Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
Fin päls och gräs mellan tassarna
Jag vill följa med ut, även dagen efter badet.
Du har fortfarande lite av min päls på ena ärmen. Jag känner lukten av gårdagens bad när du böjer dig ner och fäster kopplet. Du drar handen genom behänget på mitt ena framben, där allt ligger mjukt och utrett. Själv tittar jag förbi din axel. Dörren är öppen och gräset utanför är fullt av sådant som har hänt sedan jag var där sist.
Det tog tid att bli så här fin. Först vattnet, sedan handdukarna och till sist det där långa arbetet när jag fick stå och vända på mig. Jag blev trött i benen och du satte dig närmare så att vi kunde ta en paus. Efteråt låg jag på filten medan du samlade ihop allt. Jag tyckte om hur din hand gled genom pälsen utan att stanna i något som drog. Och jag sov gott när vi var färdiga.
Men nu är det en ny morgon. Det luktar fuktig jord längs häcken och någon har gått förbi grinden. Jag vill undersöka båda delarna, helst innan du hinner få för dig att vi ska stå kvar och beundra mig. När jag sätter ena tassen i gräset säger du mitt namn. Jag stannar och ser upp. Du tittar ner på mina ben, sedan på den blanka gången bredvid. Vi går där en bit.
Jag följer gärna med dig, men nosen drar åt sidan. Det finns nästan ingenting att läsa mitt på plattorna. Jag hinner känna något från rabatten innan vi går förbi. Vid busken väntar jag ett ögonblick och vänder mig mot dig. Du stannar också. Det är lite svårt att visa hur mycket jag vill fram till just den där roten när hela jag samtidigt försöker vara följsam.
Så böjer du dig ner och lossar kopplet innanför den stängda grinden. Du pekar mot gräset. Jag står kvar en sekund till, eftersom jag nyss inte riktigt förstod om jag fick. Sedan går jag fram med nosen nere. Det första jag gör är ganska stillsamt. Jag blir länge vid roten och flyttar ena framtassen för att komma åt från ett bättre håll. Du hade nog föreställt dig ett betydligt större jordarbete.
När jag är färdig får jag fart i benen. Jag springer över gräsmattan och vänder tillbaka mot dig. Pälsen rör sig längs sidorna, öronen studsar och framtassarna landar någon annanstans än där du nyss ordnade dem. Det känns härligt att få använda hela kroppen igen. Jag tittar upp när jag kommer nära. Du skrattar och tar ett steg undan, för min svängradie är fortfarande mer hoppfull än noggrann.
Jag vet inte hur mycket arbete du ser framför dig när du upptäcker grässtrået som fastnat. Jag vet hur det känns när din röst plötsligt blir försiktig så fort jag är på väg att göra något. Då börjar jag se efter dig innan jag sätter ner nästa tass. I dag behöver jag inte hålla reda på det. Du har satt dig på trappan och följer mig med blicken. Jag kan springa fram till dig utan att först försöka avgöra om jag har förstört något.
Till slut stannar jag vid ditt knä och andas med öppen mun. Du plockar bort strået och stryker mig över sidan. Din hand är lika vänlig som den var när pälsen var alldeles nyordnad. Jag lutar mig närmare. Det tycker jag mycket om, att kunna komma till dig efter det roliga och känna mig lika välkommen som innan.
Vid dörren finns handduken kvar. Du torkar tassarna, en i taget, och jag väntar medan du ser efter vad som följt med in från gräset. Det tar en stund. Jag är nöjd nog att stå stilla, och du har slutat låta bekymrad för varje nytt litet fynd. Vi känner igen det här arbetet, du och jag. Det hör också till vår morgon.
Sedan lägger jag mig på filten. Jag luktar fortfarande lite av badet, men också av det jag har varit ute och gjort. Du går förbi och låter handen vila på min rygg. Jag lyfter huvudet så att du kommer åt under hakan. Här är jag igen, mjuk om pälsen och trött i benen av en mycket bättre anledning än i går.
-
Du får vara min vän utan att vilja leka
Du får vara min vän utan att vilja leka med mig.
Jag hämtar bollen så fort du kommer genom grinden. Den gröna, som går att hålla i ena mungipan medan jag springer. Jag visar dig den från båda håll, för säkerhets skull. Du luktar på min kind, går förbi och lägger dig i gräset. Då blir jag stående med mitt mycket väl förberedda förslag. Jag hade redan räknat ut var du skulle försöka hinna i kapp mig.
Vi har lekt här förut. Jag känner igen hur du brukar sänka framkroppen strax innan du far iväg, och jag är ganska bra på att hinna före till hörnet. I dag kommer ingen sådan rörelse. Du rullar över på höften och nosar på något nära tassen. Jag lägger bollen framför dig. Du tittar på den, sedan på mig. Jag tar upp den igen, lite långsammare nu.
Det är svårt när man har längtat efter samma sak hela vägen ut genom dörren. Jag kan nästan känna svängen vid staketet i benen fast vi inte har sprungit. Jag vill få fart på dig, komma nära och försöka en gång till. Men när jag går ett steg fram vänder du huvudet åt sidan. Den här gången stannar jag. Bollen är fortfarande min att bära på. Du behöver inte följa med den.
Jag går bort till vattenfatet. Du ligger kvar. Människorna sitter på altanen och pratar, och en av dem säger att vi visst tar det lugnt i dag. Jag dricker och ser efter dig över kanten. Du har inte gått undan bakom huset, dit jag inte kan se dig. Du har lagt dig mitt i vår trädgård, med ena örat vänt åt mitt håll.
Efter en stund reser du dig. Nu händer det något vid vinbärsbusken som du vill undersöka. Jag kommer dit från andra hållet och nosar på marken en bit ifrån dig. Du gör plats utan att gå din väg. Vi följer samma lukt några steg och blir stående bredvid varandra. Jag hade glömt att det här också är något vi brukar göra tillsammans.
Det känns annorlunda i kroppen nu. Jag behöver inte hålla utkik efter ögonblicket då du äntligen tänker börja leka. Jag kan nosa färdigt vid roten och sedan gå till hörnet själv. Där hittar jag bollen igen. Jag tar ett litet språng med den och tappar den nästan under mig. Du tittar upp. Om du tänkte skratta åt min teknik får du försöka göra det lite mindre tydligt.
När jag lägger mig finns det en tom bit gräs mellan oss. Jag känner din lukt när vinden vänder och hör hur du tuggar lite på ett grässtrå. Ibland lyfter någon av oss huvudet, och den andra ser efter vad som hördes. Det är skönt att ha dig här. Jag hade nog känt mig mer ensam om jag hade sprungit runt dig hela tiden och väntat på ett svar som du inte ville ge.
Du sträcker på ett bakben och din tass hamnar närmare min. Jag låter den ligga där. Jag behöver inte passa på att börja brottas bara för att du rör dig. Det finns något jag tycker om i att du kan somna en liten stund bredvid mig. Jag känner mig betrodd, fast jag inte har gjort något särskilt mer än att stanna kvar och låta dig vara.
Så småningom kommer din människa med kopplet. Du sätter dig upp, ruskar på dig och kommer fram till mig innan ni går. Jag nosar längs din hals. Den här gången har jag ingen boll i munnen som du måste runda för att kunna hälsa. Vi står så en stund, nära och alldeles vanliga, innan grinden öppnas.
Jag följer er med blicken till hörnet. Sedan går jag tillbaka och hämtar bollen. Jag vill fortfarande leka, och min människa har rest sig från stolen. Jag springer fram till henne med mitt förslag. Till nästa gång du kommer kan bollen få ligga vid dörren. Jag blir glad om du vill ha den. Jag blir glad när du kommer också.
-
När solfläcken flyttar sig
”Du får flytta stolen. Solfläcken har flyttat sig.”
Min plats är borta. Mattan ligger kvar, filten också, men värmen som nyss fanns längs ryggen har dragit vidare. Jag lyfter huvudet och ser mig omkring. Där, på andra sidan stolsbenet, ligger ljuset nu. Det är ingen stor förflyttning, men jag tänker inte ligga kvar och bli sval av ren artighet.
Jag sträcker först ut ena benet som om resten av kroppen kanske kunde få del av det goda därifrån. Det hjälper inte särskilt mycket. Ljuset ligger precis utom räckhåll, och du har ställt stolen mellan mig och den del av golvet som ser mest lovande ut. Jag får resa på hela mig. Det är ett ganska stort beslut för någon som nyss hade hittat en utmärkt sovställning.
Du märker att jag reser mig. Jag går runt stolen, trampar ett litet varv och lägger mig på nytt. Nu ligger huvudet åt andra hållet och ena framtassen har hamnat under filten. Du ler åt hur noga jag ordnar det. Det finns människor som kan sätta sig precis var som helst. Själv föredrar jag att göra en ordentlig bedömning.
Jag böjer ena frambenet, sträcker ut det igen och låter till sist vikten sjunka ner. Där blev det bra. Du hade kanske bara sett en hund som flyttade sig en meter, men jag har hunnit undersöka flera små skillnader på vägen. Hur nära stolsbenet jag hamnade, var filtkanten låg och om jag kunde lägga huvudet åt det håll som kändes bekvämt. Nu behöver jag inte tänka mer på det.
Efter en stund flyttar du också. Du drar stolen närmare fönstret och får ljuset över armen. Jag öppnar ögonen när golvet låter, följer rörelsen och lägger ner hakan igen. Du behövde också ändra på något för att få det bra. Nu kan jag känna din närvaro från en ny vinkel utan att behöva lämna värmen.
När du flyttar foten kommer den nära mina tassar. Du upptäcker mig innan du sätter ner den och väljer andra sidan av stolen. Jag blir liggande. Det går att dela ett rum på det sättet också, med små ändringar som knappt märks när de fungerar. Jag får plats att vila och du kan fortfarande komma åt det du behöver vid fönstret.
Jag tycker om vanor. Vilken dörr som leder ut, var vattnet står och hur du låter när vi ska ta vår kvällsrunda. Men en vana kan också vara att du ser var jag vill ligga, i stället för att alltid visa mig tillbaka till samma ruta på golvet. Jag är fortfarande hemma när jag väljer en annan sida av rummet.
Du behöver inte gissa rätt plats åt mig varje gång. Ibland har du lagt filten där jag gärna vill vara och ibland upptäcker jag något bättre en stund senare. Det viktiga för mig är att jag kan byta när det inte längre känns bra. Jag kan tycka mycket om min bädd och ändå vilja ligga här vid stolen just den här delen av dagen.
Ibland lägger du filten där du tycker att den blir fin och jag väljer golvet bredvid. Då ser du lite förolämpad ut för filtens skull. Det är inget personligt. Just då kanske jag vill ha det svalare, kunna sträcka ut mig eller se öppningen mot hallen. Det känns skönt när du blir nyfiken på mitt val utan att behöva ordna om mig direkt.
När du har lagt tid på att göra det fint kan jag nästan se förväntan i hur du tittar på mig. Där har du vikt hörnen och jämnat till kudden. Jag går fram, luktar och väljer sedan den lilla fläcken bredvid. Du suckar först och börjar sedan skratta åt filten som blev ensam kvar. Den kommer säkert till användning en annan stund. Jag hade bara hunnit fram till ett annat beslut nu.
I dag hämtar du den bortglömda filten från mattan och lägger den bredvid min nya plats. Jag drar bara in ena kanten under bröstet. Resten kan ligga där så länge. Du återgår till ditt, och jag får avsluta min omsorgsfulla ommöblering själv. Värmen når över ryggen igen, precis där jag ville ha den.
Du börjar inte dra i den del som hamnat snett när jag lagt mig. Jag har redan fått ena tassen bekvämt över kanten och behöver den inte mer prydlig än så. Du kan se att kroppen blivit stilla. Det får räcka som svar på om jag trivs, även om resultatet inte blev riktigt lika välordnat som när du först lade fram filten.
När ljuset flyttar sig nästa gång ligger jag kvar. Nu är jag sömnigare än jag är angelägen om solen. Du går förbi och stannar till. Jag hör hur du sänker rösten när du säger mitt namn, som om du märker att jag är på väg bort i vilan. Jag lyfter ett ögonlock och låter det falla igen. Här räcker det nu.
Från stolen hörs ett litet prassel och sedan blir det tyst igen. Jag kan ligga med ryggen mot dig utan att hålla reda på varje rörelse. Om du går genom rummet behöver jag inte följa efter bara för att försäkra mig om att min stund ska få vara kvar. Jag har ett golv som bär mig och en människa som kan gå runt mina tassar när jag sover.
Senare vaknar jag där det blivit skugga. Du har flyttat stolen tillbaka till bordet. Jag sträcker på mig, går fram och petar på ditt knä. Nu är det kanske dags för något annat. Du lägger undan det du håller i och ser ner. Vi får väl se var dagen har hamnat medan jag sov. Det brukar finnas mer än en bra plats i den.
-
Lite fånig får man vara
”Du får gärna se lite fånig ut. Jag tänkte ändå bara leka med dig.”
Du gör ett utfall åt sidan och låter ungefär som en leksak som fått slut på pip. Jag stannar mitt i språnget. Det där var oväntat. Sedan börjar svansen gå, för nu känner jag igen vad du menar. Du tänker leka, och du verkar beredd att ta ganska stora risker med din värdighet för att jag ska förstå det.
Först hade du bara stått där med händerna i fickorna medan jag gick runt i gräset. Jag tittade upp ett par gånger utan att hitta något särskilt på gång. Sedan flyttade du ena foten och hela resten av dig kom efter. Det märktes genast. Du behöver inte hålla fram en leksak för att jag ska se när du plötsligt fått lust att göra något tillsammans med mig.
Jag rusar en liten båge runt dig. Du vänder åt fel håll och hinner precis se mig komma förbi. Sedan gör du samma märkliga ljud igen. Vi har lekt snyggare än så här, men knappast mycket roligare. Jag kan se det i dina knän innan nästa rörelse kommer. De har slutat stå rakt och ordentligt och börjat vara med i hela saken.
När jag kommer runt på din andra sida stannar jag och ser vad du tänker göra. Du hinner ta ett steg innan du upptäcker att jag inte längre är på väg. Då hejdar du dig också. Jag böjer framkroppen, väntar ett ögonblick och vänder sedan åt andra hållet. Du följer efter med en rörelse som börjar riktigt bra men slutar med att du får räta till ena skon.
På andra sidan staketet går någon förbi. Du rätar genast på dig. Rösten blir vanlig, händerna försvinner in mot kroppen och jag får tvärstanna framför dina skor. Jag tittar upp. Vart tog leken vägen? Personen går vidare, men du står kvar som om det nyss fanns en väldigt god anledning till att stå så.
Dina händer är plötsligt upptagna med att rätta till kläderna. Det verkar vara en mycket angelägen sak att göra precis när vi hade fått fart på leken. Jag går runt till sidan där jag kan se ditt ansikte bättre. Du tittar först ut mot vägen och sedan ner på mig. Jag står fortfarande här, redo att ta emot nästa av dina märkliga idéer när du känner dig färdig med det där.
Jag väntar med vikten framåt. Det är inte lätt att behålla ett värdigt ansikte inför en hund som tydligt hört det där ljudet och dessutom vill höra det igen. Till slut ser du ner på mig och börjar skratta. Du tar ett steg bakåt. Där kom du tillbaka. Jag följer direkt, så att du inte ska hinna ångra dig.
Det går fort att hitta tillbaka när du väl börjar igen. Jag behöver inte en ny förklaring till varför vi står på gräset. Dina knän böjs på samma sätt som nyss och jag känner igen rörelsen som fick mig att stanna till av förvåning första gången. Nu hinner jag svara direkt. Du får vända dig lite snabbare om du tänker ha en chans att följa med.
Jag bryr mig inte om huruvida du ser skicklig ut. Jag tycker om att kunna locka fram rörelser ur dig. När jag stannar och du också stannar, när jag vänder och du upptäcker det, när vi får för oss samma sak nästan samtidigt. Det är spännande att känna att jag kan påverka vad som händer mellan oss, fast det var du som kom på att börja.
Du försöker inte locka mig med dig långt bort varje gång jag närmar mig. Ibland stannar du så att jag får komma fram och bara vara vid dig. Sedan kanske jag själv gör en ny sväng som du kan svara på. Det är roligt att inte riktigt veta vem av oss som ska börja nästa gång. Jag kan föreslå något och upptäcka att du faktiskt har sett det.
Du har en ganska dålig fint åt vänster som jag genomskådar varje gång. Jag följer den ändå ibland. Det kan få vara lite oklart vem som lurade vem, bara du fortsätter låta så där road. Vi behöver ingen som räknar poäng på andra sidan staketet. Just nu finns det gott om glädje i att vi båda har hittat lusten att försöka igen.
Det blir nästan extra roligt när du märker att jag redan har väntat på dig åt andra hållet. Du skrattar mitt i försöket och måste stanna för att få tillbaka balansen. Jag hinner fram till ditt ben innan du är klar. Då får jag en hand vid sidan och vi står stilla tillsammans en stund. Ingen av oss verkar särskilt angelägen om att reda ut om någon vann den omgången.
Efter ett tag blir mina svängar mindre. Jag kommer nära och nosar på din byxficka. Du hör hur jag andas och sätter dig på huk i gräset. Nu räcker det att få vara intill. Jag lutar bröstet mot ditt ben medan du stryker mig över sidan och försöker rätta till kläderna som hamnat på sned under alla dina lysande manövrer.
Du låter pausen vara kvar. Jag behöver inte sätta fart på tassarna för att du ska fortsätta vara glad åt mig. Det finns gott om sällskap också här nere i gräset, när din andning börjar låta vanlig igen och jag kan nosa lite åt sidan. När du till slut reser dig följer jag med. Vi har lekt färdigt för stunden utan att behöva göra ett enda riktigt snyggt avslut.
När vi går mot dörren passerar någon mer ute på vägen. Du hälsar helt normalt. Jag ser upp på dig, för jag vet vad du kan låta som när vi är själva. Vid trappan gör du det lilla ljudet en sista gång. Mina öron far åt ditt håll och svansen svarar direkt. Om du ville hålla det hemligt för omvärlden får du nog vara försiktigare med vem du berättar det för.
-
När vi själva är otydliga
”Du pekar åt två håll. Jag väntar gärna medan du bestämmer dig.”
Du säger hitåt och pekar åt vänster. Samtidigt tar du ett steg åt höger. Jag tittar på handen, sedan på dina ben och väljer till slut att stå kvar. Det ser kanske långsamt ut. Inifrån mig känns det mer som ett ganska rimligt försök att reda ut vart min människa egentligen tänker ta vägen.
Jag hinner flytta vikten framåt innan ditt steg kommer åt andra hållet. Då stannar jag mitt i det jag tänkte göra. Det finns något lovande i handen som pekar, men du är ju också på väg någonstans. Jag vill gärna följa med resten av dig när du går. För ett ögonblick verkar det kräva att jag får plats på två olika ställen samtidigt.
Du säger samma sak igen, lite högre. Jag känner igen ordet, men det gör inte handen och benen mer överens. När jag provar att gå mot handen vänder du kroppen åt andra hållet. Jag kommer nära din sko och backar. Du suckar. Vi har hunnit bli missnöjda med varandra utan att ens lämna hallmattan.
Du har kanske redan hunnit tänka på nästa del. Skorna ska på, dörren ska öppnas och jag behöver stå så att du kommer förbi. Jag ser bara rörelserna som händer nu. Om du vill att jag flyttar mig åt sidan behöver jag få upptäcka den vägen innan du samtidigt börjar med något som för mig brukar betyda att vi ska följa efter varandra.
Jag brukar titta på mycket mer än orden. Hur du ställer dig, var handen hamnar och om du redan är på väg. Det har hjälpt mig att hitta rätt många gånger när jag inte förstått allt du sagt. Därför blir jag förbryllad när det jag följer med ögonen plötsligt räknas som fel.
När det blir oklart provar jag det som tidigare har fått din hand att öppnas eller rösten att bli glad. Det kan vara att sätta mig, söka din sida eller bara komma närmare. Alla de sakerna har ibland varit precis vad du ville. Nu har du en annan tanke, men den finns ännu mest hos dig. Jag försöker hitta fram till den med sådant som vi redan har gjort tillsammans.
Så tittar du ner och börjar skratta lite åt dig själv. Du säger att ja, det där var väl inte särskilt tydligt. Jag tittar upp när rösten ändras. Nu har vi fått ett litet andrum. Du ställer fötterna stilla och låter handen vila. Det finns inte längre tre olika rörelser att försöka hinna efter.
Du behöver inte hålla något långt samtal med mig om det som blev fel. Jag märker den stilla handen och att du väntar innan du börjar visa igen. Det ger mig tid att sluta följa de gamla rörelserna med blicken. Jag kan stå kvar på alla fyra tassarna en stund och sedan titta dit du faktiskt vill visa. Nu har vi en ny början att utgå ifrån.
Sedan visar du mig genom öppningen åt vänster. Hela du är vänd dit, och det är lätt att följa med. När jag kommer igenom möter du mig med din glada röst. Jag får lust att komma nära en gång till. Det var alltså den här vägen vi ville, båda två. Den ser alldeles utmärkt ut nu när den bara går åt ett håll.
Du låter handen vara kvar tills jag har kommit förbi. Jag behöver inte gissa vart den tog vägen mitt i steget. När du sedan rätar på dig är vi på samma sida av öppningen och du ser vad jag gjorde. Det är skönt när svaret kommer medan jag fortfarande vet vilken liten rörelse som ledde oss rätt. Då blir det lättare att känna igen situationen nästa gång vi står där.
Det gör skillnad för mig när du kan börja om utan att bära med dig irritationen. Jag försöker ju följa dig också i de röriga stunderna. Ibland gissar jag, ibland stannar jag och ibland gör jag det vi gjorde förra gången. Det sista är förvånansvärt ofta fel just den dag du har tänkt lära mig något nytt.
Du får också behöva tänka efter. Jag står gärna stilla medan du hittar ett bättre sätt att visa, särskilt om väntan får vara lugn. Det som blir svårt är när varje ny gissning från mig möts av ett missnöje som jag inte vet hur jag ska undvika. Om vi hinner stanna upp kan du ändra din del innan jag har hunnit prova fyra olika saker till.
Vi hamnar ute på gården. Där visar du en plats vid din sida och låter mig hinna fram innan nästa sak kommer. Jag kan känna hur det blir lättare att lyckas när det finns en tydlig början och tid att svara. Du verkar också bli nöjdare när du faktiskt ser vad jag svarar på.
Vi tar några steg och sedan får jag vara färdig. Du börjar inte genast med en ny riktning medan jag fortfarande är på väg till platsen bredvid dig. Jag ser upp, får ditt svar och kan därefter titta ut över gården. Den lilla pausen gör det lättare att skilja det vi gjorde nyss från det som kommer sedan. Jag behöver inte ligga ett helt moment före dig för att ha en chans att hänga med.
När vi går in senare vill du först åt köket och sedan tillbaka till hallen för att hämta något. Jag följer ett steg, stannar och ser efter. Du upptäcker det och säger att den här gången var det du igen. Sedan går du färdigt åt ett håll. Jag kommer efter. Det är skönt att ha en människa som kan ändra sig och fortfarande ge mig chansen att förstå.
-
En bokstund i vardagsrummet
”Jag är gärna en stor del av ditt liv. Du får ha andra delar också.”
Du tar fram en bok som luktar papper och något främmande från väskan. Jag följer med till fåtöljen eftersom det brukar löna sig att se vad du håller i. Den här gången finns ingen leksak bakom ryggen och ingen godbit i handen. Du slår dig ner, öppnar boken och drar upp benen. Jag nosar på kanten innan jag bestämmer mig för platsen på mattan.
Först håller jag utkik efter det du ska föreslå. Du brukar vara bra på det. En promenad, en liten söklek eller något vi kan bära ut i trädgården. Nu vänder du bara ett blad. Jag sätter mig upp. Du ser ner och säger att vi har varit ute och att du tänkte läsa en stund. Jag känner igen den lugna rösten, fast jag gärna skulle vilja kontrollera om du ändrar dig.
Jag kommer med bollen. Du hälsar på mig och lägger den intill din fot, utan att börja kasta. Då står jag kvar lite för länge och tittar. Det är besvärligt när ett så tydligt förslag får ett så litet svar. Men din hand finns tillgänglig en stund, och sedan fortsätter du läsa. Jag kan känna att du fortfarande vill ha mig här även när du inte följer min idé.
Efter ett tag lägger jag mig på andra sidan stolen. Där finns en fläck som passar bättre att sträcka ut sig i. Nu när ingen ska visa mig något blir jag uppmärksam på hur sömnig kroppen faktiskt är. Vi var länge vid gräskanten i förmiddags. Jag hann nosa mig igenom flera ställen, och jag kan fortfarande känna mig nöjd när jag sjunker ner på sidan.
Du skrattar åt något i boken. Jag öppnar ögonen och tittar upp. Du visar mig sidan innan du kommer på att det inte hjälper mig särskilt mycket. Sedan berättar du lite ändå. Jag lyssnar på tonen och vilar hakan mot tassen. Det finns något trevligt i att få vara nära när du har roligt, även om själva skälet går mig helt förbi.
Jag tycker om när vi gör saker tillsammans. Jag kan också tycka om när din närvaro bara pågår i rummet. Att du bläddrar, ändrar sittställning och ibland låter handen hänga ner så att jag kan nosa på den. Jag måste inte ordna ett nytt uppdrag åt dig varje gång du sitter stilla för att få veta att jag hör till.
När du reser dig efter en stund hinner jag vakna innan du har nått dörren. Nu får jag lust att sträcka på benen igen. Du tar med koppen till köket och jag följer efter. Där stannar du och ser på mig, som om du också just kommit tillbaka från något. Jag böjer framkroppen och sträcker ut ryggen ordentligt.
Du hämtar bollen från mattan. Jag ser genast rörelsen och går fram. Nu vill du vara med. Det märks utan att du behöver förklara det särskilt länge. Jag har sovit en stund, du har hunnit till någon annan plats genom din bok, och ändå känner vi igen varandra direkt när du håller leksaken framför knäna. Den här gången är det jag som får svara på ditt förslag.
-
Hunden under pälsen
”Det är min päls du borstar, men det är mig du tar hand om.”
Jag känner igen handduken innan du har hunnit lägga ut den. Den brukar ligga under mig när vi tar fram borsten. Nu stannar jag vid kanten och nosar, medan du flyttar undan koppen så att vi får plats. Du klappar inte genast på golvet och ber mig komma. Du ordnar färdigt först. Sedan sätter du dig, och jag går fram och ställer mig med ena framtassen på handduken.
Det är skönt där pälsen ligger slät. Borsten går en bit längs sidan, och jag lutar mig lite mot ditt ben. Där känner jag igen både handen och rörelsen. Jag skulle gärna stå så en stund. Men när du kommer längre ner flyttar jag bakbenet. Du stannar med borsten ovanför pälsen och tittar efter vad som tog emot.
Jag kan inte peka ut den lilla knuten åt dig. Jag har bara kroppen att svara med. Ibland önskar jag att det vore lika lätt att märka mitt nej som att höra när jag skäller vid dörren. Här är jag tyst. Ändå är det något jag försöker säga när jag flyttar mig. När din hand stannar behöver jag inte försöka säga det högre.
Du lägger ner borsten och känner försiktigt med fingrarna. Jag vänder huvudet och följer det du gör. En stund står vi bara så. Sedan släpper jag ner nosen igen. Det som var spänt i mig börjar ge med sig när jag märker att du har lagt märke till det. Nästa rörelse är mindre, och jag behöver inte hålla reda på hela din arm längre.
Du säger ibland att jag är fin när pälsen blivit genomgången. Jag blir glad av rösten, även om jag inte har sett resultatet. Min del av den här stunden finns närmare huden: hur det känns när du kommer åt, om jag står stadigt och om jag får flytta mig när jag behöver. Jag kan vara rufsig och nöjd. Jag kan också stå alldeles prydlig och längta efter att du ska lägga undan redskapen.
I dag tar du ett litet område i taget. När du byter hur du sitter får jag också ändra ställning. Du väntar medan jag vänder ett halvt varv på handduken, som om det vore ett större byggarbete. Det är trångt att vara hund mellan två knän som har lagt sig på helt fel ställe. Till slut hittar vi en lösning som båda kan leva med.
Jag tycker om att vara nära dig, men närhet blir annorlunda när du samtidigt vill få något gjort. Då märker jag hur noga du lyssnar. Om jag måste välja mellan att vara hos dig och att komma undan något som känns obehagligt blir jag osäker. När du hjälper mig med det som är besvärligt kan jag fortsätta vilja vara här. Det betyder något också efter att borsten lagts tillbaka.
Du håller upp den sista lilla tuss som fastnat i borsten och visar mig. Jag nosar på den, tappar intresset och sträcker på mig. Du får titta vidare på ditt fynd själv. Jag har fått syn på bollen som rullat in under stolen, och nu när jag ändå är nere på golvet känns det rimligt att vi gör något åt den.
När du drar fram bollen kommer jag nära igen. Jag står kvar med sidan mot ditt ben medan du stryker mig med den tomma handen. Nu finns det inget hår kvar att reda ut. Ändå dröjer handen där en stund. Det är den delen jag gärna vill att du ska minnas nästa gång handduken kommer fram: hur vi kan bli färdiga med pälsen och fortfarande ha lust att vara hos varandra.
-
Stora tassar behöver också omtanke
”Jag har stora tassar. Det betyder inte att allt är lätt för mig.”
Det är svårt att gömma sig bakom dig när man är så stor som jag. Jag har försökt. Bakdelen blir kvar ute i gången och du får kliva åt sidan för att inte stå på min tass. Personen framför oss skrattar åt hur jag tränger mig nära. Du skrattar inte. Du har sett vad jag står och tittar på.
Jag får inte plats att försvinna bakom dina ben på samma sätt som någon mindre kanske hade gjort. När jag försöker komma undan syns det ännu mer av mig. Du lägger märke till att huvudet är vänt mot dörren och att kroppen har stannat, fast du har börjat gå igen. Vi behöver få ordning på det innan du kan vänta dig att tassarna ska följa med.
Det är en dörr som öppnas av sig själv. Den surrar, glider undan och stänger igen när vi väntar. Du tänkte att vi skulle gå genom den. Jag har hunnit tänka att vi borde ta reda på hur den beter sig först. Det är en betydande fråga när hela min kropp ska igenom samma smala öppning.
Folk passerar utan att stanna. Dörren öppnas för dem, och jag ser dem försvinna in medan den rörliga kanten åker tillbaka. Du har gått genom sådana öppningar många gånger. Här står jag och försöker hinna förstå vad som händer när jag närmar mig. Det hjälper inte särskilt mycket att vara lång nog att se över det mesta när det jag tittar på kommer närmare igen så fort det blivit stilla.
Någon säger att en så stor hund väl inte kan vara rädd för en dörr. Jag blir knappast mindre rädd av att ta stor plats. Jag känner bara ljudet nära kroppen och ser hur kanten rör sig innan jag riktigt förstått vart den tar vägen. När den startar igen flyttar jag tassarna bakåt, trots att jag gärna hade velat komma efter dig.
Jag lyfter huvudet mot dig och får syn på din hand. Du börjar inte ta längre steg för att få mig att komma ikapp. I stället vänder du kroppen en aning och visar vägen bort från strömmen av människor. Nu finns det ett håll jag kan gå åt. Jag behöver inte göra mig ännu tyngre på samma lilla fläck för att vi ska kunna stanna upp.
Du går åt sidan med mig. Där kan jag stå utan att vara i vägen för alla som ska förbi. Det är en lättnad att få tillbaka lite plats runt kroppen. Jag följer dörren med blicken medan du säger något till personen som väntar. Sedan verkar det inte längre bråttom att få just mig genom öppningen.
Du står kvar bredvid mig medan en person med en påse går förbi. Jag kan följa rörelsen med huvudet utan att hela kroppen följer efter. Det finns mer utrymme här. Jag behöver inte både hålla reda på dörren och flytta undan för någon som kommer nära mina ben. När du ser tillbaka på mig får du en blick som inte genast måste vidare till det som händer framför oss.
Jag vet att du behöver tänka på min storlek. Om jag far fram kan jag välta någon, och kopplet känns ordentligt i din hand om jag plötsligt byter riktning. Du får hjälpa mig att ta mig fram på ett sätt som fungerar för oss båda. Men jag behöver också att du ser varför jag flyttar mig, innan alla muskler och tassar bara blir något du ska hålla reda på.
Min storlek blir lätt det första andra lägger märke till. De ser hur mycket hund det finns mellan dina skor och dörren. Du känner också vikten i kopplet och måste veta var du kan stå stadigt. Jag behöver att det praktiska fungerar. Men det blir lättare att hjälpa mig om du också hinner se huvudet som vänds bort och kroppen som vill öka avståndet innan den plötsliga rörelsen kommer.
Vi väljer en annan ingång den här gången. Där kan du hålla dörren öppen medan jag går igenom. Jag nosar på kanten, stannar ett ögonblick och följer sedan efter. Du säger mitt namn på ett sätt som gör mig rakare i kroppen. Vi kom in utan att jag behövde rusa eller dras över en gräns som benen ännu inte ville passera.
På andra sidan får vi stå stilla en liten stund. Jag ser mig omkring och du väntar tills jag har hunnit följa med blicken också. Ingen gör någon stor sak av att vi valde en annan dörr. Vi har kommit dit du behövde komma, och jag kunde göra stegen dit med dig. Det är en bra början även om det finns en annan ingång som jag ännu inte känner mig färdig med.
När vi kommer ut igen finns en bänk på avstånd från alltihop. Du sätter dig och jag lägger den stora hakan på ditt knä. Det ryms knappt. Du stryker över pannan och säger att där var du ju. Här är jag. Med tyngd i huvudet, stora tassar vid dina skor och just nu behöver jag få vara nära dig en stund.
Du flyttar armen så att hakan kan vila utan att jag behöver trycka mig närmare. Sedan får jag stå så en stund. Jag kan behöva det där lilla sällskapet även när jag brukar se stadig ut och ta plats på ett sätt som folk uppfattar som självsäkert. Just nu är det bekvämt att ha huvudet hos dig och låta någon annan hålla reda på vad som händer runt bänken.
På vägen hem går jag stadigt intill din sida. Du märker det och låter handen vila lätt i pälsen när vi stannar vid övergången. Jag kan vara stor och trygg i mycket, och ändå behöva din hjälp med annat. Hos dig vill jag få plats med hela den skillnaden. Dörren behöver vi inte reda ut färdigt för att kunna ha en bra promenad hem.
-
Det som inte kom med på bilden
”Vi kan ha en fin stund utan att någon annan får se den.”
Du har hittat en vacker plats. Det tycker jag också, fast jag tror att vi har fastnat för olika delar av den. Du ser ljuset mellan träden. Jag har hittat något intressant intill roten där du vill att jag ska sitta. Nosen är på väg ner igen när du tar fram telefonen och säger mitt namn.
Du ställer fötterna på ett nytt sätt och lyfter telefonen lite högre. Jag följer rörelsen, men marken finns kvar under nosen och vill bli undersökt. När du tittar ner på skärmen passar jag på att lukta igen. Sedan hör jag mitt namn ännu en gång. Vi har tydligen olika uppfattning om när vi är färdiga med just den här platsen.
Jag vänder mig mot dig. Du flyttar lite åt sidan och säger namnet igen. Jag följer efter med huvudet, reser mig och går fram. Då skrattar du och säger att jag skulle stanna där borta. Vi provar igen. För mig har vi just påbörjat en ganska oklar lek där du vill ha min blick men blir förvånad när resten av mig också kommer.
När jag kommer fram till dig sänker du handen. Då får jag syn på ditt ansikte igen och viftar lite med svansen. Du visar tillbaka mot roten och jag följer din rörelse dit. Jag kan gärna sätta mig en stund när jag förstår att det är det du vill. Men jag behöver hjälp att skilja mellan att bli inbjuden till dig och att ge dig en blick från andra sidan stigen.
Du får en bild till slut. Jag sitter med ena örat åt ett ljud bakom oss och ser bara delvis åt ditt håll. Du tittar på skärmen och suckar något om örat. Det sitter där det sattes, kan jag meddela. För tillfället hade det dessutom ett ärende som var mer brådskande än att se symmetriskt ut.
Örat vänder sig igen när ljudet fortsätter. Du tittar upp från skärmen och verkar till slut förstå att jag lyssnar på något. Vi står båda stilla medan det prasslar längre bort. Sedan tittar jag tillbaka mot dig alldeles av mig själv. Den blicken får du i samma ögonblick som du har telefonen på väg ner i fickan. Det var kanske synd om bilden, men du var åtminstone här och såg mig.
Sedan stoppar du undan telefonen. Jag går genast tillbaka till roten. Du kommer efter, böjer dig lite och ser vad jag håller på med. Det finns säkert ingenting för dig att fotografera där. Ändå stannar du. Jag arbetar mig runt kanten medan dina skor följer med, långsamt nog för att jag ska hinna färdigt.
Jag behöver inte sitta särskilt fint när du är med på det här sättet. Du kan se det mesta av mig ändå. Hur nosen följer barken, hur vikten flyttas när jag vill komma åt en annan sida och hur jag lyfter huvudet när jag är nöjd. Du får vara nära något jag själv tycker är intressant. Vi har hittat en stund att dela utan att först behöva bestämma hur den ska se ut.
När vi börjar gå får jag plötsligt lust att leka. Jag tar några snabba steg, vänder och gör den där rörelsen med framkroppen som brukar få dig att vakna till. Du svarar med ett litet hopp åt sidan. Det var inte särskilt smidigt. Men nu har jag dig med mig, och jag tänker ta vara på tillfället.
Du hinner lägga handen i fickan en gång, som av gammal vana. Sedan låter du den komma ut tom. Det är bra, för jag har redan vänt mig mot dig och väntar på svaret i dina ben. Om du stannar för att leta efter kameran hinner vi tappa takten. Nu flyttar du dig i stället, och jag kan följa med i den rörelsen precis när jag ville börja.
Vi far runt på den öppna gräsplätten en stund. Du skrattar, jag vänder så hastigt att pälsen rör sig över ryggen, och ingen av oss stannar för att ordna till något. När du till sist blir stilla kommer jag nära och flåsar. Du böjer dig över mig med händerna mot knäna. Vi verkar båda behöva hämta andan.
Till sist sätter du dig på huk och jag stannar vid dig. Jag är för nära för att få plats på den sorts bild du försökte ta nyss. En bit hund, lite jackärm och möjligen ena sidan av din sko är ungefär vad som hade kommit med. Härifrån går det däremot bra att känna handen som stryker över bröstet. Jag står gärna kvar tills vi båda vill gå vidare.
Den stunden kommer jag gärna tillbaka till i kroppen: din rörelse som svarade på min, lusten att rusa en gång till och närheten efteråt. Jag kan inte spara den i din telefon. Jag kan bara märka att nästa gång vi kommer hit vill jag se om du tänker leka igen. Platsen har fått något av oss i sig nu.
Du kommer att ha kvar en bild där jag sitter bland träden med örat vänt åt ett annat håll. Den visar en liten bit av promenaden, och det får den gärna göra. Resten behöver inte vara mindre värt för att det saknas på skärmen. Det fanns ju också ett par ganska misslyckade människohopp på den där gräsplätten. Jag tänker inte hålla dem emot dig nästa gång du får lust att prova.
På hemvägen tar du upp telefonen för att se på bilden. Du visar den för mig, vilket är vänligt men möjligen en aning onödigt. Jag var där. Jag var också med om allt det som hände efteråt. När du stoppar undan den tittar jag upp på dig. Om du vill minnas det roliga kan vi kanske börja med en liten sväng åt sidan igen.
-
Orden vi använder om hunden
”Berätta gärna vad som hände. Hela jag får inte plats i ordet besvärlig.”
Jag hör rösten från köket. Du berättar om promenaden för någon, och mitt namn kommer flera gånger. Sedan säger du besvärlig och drar efter andan. Jag ligger i dörröppningen. Det är något i hur du säger det som får mig att lyfta huvudet, men jag vet inte om du vill att jag ska komma.
Du kan behöva få berätta att du blev trött. Jag ser det på hur du sjunker ner och sparkar av dig skorna innan du fortsätter prata. Men jag vet inte om den där rösten gäller något som händer nu. Ska jag ligga kvar här eller har du sagt mitt namn för att du vill ha mig intill? Jag lyfter bröstet lite från golvet och väntar på vad som kommer härnäst.
Vid övergången stod en lastbil. Det pep från den, två män rörde sig bakom och vi skulle gå genom den smala luckan vid sidan. Jag stannade. Du gick framåt och sade att det bara var att följa med. Jag ville gärna komma till dig, men mina ben tog mig ett steg bakåt när ljudet började igen.
Jag hade hört ljudet redan innan vi kom fram. Du hade blicken på den lilla öppningen där det skulle gå att ta sig förbi. När jag började sakta in var vi på väg åt olika håll i något som du tyckte såg enkelt ut. Du såg en lucka mellan bilen och vägkanten. Jag såg rörelsen där framme och försökte öka avståndet från den.
Du fick vända med mig. Vi gick runt kvarteret och kom hem senare än du tänkt. Jag nosade ivrigt när vi väl hade kommit bort från bilen, så kanske såg det ut som om allt var glömt. Hos mig fanns lättnaden kvar i rörelsen. Det var skönt att marken runt oss åter hade plats åt mina tassar.
På den bredare gatan kunde jag få ner nosen igen. Jag behövde inte hålla blicken på det som rörde sig framför oss och kunde gå med en annan takt i kroppen. Du såg att jag plötsligt verkade intresserad av allt möjligt. För mig hörde förändringen ihop med att ljudet hade blivit svagare och vägen större. Det gick att välja ett steg utan att behöva gå rakt mot det som fick mig att backa.
När du pratar om det låter det som om promenaden bara bestod av den där vägran. Jag minns också gräskanten efteråt, där jag kunde vända mig mot dig igen. Jag minns hur jag följde dina steg genom den breda grinden och hur vi hittade den bekanta lukten vid hörnet. Vi kom faktiskt hela vägen hem tillsammans.
Om du berättar var jag stannade och vad som fanns runt oss går det att skilja den stunden från resten av promenaden. Då blir jag hunden som backade när lastbilen pep vid den smala passagen. Det finns något där att undersöka. Du kan fråga dig när jag började tveka och vad som gjorde det lättare att gå igen. Ett enda ord om hur jag är ger dig betydligt mindre att börja med.
Du sätter dig vid bordet. Jag går fram och luktar på byxbenet. Du lägger handen mot min sida av gammal vana, och då vågar jag stå kvar. Samma kropp som nyss inte kunde gå förbi lastbilen kan stå alldeles stilla hos dig här. Jag hoppas att du kan få med båda delarna när du försöker förstå mig.
Jag behöver inte kunna förstå hela berättelsen du säger vid bordet för att märka hur det känns att komma fram till dig. Du kan fortfarande vara trött på det som hände och ändå låta handen ligga lugnt mot mig. Jag står kvar en stund och går sedan tillbaka till dörröppningen. Här inne finns ingen lastbil att ta sig förbi. Vi får gärna bli färdiga med den promenaden innan nästa börjar.
Efter en stund berättar du lite mer för den andra personen. Om ljudet, den trånga vägen och att jag först försökte backa. Nu låter du fundersam i stället för arg. Jag lägger mig vid stolen. Det är lättare att komma till ro när din röst slutar bära med sig det som var svårt ute.
Den andra personen frågar något och du tänker efter innan du svarar. Du har börjat berätta om det som fanns på vägen, i stället för att försöka få in hela mig i samma beskrivning. Jag hör mitt namn igen, men nu kan jag låta huvudet ligga kvar. Tonen frågar efter något och jag behöver inte resa mig för att försöka reda ut om du fortfarande är missnöjd med mig.
Jag vill inte att du ska låtsas att allt alltid går bra. Vi har saker som vi behöver hjälp att reda ut. Men om du ser efter vad som faktiskt hände får jag större chans att visa dig något annat nästa gång. Du kanske upptäcker mitt stopp tidigare eller hittar en väg där jag inte behöver stå och tveka mitt bland alla ljud.
Du kan också se sådant som jag behöver få lära mig. Att vi tar en lugnare väg just nu betyder inte att allt som blev svårt är utrett. Det betyder att vi får börja någonstans där du kan visa och jag kan följa med. Nästa gång kanske du har lagt märke till mer av det som hände innan mitt stopp. Då kan vi ha en annan början än att stå mitt i luckan och försöka gå åt varsitt håll.
När du senare tar fram kopplet tittar du på mig innan du öppnar dörren. Jag kommer. Ute går vi mot den lugnare gatan, och jag får genast lust att undersöka kanten. Du säger mitt namn med din vanliga röst. Jag ser upp och är färdig att följa. Det finns mer av mig som gärna vill komma fram, om vi ger det lite plats.