-
Vi får ändra planen
”När något inte går, får vi hitta något annat som vi kan göra tillsammans.”
Du har packat väskan. Jag har följt varje rörelse från min plats i hallen och hunnit resa mig tre gånger. När du tar på dig jackan är jag redan vid dörren. Sedan öppnar du den, står stilla och stänger igen. Det blåser så att regnet slår in över tröskeln. Du tittar på väskan som om den hade lovat dig något annat.
Jag vet bara att vi var på väg och plötsligt inte är det. Kroppen är fortfarande färdig för utflykt. Jag går fram till dörren igen, vänder och söker ditt ansikte. Du suckar, drar av dig jackan och släpper ner den på stolen. Det blir ett sådant där mellanrum när jag inte riktigt vet vad som förväntas av mig.
Först tar du upp telefonen. Jag lägger mig med huvudet mot hallmattan men håller ögonen öppna. Väskan står kvar intill dörren. Det luktar av godsakerna du lagt i den, och varje gång du rör dig lyfter jag huvudet. Jag vill fortfarande vara med om det som du nyss gjorde dig redo för.
Så kommer du plötsligt tillbaka med min leksak. Den gamla med det sneda örat. Du låter den försvinna bakom ryggen, och där försvann också det mesta av min besvikna väntan. Jag vet mycket väl var den är. Jag måste ändå kontrollera båda sidorna av dig. Du hinner bara vända dig ett halvt varv innan jag har hittat örat.
Vi får dåligt med plats mellan soffan och bordet. Du flyttar undan stolen och kryper ner på mattan. Här går det knappast att uppföra sig högtidligt. Jag backar med leksaken, du gör ett misslyckat försök att hinna före, och jag kommer tillbaka alldeles för nära för att du ska kunna låtsas att du inte vill vara med.
Det är det jag hade väntat på i hallen: att något skulle hända med oss. Jag kan bli uppspelt av en ny plats och tycka om att följa lukter länge. Men jag kan också bli glad över att du till slut slutar stirra på väskan och upptäcker hur mycket hund som står här framför dig.
När vi har lekt färdigt får jag gå ut en kort stund och göra det jag behöver. Regnet kommer fortfarande på tvären. Jag nosar under busken medan du försöker hindra luvan från att åka ner över ögonen. På väg in ruskar jag mig. Din min då är nästan värd en utflykt i sig.
Väskan packas upp. Jag får vatten och hittar min plats nära elementet. Du sätter dig med torra strumpor och sträcker fram foten så att jag kan luta sidan mot den. Det luktar fortfarande vått från hallen, men nu har vi varit med om något tillsammans. Jag behöver inte veta hur långt bort vi tänkte åka för att tycka om den här eftermiddagen.
När du senare går förbi leksaken petar jag på den med nosen. Du säger att det kanske räcker för i dag. Jag håller med, åtminstone tills vidare. Den ligger bra där på mattan. Om vädret har fler invändningar i morgon vet vi redan var vi kan börja.
-
Promenaden får förändras med åren
”Jag räknar inte mina år. Jag känner igen vår promenad.”
Jag vet var vi är när vi svänger in på gångvägen. Här brukar du byta kopplet till den andra handen. Jag känner igen busken vid hörnet och öppningen där vinden kommer åt från sidan. Jag lyfter nosen redan innan vi hunnit fram.
Du tar några steg till innan du märker att jag går långsammare. Då vänder du dig om. Jag har stannat vid kanten och står där med nosen nära marken. Du säger något om hur fort jag brukade komma runt den här svängen. Jag känner igen den glada rösten när du minns. Ändå är det här jag står i dag, med något framför nosen som jag gärna vill hinna undersöka.
Förr kom jag ofta fram till öppningen före dig. Sedan fick jag vända tillbaka en bit och se efter var du var. Nu går vi närmare varandra. Jag hör dina steg nästan samtidigt som mina egna tassar landar. När du anpassar dina steg kan jag fortsätta i min takt och ändå känna att vi är på väg åt samma håll.
Jag tycker fortfarande om att komma hit. Kroppen vaknar när du tar fram selen, och jag känner samma lust att följa med ut genom dörren. Den lusten syns inte alltid som den gjorde när jag for runt dina ben. Ibland märks den mest i hur jag lyfter huvudet när du säger att vi ska gå, och i att jag står färdig vid mattan när du kommer tillbaka med skorna.
Vid busken får jag nosa färdigt. Du väntar en bit ifrån och låter kopplet vila i handen. När jag till slut ser upp står du redan vänd åt det håll vi ska fortsätta. Du har inte börjat gå medan jag fortfarande försöker komma loss från dofterna. Jag hinner ta de första stegen tillsammans med dig.
Det gör mig trygg att känna igen dig också när vår promenad förändras. Jag vill fortfarande få vara nyfiken, välja en fläck att stanna vid och möta din blick när något roligt händer. När du ser de små försöken slipper jag sträcka mig efter ett sätt att vara som inte kommer lika lätt längre.
En liten bit framför oss prasslar något till. Jag höjer huvudet och ökar farten. Du börjar skratta när jag plötsligt får bråttom, men väntar med att följa tills du ser vart jag vill. Det blev bara ett par raskare steg i dag. Sedan stannar jag, känner efter i luften och går lugnare igen. Du följer med i båda takterna.
På hemvägen stannar du vid samma hörn som alltid och drar handen längs min kind. Jag står stilla under den. Du har känt min päls under så många av våra dagar att rörelsen hittar rätt utan att du behöver titta. När jag vänder huvudet ligger handen kvar ett ögonblick till.
Sedan går vi den sista biten. Jag känner igen dörren, rösten du använder när vi kommer hem och ljudet när selen läggs undan. Vattnet väntar där inne. Innan jag går till skålen står jag en stund bredvid dig i hallen. Du sträcker ner handen, och jag petar på den med nosen. Vi har varit på vår promenad igen.
-
En tyst stund på trappan
”Du behöver inte fylla varje tystnad. Jag trivs med sällskapet ändå.”
Du sätter dig på trappan och säger något om vädret. Jag kommer fram till din sida. Där stannar jag med nosen riktad ut mot gården. Luften för med sig sådant som jag gärna vill känna efter lite till, och steget är torrt där du har satt fötterna.
Du pratar en stund medan jag står där. Jag hör rösten och känner igen mitt namn när det kommer. Då vänder jag huvudet mot dig. Handen vilar nära örat, och jag lutar mig mot den innan jag ser ut över gården igen. Du fortsätter berätta. Orden går förbi medan rösten finns kvar hos mig.
Sedan blir det tyst. Du tar ett djupare andetag och låter händerna ligga i knät. Jag lyssnar på det också: hur jackan knäpper lite när du rör dig och hur ena stöveln skrapar mot trappsteget. Du behöver inte säga något för att jag ska veta att du är kvar. Jag står så nära att jag känner rörelsen när du vänder dig mot ljuset.
Jag sätter mig ner. Först rakt, med tassarna framför mig. Efter en stund glider ena baktassen åt sidan, och jag hittar ett bekvämare sätt att sitta. Du tittar ner och ler. Jag ser det i ögonvrån, men låter blicken vara kvar ute. Det är skönt att kunna dela den här platsen utan att behöva vända mig mot dig varje gång du ser på mig.
Det finns stunder när jag gärna vill ha hela din uppmärksamhet. Jag kommer med något i munnen, ställer mig framför dig eller försöker få dig att resa dig. Då märks det att jag vill något med dig. Här vill jag också vara med dig, fast kroppen har blivit stilla och jag inte har tagit med mig något att visa.
En vindpust rör vid pälsen, och jag lyfter nosen. Du ser åt samma håll. Vi hittar säkert inte samma sak där ute, men vi blir båda kvar och tittar. Efter en stund känner jag din hand mot skuldran. Den ligger där utan att dra mig närmare. Jag lutar lite åt ditt håll och stannar så.
När du flyttar handen tillbaka till knät sitter jag kvar. Det som fanns mellan oss tog inte slut för att beröringen gjorde det. Jag kan höra dig bredvid, låta vinden komma nära och vila blicken på grinden. Jag behöver inte ordna något för att få behålla min plats hos dig.
Du säger mitt namn igen, nästan som för dig själv. Jag vänder på huvudet och möter din blick. Där finns något varmt som jag känner igen. Jag håller kvar blicken en liten stund, och sedan blir vi tysta båda två. Längre bort hörs en bil på vägen. Du lägger händerna djupare i jackärmarna. Jag rätar lite på mig och flyttar tassen närmare din stövel.
När du till slut reser dig får jag också lust att röra på benen. Du öppnar dörren och står kvar medan jag går in före. Vid hallmattan vänder jag mig om. Du är precis bakom mig, med samma röst och lite kallare händer än när vi gick ut.
-
Börja med att lägga märke till
”Du behöver inte förstå allt på en gång. Börja med att lägga märke till mig.”
Du säger mitt namn, men jag står med huvudet vänt mot träden. Där hörs någonting. Jag hinner lyssna en liten stund innan du säger namnet igen. Nu har du handen framför mig. Jag vet att det finns något i den. Ändå blir jag stående och försöker få ordning på ljudet där borta.
Du böjer dig lite för att möta min blick. Jag ser dig, vrider ena örat åt ditt håll och tittar sedan tillbaka mot träden. Det verkar som om vi försöker säga olika saker till varandra. Du vill få kontakt med mig. Jag vill hinna veta vad som händer innan jag vänder ryggen åt det. Jag har svårt att göra båda samtidigt.
Till slut sätter du dig på huk en bit ifrån. Handen vilar på ditt eget ben. Du säger inget mer just då. Jag kan stå kvar utan att behöva välja mellan din röst, din hand och det som fortfarande hörs bortom stigen. Efter en stund börjar en fågel röra sig mellan grenarna. Jag följer den med blicken tills den försvinner.
Nu tittar jag på dig. Du är fortfarande vänd mot mig, och när våra ögon möts blir ditt ansikte mjukare. Du säger mitt namn en gång till, med den där rösten som får mig att vilja gå fram. Jag tar ett steg och luktar på din ärm. Du låter handen ligga kvar tills jag nosat färdigt. Sedan får jag en långsam strykning över sidan.
Jag tycker om när du försöker förstå det som hände före mitt svar. Att du ser vilket håll jag tittar åt, märker när jag stannar och blir nyfiken på det som fångar mig. Då behöver jag inte bli mer högljudd eller stå ännu längre bort för att du ska upptäcka att något pågår hos mig. Mitt lilla försök får finnas redan från början.
Ibland vill jag faktiskt bara nosa där du tycker att det är dags att gå vidare. Ibland har jag sett något jag vill närma mig, och en annan gång behöver jag stå kvar en stund innan vi fortsätter. Det är inte lätt för dig att veta vilket. Jag vet heller inte alltid vad du menar första gången du visar mig något. Men jag känner när du börjar titta på mig som någon du vill lära känna, också de dagar vi har svårt att förstå varandra.
När du reser dig följer jag med blicken. Du väntar tills jag kommit upp bredvid och börjar sedan gå. Vid nästa träd vrider jag huvudet åt sidan. Den här gången ser du det direkt. Du saktar in, och jag får ta de där stegen ut mot kanten innan vi fortsätter. Jag hinner tillbaka till dig medan kopplet fortfarande hänger löst.
Du sträcker ner handen när jag kommer nära. Jag petar på den med nosen, lite hastigt, för jag har redan fått syn på något längre fram. Sedan ser jag tillbaka på dig en gång till. Det finns mer jag vill undersöka här ute. Det känns bra att veta att du märker när jag försöker visa dig vart.
-
Spara lite lek till i morgon
”Vi får sluta medan det fortfarande är roligt. Leksaken ligger kvar i morgon.”
Bollen ligger mellan dina händer, och jag står redo framför dig. Det har den gjort många gånger nu. Först hann jag knappt tillbaka innan jag ville i väg igen. Nu blir jag stående med nosen nära din hand och känner efter om jag verkligen vill ta ett nytt tag.
Du rör bollen lite åt sidan. Jag följer med huvudet, men benen står kvar. En annan gång hade jag kastat mig efter den rörelsen. I dag tar jag emot leksaken långsammare och bär den en bit bort innan jag vänder tillbaka. Du har satt dig på golvet när jag kommer fram.
Det är svårt att tacka nej till något som nyss var så roligt. Jag tycker om att få dig att röra handen igen. Jag känner igen rösten som kommer när vi hittar varandra i leken, och jag vill gärna höra den en gång till. Samtidigt vill kroppen stå stilla. Jag håller bollen i munnen och vet inte riktigt vilket av allt det där jag ska följa först.
Du ser att jag tvekar. Handen blir stilla. Jag får ha bollen kvar medan jag går ett litet varv runt dig och sedan ställer mig bredvid korgen. Där stannar jag och tittar mot dörren. Du säger mitt namn mjukt. När jag vänder mig om möter jag samma vänliga blick som när jag kom springande nyss.
Det betyder mycket att den finns kvar också nu. Jag behöver inte hitta lite mer fart för att du ska fortsätta tycka om stunden med mig. Jag kan vara hunden som står och håller sin mjuka boll, med benen lite tröttare och lusten att bara vara nära på väg fram.
Jag har varit ordentligt ivrig. Första gången du tog fram bollen kom jag så fort att jag nästan glömde bort var jag skulle sätta tassarna. Sedan hittade vi takten. Jag kom med den, du tog emot och vi fick vår lilla stund mitt i allt annat som rör sig i huset. Det roliga har redan hänt. Vi behöver inte pressa fram en likadan minut till för att få behålla de första.
Du sträcker fram handen och väntar. Jag lägger bollen i den. Den här gången gör du ingen rörelse som betyder att vi ska börja igen. Du håller den kvar, säger något lugnt och lägger den i korgen. Jag följer den med blicken. Den gröna kanten syns fortfarande över de andra sakerna.
Jag står kvar ett ögonblick. Det är en sådan där liten paus då jag brukar försöka lista ut om du menar färdigt eller bara vänta. Den här gången börjar du plocka ihop leksakerna som ligger runt oss. Jag behöver inte bevaka din hand för att hinna vara med. Du har lagt undan bollen, och din uppmärksamhet finns fortfarande hos mig när jag går förbi ditt knä.
Det gör skillnad. Om jag behöver arbeta lite hårdare varje gång du blir stilla kan jag få svårt att sluta försöka. Jag kan putta, hämta något annat och stå kvar med hela kroppen beredd på nästa rörelse. Nu hjälper du mig att förstå att stunden får ta slut. Du låter avslutet vara lugnt och begripligt, lika vänligt som början var.
Sedan får jag vatten. Jag dricker och kommer tillbaka till dig, som sitter kvar på mattan. När jag lägger mig en bit ifrån flyttar du handen i min riktning, men låter mig välja om jag vill gå fram. Jag sträcker ut frambenen i stället. Huvudet blir tungt mellan tassarna, och du låter handen vila i ditt eget knä.
Jag hör att det finns fler ljud i rummet nu. Något knäpper till och någon går förbi utanför. Under leken var bollen det jag hade bråttom till. Nu kan jag lyssna på annat utan att samtidigt hålla reda på vart den ska ta vägen. Den stannar i korgen även om jag blundar. Jag kan låta ögonlocken sjunka och ändå ha haft en riktigt bra stund med dig.
Efter en stund tittar jag mot korgen igen. Du ser det och ler, men tar inte fram bollen. Jag lyfter öronen, lyssnar på ett ljud i huset och sjunker sedan ner en gång till. Det finns något skönt i att du märkte att det räckte innan vi hade hunnit bli osams om att jag tappade intresset.
En blick mot leksaken behöver inte betyda att jag orkar börja om. Jag tittar på mycket härifrån. På dina strumpor, på dörröppningen och på den lilla skuggan som rör sig när du flyttar armen. Du ser hela mig medan jag ligger där. Benen som sträckts ut, huvudet som sjunker tillbaka och kroppen som inte längre följer efter dina händer. Det blir lättare att vila när jag slipper förklara mig med större och större avstånd.
Du lutar ryggen mot soffan. Jag vrider mig en aning och hamnar med ena sidan vänd mot dig. Vi behöver inte hålla på med samma sak för att fortfarande vara tillsammans. Din hand kan stanna i ditt knä och jag kan ligga på mattan med hela min tyngd mot golvet. Det är också en stund som hör till oss, fast ingen av oss har något att hämta eller lämna.
När du reser dig går du först till köket och sedan förbi mig mot hallen. Jag ligger kvar. Leken tog slut, men du blev inte borta ur min dag för det. Jag kan höra dig röra dig medan jag somnar. Bollen ligger i korgen, hel och grön, och väntar tills benen och lusten vill samma sak igen.
-
Den andra vägen vid korsningen
”Vi kan svänga åt ett annat håll. Jag hjälper gärna till att undersöka vägen.”
Vid korsningen går du som vanligt åt vänster. Jag har hunnit stanna med nosen vänd åt höger. Därifrån kommer en lukt jag vill följa. När kopplet rör sig ser jag tillbaka på dig. Du tittar på mig, sedan på vägen och så på mig igen.
Jag tar ett litet steg åt sidan. Du står kvar en stund och säger något om att vi kanske kan prova. Sedan vänder du hela kroppen åt mitt håll. Jag märker det direkt. Det finns plötsligt en väg framför oss där jag nyss stod och väntade på att få fortsätta.
Först går jag fort. Det är mycket att hinna fram till, och jag kommer lite för långt framför dig. När jag känner att utrymmet i kopplet tar slut vänder jag huvudet. Du har stannat. Jag går tillbaka några steg, känner din hand vid min skuldra och väntar medan du får ett bättre tag om vanten. Sedan börjar vi om i en takt där vi båda får plats.
Jag behöver dig här också, fast det var jag som ville hit. Jag ser kanten på gångvägen och det som ligger närmast nosen. Du ser cykeln som kommer bakifrån och visar mig åt sidan. När vi står på gräset får jag undersöka en låg gren medan cykeln passerar. Sedan kan vi fortsätta utan att någon behövt skynda förbi någon annan.
Det är skönt att få vara den som kommer med ett förslag ibland. Jag går med dig på många vägar som du har valt. Jag följer svängen vid husen, väntar medan du pratar med någon och vänder hem när du säger att det är dags. I dag märkte du att jag ville något annat. Jag behövde inte få hela promenaden som jag tänkt för att det skulle kännas betydelsefullt. Det räckte att du såg mitt lilla steg åt sidan och svarade på det.
Längre fram delar sig vägen igen. Här stannar du först. Jag kommer upp bredvid och känner efter i luften medan du tittar mot husen. Du väljer den bredare gången. Jag följer med, men hinner sätta nosen mot en tuva innan vi fortsätter. Du väntar så att jag blir färdig. Vi håller på att lära känna den här vägen från varsin höjd.
När en dörr slår igen i närheten stannar jag mitt i ett steg. Jag lyssnar och ser mig omkring. Då hör jag din vanliga röst nära örat. Du är kvar där du nyss var. Jag tittar upp på dig, sedan tillbaka mot dörren. Efter en stund kan jag sänka nosen igen.
Nu går jag långsammare. Det som nyss var helt nytt har fått lite ordning. Där finns grinden vi gick förbi, svängen där du stannade och fläcken där jag nosade länge. Dina steg har funnits intill genom alltihop. Jag kan vända mig om och hitta dig utan att behöva leta.
Till slut känner jag igen luften från vår vanliga väg. Jag ser upp på dig och ökar farten en liten bit. Du skrattar till när jag verkar veta var vi är igen. Det gör jag nog. Men nästa gång vi kommer till den första korsningen kommer jag att minnas att det går att stå där med nosen åt höger och att du ibland kan tänka dig att följa med.
-
En hälsning får ta sin tid
”Jag är gärna med. Men låt mig få komma fram själv.”
Jag hör den främmande rösten från hallen och kommer fram till dörröppningen. Där stannar jag. Jackan är avhängd, men lukten av den finns kvar runt personen som står hos dig. Jag känner igen en del. Annat vill jag få veta mer om innan vi hälsar.
Du ser mig och säger mitt namn. Gästen vänder sig om, ler och sträcker fram handen. Då tar jag ett steg bakåt. Handen blir kvar en stund innan den sjunker ner igen. Jag står fortfarande där. Jag har inte bestämt mig för att gå. Jag behöver bara få lite mer tid innan avståndet mellan oss försvinner.
Ni går in och sätter er. Jag kan se er från min plats vid dörren. Du börjar prata, och gästen lyssnar med händerna i knät. Nu händer något som gör det lättare att stanna kvar i rummet: ingen kommer efter mig. Jag får se hur den nya personen rör sig utan att samtidigt behöva hålla reda på en hand på väg mot mitt huvud.
Först går jag fram till skorna. Där finns mycket att nosa på. Jag hinner undersöka ena sidan och vända runt innan jag lyfter blicken mot ansiktet ovanför. Gästen ser på dig. Jag går lite närmare stolen, stannar till och luktar på byxbenet. Fortfarande får jag vara i fred med det jag försöker ta reda på.
Jag vill gärna veta vem som har kommit hem till oss. Jag hör hur du låter när du pratar med den här personen och ser att det finns glädje mellan er. Det gör mig nyfiken. Ändå kan jag inte låna din vana vid någon som är ny för mig. Jag måste få hitta min egen början.
När gästen rör på ena foten backar jag ett halvt steg. Ingen skrattar åt mig. Ingen säger att jag är löjlig, fast det bara var en sko som flyttade sig. Du fortsätter med din berättelse. Jag ser efter en gång till och går sedan tillbaka till samma plats vid stolen. Det är lättare att komma fram igen när jag vet att jag också kan flytta mig undan.
Efter en stund vänder gästen huvudet lite åt mitt håll. Handen ligger fortfarande i knät. Jag sträcker fram nosen och undersöker fingrarna. De rör sig inte mot mig. Jag får nosa färdigt och dra mig tillbaka innan jag bestämmer mig för att komma närmare en gång till.
Den här gången stannar jag med sidan intill knät. Då kommer handen långsamt ner, och jag vänder mig mot den. Några försiktiga tag över bröstet räcker. Jag står kvar. Du ser på oss och ler, men börjar inte ropa på mig eller göra hälsningen större än den är. Jag får fortsätta känna efter medan den pågår.
Till sist går jag till min plats en bit bort. Därifrån kan jag höra er båda. När gästen skrattar lyfter jag huvudet och tittar över kanten på bädden. Rösten är fortfarande ny, men den tillhör nu någon jag har fått nosa på i min egen takt. När jag lägger mig igen finns det lite mindre att hålla reda på i rummet.
-
Du behöver inte vara perfekt
”Jag har aldrig bett dig att vara perfekt. Bara att du är snäll.”
Jag hinner tre steg in i hallen innan du säger mitt namn. Då stannar jag. På golvet bakom mig finns märken efter tassarna, och handduken ligger fortfarande vid dörren. Du hade böjt dig ner för att lossa kopplet. Jag såg den öppna vägen in och följde lukten från köket.
Nu är din röst skarpare. Jag vänder mig om och ser på dig. Du ser på golvet. När du kommer närmare sänker jag huvudet en liten bit. Nyss gick vi tätt bredvid varandra ute. Jag visste hur fort vi skulle gå och kände din hand över ryggen när vi kom fram till dörren. Här inne har något blivit annorlunda, och jag försöker hitta rätt hos dig igen.
Du stannar också. Kopplet ligger kvar i din hand. Sedan lägger du ner det och sätter dig på huk vid handduken. När du säger mitt namn igen låter det som vanligt. Jag tar ett steg mot dig. Du sträcker inte fram handen genast. Du låter mig komma ända fram och nosa på den först.
Jag har jord mellan trampdynorna. Du håller tyget runt ena tassen, försiktigt nog för att jag ska kunna stå kvar. Först försöker jag dra undan den. Du släpper efter och väntar tills jag satt ner den igen. När du börjar om vet jag lite mer om vad som ska hända. Den här gången står jag stilla längre.
Det är sådant jag behöver från dig när något blivit tokigt. Att det fortfarande går att komma nära. Att din hand går att känna igen också när du har en trasa i den och golvet behöver torkas. Jag kan försöka förstå vad du vill, men jag behöver få göra det utan att samtidigt undra om jag borde hålla mig undan.
Du lyfter blicken mot märkena på golvet och suckar. Jag hör den. Sedan tittar du tillbaka på mig och drar tummen över sidan av min tass. Jag står kvar. Du får vara trött på leran. Jag har själv lagt ner en del arbete på den under promenaden. Det vore förstås praktiskt om den kunde välja att stanna ute när resten av mig går in.
När sista tassen är klar reser jag mig för snabbt och kommer åt den vikta handduken. Den glider en bit över golvet. Du fångar den med handen och låter mig gå. Jag stannar ett par steg bort och ser på medan du torkar upp. När du flyttar dig följer min blick med, men kroppen har blivit mjukare. Jag behöver inte längre stå beredd på vad din röst ska göra.
Jag minns de vanliga stunderna mellan oss genom hur de känns. Hur det är att stå stilla medan du hjälper mig. Om mitt försök att komma fram brukar få ett vänligt svar. När du tar ett andetag och börjar om hinner något ändras också hos mig. Jag vågar gå tillbaka till dig, fast det nyss blev fel.
Du blir sittande på huk när golvet är klart. Jag går fram och nosar på ärmen, där en mörk liten fläck har hamnat. Du ser den först när jag gör det. Sedan skakar du på huvudet och lägger handen mot min sida. Jag lutar mig intill. Vi står kvar så en stund innan du reser dig och går med mig till köket.
-
Den gamla leksaken duger
”Den gamla leksaken duger. Vi kan ha roligt ändå.”
Du letar i korgen. Den nya leksaken ligger överst, alldeles ren och med ett ljud som du gärna demonstrerar. Jag går fram för att se vad du gör. Du visar mig den, och jag nosar artigt innan jag trycker ner huvudet lite längre mellan sakerna.
Där är den. Den orange. Jag får dra i ena änden för att få loss den, och när jag backar ut slår rumpan mot dörrkarmen. Du skrattar och flyttar korgen en bit. Jag har redan fått tag och går mot hallmattan med mitt fynd.
Jag tycker om hur den ligger i munnen. Mjuk nog att bära, lagom stadig att hålla kvar medan jag tittar upp på dig. Jag känner var tyget viker sig och behöver aldrig prova vilket håll som fungerar bäst. När du tvättar den måste jag nosa ordentligt efteråt. Under allt det rena finns den kvar till slut.
Du kommer efter och sätter dig på huk. Jag går en liten båge förbi dig först, så att du ska se vad jag har. Sedan vänder jag tillbaka. Din hand är öppen. Jag lägger leksaken mot den och håller kvar. Du väntar tills jag släpper, och när du rör den längs mattan följer jag med hela vägen.
Vi har gjort det här förut. Jag känner igen hur du böjer armen och stannar precis när jag är på väg fram. Du känner igen min lilla rörelse åt sidan innan jag tar ett nytt tag. När leksaken blir stilla får jag bära den en stund. Jag går ut i hallen, vänder vid skorna och kommer tillbaka till dig. Du sitter kvar och väntar på mitt nästa förslag.
Det är den stunden jag vill åt när jag letar i korgen. Din blick som hittar mig över kanten på tyget. Handen som rör sig igen när jag kommer nära. Att jag kan påverka det vi gör och känna att du följer med. Den orange saken har lärt oss en del om varandra, fast den mest ser ut som någonting som borde plockas upp från golvet.
Jag vet att du tycker om att ge mig saker. Jag hör det på rösten när en påse prasslar och du vill visa vad du har hittat. Då kommer jag gärna fram. Ibland blir det nya också en favorit. Ibland vill jag gå tillbaka till det som redan känns bra i munnen. Jag hoppas att du kan vara lika glad över det. Jag väljer ju gärna dig till leken igen.
I dag tar du upp den nya leksaken och lägger den i korgen. Den orange blir kvar hos oss. Du har en tråd från mattan på knät och jag har fått pälsen över ena ögat. Jag skakar på huvudet utan att släppa taget, vilket får dig att skratta en gång till. Sedan drar du försiktigt undan pälsen med ett finger. Jag står stilla medan du gör det.
När du reser dig följer jag med till köket. Där lägger jag leksaken på golvet och ser på medan du fyller ett glas. Så snart du vänder dig om tar jag upp den igen. Du tänker kanske att vi redan har lekt färdigt. Jag tänker att jag fortfarande kan bära den genom huset och att du fortfarande kan se mig komma. Det är också roligt.
-
En stund utan planer
”Ibland vill jag bara ligga här och höra att du är hemma.”
Det första jag hör när jag vaknar till är stolen. Du skjuter den en liten bit från bordet, och sedan hörs dina steg mot köket. Jag öppnar ögonen utan att lyfta huvudet. Ljuset ligger över bäddens kant. Min ena baktass har hamnat utanför, men det verkar vara ett problem som kan vänta.
Du öppnar ett skåp, ställer ner något och vrider på kranen. Jag känner igen ordningen. Snart kommer ljudet av skeden mot koppen, sedan stegen tillbaka. Jag lyssnar tills stolen rör sig igen. Först då sluter jag ögonen helt.
Jag vet att du ibland tittar hit och undrar om jag har tråkigt. Jag ser det när du tar upp leksaken och låter den röra sig lite framför bädden. Den är omtyckt, och en annan stund hade jag kommit direkt. Nu ligger värmen kvar efter mig i filten. Kroppen är tung och behaglig. Jag lyfter huvudet för att se dig, men lägger ner det igen när handen med leksaken blir stilla.
Tack för att du ser skillnaden. Jag kan längta efter dig fast jag vill ligga kvar här. Jag kan vara glad över att du finns i rummet utan att resa mig varje gång våra blickar möts. När du låter mig somna om får jag ha både sällskapet och sömnen kvar.
Tidigare i dag följde jag dig tätt genom hallen. Du hade kopplet i handen och jag hade åsikter om hur länge det skulle ta att hitta rätt sko. Ute ville jag fram till kanten där snön hade smält. Jag behövde nosa, röra på benen och undersöka det som hänt där. Allt det finns fortfarande i mig nu, som en trötthet ända ut i tassarna. Jag har inte glömt hur man vill saker. Just nu vill jag vila.
Du bläddrar vid bordet. Ibland slutar ljudet en lång stund, och jag hör bara huset omkring oss. Då drar jag in nosen lite närmare bröstet. Det gör inget att du inte säger mitt namn. Jag vet var du är. När jag behöver se efter kan jag öppna ögonen och hitta ditt ben under bordet.
Jag sover djupare då. Så djupt att ett ljud kan få mig att lyfta huvudet innan jag riktigt har vaknat. Nyss tappade du något. Jag reste öronen och såg mig omkring. Du stod kvar i köket med trasan i handen och sa något med din vanliga röst. Jag tittade en stund till och lät sedan huvudet sjunka ner. Du fortsatte med ditt.
Det här är en del av hur jag hör hemma hos dig. Jag får släppa taget om det som händer en stund. Du går förbi utan att röra min sovande kropp. När du behöver komma åt fönstret väntar du tills jag flyttat tassen som ligger i vägen. Jag kan sträcka ut mig igen så snart du passerat.
När jag till slut vaknar ordentligt sitter du fortfarande vid bordet. Jag reser mig, sträcker frambenen långt framför mig och stannar mitt i en gäspning när du vänder dig om. Din hand kommer ner vid stolen. Den nosar jag gärna på. Sedan lutar jag mig mot ditt knä en liten stund, utvilad nog att vilja något nytt.