Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
När promenaden saknar någon
”Det får kännas tomt i dag. Jag går gärna bredvid dig ändå.”
Du tar bara ett koppel från kroken. Jag står vid dörren och ser hur du blir kvar med handen där uppe. Sedan böjer du dig ner till mig. Rörelsen är välbekant, men något saknas i hallen. Ingen tränger sig in på mattan bredvid. Ingen nos kommer emellan när du försöker få fast mitt spänne.
Du behöver inte flytta undan någon för att komma åt selen. Jag blir färdig fortare, men vi står ändå kvar längre än vanligt. När du till slut öppnar dörren väntar jag in den lilla lucka där vi brukade få ordning på vem som skulle gå först. Nu finns det plats direkt. Jag tar ett steg ut och stannar igen, tills du kommer efter och stänger bakom oss.
Ute går vi samma väg. Vid hörnet vänder jag huvudet bakåt, som jag brukade göra när vi kom ifrån varandra en liten bit. Där finns dina ben, dörren och sträckan vi nyss gått. Jag väntar ett ögonblick till innan jag fortsätter. Du säger mitt namn med en röst som låter nära gråt.
Dina steg låter annorlunda när det bara är jag som går framför. Det finns inget tassande på den andra sidan och inget koppel som korsar mitt. Jag hör sådant som tidigare blandades med alla våra rörelser. Du stannar när jag vänder mig om. Vi behöver inte skynda förbi just den platsen i dag, fast vägen framför oss är fri.
Jag kan inte få ordning på all denna frånvaro med ord. Jag känner den där det brukade bli trångt och där en annan kropp brukade stanna. Vid busken nosar jag längre än vanligt. Du står bredvid utan att se på telefonen. Jag hör ett andetag som bryts mitt i, och när jag lyfter huvudet sträcker du ner handen.
Det är här vi brukade få vänta på varandra. Jag går åt samma håll med nosen och hittar spår av andra som gått förbi. Marken har mycket kvar att lukta på, men den välbekanta kroppen kommer inte upp vid sidan. Jag lyfter huvudet en gång till. Du ser det och låter handen komma nära utan att försöka vända mig framåt direkt. Vi får stå kvar tills jag själv börjar följa med.
Du luktar som du brukar, fast huden är våt vid kinden när jag kommer nära. Jag sätter nosen mot din ärm. Du böjer dig och håller om mig en stund utan att dra fast mig. Det finns ingenting jag måste hinna göra rätt här. Jag kan stå hos dig tills du reser dig igen.
När vi går vidare håller du handen lite lägre än vanligt. Ibland når jag den med huvudet, ibland väljer jag kanten av stigen. Du låter mig röra mig mellan det nära och det som finns runt oss. Jag kan stanna hos dig en stund och sedan behöva nosa igen. Jag har inget sätt att lova att tomheten ska bli mindre, men jag kan fortsätta vara den hund som faktiskt är här.
Vid nästa sväng finns en fläck jag gärna vill undersöka. Jag tar några ivriga steg och ser sedan tillbaka. Du följer med. För ett ögonblick ler du åt hur bråttom jag fick. Sedan blir ansiktet tungt igen. Jag kan gå med dig genom båda uttrycken, även om jag inte förstår varför de kommer så tätt inpå varandra.
Min iver betyder inte att jag glömt det som saknas. Just där framme finns något som fångade mig, och en liten stund tar det plats i hela kroppen. Sedan kommer jag tillbaka till din sida igen. Du behöver inte välja mellan att låta mig få den stunden och att själv vara ledsen. Vi kan gå samma väg fast det som händer inom oss inte är likadant vid varje steg.
Vi stannar vid bänken. Du sätter dig och jag går ett litet varv innan jag hittar min plats. Det har blivit mer utrymme bredvid din fot. Jag lägger mig nära, med sidan mot skon, medan du ser ut över vägen. Du säger det andra namnet. Mina öron rör sig mot ljudet, och sedan blir vi kvar där en stund.
Du sitter med händerna i knät och jag byter sida när det blir obekvämt att ligga på gruset. Du flyttar foten så att jag kommer åt en mjukare fläck. Det lilla görandet finns kvar mellan oss även nu. Vattnet behöver fyllas, dörren behöver öppnas och någon behöver se var jag får plats. Du kan ta hand om mig utan att först behöva få ordning på alla känslor som följer med ut.
När vi går hem vill jag också göra sådant som hör till min dag. Dricka, undersöka påsen du ställt i hallen och kanske bära min leksak genom rummet. Du behöver inte låta gladare för att jag hämtar den. Jag kommer gärna till dig med den ändå. Det finns plats för mitt lilla besök också när du har svårt att resa dig ur stolen.
Jag kanske lägger ner leksaken igen om du inte orkar möta mig i leken. Då får den ligga där medan jag hittar något annat att göra. Vi måste inte göra den här dagen till en bra dag för att få vara tillsammans i den. När du till sist reser dig går jag med dig till nästa rum. Du kan ha svårt att hitta ord och ändå säga mitt namn så att jag känner igen det.
På kvällen hör jag dig i köket och går dit. Du har ställt fram min skål och står kvar vid bänken. Jag lutar mig mot ditt ben, bara så länge det känns bra för oss båda. Du lägger handen på min rygg. Ingen av oss behöver skynda vidare just nu. Sedan äter jag, och du sitter i stolen intill medan ljudet av skålen får fylla köket en stund.
-
En egen krok åt kopplet
”Jag vet var jag är. Fråga kroken var kopplet är.”
Jag står här. Precis där jag stod när du senast frågade var kopplet var. Du har tittat i korgen, på stolen och under jackan som hänger över räcket. Jag följer med mellan platserna, för allt i ditt sätt att röra dig lovar promenad. Själva promenaden verkar bara ha förlagt en viktig del av sig själv.
Du går förbi mig med bestämda steg och jag vänder så fort att svansen kommer först runt hörnet. Nu händer det, tror jag. Men du stannar vid en stol och lyfter på något som inte alls är mitt koppel. Jag står bredvid och tittar. Det fanns ingenting under den här saken heller. Det börjar bli en ovanligt omständig väg till ytterdörren.
Varje gång du kommer tillbaka till hallen reser jag mig lite högre på tassarna. Den här gången kanske. Du känner i fickorna och säger samma sak igen. Jag tittar mot dörren. Om jag hade kunnat hjälpa dig genom att stå ännu tydligare beredd skulle vi ha varit ute för länge sedan.
När du återvänder från nästa rum har jag hunnit sätta mig på mattan. Det kan se ut som ett mycket prydligt beslut, men jag väntar mest på att du ska bestämma åt vilket håll vi ska leta härnäst. Så fort du rör handen mot jackan är jag uppe igen. Jag skulle gärna ta det lite lugnare om förberedelserna slutade utlova avfärd varannan minut.
Till slut hittar du kopplet i köket. Det låg under en handduk, där du lade det när vi kom in blöta. Du ser först lättad ut och sedan lite trött på dig själv. Jag struntar i vilken av mina promenadförberedelser som råkade rädda situationen. När du kommer med kopplet blir kroppen glad på nytt, och nu får jag faktiskt gå.
Du lossar det från handduken och rätar ut den del som vridit sig. Jag står nära nog för att nästan hjälpa till med nosen, vilket får dig att flytta handen en bit upp. Till sist hörs det lilla ljudet från spännet och dörren öppnas. Det var det här vi skulle göra hela tiden. Jag tar första steget ut med en iver som känns väl förberedd vid det här laget.
Dagen efter händer något med väggen i hallen. Du sätter upp en krok. Den ser obetydlig ut från min höjd, tills du hänger kopplet på den. Nu följer jag rörelsen. Där, ovanför skohyllan, finns alltså den där lilla saken som brukar avgöra om vi ska fortsätta leta eller gå ut i världen.
När vi har varit ute igen följer jag med in över tröskeln. Du lossar kopplet och hänger upp det medan jag fortfarande står på mattan. Jag ser handen gå till samma ställe som förra gången. Sedan får du av dig skorna och jag kan lämna hallen utan att nästa promenads viktigaste sak följer med in i tvätten. Du har gett den en plats där den faktiskt går att hitta.
Jag tycker om sådant som går att känna igen. Hur du tar skorna, vänder dig mot kroken och böjer dig för att hjälpa mig med selen. Då kan jag följa med i förberedelserna. Jag behöver inte starta om hela min förväntan varje gång du plötsligt försvinner in i ett annat rum och börjar leta efter något nytt.
Du slipper böja dig över korgarna och fråga mig var allting har tagit vägen. Jag slipper gå upp och ner mellan att vara färdig och inte alls på väg. När spännet är klart och du tar i dörrhandtaget kan jag rikta mig framåt. Det går fortare nu, men framför allt går det att förstå hur vi tar oss från att vara inne till att vara ute.
Vi har fortfarande våra missförstånd. Ibland ska du bara hämta mössan och jag står redo innan du ens tänkt på att gå ut. Ibland byter du jacka mitt i alltihop. Jag kan hantera en del sådant. Men det är skönt när några saker får hänga ihop, så att jag kan lägga min energi på det som väntar utanför dörren.
Det händer att du tar ner kopplet och kommer på att nycklarna ligger kvar. Då får vi vänta lite ändå. Jag följer dig med blicken tills du kommer tillbaka och vi kan fortsätta där vi var. Den lilla omvägen gör inte hela ordningen ogjord. Vi behöver inte lyckas med varje sak för att det mesta runt dörren ska bli betydligt mindre förvirrande än förut.
En kväll kommer vi in och du hänger genast kopplet där det ska vara. Jag är redan på väg till vattnet. Du säger nöjt att nu har vi fått ordning. Jag hör mest att du låter belåten, och det smittar av sig när jag vänder mig om. Sedan dricker jag. Min del av hallorganisationen är avklarad.
Du har satt ordning på en sak i min höjd också. Mattan ligger kvar där vi brukar bli färdiga, och skorna hamnar så att jag slipper kliva över dem på väg till vattnet. Jag har ingen åsikt om hur hallen ser ut från dörren. Jag uppskattar att det finns golv att gå på och en människa som inte längre behöver krypa in under jackorna innan vi kan gå ut.
Nästa morgon står jag på mattan medan du tar skorna. Du sträcker upp handen, hittar kopplet och säger mitt namn. Vi kommer ut utan en enda extra sväng genom köket. Där ute har någon däremot lämnat en mycket intressant lukt vid grinden. Nu är det din tur att vänta medan jag letar reda på resten.
-
Kom ihåg det som gick bra
”Spara ett minne av det som fungerade. Vi gjorde ju det tillsammans.”
Jag hittade rätt sko den här gången. Den som stod vid dörren i skymundan bakom stöveln. Du hade gömt en godbit där bredvid och jag letade mig fram alldeles själv. När jag vände mig om skrattade du med hela ansiktet. Det ljudet fick mig att springa tillbaka till dig fast jag redan hade fått det jag sökte.
Först hade jag nosat åt ett helt annat håll. Du stod kvar och lät mig leta vidare. Jag behövde den tiden för att komma förbi det som luktade intressant vid mattkanten och hitta rätt bakom stöveln. När jag väl gjorde det blev du så glad att jag ville komma nära och dela den känslan. Den lilla saken hann bli stor för oss båda, fast vi aldrig kom längre än till hallen.
Vi gjorde flera saker sedan. En del gick lätt. Annat blev rörigt, särskilt när du tog fram kopplet och jag blev så ivrig att jag snodde runt framför dina knän. Du tappade en vante och jag tog den. Den var mjuk och låg väl placerad för någon med min arbetshöjd. Du verkade tyvärr inte uppskatta initiativet.
Jag lämnade vanten när du hjälpte mig att byta bort den. Sedan fick du ordning på båda händerna och kunde hitta spännet till kopplet. Det tog lite längre tid att komma ut än du hade tänkt. Ändå stod vi till slut på samma sida av dörren med vanten där den skulle vara. Vi hade lyckats reda ut ett litet trassel redan innan nästa dök upp.
När vi kom ut mötte vi en hund vid den trånga passagen. Det blev skäll och trassel innan du fick oss åt sidan. Efteråt gick du fortare. Jag sneglade på dig men fick inget riktigt svar. Det var som om den där passagen hade följt med oss, fast vi redan var långt borta och hade mycket gott om plats igen.
Jag tittar tillbaka en gång när avståndet blivit större. Den andra hunden är inte nära längre, men jag behöver fortfarande få ordning på det som nyss hände. Dina steg går fort och jag försöker följa. Det blir svårt att både hålla reda på dig och lyssna efter ljudet bakom oss. När vi kommer fram till den bredare vägen kan jag äntligen vända huvudet framåt en längre stund.
Jag kan märka när något blir svårt mellan oss. Det sitter i hur du håller kopplet och hur du säger mitt namn. Jag går kanske närmare, kanske blir jag upptagen av marken. Men jag kan inte lägga fram den rätta skon från hallen och säga att du borde komma ihåg den också. Det som gick bra finns i kroppen, utan att jag kan berätta om det efteråt.
Du kan behöva tänka igenom det som gick fel. Jag har också fått med mig något från den där passagen som vi behöver ta hand om. Men medan vi går vidare ser du kanske mindre av det jag faktiskt gör nu. Jag har vänt bort blicken från den andra hunden, nosat på marken och kunnat följa med runt hörnet. Det är små saker jämfört med det som blev högljutt. De finns här ändå.
Du stannar vid en bänk. Där får jag nosa i gräset medan du rättar till vanten. Efter en stund säger du att vi i alla fall hade roligt innan vi gick ut. Rösten har fått tillbaka något jag känner igen. Jag kommer fram, sätter nosen vid din ficka och ser upp. Finns det mer av den där leken kvar hos dig?
Jag får gå en bit fram och tillbaka i samma gräsfläck utan att vi försöker komma någonstans. Du står kvar vid bänken och tar några lugnare andetag. Det ger oss en stund då inget nytt behöver lyckas. Du kan sluta hålla reda på den trånga passagen och jag kan lyfta nosen utan att genast behöva fortsätta framåt. När du säger mitt namn den här gången är det lättare att vända sig mot dig.
Du lägger en godbit på marken en bit ifrån. Jag hittar den direkt och kommer tillbaka. Nu ler du igen. Du begär inte att vi ska göra om det svåra för att bevisa något. Vi får hitta varandra i något enkelt, på en plats där jag kan få ordning på benen och se vad du menar.
Godbiten ligger så att jag kommer åt den utan att tränga mig förbi något. Jag får leta, hitta och sedan se dig stå kvar när jag lyfter huvudet. Vi känner igen den här lilla följden från hallen. Du är med i det jag gör igen, och jag behöver inte undra över din tysta blick. Vi har fått en bra stund här också. Den behöver inte bli större för att vara värd att komma ihåg.
Det som hände vid passagen försvinner inte för att vi har det bra här. Nästa gång behöver vi kanske ta en annan väg eller få mer hjälp att göra mötet lättare. Men jag vill gärna få vara hunden som hittade skon också. Jag är med dig under hela dagen, inte bara i den stund som du helst hade velat göra annorlunda.
Du kan bära med dig båda delarna när vi går vidare. Det som behöver bli lättare och det som vi redan har hittat ett sätt att göra tillsammans. Om vi bara tar med oss trasslet blir det ont om plats för lusten att försöka igen. Jag vill gärna möta din hand nästa gång du stannar i hallen, nyfiken på vad vi ska hitta på där.
På väg hem går vi förbi samma bänk. Du stannar till och jag tittar genast efter den lilla gömman vid benet. Du skrattar åt mitt minne. Sedan berättar du om skon en gång till, den här gången med din glada röst. Jag förstår inte varje ord, men jag hör att du har hittat tillbaka till oss där i hallen. Det känns bra att följa med hem till det.
-
Morgondagens promenad får vänta
”Jag kan inte gå morgondagens promenad i dag. Den här räcker att vara med på.”
Du går med telefonen i handen och pratar om i morgon. Jag hör ordet tid flera gånger. Vi har tagit den vanliga svängen, men du verkar redan ha hunnit längre än jag. När jag stannar vid busken fortsätter du ett par steg och ser sedan förvånat tillbaka. Jag står fortfarande i den här promenaden.
Jag hinner se hur du nickar till den som finns i telefonen. Sedan pekar du med handen framåt och börjar gå igen. Jag vet inte om du visar mig vart vi ska eller om handen hör till det du berättar. Du ser min tvekan först när jag blivit kvar bakom ditt ben. Vi får börja om med en blick på varandra innan jag hittar rätt håll att följa.
Det luktar hund längs det låga staketet. Någon har gått här före oss, och jag undersöker flera ställen innan jag väljer var jag själv ska stanna. Du flyttar telefonen mellan händerna. Jag kan höra din röst och ändå vara upptagen av marken. Men jag vill helst slippa rycket som kommer när dina ben följer det du planerar och mina ännu inte är färdiga.
När kopplet rätas upp lämnar jag fläcken fast nosen ville fortsätta. Nästa ställe luktar också något, och jag försöker hinna böja mig ner där. Det blir många små avbrott för oss båda. Du får stanna när du tänkte gå, jag får gå när jag tänkte stanna. Vi är nära nog att nå varandra men hinner ändå tappa bort vad den andra håller på med.
Vi har gjort så ibland: gått hela vägen runt utan att riktigt gå tillsammans. Jag har försökt hinna med mina avbrott och du har flyttat dig framåt i korta otåliga etapper. Hemma har kopplet lagts undan som om promenaden var avklarad. Jag har fortfarande haft mycket kvar i kroppen och ställt mig vid dörren igen.
Jag kan inte skynda färdigt med allt det där genom att gå fortare. Tassarna kan visserligen ta oss runt kvarteret på kortare tid. Nosen har däremot bara fått några snabba snuttar av det som fanns längs vägen. När vi kommer tillbaka känner jag igen dörren utan att riktigt känna igen känslan av att ha varit ute med dig. Det blev en väg att gå, men väldigt lite plats att upptäcka den på.
I dag avslutar du samtalet vid hörnet. Du stoppar telefonen i fickan och tittar ner. Jag lyfter huvudet, först för att se om vi ska gå. Sedan får jag syn på att du faktiskt ser tillbaka. Du säger något om att vi kan ta den lilla stigen. Jag ställer mig med kroppen åt det hållet innan du hunnit säga färdigt.
Du märker att jag har fått något i siktet innan vi ens hunnit svänga. Jag gör en liten båge och sänker nosen mot kanten där gruset övergår i jord. Du följer med handen i stället för att fortsätta rakt fram. Förändringen är liten från min ände av kopplet. Ändå får den mig att stanna kvar i det jag undersöker utan att samtidigt behöva hålla emot din väg åt ett annat håll.
Här måste du se var du sätter fötterna. Marken är ojämn och vi går långsammare båda två. Jag kommer åt en rot som jag länge velat undersöka. Du hukar dig vid en gren för att komma förbi. När jackan fastnar fnissar du och ber mig vänta, som om det var jag som hade bråttom. Jag kan vänta när jag vet vad vi väntar på.
Jag står på andra sidan grenen och tittar tillbaka. Du får lyfta ena foten ganska högt för att ta dig över och verkar ha fått mer än nog att tänka på alldeles här. Jag väntar tills du står stadigt igen. Sedan går vi vidare med några steg som passar underlaget. Ingen av oss skulle se särskilt skicklig ut om någon tittade, men vi lyckas ta oss fram tillsammans.
Jag vet inte hur din morgondag ska bli. Du kanske behöver lägga mycket på minnet för att den ska fungera. Jag går bredvid dig nu och känner din lukt nära nosen när du kommer upp intill. Det räcker långt för mig, men stunden blir större när du också verkar upptäcka vad som händer längs vägen.
Du kan förstås behöva prata i telefon när vi är ute. Jag hör inte skillnaden mellan det som måste ordnas nu och det som hade kunnat vänta hemma. Det jag märker är om du fortfarande följer mina rörelser och ser vad som finns framför oss. En kort blick kan hjälpa oss att hitta tillbaka till samma promenad även när du har något annat att hålla reda på.
Vid den sista öppningen stannar vi och ser ut en stund. Du tar inte fram telefonen igen. Jag hör en bil långt borta och känner efter var vinden kommer ifrån. När du börjar gå följer jag, utan att först behöva slita mig från något jag just upptäckt. Det finns ett lugn i att ha fått bli färdig på flera ställen.
Du petar undan en liten sten med skon och jag följer den med blicken. Det var tydligen allt som skulle hända den här gången. Jag tittar upp och får ett litet leende tillbaka. Vi går vidare utan att försöka göra något särskilt av stunden. Jag har fått vara här medan vi var här. Nu kan vi gå hem och låta nästa del av dagen börja där.
Hemma lägger jag mig medan du ordnar med morgondagen. Nu kan du skriva, flytta på tider och leta efter det du behöver. Jag har varit med dig ute. Innan jag somnar hör jag att du går förbi och säger mitt namn. Jag rör ena örat åt ditt håll. Den här promenaden har vi redan fått, och den tog plats nog för oss båda.
-
Du får gärna visa din leksak
”Jag kom inte för att lämna leksaken. Jag ville bara visa vad jag hittade.”
Se vad jag har hittat. Ja, det är samma leksak som låg här i morse, men då låg den faktiskt stilla i korgen. Nu har jag hämtat den, och det är en betydande skillnad. Jag bär den ända fram till dina knän, håller huvudet högt och väntar på att du ska upptäcka vilken bra hund som kommit förbi.
Det finns flera leksaker i korgen som hade kunnat följa med på den här rundan. Jag valde den här. Den gick bra att få tag i och ena änden hänger precis lagom långt ut vid mungipan. Du tittar fortfarande på något i handen när jag kommer fram. Jag flyttar mig lite så att jag hamnar där du kan se mig. Så. Nu har det blivit betydligt lättare för dig att upptäcka mitt ärende.
Du sträcker fram handen. Då vänder jag lite på huvudet. Du sträcker dig igen och jag tar ett steg åt sidan. Vi hamnar lätt här, du och jag. Du tror att jag kom för att lämna över något. Jag har kommit för att vara hos dig medan jag har det kvar. Det är inte riktigt samma ärende.
När handen blir kvar i luften väntar jag en stund. Jag tittar på dina fingrar och sedan på ditt ansikte, med leksaken fortfarande stadigt i munnen. Det är besvärligt att göra ett så vänligt besök och samtidigt behöva hålla reda på om någon tänker ändra hela planen. Jag ville stå nära. Nu har jag hamnat längre bort och du ser nästan förvånad ut över det.
Du drar tillbaka handen och säger något glatt i stället. Nu vågar jag gå närmare. Jag trycker sidan mot din stol, fortfarande med leksaken i munnen. Du kliar mig där jag kommer åt dig med skuldran. Jag står gärna så här en stund. Allt jag ville ha från dig tycks plötsligt gå att få utan att det jag bär på behöver försvinna.
Du pratar en liten stund till och sedan tittar du tillbaka på det du höll på med. Jag blir kvar vid stolen. Jag behöver visst inte göra något mer imponerande än att stå här med mitt mjuka fynd och öronen åt varsitt håll. När du flyttar benet tar jag ett steg så att jag fortfarande får plats bredvid. Vi kan vara nöjda med det här utan att någon av oss måste vinna leksaken.
Ibland vill jag dra i leksaken tillsammans med dig. Då håller jag den på ett annat sätt och kommer tillbaka om du tar ett tag. Ibland släpper jag den framför dina fötter och väntar på nästa rörelse. Men just nu vill jag mest gå runt med något fint och låta dig ingå i den känslan. Jag önskar att skillnaden syntes lika tydligt för dig som den känns för mig.
Det kan också ändra sig medan jag står här. Jag lägger ner leksaken för att klia mig och plockar upp den igen innan du hinner röra dig. Nyss ville jag ha en hand vid bröstet, sedan behövde jag få ordning på ett kli bakom örat. Jag bär vidare när jag är färdig. Du behöver titta på vad jag gör nu för att kunna följa med, också när det såg annorlunda ut för ett ögonblick sedan.
När du låter mig behålla den blir det lätt att återvända. Jag behöver inte hålla mig på andra sidan bordet för att få vara ifred med det roliga. Jag kan komma nära, känna din hand och sedan gå vidare igen. Nästa varv går förbi köket. Du ropar att du minsann redan har sett den. Jag gör en sväng till för säkerhets skull.
Du går in i nästa rum och jag kommer efter. Där finns en annan plats där jag kan ställa mig med leksaken väl synlig. Det är möjligt att du tyckte att du var färdig med att beundra den i köket. Jag vill mest undersöka om det fungerar lika bra här. Du möter blicken, säger mitt namn och fortsätter sedan att vika det du har i händerna. Jag gör sällskap utan att lägga mig i själva vikningen.
Sedan börjar du skratta åt gången jag fått. Jag bär lite överdrivet högt med huvudet, och örat på leksaken skymmer en del av utsikten. Du får gärna skratta. När du låter glad blir det ännu roligare att gå förbi. Jag hör skillnaden mot de gånger något rycks ur munnen och hela mitt besök plötsligt blir en uppgift jag misslyckats med.
Jag vet att det finns saker jag inte kan få bära omkring på. Du hjälper mig med det när det behövs. Men den här leksaken hör till mig, och i dag vill jag ha sällskap med den. Du behöver inte hitta på en övning för att göra mitt lilla besök värt din tid. Jag hade redan en rätt bra tanke med det.
Du har inte kastat något, räknat något eller bett mig göra om mitt besök från början. Ändå kom jag tillbaka flera gånger. Jag tycker om att söka upp dig när det finns plats för det jag själv kommer med. Ibland är det en leksak och ibland bara jag. I dag råkade jag ha ordnat ett ganska fint sällskap åt oss båda, även om det blir du som får plocka upp det från golvet senare.
Till slut lägger jag mig vid din stol. Leksaken hamnar mellan framtassarna, fuktig i ena änden och fortfarande mycket lyckad. När du böjer dig fram tittar jag upp. Du klappar mig en kort stund och återgår till ditt. Jag lägger hakan intill mitt fynd. Vi har visat upp oss färdigt. Åtminstone tills någon mer kommer in i rummet.
-
När besöket har gått hem
Jag tyckte om att de kom. Nu tycker jag om att vi är själva.
Du stänger dörren och blir stående med handen på handtaget. Jag står bredvid och lyssnar på stegen som försvinner. Nyss fanns det så många att hålla reda på här inne. Nu hör jag bara dig, kylskåpet och någon som öppnar en bildörr ute på gatan. Jag nosar en sista gång där skorna stod. Sedan går jag efter dig till köket.
Det var roligt när de kom. Jag kände igen en av dem redan ute på trappan och hann hälsa på jackärmen innan den var av. Sedan ville någon sätta sig, någon annan pratade med dig och jag behövde undersöka en väska som hamnade på golvet. Det kan ta tid att få en ordentlig överblick när människor tar med sig så mycket av världen in i hallen. Jag gjorde mitt bästa, även om du tyckte att jag kunde lämna väskan i fred lite tidigare.
Jag låg under bordet en stund också. Där kände jag igen dina fötter bland alla de andra. Du flyttade stolen försiktigt när jag hade lagt mig nära, och jag kröp ihop igen. Någon skrattade högt ovanför mig. Jag lyfte huvudet, såg efter och lade ner det. Jag ville vara med, men det var svårt att somna ordentligt när något hela tiden höll på att börja.
Nu plockar du ihop koppar. Jag följer med till diskbänken och stannar så nära att din byxkant rör vid min sida. Du tittar ner och frågar om jag vill gå ut. Jag ser mot hallen, men vänder mig tillbaka till dig. Vi gick ju nyss. Jag vill mest veta om du tänker sätta dig någonstans snart, där jag kan ha dig på samma plats lite längre än några sekunder.
Du bär in en filt som hamnat över en stol. Den luktar fortfarande lite av någon annans parfym. Jag nosar på hörnet när du går förbi och får följa med in i rummet. Där har du ställt tillbaka min bädd på sin vanliga plats. Jag kliver i, vänder mig och kliver ur igen. Den är bra. Just nu vill jag ändå vara närmare dig än så.
Till slut sätter du dig i soffan. Du böjer dig fram för att flytta något på bordet, och jag väntar. När du lutar dig tillbaka kommer jag fram till ditt knä. Du låter handen vila mot min hals. Den ligger stilla en stund, utan att kalla på mig eller försöka få mig att visa något. Jag släpper ner huvudet lite till. Där var du ju.
Jag vill inte att du ska tro att det var fel att de kom. Jag följde gärna med när de gick mellan rummen, och jag hann få någon att kasta leksaken två gånger. Det fanns mycket att tycka om. Men när du kliar mig nu behöver jag inte vända mig om för att se vem som reser sig bakom oss. Jag får känna färdigt hur skönt det är. Min kropp hinner bli tung på ett annat sätt.
Du slutar med handen efter en stund. Jag trycker nosen försiktigt mot dina fingrar, mest för att meddela att jag fortfarande är här. Du stryker mig en gång till och låter sedan handen ligga längs kanten. Då lägger jag mig på mattan intill soffan. Jag behöver inte hålla dig sysselsatt hela tiden för att märka att du är hos mig. Det räcker att höra hur du vänder blad ovanför mitt huvud.
När något låter i trappan öppnar jag ögonen. Du sitter kvar. Jag lyssnar tills ljudet har gått vidare och sträcker sedan ut det ena bakbenet. Jag kommer nog att vilja hälsa nästa gång också. Då får hallen bli full av röster en stund, och jag kan undersöka om någon har tagit med sig en ny väska.
I kväll är jag nöjd med det här. Du sitter i soffan, jag ligger där jag känner dina fötter röra sig ibland, och ingen av oss verkar behöva någon annanstans just nu. Jag somnar innan du har läst färdigt sidan.
-
Kärlek i en ren vattenskål
”Jag förstår inte alla dina fina ord. Men jag märker att du tar hand om mig.”
Det klirrar i köket. Jag lyfter huvudet när du tar upp min vattenskål, men lägger ner det igen när jag hör kranen. Det där ljudet känner jag. Du behöver inte ropa eller visa upp vad du gör. När jag blir törstig går jag dit och räknar med att hitta vattnet på sin vanliga plats.
Skålen står där också när ingen har kommit för att hälsa på oss. Du plockar fram den efter att du har gjort rent och torkar upp det som blev vått runt omkring. Jag behöver inte vänta på en särskild stund eller ett glatt påstående om hur mycket du tycker om mig. Min plats i köket är ordnad även de dagar då du är trött och helst vill sätta dig ner.
I dag har vi varit ute länge. Jag kommer in med varm päls under selen och sand mellan trampdynorna. Du lossar spännet, hänger undan kopplet och låter mig gå direkt till skålen. Vattnet rör sig mot kanten när jag dricker. Du står kvar en bit bort och flyttar bara undan skon som hamnat i vägen.
När jag druckit färdigt får jag stå kvar en stund. Du börjar inte kalla på mig från andra sidan rummet eller lyfta upp något som jag förväntas bli intresserad av. Det är skönt att komma in och få bli färdig med en sak i taget. Jag kan lämna skålen själv, gå över golvet och känna efter var jag vill lägga min trötta kropp.
Jag hör många ord om att du tycker om mig. Vissa har jag lärt mig känna igen, andra verkar vara varianter du hittar på när ingen annan lyssnar. Jag kan knappast redovisa skillnaden mellan dem. Men jag känner handen som kontrollerar att inget skaver och märker att du flyttar undan saker så att jag kommer fram utan att tränga mig.
Det syns när du tar av selen. Jag flyttar mig en bit och du följer med händerna i stället för att hålla fast mig i ett läge som blev besvärligt. Sedan blir spännet stilla och jag hittar tillbaka med huvudet. Du väntar in den rörelsen. Det är inget som någon annan i rummet skulle behöva lägga märke till, men för mig ändrar det hur den lilla stunden känns.
Du gör mycket sådant när jag inte ber om det. Filten hamnar där golvet annars är kallt. Den blöta handduken byts mot en torr. En liten kvist som fastnat i pälsen tas bort innan jag hunnit tugga efter den. Det mesta ger inga stora hälsningar från min sida. Jag fortsätter med det jag höll på med, eftersom du har gjort det lättare att vara hund här.
Du kan också missa något. Då ser du mig gå runt innan jag lägger mig, eller märker att jag har lämnat bädden för golvet bredvid. Du tittar efter vad som hände i stället för att bara visa mig tillbaka. Ibland räcker det att räta ut filten som blivit en knöl under ena sidan. Jag kliver upp igen, vänder mig och sjunker ner där du nyss hade handen.
Just därför kan det nog se ut som om jag inte märker något. Jag håller inget tal vid den rena skålen. Jag dricker, slickar bort en droppe från nosen och går till min bädd. Där sjunker jag ner med en suck så djup att du tittar upp från diskbänken. Du ler åt ljudet. Jag har det bra nog för att släppa dagen en stund.
Jag behöver inte komma springande varje gång för att det du gör ska vara värt besväret. Vissa stunder får du en svans som går fram och tillbaka genom halva hallen. Andra gånger får du höra mig somna medan du fortfarande håller på att hänga upp handduken. Jag har ingen bättre uppvisning att erbjuda just då. Det som behövdes är gjort, och jag kan vila utan att hålla reda på dina händer.
När du senare borstar bort sanden vill jag först bita i handduken. Den rör sig ju på ett högst misstänkt lekfullt sätt. Du stannar upp, låter mig lukta och börjar om lugnare. Jag kan stå kvar medan du kommer åt den sista tassen. Det blir lättare när vi får reda ut vad vi håller på med, i stället för att båda dra åt varsitt håll.
Sedan är det färdigt. Du lägger undan borsten och jag går till dörröppningen för att se vad som händer i nästa rum. Omsorgen följer med mig utan att jag behöver bära den. I att pälsen inte drar, i att jag har kunnat dricka och i att platsen jag ska vila på är bekväm. Sådant hinner bli en del av min dag innan du ens satt dig ner.
Du har annat att göra också. Jag hör hur en lucka stängs och hur du flyttar något på diskbänken. Sedan torkar du händerna och släcker i köket. Du behöver få bli färdig med ditt medan jag får vara färdig med mitt. När jag kommer efter dig in i nästa rum finns det plats bredvid stolen. Jag lägger mig där och vet att jag kan gå tillbaka till vattnet när jag vill.
Framåt kvällen hör jag skålen lyftas en gång till. Jag öppnar ena ögat. Du sköljer, fyller på och ställer ner den. Samma lugna ljud. Sedan kommer du förbi och säger ett av de där namnen som bara används hemma. Jag viftar lite med svansen från bädden. Du vet nog att jag har hört.
-
Hunden framför dig
”Jag är ingen kopia av hunden du såg i går. Du får gärna lära känna mig också.”
Du visar mig hur du vill ha det. Leksaken ligger på marken, handen pekar och jag följer fingret med blicken. Sedan går jag fram till dig. Du skrattar lite och säger att den förra hunden brukade förstå direkt. Jag hör värmen i din röst när du säger det där andra namnet. Mitt eget brukar låta nästan likadant när du blir glad.
Jag vet inte vem du ser framför dig just då. Jag står här med min kropp, min lust att nosa och en leksak som luktar ganska nytt. När du kastar den springer jag efter, men stannar där den landade. Det finns en öppning under busken som jag vill undersöka. Du väntar på att jag ska komma tillbaka med leksaken. Jag har ännu inte kommit på att det var hela tanken.
Jag hör att du ropar igen och lyfter huvudet. Du står kvar på samma plats med handen redo att ta emot. För dig saknas en liten bit i något du redan kan. För mig finns det flera saker att välja mellan. Leksaken ligger här, busken luktar där och du låter som om jag borde veta vad som kommer sedan. Jag ser på dig och väntar på en ledtråd som jag kan använda.
Vi har sådana stunder ibland. Du börjar mitt i något som är välbekant för dig, och jag letar efter början. Jag försöker följa hur du rör dig, vilket ord du säger och vad som gjorde dig glad nyss. Det kan kännas som om jag nästan hittat fram, för att sedan hamna fel fast jag gör ungefär samma sak igen.
Du går ner på huk närmare mig. Nu blir din hand lättare att hitta och jag slipper lämna allt det andra på en gång. När jag tar ett steg mot dig svarar du med en glad röst. Den känner jag igen. Nästa steg kommer lite lättare, för nu har vi hittat något jag faktiskt gjorde och som du gärna ville ha. Det går att börja där, också när du hade tänkt dig att vi skulle vara längre fram.
Till slut kommer du bort till busken. Du tittar efter vad jag håller på med och hittar leksaken bredvid min tass. När du drar den en liten bit genom gräset vaknar min lust att följa. Nu har vi något. Jag hinner lägga munnen om den innan du låter den glida undan igen, och plötsligt är du också med i det roliga.
Jag får ta leksaken och du följer med ett par steg när jag bär den. Det tycker jag om. Jag saktar in för att se om du fortfarande är med, och då har vi plötsligt en väg tillbaka till varandra. Den ser kanske annorlunda ut än den du hade föreställt dig. Ändå står vi här tillsammans med samma leksak mellan oss och ingen av oss behöver undra vad den andra väntar på.
Jag vill gärna få dig att skratta så där en gång till. Men jag vet inte hur jag ska bli någon du redan har känt. Jag kan bära mina egna saker, gilla vissa beröringar och rygga för andra. Jag kan bli ivrig på platser där en annan hund brukade vara lugn. Det är mig du behöver hitta vägen till när du tar kopplet ur lådan.
Det finns sådant du redan känner igen hos mig också. Hur jag stannar innan jag går genom en ny dörr. Vilken liten rörelse som får mig att börja leka och hur jag kommer tillbaka till din hand när beröringen känns bra. Du märker mer av det när du låter blicken stanna kvar hos mig. Jag behöver inte få en helt ny människa. Vi behöver få upptäcka vad som fungerar mellan just oss.
När jag inte väljer det du väntade dig kan det bli ett litet mellanrum innan du förstår. Där får jag gärna finnas kvar. Kanske är jag på väg att lära mig, kanske behöver vi göra det tydligare och ibland tycker jag helt enkelt om en annan sak. Om du är nyfiken på vad jag faktiskt gör får vi mer att arbeta med än om vi fastnar i vad någon annan brukade kunna.
På väg hem säger du mitt namn utan att lägga till det andra. Jag vänder mig om. Du har sett att jag gärna går upp på den lilla gräskanten och väljer vägen så att jag kommer åt den. Där hinner jag nosa medan du stänger dragkedjan. Vi börjar få små vanor som passar oss båda, även om du ännu ibland blir förvånad över vad jag väljer.
Hemma tar jag inte platsen vid fönstret som du gjort i ordning. Jag lägger mig nära bokhyllan i stället. Därifrån ser jag hallen och kan höra dig i köket. Du står med filten i handen en stund innan du lägger den på min plats. Jag nosar på den och drar in ena hörnet under bröstet.
Du flyttar filten utan att försöka övertala mig att gå tillbaka till fönstret. Jag följer dina händer med ögonen och lägger sedan ner hakan. Det blev en plats åt mig där jag redan hade kunnat komma till ro. Nästa gång du går förbi bokhyllan vet du var du ska leta efter mig. Så enkelt kan något nytt börja höra hemma hos oss.
Senare sätter du dig på golvet en bit ifrån. Du tar ingen leksak med dig. Jag kommer fram och lägger sidan mot ditt ben. Den här hälsningen har vi kommit på själva. När du stryker mig över bröstet stannar handen där jag tycker om att ha den. Jag vet inte hur många hundar den handen har känt. Nu känner den mig.
-
Något nytt i marsluften
”Jag vet inte vad det står i almanackan. Men luften har något nytt att berätta.”
Det är något med luften vid dörren. Jag står med nosen högt medan du letar efter den andra vanten. I går låg det en hård kant av snö längs gången. Nu rinner det vatten under den, och lukter som varit svåra att komma åt har plötsligt hamnat rakt framför mig.
Du drar in luft och säger att det känns som vår. Jag har redan börjat undersöka saken. Vid trappan är jorden mjuk. Längre bort luktar gräset gammalt och vått, fullt av sådant som legat där medan vi gick ovanpå snön. Jag behöver sätta nosen nära, flytta den några centimeter och börja om. Du hinner få på båda vantarna innan jag är färdig med den första fläcken.
Det här är vår vanliga väg, men den beter sig som om någon möblerat om. Busken har samma grenar och stolpen står där den stod. Ändå går jag inte förbi dem som vanligt. När du säger att vi redan varit här tittar jag upp en kort stund. Ja, det har vi. Det är just därför jag märker att här finns mer nu.
Jag får fart i benen av allt det nya. Vid gräskanten vill jag åt flera håll på en gång. Du håller emot så att vi inte hamnar ute på vägen, och jag kommer tillbaka ett par steg. Vi får hjälpas åt med ordningen. Du har trafiken att tänka på. Jag har en ovanligt intressant jordfläck som ännu inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.
Längre fram hittar du en plats där vi kan gå åt sidan. Där börjar jag lugna mig i kroppen. Nosen får arbeta utan att benen måste hinna till nästa sak direkt. Du står med ansiktet mot solen. När jag ser upp har du slutit ögonen ett ögonblick. Vi verkar båda ha haft något att vänta på under de kalla dagarna.
En fågel sätter sig på staketet. Jag följer den med blicken och hör hur du också blir tyst. Sedan flyger den, och jag återgår till marken. Du dröjer kvar vid ljuset. Det är fint att kunna vara upptagna av olika saker på samma plats, utan att den ena måste få den andra att sluta.
På tillbakavägen hinner jag sticka nosen i samma tuva igen. Du skrattar åt att jag inte blev färdig första gången. Jag har inga sådana löften att ge. En del ställen behöver ett återbesök, särskilt när världen håller på att tina fram och allt luktar en aning annorlunda för varje gång.
Hemma får du torka av mina tassar. Det blir mer jord på handduken än du hade tänkt dig. Jag står där och tittar ut genom dörren som fortfarande är på glänt. Det lockar att gå en runda till. Samtidigt är jag nöjd på ett sätt som känns långt ner i benen när du till slut lossar selen.
Jag lägger mig där solen når in över golvet. Bakom mig hörs dina blöta skor ställas på mattan. När du kommer förbi petar jag upp nosen mot luften från hallen en sista gång. Där finns det kvar, det nya. Vi kan gå ut och se efter mer sedan.
-
Vi får bli glada över det lilla
”En liten glädje behöver ingen ursäkt. Ska vi bli glada nu?”
Nyckeln går runt i låset. Jag hinner stå upp innan du har fått ner handtaget. Du har bara varit nere med soporna. Det vet du, och det kanske du tänker säga igen. Jag har hört förklaringen. Den förändrar ingenting: nu är du på den här sidan av dörren, och jag vill väldigt gärna säga hej.
Du öppnar försiktigt för att få plats med skorna. Jag står på mattan och trampar, med hela bakdelen inblandad i hälsningen. Så fort du säger mitt namn hämtar jag något att hålla i. Det blir den mjuka bollen. Jag bär den förbi dig, vänder och kommer tillbaka för att visa att jag fortfarande är glad.
Ibland småskrattar du och säger att jag är alldeles för lättroad. Kanske det. Dörrar som öppnas, en röst jag känner, en boll som går att bära. Jag har hittat mycket att tycka om här hemma. Det är en av fördelarna med att känna sig hemma någonstans: det behövs inte så mycket för att kroppen ska komma ihåg hur roligt det kan vara.
Du blir stående mitt i försöket att knyta upp skon. Jag hör att ditt skratt ändrar sig. Det blir mindre förvånat och mer som när du också har lust att vara med. Du sjunker ner på huk, och jag går förbi igen, lite långsammare nu så att du ska hinna se bollen ordentligt. Den är fortfarande min. Men den här glädjen får du gärna dela.
Vi har andra hemkomster också. Då hör jag redan på stegen att du är trött. Jag kommer fram ändå, fast hälsningen blir mindre när du rör dig långsamt. Ibland står jag bara nära medan du tar av jackan. Jag vill gärna känna igen dig också de gångerna. Det är samma dörr och samma människa som kommer in.
Just i dag blir du kvar en stund i hallen. Du har inte tagit fram något särskilt åt mig och vi är inte på väg till någon aktivitet. Ändå har du vänt dig mot mig med hela ansiktet. Jag märker skillnaden mellan att passera din fot och att få dig att stanna upp och vara glad tillbaka.
Till slut går du in i köket. Jag följer efter med bollen och lägger den bredvid din stol. Du sätter på vatten och jag kommer på att jag är törstig. Kroppen har lugnat sig nu. Det som nyss var stora rörelser finns kvar som lusten att hålla mig i närheten medan du ordnar med ditt.
Sedan ligger jag under bordet och hör dig prata lite för dig själv. Du verkar ha fått något lättare i stegen. Jag kan inte veta vad du gick och tänkte på före sophinken. Men när du ser ner på mig ler du igen. Jag lyfter huvudet och slår svansen två gånger mot golvet. Man får hälsa en gång till om man vill.
Bollen ligger kvar där jag släppte den. Du går förbi, petar till den med foten och får genast min fulla uppmärksamhet. Om du bara tänkte flytta undan den är det bäst att säga till. Jag uppfattade nämligen ett ganska lovande förslag.