa sig att de skulle stå på samma plats. Jag stod mitt i själva undersökningen och hade börjat med den del som nyss fungerade. En framtass gick bra. Jag kunde göra den rörelsen igen, lite ivrigare, och hoppas att vi fortfarande var överens om att den var trevlig.
Efter en stund satte jag dit den andra framtassen också. Jag hade kommit lite närmare medan jag såg på din hand. Då lät du ännu gladare. Jag blev så upptagen med ditt svar att jag genast flyttade mig fram till dig. Mattan blev kvar bakom oss, tom på tassar igen. Du skrattade och lät mig börja om utan att göra någon stor sak av det.
Det var fint att få komma tillbaka till något jag redan hade lyckats med. Jag kunde gå fram, sätta dit en tass och känna igen ditt svar. Sedan kunde nästa tass följa med. Du behövde inte skynda fram till slutet medan jag fortfarande höll på att få ordning på början. Vi fick flera små stunder där jag kunde upptäcka vad som fungerade och vilja försöka igen.
Ibland blev jag stående vid sidan och såg på dig. Du kunde säkert se hur nära jag var det du tänkte dig. Mina bakben stod kanske bara ett litet steg från mattan. För mig var de ändå en del av kroppen som redan hade en ganska bra plats på golvet. Jag hade fullt upp med att hålla reda på din hand och det som hänt med framtassarna.
Du flyttade dig lite så att jag fick en friare väg framför mig. Då kunde jag gå några steg rakt fram i stället för att behöva vända mig kring dig. Först kom framtassarna upp på mattan, sedan följde resten av kroppen. Ditt glada ord kom medan jag stod där. Jag tittade upp på dig och stod kvar en liten stund med alla fyra på samma underlag.
Nu såg du mycket nöjd ut. Jag tog emot den lilla biten och viftade på svansen så att det blev svårt att hålla resten av mig helt stilla. Det var tydligen den här platsen du hade tänkt på. Jag hade hittat dit genom flera försök som inte såg likadana ut. Du hade hunnit se mig både gå runt, sätta mig framför dig och ställa en ensam tass på kanten.
Jag tycker om när du kan märka det som är på väg att bli begripligt. Det behöver inte se färdigt ut för att vi ska kunna ha något bra att fortsätta med. När jag fick ett tydligt svar på den första tassen fanns det anledning att undersöka mattan mer. Då blev jag upptagen av vad vi kunde göra där, i stället för att bara stå och försöka läsa ditt ansikte.
Vi tog en kort paus och jag gick ett varv i rummet. Jag nosade vid väskan, såg mot dörren och kom sedan tillbaka. Mattan låg kvar framför dig. Jag gick upp på den och stannade, som om jag ville pröva om det fortfarande var samma sak vi höll på med. Du mötte min blick och log innan handen kom fram igen.
Det kändes annorlunda att komma tillbaka den gången. Jag hade något jag kunde föreslå själv. Mina steg behövde inte börja med att jag väntade på en lång rörelse från din hand. Jag gick dit, du såg vad jag gjorde och vi hittade varandra mitt i uppgiften. Jag blev så glad att jag tog ett litet extra varv runt mattan efteråt.
Till slut reste du dig för att plocka undan. Jag stod kvar en stund och såg upp, mycket beredd på att vara duktig en gång till. Du klappade mig på sidan och visade att vi var färdiga. När jag gick fram till dig kunde du ta mattan. Där blev en vanlig bit golv kvar, men jag nosade på den ändå innan jag följde efter dig.
Du lade undan våra saker och jag gick bredvid med svansen i rörelse. Vi hade inte gjort någon lång färd genom rummet. Ändå hade jag fått reda på något jag inte förstod när du först lade fram mattan. När du stannade såg jag upp mot dina händer igen. Det kunde ju finnas anledning att börja med en tass någon annan gång också.
-
Hunden vilar på filten i träningshallen
Du höll reda på turordningen. Jag höll reda på din fot.
Vi hade kommit in från kylan och du hade lagt min filt bredvid stolen. Runt omkring fanns röster, hundar och människor som flyttade på sina saker. Jag stod en stund och såg mig om. Det luktade annorlunda än hemma, även om väskan vid dina ben var vår och jag kände igen handen som höll mitt koppel.
Du satte dig ner. Då blev det lättare att förstå var vi skulle vara just nu. Din fot stod nära filtens kant. Jag nosade på den och lade mig sedan med huvudet åt ditt håll. Från den platsen kunde jag titta ut över träningsgolvet och samtidigt känna att jag hade hittat tillbaka till något välbekant.
En hund längre bort fick följa sin människa mellan några koner. Jag följde rörelsen med blicken. Föraren stannade, hunden satte sig och det kom ett glatt beröm. Mina öron reste sig. Sådant kan låta ganska inbjudande även när det riktas till någon annan. Du såg ner på mig och strök lätt över min sida medan jag låg kvar.
Jag hade förstås egna förväntningar med mig. Hemma hade du packat träningsväskan, och jag hade granskat arbetet från nära håll. Det brukar hända roliga saker när just den väskan kommer fram. När vi sedan kom in i hallen ville hela kroppen gärna vara med. Men först hade du tydligen tänkt att vi skulle sitta på den här platsen en stund.
Du lyssnade på personen som visade övningen. Jag lyssnade också, fast på mitt sätt. Skor rörde sig över golvet. Ett koppel hakades loss från en väska. Någon skrattade. En stol skrapade till bakom oss och jag lyfte huvudet. Det fanns betydligt mer att hålla reda på här än när du och jag tränade en liten stund hemma i vardagsrummet.
Din hand kom ner när jag såg på dig. Det var en enkel hälsning mitt i allt annat. Jag behövde inte resa mig för att få vara med i den. Du satt kvar, jag låg kvar och vi hade kontakt ändå. Ibland blev din sko nästan som en liten hållpunkt för blicken. Där fanns den, alldeles intill min filt.
När det blev vår tur hann jag upptäcka det innan du hade rest dig helt. Ditt ben flyttades, handen tog ett nytt grepp om kopplet och kroppen vände sig mot golvet. Jag stod genast upp. Det hade alltså funnits anledning att vänta. Nu fick vi göra något tillsammans, och jag såg nog mycket mer på dina händer än på konerna.
Vi började med några steg bredvid varandra. Du gav mig utrymme att hitta din sida och stannade när vi kommit en liten bit. Jag såg upp. Där kom ditt glada ord, det som jag kände igen hemifrån. Hallen fanns kvar omkring oss, men en stund var det din röst och vår lilla uppgift som tog mest plats.
Sedan blev det rörigare. Du tänkte åt ett håll och jag gick åt ett annat. Vi kom av oss båda två. Jag stannade och tittade på dig medan du tog om början. Nästa försök blev kortare. Det passade oss bättre just då. Vi hittade ett par steg som vi kunde vara nöjda med, och du log innan vi gick tillbaka mot stolen.
Jag var fortfarande ivrig när vi kom fram. Du satte dig, rättade till filten och lät mig titta en stund. Jag stod vid ditt knä innan jag lade mig igen. Det hade hänt mycket på kort tid. Min nos behövde följa den hund som just passerat en bit bort, och mina öron var fortfarande riktade mot rösterna på golvet.
Du verkade också behöva landa. Du drack lite vatten och såg på nästa ekipage. När du sänkte handen mot mig lade jag kinden närmare din fot. Nu kändes den här platsen mer som vår än när vi först kom in. Filten låg likadant och väskan stod kvar. Jag hade redan varit ute på golvet och hittat tillbaka hit en gång.
Det är något särskilt med att få komma tillbaka till en lugn plats när man har försökt. Uppgiften behöver inte följa med ända ner i vilan. Du kan låta händerna bli stilla en stund. Jag kan lägga huvudet ner och släppa blicken från det som händer framför oss. Vi får vara nära även medan någon annan har sin tur.
Efter ett tag blev det ganska mycket ljud på andra sidan hallen. Jag reste huvudet flera gånger och hade svårare att lägga mig till ro. Du märkte det och flyttade stolen lite längre bort. Vi tog med filten och väskan. Där blev det mindre rörelse precis framför oss. Jag lade mig igen och drog snart benen närmare kroppen.
Du fick fortfarande se övningarna från den nya platsen. Jag fick bättre möjlighet att vila mellan dem. Det var skönt att du kunde ändra något när det behövdes. Vi hade inte gjort något fel genom att först välja en annan stol. Vi hade bara upptäckt mer om rummet när vi varit där en stund och kunde göra det bekvämare för oss.
Nästa gång vi gick ut på golvet kändes dina steg tydligare för mig. Du bad om en liten sak och gav mig tid att svara. Vi hann göra den ett par gånger innan vi återvände till filten. Jag kom tillbaka med en glad svans, och när du satte dig sjönk jag ner bredvid din sko utan att först behöva undersöka hela området.
På slutet packade du långsammare än när vi kom. Jag låg kvar medan du samlade ihop våra saker och reste mig när du tog filten. Sedan fick jag jackan på mig igen inför kylan utanför. Vid dörren stannade vi en stund och släppte förbi ett annat ekipage. Du såg på mig och jag såg tillbaka. Vi var på väg hem nu.
Jag vet inte hur många försök du räknade ihop efteråt. Jag minns din röst när vi hittade varandra på golvet, handen som kom ner till filten och foten som stod kvar nära mig. Träningsstunden rymde både sådant vi gjorde och sådant vi fick vila från. När du satte dig hemma lade jag mig bredvid dina fötter igen.
-
Stor hund i vändningen på träningsgolvet
Du tappade bort nästa sväng. Jag tappade inte bort dig.
Vi skulle visst åt andra hållet. Det märker jag när du stannar mitt i steget och ser ner på mig med ett ansikte som jag inte riktigt väntade mig. Jag har följt benet som började röra sig och står nu nära där du hamnade. Du tittar framåt, sedan åt sidan och slutligen ner igen. Jag ser tillbaka. Vi är fortfarande på samma golv som nyss. Det finns gott om plats att fortsätta, men du verkar ha kommit ihåg något som inte följde med i den senaste svängen.
Du drar ett andetag och flyttar foten tillbaka. Jag följer rörelsen tills du skrattar och låter handen komma ner. Nu blev det lättare att förstå vad du vill göra av stunden. Jag går fram till fingrarna och stannar nära medan du rör mig över sidan. Det var tydligen inte mig du behövde rätta till. Du hade kommit på något om dina egna fötter, och jag tycker att det är ganska bra att vi kan ordna med den saken utan att jag först behöver försöka gissa vad jag gjort fel.
Det finns mycket för dig att hålla reda på när vi går här. Jag ser det på blicken som ibland lämnar mig för att undersöka nästa del av golvet. Du stannar, tar ett steg utan mig och försöker komma ihåg hur rörelsen skulle börja. Jag väntar nära. När du vänder dig tillbaka och säger mitt namn tittar jag upp. Då kan vi försöka tillsammans igen. Det är betydligt lättare för mig än när du fortfarande står och tänker åt ett annat håll medan kroppen redan har börjat gå.
Den här gången börjar du långsammare. Benet rör sig och handen finns där jag kan följa den utan att behöva hoppa efter. Jag går med några steg och känner hur vi hittar samma håll. Sedan kommer vändningen. Du flyttar fötterna lite tydligare och jag får plats att följa utan att hamna rakt framför dig. Vi stannar och ser på varandra. Munnen på dig har blivit mindre allvarlig. Där var det visst något som stämde bättre med det du tänkte göra innan vi började.
Jag får min belöning nära dig. Du dröjer kvar hos mig, i stället för att redan vara halvvägs in i nästa sak. Jag tycker om när du gör det. Då hinner jag märka att vi kom fram tillsammans, inte bara att handen öppnades och genast försvann åt ett nytt håll. Du ser på mig medan jag tar emot och låter fingrarna hamna vid kinden efteråt. Vi kan vara nöjda här en stund innan golvet framför oss blir något att fundera över igen.
Du säger ibland fler ord när något inte blir som du tänkt dig. I dag hör jag att du börjar på det sättet efter nästa försök, men sedan tystnar du och ser efter hur du själv står. Jag väntar med huvudet vänt mot dig. Det känns inte särskilt bråttom från min sida. Jag har fortfarande lust att följa med när du hittar början igen. Det som hände nyss behöver inte följa med i rösten hela vägen in i det vi ska göra härnäst.
Jag kan inte se bilden som du verkar bära på av hur allt borde bli. Jag har bara det du visar när vi väl rör oss. Ibland kommer axeln först och foten lite senare. Ibland ser du på ett ställe men börjar gå åt ett annat. Då får jag försöka välja vad jag ska följa. Det kan säkert se roligt ut från andra sidan av rummet när vi hamnar mitt emot varandra i stället för bredvid. Härifrån ser jag mest att du fortfarande finns nära, om vi bara stannar så att jag hinner hitta dig igen.
Du sätter dig på huk efter en stund och låter oss göra något enklare tillsammans. Jag kommer fram till handen och får vara där utan att det genast ska bli ännu en vändning av alltihop. Du skrattar till när jag nosar lite ivrigt mot fingrarna. Nu låter du mer som när vi leker. Jag flyttar mig nära och du följer med i den lilla rörelsen, fast den inte fanns med i det du först försökte komma ihåg. Det känns trevligt att få träffa den delen av dig också medan vi är här.
Sedan provar vi några steg till. Du har slutat titta så långt bort och är mer med i det som händer mellan dina skor och mina tassar. Jag går nära och ser upp när handen kommer ner. Vi kommer igenom svängen och fortsätter en liten bit innan du stannar. Det blev inte särskilt långt den här gången, men jag har hunnit förstå vad vi höll på med. Du ser glad ut utan att börja räkna upp det som kunde ha blivit annorlunda. Jag tror att vi båda hade lättare att vara med då.
När du avslutar får jag gå med dig till sidan av golvet. Där finns plats att dricka och stå en stund medan du ordnar med våra saker. Du håller inte kvar stunden för att det måste bli ett ännu bättre försök innan vi får lämna den. Jag följer med när du börjar gå mot dörren. Det finns annat att göra på vägen hem och jag tänker inte försöka upprepa vändningen i hallen bara för att vi nyss fick ordning på den. Vi kan få vara färdiga med den för i dag.
Jag vet inte hur svängen kommer att se ut nästa gång. Du kan ha kommit ihåg den tydligare, eller också behöver vi hitta tillbaka till början igen. Jag kommer fortfarande att se efter hur du rör dig och försöka få plats nära dig när vi går. Det blir lättare när du kan stanna och skratta åt dina egna fötter utan att göra mig till den som måste bära hela besvikelsen. I dag tappade du bort riktningen en stund. Sedan hittade du mig med handen, och därifrån gick det bra att börja om tillsammans.
-
När vi själva är otydliga
”Du pekar åt två håll. Jag väntar gärna medan du bestämmer dig.”
Du säger hitåt och pekar åt vänster. Samtidigt tar du ett steg åt höger. Jag tittar på handen, sedan på dina ben och väljer till slut att stå kvar. Det ser kanske långsamt ut. Inifrån mig känns det mer som ett ganska rimligt försök att reda ut vart min människa egentligen tänker ta vägen.
Jag hinner flytta vikten framåt innan ditt steg kommer åt andra hållet. Då stannar jag mitt i det jag tänkte göra. Det finns något lovande i handen som pekar, men du är ju också på väg någonstans. Jag vill gärna följa med resten av dig när du går. För ett ögonblick verkar det kräva att jag får plats på två olika ställen samtidigt.
Du säger samma sak igen, lite högre. Jag känner igen ordet, men det gör inte handen och benen mer överens. När jag provar att gå mot handen vänder du kroppen åt andra hållet. Jag kommer nära din sko och backar. Du suckar. Vi har hunnit bli missnöjda med varandra utan att ens lämna hallmattan.
Du har kanske redan hunnit tänka på nästa del. Skorna ska på, dörren ska öppnas och jag behöver stå så att du kommer förbi. Jag ser bara rörelserna som händer nu. Om du vill att jag flyttar mig åt sidan behöver jag få upptäcka den vägen innan du samtidigt börjar med något som för mig brukar betyda att vi ska följa efter varandra.
Jag brukar titta på mycket mer än orden. Hur du ställer dig, var handen hamnar och om du redan är på väg. Det har hjälpt mig att hitta rätt många gånger när jag inte förstått allt du sagt. Därför blir jag förbryllad när det jag följer med ögonen plötsligt räknas som fel.
När det blir oklart provar jag det som tidigare har fått din hand att öppnas eller rösten att bli glad. Det kan vara att sätta mig, söka din sida eller bara komma närmare. Alla de sakerna har ibland varit precis vad du ville. Nu har du en annan tanke, men den finns ännu mest hos dig. Jag försöker hitta fram till den med sådant som vi redan har gjort tillsammans.
Så tittar du ner och börjar skratta lite åt dig själv. Du säger att ja, det där var väl inte särskilt tydligt. Jag tittar upp när rösten ändras. Nu har vi fått ett litet andrum. Du ställer fötterna stilla och låter handen vila. Det finns inte längre tre olika rörelser att försöka hinna efter.
Du behöver inte hålla något långt samtal med mig om det som blev fel. Jag märker den stilla handen och att du väntar innan du börjar visa igen. Det ger mig tid att sluta följa de gamla rörelserna med blicken. Jag kan stå kvar på alla fyra tassarna en stund och sedan titta dit du faktiskt vill visa. Nu har vi en ny början att utgå ifrån.
Sedan visar du mig genom öppningen åt vänster. Hela du är vänd dit, och det är lätt att följa med. När jag kommer igenom möter du mig med din glada röst. Jag får lust att komma nära en gång till. Det var alltså den här vägen vi ville, båda två. Den ser alldeles utmärkt ut nu när den bara går åt ett håll.
Du låter handen vara kvar tills jag har kommit förbi. Jag behöver inte gissa vart den tog vägen mitt i steget. När du sedan rätar på dig är vi på samma sida av öppningen och du ser vad jag gjorde. Det är skönt när svaret kommer medan jag fortfarande vet vilken liten rörelse som ledde oss rätt. Då blir det lättare att känna igen situationen nästa gång vi står där.
Det gör skillnad för mig när du kan börja om utan att bära med dig irritationen. Jag försöker ju följa dig också i de röriga stunderna. Ibland gissar jag, ibland stannar jag och ibland gör jag det vi gjorde förra gången. Det sista är förvånansvärt ofta fel just den dag du har tänkt lära mig något nytt.
Du får också behöva tänka efter. Jag står gärna stilla medan du hittar ett bättre sätt att visa, särskilt om väntan får vara lugn. Det som blir svårt är när varje ny gissning från mig möts av ett missnöje som jag inte vet hur jag ska undvika. Om vi hinner stanna upp kan du ändra din del innan jag har hunnit prova fyra olika saker till.
Vi hamnar ute på gården. Där visar du en plats vid din sida och låter mig hinna fram innan nästa sak kommer. Jag kan känna hur det blir lättare att lyckas när det finns en tydlig början och tid att svara. Du verkar också bli nöjdare när du faktiskt ser vad jag svarar på.
Vi tar några steg och sedan får jag vara färdig. Du börjar inte genast med en ny riktning medan jag fortfarande är på väg till platsen bredvid dig. Jag ser upp, får ditt svar och kan därefter titta ut över gården. Den lilla pausen gör det lättare att skilja det vi gjorde nyss från det som kommer sedan. Jag behöver inte ligga ett helt moment före dig för att ha en chans att hänga med.
När vi går in senare vill du först åt köket och sedan tillbaka till hallen för att hämta något. Jag följer ett steg, stannar och ser efter. Du upptäcker det och säger att den här gången var det du igen. Sedan går du färdigt åt ett håll. Jag kommer efter. Det är skönt att ha en människa som kan ändra sig och fortfarande ge mig chansen att förstå.
-
Börja med att lägga märke till
”Du behöver inte förstå allt på en gång. Börja med att lägga märke till mig.”
Du säger mitt namn, men jag står med huvudet vänt mot träden. Där hörs någonting. Jag hinner lyssna en liten stund innan du säger namnet igen. Nu har du handen framför mig. Jag vet att det finns något i den. Ändå blir jag stående och försöker få ordning på ljudet där borta.
Du böjer dig lite för att möta min blick. Jag ser dig, vrider ena örat åt ditt håll och tittar sedan tillbaka mot träden. Det verkar som om vi försöker säga olika saker till varandra. Du vill få kontakt med mig. Jag vill hinna veta vad som händer innan jag vänder ryggen åt det. Jag har svårt att göra båda samtidigt.
Till slut sätter du dig på huk en bit ifrån. Handen vilar på ditt eget ben. Du säger inget mer just då. Jag kan stå kvar utan att behöva välja mellan din röst, din hand och det som fortfarande hörs bortom stigen. Efter en stund börjar en fågel röra sig mellan grenarna. Jag följer den med blicken tills den försvinner.
Nu tittar jag på dig. Du är fortfarande vänd mot mig, och när våra ögon möts blir ditt ansikte mjukare. Du säger mitt namn en gång till, med den där rösten som får mig att vilja gå fram. Jag tar ett steg och luktar på din ärm. Du låter handen ligga kvar tills jag nosat färdigt. Sedan får jag en långsam strykning över sidan.
Jag tycker om när du försöker förstå det som hände före mitt svar. Att du ser vilket håll jag tittar åt, märker när jag stannar och blir nyfiken på det som fångar mig. Då behöver jag inte bli mer högljudd eller stå ännu längre bort för att du ska upptäcka att något pågår hos mig. Mitt lilla försök får finnas redan från början.
Ibland vill jag faktiskt bara nosa där du tycker att det är dags att gå vidare. Ibland har jag sett något jag vill närma mig, och en annan gång behöver jag stå kvar en stund innan vi fortsätter. Det är inte lätt för dig att veta vilket. Jag vet heller inte alltid vad du menar första gången du visar mig något. Men jag känner när du börjar titta på mig som någon du vill lära känna, också de dagar vi har svårt att förstå varandra.
När du reser dig följer jag med blicken. Du väntar tills jag kommit upp bredvid och börjar sedan gå. Vid nästa träd vrider jag huvudet åt sidan. Den här gången ser du det direkt. Du saktar in, och jag får ta de där stegen ut mot kanten innan vi fortsätter. Jag hinner tillbaka till dig medan kopplet fortfarande hänger löst.
Du sträcker ner handen när jag kommer nära. Jag petar på den med nosen, lite hastigt, för jag har redan fått syn på något längre fram. Sedan ser jag tillbaka på dig en gång till. Det finns mer jag vill undersöka här ute. Det känns bra att veta att du märker när jag försöker visa dig vart.